Aj!
Roland: Vad heter Rävins mamma?
Elisabet: Ai!
R: Aj? Det var ett ont namn!
E: Ja, ett sårigt namn!
R: Ett blodigt namn!
Själv har jag alltid associerat namnet med det kinesiska ordet för kärlek, men ack så fel jag hade!
Elisabet: Ai!
R: Aj? Det var ett ont namn!
E: Ja, ett sårigt namn!
R: Ett blodigt namn!
Själv har jag alltid associerat namnet med det kinesiska ordet för kärlek, men ack så fel jag hade!
Utvecklingsbedömning
Innan sommarlovet gjorde teamets psykolog en utvecklingsbedömning för att skolan skulle få en bättre uppfattning om Elisabet. Resultatet kom häromdagen, en massa siffror och kommentarer som vi inte begrep så mycket av. Vi blev erbjudna ett möte för att gå igenom det, men ärligt talat struntar jag blankt i den där bedömningen. Den visar på en enda sak: Vad Elisabet hade lust att göra precis då. Inte vad hon kan, inte vad hon inte kan. Samtidigt är det bra för skolan att få se detta. I en konstruerad situation så är oftast inte Elisabet särskilt intresserad av att visa vad hon kan.
Själva bedömningsinstrumentet var enligt mig som åskådare inte särskilt väl utformat. De som förstår sig på det kanske säger annorlunda, men bara det att en stor del av testet förutsatte att frågorna besvarades muntligen kändes lite märkligt. Är det inte en vanlig del av autism, oviljan eller oförmågan att kommunicera på det sätt som andra tycker att man skall? Det fanns inte ens ett alternativ för "svarar inte", för om inte frågorna besvarades, så fungerade inte testet. Psykologen letade fram några andra, där den tillfrågade kunde peka på olika bilder eller svar. Till exempel fanns en serie bilder, där en av fyra bilder från övre halvan av en sida skulle paras ihop med en av fyra från den undre halvan. En del svar var självklara även för Elisabet. Äpple, cykel, bok och stol på övre halvan, och på nedre en sko, nalle, päron och hjärta. (Påhittat exempel, men ungefär.) Åpplet och päronet hörde ihop, de är ju frukter. Men ibland förstod inte jag vad som hörde ihop. "Finns det bara ett rätt svar?" frågade jag. Jo, så var det. Inga alternativa möjligheter. Det reagerade jag på. Själv kunde jag nog förstå att det som såg ut som en omkullvält grönrandig strut på en pinne skulle vara en sådan där vindriktningsmätare, och att den då hörde ihop med silhuetten av tuppen med en pil under sig. Men för Elisabet, som inte har börjat lära sig vägmärken än, och inte heller har full koll på vad en vindflöjel är, var det mer logiskt att den gröna struten parades ihop med det föremål på undre raden som också var grönt. Det var alltså fel.
Jag undrar vad expertisen kommer att säga om den här testmetoden om tio år. Kommer man att skratta åt den och ägna den en plats på museet? Eller är det jag som inte förstår hur snillrik den är?
Nu är väl inte just detta så farligt. Jag och min man bryr oss inte om hur många poäng hon får på den här skalan. Tvärtom är det väl nästan bra att hon fick lågt, för då läggs extra krut på henne. Själva undersökningen var också ganska harmlös, Elisabet fick ha med sina gosedjur, lekte fram svaren genom att låta djuren peka med tassen på det hon tyckte var rätt, fick gojibär som belöning. Men jag tänker ändå det jag har tänkt förut - kan vi vara så säkra på att just det här är så bra? Vet forskarna egentligen vad de gör? Ni vet väl vad man ansåg vara den bästa behandlingen av autsim så sent som på nittonhundraåttiotalet? Jo, att skilja barnet från sin familj, för att det var familjen (framför allt den känslokalla mamman) som orsakade autsim.
Nu är väl inte just detta så farligt. Jag och min man bryr oss inte om hur många poäng hon får på den här skalan. Tvärtom är det väl nästan bra att hon fick lågt, för då läggs extra krut på henne. Själva undersökningen var också ganska harmlös, Elisabet fick ha med sina gosedjur, lekte fram svaren genom att låta djuren peka med tassen på det hon tyckte var rätt, fick gojibär som belöning. Men jag tänker ändå det jag har tänkt förut - kan vi vara så säkra på att just det här är så bra? Vet forskarna egentligen vad de gör? Ni vet väl vad man ansåg vara den bästa behandlingen av autsim så sent som på nittonhundraåttiotalet? Jo, att skilja barnet från sin familj, för att det var familjen (framför allt den känslokalla mamman) som orsakade autsim.
