cariad

Det går inte en dag utan att jag är tacksam över hur lugnt livet är, främst morgnarna som jag vet är ett stort stressmoment för många familjer, även neurotypiska. Här ringer klockan runt sju.

-Godmorgon! Är du vaken, Elisabet?

-Ja.

-Då är det dags att gå upp. Vill du sova lite till, Roland?

-Mm.

Elisabet går upp, klär på sig, får ibland hjälp med att borsta håret (tovorna har blivit mycket färre sedan hon gått med på att börja sova med fläta, men det är tjockt och tovar lätt ihop sig), tar frukost själv. Roland får sova tio minuter till innan han går upp och sätter sig med iPaden i kammaren. Förr var det morgonshowen på barnkanalen, men nu har han tröttnat på den. Till honom gör jag lite frukost som han äter där. Elisabet borstar tänderna, ofta gör hon det själv när hon ätit klart, ibland får jag säga till när det är dags. Efter det tar hon på ytterkläder, och vi går ner till taxin som oftast är i någorlunda tid. Annars ringer chauffören och förvarnar oss, så att vi inte behöver stå i trapphuset och vänta. Jag vinkar av Elisabet, går upp och pysslar med något i en kvart innan det är dags för Roland att göra sig iordning, och så följer jag honom den korta biten till skolan. Inte för att han behöver det, han är ändå elva år nu och det är ingen bilväg i närheten av skolvägen, men det är trevligt att gå tillsammans och prata lite, och det är rätt skönt att vakna till och få lite luft. Kanske går jag förbi affären på hemvägen, eller går direkt hem och tar det lugnt några timmar innan det är dags att gå till jobbet, om jag inte är ledig - och då går jag också hem och tar det lugnt innan jag eventuellt startar upp något projekt.

Det är så innerligt skönt att slippa bråk på morgnarna!

Telefonsamtal från skolan runt tiotiden. Elisabet hade låtit lite rosslig redan kvällen innan, och nu hade hon sagt att hon inte orkade mer! Var någon ledig så att hon kunde åka hem? Jo, det var jag, jag skulle jobba kväll men det brukar gå bra att vabba några timmar i väntan på att maken kommer. Men det skulle ta ett tag för mig att gå ut till bussen, hämta henne och sedan åka hem... Vi provar att låta henne åka ensam! Det är bara en handfull hållplatser och en resa på kanske två-tre minuter, en bra start!

Sagt och gjort. Läraren följde henne till busshållplatsen, pratade kort med chauffören och för säkerhets skull gav honom en lapp med mitt telefonnummer, och ringde mig när han hade satt henne på bussen. Jag stod redan och väntade vid vår hållplats, och ni kan tro att det var en stor tjej som klev av!

Inte roligt att hon är hängig, men å så roligt att hon blir mer och mer självständig!

Så gott som varje år, åtminstone en gång, så glömmer jag att tänka på att maken, som är lärare, börjar en dag före barnen. Därför står jag där, så gott som varje år, och morrar över att jag inte kommit ihåg att lägga schemat så att jag är ledig den dagen. Om jag kommer ihåg det när höstterminen börjar - vilket jag kom ihåg i år - så glömmer jag det när vårterminen börjar - vilket jag glömde i år. Inte kunde jag byta pass med någon heller eftersom jag hade utbildningsdag som jag behövde gå på mellan 8-16. Barnens farmor var bortrest, annars bor hon inte längre bort än att hon hade kunnat vara här några timmar.

Men det är i sådana här situationer som gränserna flyttas framåt. Roland har varit hemma ensam en hel dag vid ett tillfälle - kunde Elisabet också tänka sig att vara det, inte ensam men hemma med lillebror utan vuxna? Jodå, det kunde hon försöka.

Det gick alldeles utmärkt! Roland fick en kompis på besök större delen av dagen, och Elisabet har aldrig haft några problem med att sysselsätta sig själv. Hon fixade lunch själv med microns hjälp och var helt nöjd när jag kom hem vid halv fem.

Ännu ett stort steg taget mot självständighet!

Gott -19 på er, alla!