cariad

Den här bloggen handlar ju mest om mig och Elisabet, men jag vill gärna berätta om en fin dag med Roland, och mina tankar kring föräldraskap i allmänhet.

När barnen var små, så reagerade jag på det som stod i så många tidningar och sades på så många ställen, att "alla föräldrar känner sig otillräckliga, alla blir arga, alla alla alla" och så vidare. Jag kände inte igen mig i det, inte alls. Jag tyckte själv att jag var en supermamma, med ett hav av tålamod. Löste de flesta situationer med avledning och fiffighet.

Så är det inte riktigt nu. På pappret gör jag i mitt tycke en hel del rätt, men trots all tid och förberedelse och lugn så står man där med en sjuåring som ska trilskas exakt när det är dags att gå till skolan. Något som kliar, byxben som inte är neddragna, fingervantar som korvat sig, av med kläder, kasta bort i ett hörn, sparka, trampa. En mamma som till slut ryter, fast hon vet att man inte ska, att inget blir bättre av det, men inget blir hellre ett dugg bättre av att försöka ta det lugnt och avleda och lirka, det har hon också provat tusen gånger.

I flera veckor har något av barnen, kanske båda, hostat mycket på nätterna, sådär så att det skräller i lungorna. Nästan inget på dagen så jag kan inte avgöra vem av dem det är. Men i förrgår när jag hämtade Roland var han både hostig och lät lite täppt. Igår morse efter att ha lämnat Elisabet, och svept filten om Roland framför Fåret Shaun, så tyckte jag att han såg lite blank ut på ögonen. Han kändes inte varm, men han verkade lite mer stilla än vanligt. Hade jag haft jobb att gå iväg till så hade jag nog skickat honom till skolan, men nu var jag ledig och tänkte till ett par varv. Satte mig in i hur det känns att vara lite småhängig. Egentligen frisk nog att gå till jobbet, men jösses så skönt det skulle vara att få stanna hemma i soffan!

-Vill du vara hemma idag? undrade jag.

Det ville han. Inte så som en frisk unge skulle reagerat, med stora ögon och ivrigt nickande, utan ett stilla konsaterande att jo, det vore skönt.

Å, vad vi myste, Roland och jag! Satt tätt intill varandra i soffan, först framför barnkanalen, sedan gjorde vi ett avbrott för att gå igenom den läsläxa som jag visste att de skulle få, så lite mer film och matteläxa på det. På eftermiddagen lekte vi kurragömma och en lång stund med Lego, och först vid läggdags började han studsa som en frisk unge och tyckte själv att jo, imorgon kunde han gå till skolan igen. En vilodag var nog precis vad han behövde för att det inte skulle utvecklas en ordentlig förkylning av det.

När vi läst en lång godnattsaga och jag startat Fem Myror på cd-spelaren, så kom han uttassande till oss efter en stund.

-Kan du vara med mig en liten stund? Det är så mysigt att vara med dig!

 

Då tänkte jag på ett blogginlägg jag läste för något år sedan, om föräldrar som suckar över att inte få en stund för sig själva när de upplever att de har gjort mycket med sitt barn en dag. "Vi har ju gjort det och det och det, räcker inte det?" Visst är det skönt att få en stund för sig själv, men om man säger något sådant till ett barn - om jag hade sagt till Roland att "men jag har ju varit med dig hela dagen!" - så talar jag om för honom att det var en uppoffring för mig, att jag inte alls hade haft lika mysigt som han. "Varför räcker det inte med att vi har gjort det här och det här och det här? Varför nöjer h*n sig inte med det?" Jo, just för att det har varit så bra! Parallellen till tiden då jag och maken bodde på varsin ort - helgen kunde ha varit hur bra som helst, men jag ville ändå inte att han skulle åka hem. Roland hade haft en väldigt mysig dag med sin mamma, och ville inte att myset skulle ta slut.

Så jag klättrade upp i våningsängen och lade mig bredvid honom tills skivan var slut. Då sa jag:

-Nu måste jag gå och äta lite kvällsmat. Jag startar en ny skiva, okej?

Det tyckte han var bra.

 

Idag har varit en vanlig dag. Tjafs vid påklädning på morgonen, lite trams vid hämtning, lite bråk med Elisabet. En vanlig frisk dag. Men de här dagarna av att bara vara tillsammans, vara nära, det är de man minns. Det får mig att tänka - VAB, vård av barn, måste det nödvändigtvis vara vård av sjukt barn? Det kanske kan vara en vinst för samhället i längden om man vårdar ett bara-nästan-sjukt barn och tar en dag ledigt för att bara sitta stilla och mysa i soffan.

Elisabet bubblar ur sig vad som hänt i skolan, så fort hon kliver ur taxin på eftermiddagarna. Efter middagen stannar hon ofta kvar i köket och pratar länge med mig (om än i små sekvenser) om allt mellan himmel och jord, allt från matstrupen till matematik till engelska till husdjuren till färger på läroböckerna till vidisar till bebisar till antal ögon till filmer till musik till utflykter... Hon blommar, den ljuvliga flickan!

 

Morgonrutinerna hemma, de morgnar jag är ledig, är harmoniska. Klockan ringer tio i sju, då säger jag åt Elisabet att gå upp och klä på sig, så kan hon krypa ner i min säng en stund till medan jag borstar tänderna på henne och gör iordning ryggsäcken, där jag stoppar i frukost av något slag.Tio över sju klär hon på sig och jag följer med ner till taxin som ofta väntar utanför dörren. Går upp igen och väcker Roland fem i halv åtta om han inte redan vaknat. Så sitter han med frukosten framför morgon-TV, och vi tar sparkcykel eller tandemcykel till skolan strax efter åtta. Ingen stress, sällan tjafs.

 

På läxfronten har det lagts in en hög växel på grund av Rolands läsläxor som är rejält mastiga för en förstaklass måste jag säga. Fyra sidor med mycket text ska läsas högt minst fyra gånger i veckan, och det är sannerligen ingen lätt text. Finns säkert någon modern pedagogik som stöjder det här, och barnen har ju övat bokstäver sedan förskolan, men det är långt ifrån sjuttiotalets läroböcker där man tog en språkfinurlighet i taget och övade på. Sje- ljud för sig, ng-ljud för sig och så vidare. Här är det full fart med en gång. Några exempel:

 

"Alla nickade. De såg ut som tomtedockor i ett skyltfönster vid jul."

"Hon höll fram handen och visade kulan. Det såg nästan ut som om den glödde i kvällsmörkret. Eller var det ljuset från en strålkastare som speglades i metallen?"

 

Nå, det är mycket läxor alltså. Varje gång Roland läser, så får Elisabet läsa en text ur den gamla läroboken "Sörgården". Det gör hon än så länge tillsammans med oss, men på sikt ska vi försöka få henne att läsa själv. Skrivandet klarar hon numera galant. Lite snett blir det, men vi behöver inte "spökskriva" åt henne, utan hon skrev till exempel sin önskelista helt själv genom att studera leksakskatalogen och skriva av. Efter diskussioner med skolan har vi nu fått en skrivläxa som passar henne precis, med meningar och luckor där ord ska fyllas i.

 

Senaste skolmötet var i torsdags. Det är en stor skillnad på att diskutera åtgärder och problem, och att berätta hur bra det går, hur mycket alla tycker om mitt barn, hur väl hon trivs. Hur vi ska höja ribban, snarare än hur vi överhuvudtaget ska få det att fungera.

 

Dessutom har jag fått nytt jobb. Mer om det senare, när allt har landat. Så allt känns bra nu!