cariad

Roland såg på Lucky Luke på youtube, och hittade sedan alldeles själv klipp från High Chaparral, bland annat med tågrånet som Elisabet inte tyckte om. Jag drog henne intill mig och sade:

-Det där är bilder från tågrånet, när de ville ta vårt guld, då du blev rädd.

-Jag blev bara lite rädd, lugnade hon mig. Jag blev inte jätterädd, bara lite.

Kvällsstund i hammocken. Elisabet funderar.

-Kommer noll efter tjugotre?

Mamma börjar nästan säga att nej, efter 23 kommer 24, men så minns jag den här dialogen och säger istället:

-När det handlar om tid, så kommer noll noll efter tjugotre när det gäller timmar. Precis som noll noll kommer efter femtionio när man räknar minuter, du vet.

Fjärrskådande blick.

-Efter tjugotre och femtionio kommer noll noll noll noll, konstaterar hon.

-Ja, älskling. Så är det.

Oftast är Elisabet lite ostyrig att kramas med. Hon älskar det, men far runt, spänner sig, kravlar så att man själv blir ganska utmattad efter en stund. Gudskelov har hon kommit över stadiet där hon skallade oss, men det händer fortfarande att vi får oss en tjotablängare.

 

Idag hade vi en sällsynt stund, då hon satt alldeles stilla i min famn i hammocken och funderade över motorcykelkortegen vi just beskådat.

-Vilken motorcykel tyckte du var finast? frågade hon mig.

-Jag tycker bäst om Goldwing, för de är så tysta. Du då? Vilken tyckte du mest om?

Hon sken upp.

-Den med sälen! Var det någon som hade klätt ut sig till en säl?

-Ja, det var det! Tycker du det var tokigt?

-Ja!

 

Det är mycket i de stunderna jag får tillbaka all energi. Det är då jag kan känna mig helt närvarande, och vara så innerligt tacksam över detta barn, dessa barn, denna familj!

I söndags åkte vi in till djupaste Småland, till High Chaparral! Vi kom dit vid sjutiden på kvällen, till den mysiga stugan i Guldbyn som vi hade hyrt för att kunna få en riktig heldag inne i parken. Två våningsängar fanns i stugan, och dem roade sig barnen med en lång stund! Utanför fanns en lekplats med en stor tipi, där ungar vimlade runt med pistoler till Rolands förtjusning. Elisabet hittade en gatubrunn och roade sig en lång stund med att kasta ner småsten i den, men interagerade en del med de andra barnen också.

 

För mig var det första gången i denna Westernvärld, maken har varit där flera gånger som barn och har pratat länge om att en dag ta barnen dit. Roland älskar Lucky Luke, och är ändå fyra och ett halvt vilket känns som en lagom ålder för ett första besök.

 

Eftersom vi var på plats, så kunde vi hänga på låset vid tio. För alla er som funderar på att åka dit någon gång, så rekommenderar jag varmt att köpa biljetter i förväg på nätet och skriva ut, så kan ni slippa långa köer och bara glida in i förköpsluckan!

Halv tolv var första showen, som var med Lucky Luke och bröderna Dalton. Båda barnen var helt absorberade, kommenterade vad som hände, skrattade. Därifrån gick vi direkt och köpte en westernhatt, pistol och hölster till Roland (pappa fick sig också en pistol och hölster...). Jag lade dock in veto mot knallpulverskott till sonens pistol. Om han redan från början vänjer sig vid att klickljudet är så den skall låta, så kommer det inte att bli gnäll och protester när skotten tar slut. Och så skonas öronen. Själv köpte jag mig en svart läderhatt. Den skyddade bra mot solen, även om den var lite varm ibland!