Visst var testet mycket större än så, men jag undrar - vem har bestämt att min sexåring är mindre utvecklad än andra, för att hon inte vet hur en vindsymbol och en vindflöjel ser ut?
Tvätt
Uppsalahem har i vårt hus ett elektroniskt bokningssystem, som gör att ingen kan boka fler än sex pass varje månad. Spelar ingen roll hur stor lägenheten är eller hur många som bor i den. När systemet infördes hade man bara fyra pass, men efter protester utökades det.
Detta har inte varit några problem för oss tidigare, eftersom vi har egen tvättmaskin och nästan bara använder den gemensamma tvättstugan för lakan.
Nu när det blir lakanstvätt varenda dag, plus täcke, så gick det väldigt fort att komma upp i de där sex passen. Schwisch. Resten av tiden får vi alltså tvätta två-tre gånger och ha lakan, påslakan och täcke hängande där vi får plats i lägenheten. Har vi tur så är vädret fint och vi kan hänga ute på balkongen (inte tillåtet tror jag, men så länge idioter får röka på balkongen så tänker jag hänga tvätt ute om jag vill!). Och tack gode gud för min vävstol kan jag säga. På den torkar täcket så fint så.
Detta har inte varit några problem för oss tidigare, eftersom vi har egen tvättmaskin och nästan bara använder den gemensamma tvättstugan för lakan.
Nu när det blir lakanstvätt varenda dag, plus täcke, så gick det väldigt fort att komma upp i de där sex passen. Schwisch. Resten av tiden får vi alltså tvätta två-tre gånger och ha lakan, påslakan och täcke hängande där vi får plats i lägenheten. Har vi tur så är vädret fint och vi kan hänga ute på balkongen (inte tillåtet tror jag, men så länge idioter får röka på balkongen så tänker jag hänga tvätt ute om jag vill!). Och tack gode gud för min vävstol kan jag säga. På den torkar täcket så fint så.
Jag mejlade Uppsalahem och frågade om vi kunde få dispans, och få några fler pass, men tyvärr gick det inte för då räcker ju inte passen till alla. Det stämmer inte, för vi bokar oftast det morgonpass samma dag som ingen har gjort anspråk på. Vi kan alltså inte utnyttja en tid som är ledig, för att vi redan tvättat sex gånger. Kanske skulle vi kunna bråka mer om detta, men det orkar jag inte.
Det är märkligt hur snabbt man vänjer sig. "Varför slutade vi ta på Elisabet blöja på natten?" tänker jag ibland när jag pular in något torrt under ungen klockan två på natten för att hon skall slippa ligga i det blöta och för att jag skall slippa vara vaken med en ledsen flicka flera timmar, så som det blir om vi försöker flytta henne för att bädda torrt. Men det är ju så att vi slutade med blöjor för att hon så gott som alltid var torr på nätterna förr. Fram till skolstart hände det ytterst sällan att hon kissade i sängen, Blev hon kissnödig på natten, så gick hon upp själv på toaletten. Just nu händer det väl så mycket i hennes liv att nätterna går åt till att bearbeta allt det. Kroppens signaler går inte riktigt fram.
Och lägger man allt i en vågskål, och samtidigt tänker på allt som hade kunnat vara jobbigt, så är den positiva sidan flera ton tyngre. Varje kväll funderar Elisabet på vilket djur som skall få följa med. Hon skuttar till skolan. Ökar sitt trygghetsområde meter för meter. Deltar alltmer i aktiviteter. Är pigg och glad när hon kommer hem.
Vad är då lite kiss i sängen? En piss i Nilen!
Underbara barn!
När jag hämtade Elisabet idag så sprang hon ut på gården medan jag plockade ihop hennes saker. Det var precis vid mellanmålet, så de barn som skulle stanna kvar var också i omlopp. Jag hörde en flickröst ropa: "Elisabet!", och i ögonvrån såg jag en flicka springa efter henne. När jag kom ut, stod den jämngamla skolkamraten där bredvid min dotter och såg till så att hon inte sprang iväg på egen hand.
Jag blev så rörd att de där glädjetårarna inte var långt borta. All trötthet efter senaste tidens störda sömn, och en orolig natt på jobbet, var som bortblåst och jag kände hur underbart det är att leva i en värld där det finns så mycket underbara människor!
