cariad

Det som började som en enkel statusuppdatering på fb, om att det är skillnad på sommarlov som barn och som vuxen, växte sig så långt att jag raderade det och skriver här istället.

 

Imorse var jag på Rolands skolavslutning. I den gråkalla blåsiga morgonen med huttrande föräldrar som åskådare sjöngs det om sol, hav, vind mot kind och lediga dagar då man kan göra vad man vill. Och det stämmer faktiskt ganska bra med hur jag minns mina sommarlov. Examensdagen var festlig, jag sov ofta på flätor så att håret blev vågigt, man hade nya fina kläder, och sedan var det verkligen i mitt minne två månader av sovmorgon, läsa, leka, bada, och göra vad man ville. Frihet.

Tre decennier senare ser det inte riktigt likadant ut. Dels har jag en känsla av att föräldraskap överhuvudtaget är annorlunda nu. Varken jag eller min mamma har något minne av att hon arrangerade lekträffar för mig, men det är ofta så det görs nuförtiden i mina kretsar. Föräldrarna ringer och bestämmer när och hur barnen ska ses. Och föräldrar verkar strukturera upp barnens fritid i en helt annan grad än när jag var barn. Mycket fler ordnade aktiviteter, med färre tid för spontana lekträffar ute på gården.

Elisabet, som för övrigt hävdade att man inte alls behöver vara fin på examen och ratade den ljusblå sommarklänningen och endast under protester borstade håret lite, blir som jag har berättat allt mer självständig och jag börjar faktiskt ana en ljusning i det här med att bara kunna släppa ut henne. Kanske kan vi säga till henne att gå ut och leka en stund, och så kommer hon faktiskt hem igen sedan. Jag tror vi kan prova det. Men det är ändå så, att sångtexten om frihet hela långa sommaren, den har den tyngsta betoningen på LÅNG för oss föräldrar. Två långa månader som vi dag för dag måste försöka hitta på något så att barnen inte går varandra på nerverna för mycket, och inte blir för rastlösa. Men som sagt, jag anar en ljusning. Vi kommer kunna låta barnen vara ute ensamma i trädgården hos mina föräldrar. Förra sommaren började vi våga det, och det gick bra. Innan dess visste vi ju inte vad Elisabet skulle kunna hitta på, en gång var hon halvvägs ner till Gamlebyviken.

Jag önskar att barnen tyckte mer om att läsa. Det är ju inte så att de inte har förebilder. Maken syns dagligen med en bok i handen, jag läser också periodvis, mormor och morfar och moster läser, och vi läser för barnen så gott som varje kväll. Roland har börjat plocka fram tidningar och böcker när vi lägger undan elektroniken, och vill gå till biblioteket idag så jag hoppas innerligt att han når den där underbara slukaråldern. Drömbilden - en sommar då hela familjen sitter med varsin bok - kanske kan den bli sann så småningom!

 

Trevlig sommar på er alla!

För tio-femton år sedan brukade mina förkylningar sätta sig på stämbanden, och det enda som hjälpte var total röstvila. En gång har jag haft det sedan barnen kom, och det var förfärligt besvärligt att inte kunna prata med sina små! Nu har jag åkt på det igen, men det är betydligt lättare att hantera nu när båda barnen kan läsa. Jag skriver snabbt, och kan med dator eller papper och penna förmedla det jag vill.

Elisabet är förundrad när mamma är tyst. Viskar när hon pratar med mig, men är ganska bra på att tyda mina gester. Borsta tänderna, klä på sig, sådant. Roland pratar på han, kanske glad över att mamma inte tjatar så!

Elisabet blir mer och mer självständig. Nästan enbart på gott, men något litet ont i det att vi inte längre får borsta tänderna på henne. Hon Kan Själv! Jag har försökt kompromissa, att vi får borsta på lördagar efter godis, men hon vill INTE det. Hon är så söt, försöker vända det till något positivt för oss: "Så slipper ni! Vad bra att ni inte behöver göra det längre!" Ja, jo, det är bra... Men jag försöker ändå inspektera tänderna på kvällen. Ibland får hon bakläxa, och hon tycker att hon kan titta själv i spegeln istället för att jag ska granska henne. Konsekvenserna är lite för allvarliga om vi inte håller koll på hennes tandhygien, så litegrand bråkar jag med henne.

 

-Man måste borsta tänderna ordentligt, Elisabet.

-Varje dag?!

-Ja, två gånger om dagen tillochmed.

-Men inte när jag är död.

-Nej, gumman. Då behöver du inte borsta tänderna.