 

Westernshowen var inte lika uppenbart overklig som Lucky Luke-skådespelet var, för ovana teaterbesökare. Roland kunde nog acceptera att allt var på låtsas, särskilt när alla "döda" skådespelare reste sig upp efter slutscenen, men Elisabet kröp nära intill mig och gömde ansiktet. Likaså överfallet på tåget som vi åkte, det tyckte hon inte om. Kanske borde vi ha förskonat henne från det, men samtidigt vill vi testa hennes gränser, och inte undanhålla henne något som kanske hade kunnat vara spännande för henne. När rånarna väl var oskadliggjorda, kunde jag försäkra henne om att nu skulle inget annat läskigt hända på tågresan, och då var hon glad igen. Att det varit på låtsas, det ville hon inte höra talas om! För henne var det ju verkligt.

 

Sista Lucky Luke-showen klockan sex ville Elisabet inte gå på, så hon och pappa stannade utanför. Hon kröp bakom honom och slickade på hans tröja.

-Varför gör du så? undrade pappa.

-För att jag är rädd! svarade hon mycket nöjt.

 

I övrigt åkte vi flodbåt, åt mexikansk mat, strosade omkring och hade en helt fantastisk dag!

 

Det roligaste var ändå kanske när vi kom hem sent på kvällen. När Roland, sprickfärdig av stolthet, satte på sig sitt hölster och sin hatt och överraskade mormor och morfar med att han var en trött ensam cowboy. Och när Elisabet berättade om vad hon hade sett, och vad som hade hänt på Lucky Luke-showen som hon tyckte var rolig. Ibland fick vi hjälpa henne lite på traven, men med en "hjälpt" mening kom flera självmant.

 

Med resan till Muminvärlden i färskt minne hade vi laddat upp med rejält med ombyte, och plastad frotté. Men vet ni - en enda kissolycka, på båda barnen, på ett och ett halvt dygn! Torr säng på morgonen! Och den enda olyckan skedder under westernshowen då det var både explosioner och rejäla gunfights som fick vemsomhelst att hoppa till.

 

Somliga uttrycker sin beundran för att vi ändå gör så mycket med Elisabet, trots att vi måste förbereda rent materiellt med ombyten och grejer. För oss är det mycket enklare än för många andra autistföräldrar, eftersom vi inte behöver förbereda henne visuellt på vad som skall hända, och eftersom vi vet att hon klarar stojiga miljöer. Hade vi avstått från att resa till Muminvärlden och High Chaparral för att vi tyckt att det var jobbigt med all extrapackning, då hade jag skämts över oss. Då hade jag gjort mig själv till ett offer, något jag lovat mig själv att aldrig mer bli. Om jag bara tror på mig själv, om jag bara tror på min familj, så kan vi göra vadsomhelst!

Sommaren flyter på.

I backspegeln är allt mycket lättare än förra sommaren. Exkrementbiten är bättre men inte bra. Små leksaksdjur har bara tappats bort en gång, istället för flera gånger om dagen. Det var igår som Valpis försvann. Försök själva att leta efter en tre centimeter brun plasthund i skogen... Elisabet var så ledsen! Vi kunde inte lämna Valpis i skogen, Valpis var rädd och ville hem!

Mitt i all gråt blev hon alldeles stilla och tittade på något i fjärran en lång stund innan gråten tog ny fart.

Pappa åkte till stadens båda leksaksaffärer för att försöka hitta en ny Valpis som kunde "hittas" i skogen, men det fanns ingen. Nu kan man tycka att hon får stå sitt kast, tar hon med små djur ut i skogen så får hon skylla sig själv, men just den lilla hunden har varit så kär hela sommaren så det var värt att åtminstone titta.

 

För en vecka sedan besökte vi ett luftkuddeland, när vi råkade ut för ett riktigt oväder. Strömmen gick, och hoppborgarna sjönk ihop med våra barn inuti. Roland räddades snabbt, medan Elisabet var långt inne i ett bollhav.

-Snälla, jag behöver hjälp! bad hon.

Pappa kastade sig in och fick ut henne.

-Tack, snälla! utbrast hon.

 

En familj från föräldragruppen kom på besök dagen efter. De har flyttat till en annan stad, så vi har inte träffat dem på över ett år och saknar dem mycket. Roland och lillflickan började genast leka, och lite senare satt Elisabet och Carina uppkrupna i Carinas pappas knä och lyssnade på sagor.

 

Boken är fortfarande ute på korrläsning.