Jag blev så rörd att de där glädjetårarna inte var långt borta. All trötthet efter senaste tidens störda sömn, och en orolig natt på jobbet, var som bortblåst och jag kände hur underbart det är att leva i en värld där det finns så mycket underbara människor!
Plötsligt inga problem...
Andras problem gör inte att mitt eget sömnbehov blir mindre. Men ibland är det nyttigt att bli påmind om hur värdefullt och ömtåligt livet är.
En väninna skrev i sin facebookstatus att idag skulle hennes son börjat sexårs. Den son som hon fann död i sängen en morgon innan han ens fyllt två. Som nu från sin himmel med solstrålarnas hjälp försökte torka mammas tårar på skolgården. För han finns ju där, hon är fortfarande hans mamma. Kärleken dör inte bara för att kroppen dör.
Just nu skulle jag vilja krama min egen sexåring.
Och jag har aldrig, aldrig någonsin, önskat att hon inte fanns, eller önskat att hon inte var min. Men en paus då och då, för att kunna vara en bra mamma åt henne, det behöver jag.
Att sova eller inte sova
Jag har sagt det förr. Får man sova, så har man mer ork till resten av livet. Utan sömn blir allt betydligt segare.
Vi har varit borskämda med detta, ur alla perspektiv. Barnen har alltid sovit bra, med få undantag.
Nu är det si och så med den saken. Elisabet kan sova bra, men kissar i sängen så gott som varenda natt. Försök att väcka henne för att gå på toaletten mitt i natten har som ni vet slutat i hysteri.
Våningsängen har inte heller blivit den succé som vi hoppades på. Två nätter ville Roland sova i den, sedan inte. Två nätter under vilka jag insåg hur otroligt gott jag sov när ingen tog mitt täcke, lade sig på mitt hår och försökte tränga mig ur sängen. Jag har älskat de sex åren av samsovning, men nu räcker det.
Elisabet tyckte inte heller om nya sängen. Grät, ville ha tillbaka sin egen säng, tyckte att mamma var väldigt dum som tog sönder hennes säng! Nu har hon inte sagt så på ett par dagar, men jag vet inte om det betyder att hon har vant sig eller att hon har resignerat.
Igår kväll försökte jag få Roland att ligga i sin egen säng. Han skulle få en present om han gjorde det. Jaa, det var han med på. Båda barnen fick varsin ficklampa! Vilken lycka! De fick leka med dem en lång stund innan det var dags att sova. Men då ville förstås inte Roland alls ha en present längre. Han ville ligga i stora sängen. Han var så ledsen att jag föreslog en kompromiss. Om han fick somna i stora sängen, kunde vi då få lyfta över honom till hans egen? Jodå, det gick han med på.
Klockan tio gick jag och lade mig. Klockan tolv vaknade jag första gången av att Elisabet var vaken.
-Kom så går vi och kissar, föreslog jag.
-Jag är inte kissnödig! hävdade hon och jag insisterade inte.
Ett par timmar senare hörde jag henne igen och hade samma ordväxling. Då tänkte jag att ja ja, det kräver mindre energi att slänga lakanen i tvättmaskinen än att sitta uppe med en ledsen unge flera timmar så inte heller då tvingade jag henne.
Efter ytterligare någon timme hörde jag en ynklig röst från överslafen:
-Jag vill ligga hos mamma!
Mamma ville inte ha en Roland hos sig, men vill ändå att hans säng skall förknippas med något positivt så jag erbjöd mig att komma och lägga mig bredvid honom. Det gick han med på, och somnade strax om. Jag också så småningom, men vaknade efter ett tag av makens tunga snarkningar. Sju års äktenskap har inte lärt mig att filtrera bort det ljudet. Ligger jag bredvid kan jag knuffa lite på honom, men nu låg jag högt uppe i en våningssäng och funderade på om det fanns något jag kunde kasta ner. Inget utom min egen kudde, och utan den skulle jag inte kunna sova så jag klättrade ner och var nog inte så varsam i den knuffen just den gången.
Innan jag hunnit somna om hade jag en liten Roland bredvid mig, som klättrade omkring några gånger för att hitta den bästa positionen. På ena sidan mamma? På andra? Vid fötterna?
Och naturligtvis var Elisabets säng blöt på morgonen.
En dag som denna är jag lycklig över att få åka till jobbet. Egentligen är jag tjänstledig för studier, vilket är ett kapitel och ett stressmoment för sig, men idag jobbar jag extra och inser att en stor del av att jag har kunnat vara en så lugn mamma är att jag har fått tillfälle att vara ifrån min familj en kväll och natt minst en gång i veckan. Jag har fått tillfälle att sakna dem och längta efter dem. Och det säger en del om sovsituationen hemma, att jag längtar efter att komma till jobbet där nätterna kan innebära att chefen ropar en gång i timmen på mig.
Hur löser vi nu detta? Jag är ju inte den som sitter och klagar utan att göra något åt situationen. Vi har fått ett storpack madrasskydd som tar upp mycket av nattens olyckor. Och vi skall köpa en ny madrass och lägga in i extrarummet. Den vi hade där förut, som var vår tillflykt när någon av oss varit sjuk eller behövt sova ordentligt, den ligger nu i Rolands överslaf. Vi behöver kunna sova i olika rum, helt klart. Och kan vi det, så är det heller inte någon brådska med att Roland skall sova i våningsängen. Då kan vi vänta tills han själv vill igen.
Och mörk choklad. Det är min universallösning. Som regel äter vi bara godis på lördagar, men vissa stunder är mörk choklad inte godis utan ren medicin.
Efter regn...
... kommer solsken.
När jag lämnat Roland på dagis, stannade jag och plockade några deciliter blåbär som jag avnjöt till varm mjölk.
Som tur var fanns en ledig tvättid i källaren på morgonen. Vi har en egen tvättmaskin, men en ganska liten, och alla lakan, plastad frotté, täcke och skyddsmadrass tar lite plats att torka. Halv tolv var allt rent och torrt, en chokladkaka stod i ugnen och jag kurade ihop mig i soffan till Project Runway.
Skoldagen hade gått alldeles utmärkt, berättade maken som alltså var med idag. Pedagogerna konstaterade att "hon kör inte lika mycket med dig som med mamma", och det vet vi ju om. Hon hade varit med på samlingen, arbetat lite i boken de skulle jobba i, lekte bredvid några pojkar och åt ordentligt. Jag trodde ju att det skulle gå bra så småningom, men det är ändå en lättnad att få det bekräftat!
Klockan tre följde hon med för att hämta Roland på dagis. Jag hade packat med matsäck och tänkte mig en utflykt till torpet för att hälsa på fåren, men vädret ville annorlunda. Medan vi plockade ännu mer blåbär på väg till torpet, så började det regna. Roland tyckte att det var spännande och roligt, så vi stannade kvar en lång stund och plockade. Men utflykten hoppade vi över, istället blev det picknick i badkaret! Saft, chokladkaka och mariekex, väldigt mysigt tyckte barnen som badade i två timmar.
Våffelmiddag, film och popcorn.
Godnattsaga i Rolands överslaf, men han ville inte sova där, inte igår heller, han ville sova bredvid mamma. Elisabet är inte alls nöjd med nya sängen, hon vill ha tillbaka sin gamla, och är arg på mig, för det var jag som hade sönder den! Min egen mamma påminde mig om att jag själv inte alls tyckte om att sova underst i en våningsäng när jag hade min syster över mig, jag kom upp till dem varje natt. Förmodligen kände jag mig instängd. Får se hur det går, kanske vänjer hon sig, kanske måste vi tänka om igen.
En riktigt bra dag. Håll alla tummar för att det blir en riktigt bra natt också!
Nattvak
Eftersom Elisabet kissat i sängen nästan varje natt sedan jag kom hem från kursen, så fick jag den briljanta iden att maken skulle försöka sätta henne på toaletten innan han lade sig. Hon hade kissat på toa flera gånger innan hon själv somnade, men det hjälper tydligen inte.
Det var den sämsta ide jag fått på mycket länge.
Halv ett hade hon redan hunnit kissa i sängen. Maken bytte till torrt medan hon låg hos mig. När hon skulle flytta över, var allt misär. De små djuren var borta, de minimala byxorna till minsta katten var borta, det kom tårar och snor och hon blev hysterisk för att hon var täppt i näsan. Maken hade ställt fönstret på glänt vilket rimmade illa med min annalkande förkylning, särskilt som jag inte fick ha täcke för då kunde jag inte trösta ordentligt tyckte dottern. Maken hade lämnat rummet, så när jag lyckats lugna henne var jag själv tvungen att gå och stänga om jag inte ville bli ordentligt sjuk. Då tog utbrottet ny fart så att jag måste lyfta ut henne för att inte störa lillebror. Det är inte så lätt att förmedla lugn och trygghet när hela ens jag värker av sömnbehov. Med intensiva böner fungerade det även denna gång, hon gick själv och lade sig för en halvtimme sedan och småpratade för sig själv medan mamma sitter i soffan, för tjock i näsan för att kunna sova, för rädd för att starta en ny lavin om jag ger något ljud ifrån mig eller går in i sovrummet igen.