 

Det regnar. Ett enda strandbesök har vi gjort sedan vi kom hit.

 

På något sätt är det som att jag bara väntar på att hösten skall komma igång. Jag försöker verkligen njuta av här och nu, vilket jag kan bitvis, men det är så mycket som händer i höst, så mycket jag är nyfiken på, så mycket jag vill få gjort då.

 

Känns också som att arbetet med boken dränerade mig på skrivlust. Ändå vill jag hålla er tappra få uppdaterade om vad som händer. Ni läser ju detta för att ni bryr er om oss.

 

Hoppas ni har en trevlig sommar. Ursäkta att jag är splittrad.

... då jag bara vill krypa ihop till en liten boll och gråta en stund.

 

Sitter med ett bitmärke på kinden, ingen stor konflikt, men ändå, just nu var det mer än jag orkade med.

 

Egentligen finns det ingen direkt orsak till att jag är så ledsen just nu. Vi har det underbart här i Västervik. Gårdagens timmar på stranden var fantastiska. Vi får avlastning av familjen. Maken och jag har delat upp kvällarna så att vi nattar varannan kväll, och vi då får varannan kväll helt ledig till att göra vad vi vill.

 

Elisabet sade förlåt. Roland kom och tröstade och blåste på märket.

 

Ändå är jag helt enkelt trött och ledsen. Det kan man väl få vara ibland? Måste man tänka positivt varenda sekund av dygnet?

Perfekt badväder igår, så det blev årets första vända till stranden. 

Det blev nästan en exakt upprepning av förra årets premiärbad.

-Jag vill inte bada! sade Elisabet bestämt, och vi svarade att hon inte alls behövde. 

Sedan sprang hon ner till vattnet! Lät oss ta av henne strumpor och skor, sedan byxor, efter en stund även tröjan och hon lämnade de älskade plyschrävarna Rävin och Ai på en sten, och till sist blev även halsduken med en katt på, som hon bär dygnet runt året runt, så blöt att jag fick ta av den.

Roland ville genast klä av sig alldeles naken och plaskade morskt ut i det ännu ganska kalla vattnet. Kastade stenar, grävde i sanden, skojade genom att tvätta mammas händer med sandigt vatten.

 

Nu är det sommar!

Roland plockade fram sin tågbana ikväll och hade så roligt. Jag lekte också, mitt lok jagade hans, ropade "nu tar jag dig!" medan Rolands svarade "nej, nej!" och åkte så fort så fort.

 

Elisabet satt bredvid, deltog i leken med en röd plastkatt från ett tom&jerrykexpaket. Kommenterade sakligt:

 

-Fordon kan inte prata!

 

-

 

Elisabet frågar:

-Vet du vad man kan ge någon när man älskar någon? 

-En kram, kanske?

-En ring!

Det blir alltfler funderingar och iakttagelser från den här flickan! Men lillebrors kommentarer värmer också:

-Jag har två kuddar, precis som pappa! Vet du varför? För att jag älskar pappa så mycket!

 

Och när jag låg och blundade i soffan igår. Tassande steg, en viskande kommentar:

-Vad söt hon är!

 

 

 

-Elisabet, gå inte ut i bara strumporna! Det får du'nte.

-Du sade fel! Det heter inte! Du sa unte!

 

Förklara assimilationer i talspråk för lilla språkpolisen, den som kan!

Nu har jag landat ordentligt här i sommaren. Igår tog jag en lång cykeltur med Elisabet, och njöt av alla dofter som är typiska för det här området. Blandskog, ormbunkar och ett stråk av kaprifol här och där. Igår började vi bygga en koja i dungen bakom huset, skulle tro att bygget fortsätter när vi har kommit igång med dagen. Kanske åker vi ner till stranden en stund, även om det nog är för kallt för att bada än.

 

Just nu är livet verkligen perfekt! Inget som hänger över mig, inget jag måste göra eller fixa med, men en hel del som jag KAN göra om jag vill. Dockskåpet skulle behöva en renovering. Handdukar skall tryckas. En klänning sys om. Vänner träffas. När jag har lust.