Just exakt nu känner jag mig lite ynklig. Det hjälper inte ett enda dugg att någon har det värre.
Men det är i alla fall inte bajs vi måste skrubba på nätterna. Alltid något. Och en dag blir det nog bra igen med nätterna. När det här med skola och ny säng har satt sig. Tänk positivt. Klockan halv tre på natten. Sova kan jag kanske göra en annan gång.
Höstrutiner
Med höstterminen finns tankar om nya rutiner, och gamla rutiner som av någon anledning glöms bort. Till exempel att barnen skall hjälpa till att städa undan sina leksaker. Fungerar någorlunda med något gott som morot, som att de skall plocka upp tre saker var innan de får en glass efter maten. På kvällen är det helt omöjligt att få dem städa undan, känns inte som någon idé att alls ta den striden när de är trötta.
Elisabet tar till sig detta mycket lättare än Roland. Städar sina tre saker utan protest när något gott väntar. Och hon hjälper Roland, genom att ge honom saker i handen att plocka undan! Väldigt gulligt!
Skoldagen idag hade också gått bra. Imorgon är Linda borta igen, så då får pappa följa med. Det går nog bättre än om jag är där.
Sovsällskap
Elisabet tycker om att sova med många djur... Det var en av de där små minsta katterna som försvann häromnatten, när hon blev så förtvivlad. Inte lätt att hitta klockan tre på natten kan jag säga.
Tredje skoldagen
Egentligen är inte första skoldagen förrän imorgon, men jag räknar även inskolningsdagarna. Linda är tillbaka, och enligt uppgift hade allt gått bra och specialkosten var framställd, vilket den inte var igår. Potatis och fiskpanetter, inget av det äter Elisabet så det blev tre knäckemackor och lite sallad. Vi tänker inte så mycket på vad hon äter och inte, eftersom vi oftast själva äter sådant som hon gillar, men dagis hade lämnat över en lista till köket på sådant som brukar gå ner. Återigen känns det skönt att kunna dra autismkortet. Säkert finns det fler ungar som inte gillar det som serveras, och blir uppmanade att smaka ändå, men den kampen känns lite överkurs just nu för vår flickas del.
Våningsängen blev en succé. Rolands överslaf blev som ett extra litet rum, där de lekte med en kompis till Roland som följde med hem, och där syskonen på kvällen satt och tittade på film på iPaden tillsammans. Och jag var nästan förstummad över all plats jag plötsligt fick, efter sex år av samsovning med något av eller båda barnen! Att kunna vända sig om och rätta till täcket utan att behöva se till att någon bredvid inte frös, det var lyxigt!
Imorgon börjar jag själv skolan igen, sista terminen på omvårdnadsprogrammet. På grund av skolbyte så måste jag då gå på lektioner varje dag, något jag inte alls ser fram emot! Mina lediga vardagar har varit så oerhört viktiga för mig. Får se hur det går.
Andra skoldagen
Habiliteringen har varit icke förutseende nog att lägga en heldagsutbildning om autism mitt under inskolningen. Jätteviktigt att alla går den, tycker man på habiliteringen, medan förskollärarna faktiskt prioriterar att ta hand om det femtiotal barn som nu börjar. Men Elisabets resurs Linda skulle i alla fall gå den, vilket innebar att jag följde med till skolan idag för att ge både pedagogerna och Elisabet lite extra trygghet.
Mellan nio och halv tolv var barnen där idag, och det kändes som en hel evighet! Om jag nöjt mig med att Elisabet satt i soffan hela dagen så skulle det ha varit lugnt, men jag ville gå ut ganska hårt redan från början med att man faktiskt sitter med på samlingen i ringen, och helst sitter vid sin arbetsplats och åtminstone försöker göra de ålagda uppgifterna. Det var en svår balansgång mellan att försöka pusha Elisabet utan att hon protesterade så högt att klasskamraterna blev störda. Och att hålla henne kvar i en situation kräver mycket mer energi än jag har, så jag är så tacksam över att någon annan än jag har den rollen! Tror också att Elisabet beter sig annorlunda med andra personer, och inte klättrar, slår och beter sig på samma sätt. På fredag kommer Linda också att vara borta, då får pappa följa med! Jag orkar inte. Dels är det fysiskt ansträngande att bli så klängd på, psykisk jobbigt att försöka hålla henne närvarande och emotionellt svårt när de andra barnen reagerar på hennes annorlundaskap. Det är bara andra dagen, det är klart att ingen hunnit vänja sig än!
Nattens vakna timmar satte förstås också sina spår hos oss båda. Idag skall vi åka till IKEA och köpa en våningsäng, och jag hoppas innerligt att den förändringen inte kommer att bli för svår för henne, för nu har Roland själv bett om en egen säng.
Så fortsätt gärna hålla tummarna lite till.
Mellan nio och halv tolv var barnen där idag, och det kändes som en hel evighet! Om jag nöjt mig med att Elisabet satt i soffan hela dagen så skulle det ha varit lugnt, men jag ville gå ut ganska hårt redan från början med att man faktiskt sitter med på samlingen i ringen, och helst sitter vid sin arbetsplats och åtminstone försöker göra de ålagda uppgifterna. Det var en svår balansgång mellan att försöka pusha Elisabet utan att hon protesterade så högt att klasskamraterna blev störda. Och att hålla henne kvar i en situation kräver mycket mer energi än jag har, så jag är så tacksam över att någon annan än jag har den rollen! Tror också att Elisabet beter sig annorlunda med andra personer, och inte klättrar, slår och beter sig på samma sätt. På fredag kommer Linda också att vara borta, då får pappa följa med! Jag orkar inte. Dels är det fysiskt ansträngande att bli så klängd på, psykisk jobbigt att försöka hålla henne närvarande och emotionellt svårt när de andra barnen reagerar på hennes annorlundaskap. Det är bara andra dagen, det är klart att ingen hunnit vänja sig än!
Nattens vakna timmar satte förstås också sina spår hos oss båda. Idag skall vi åka till IKEA och köpa en våningsäng, och jag hoppas innerligt att den förändringen inte kommer att bli för svår för henne, för nu har Roland själv bett om en egen säng.
Så fortsätt gärna hålla tummarna lite till.
Intryck...
Kanske var det ändå lite överväldigande med skolstart idag...
Klockan tre vaknade elisabet, och därmed jag, av att hennes täcke lågmpå golvet. Sedan var det misär i en timme. Djur som inte hittades, Lill-Majas klänning som var borta, tårar och snor. Så småningom lugnade hon sig (änglatankarna fungerar fortfarande) och i skrivande stund väntar jag på att hon skall somna om innan jag också lägger mig.
-vart skall vi imorgon? Frågade hon.
-till skolan,svarade jag så uppmuntrande jag förmådde vid den tidpunkten.
-igen! Protesterade hon.
Får se hur det går imorgon då. Eller, idag tekniskt sett. Om fyra timmar ska vi vara där.
Återigen tackar jag innerligt för att sådana här vakna nätter hör tillovanligheten!
Första skoldagen!
Två glada barn skuttade med en förälder var till varsitt ställe. Roland såg fram emot att få bli en stor kille på storbarns, och få leka med bästisen Lasse igen. Han möttes av ett helt uppbåd av kramande kompisar, berättade maken! Förra året var han ju så ledsen när Elisabet inte längre skulle gå på samma avdelning, men i år hade han helt klart för sig hur det skulle bli.
Elisabet lekte för sig själv på skolgården innan klockan ringde och det var dags att gå in. Utan protester tog hon på sig de inneskor som hon dittills vägrat att ens prova, och följde så tryggt med den nya resursen in i klassrummet. Idag skulle de bara vara där i en timme, så matsalen var återigen fylld av väntande föräldrar.
Allt hade gått bra. Inte helt oväntat ville Elisabet sitta i soffan, men pedagogerna kände ändå att hon var intresserad av vad som hände, och nog hade kunnat övertalas att vara med men de ville inte gå för hårt fram första dagen.
Det som värmde mitt hjärta mest var när två flickor från dagisgruppen förkunnade:
-Det här är vår kompis Elisabet. Hon är jättesnäll!
Redan första dagen markerades alltså att Elisabet är en del av den här gruppen, att hon har vänner och är omtyckt för den hon är!
Efter att ha lekt en stund på skolgården följde hon med pappa ner på stan för att välja ut en ryggsäck, medan jag hade inskolningssamtal. Den lilla ryggsäck som vi fick med någon bokklubb för flera år sedan, som jag tänkt kunde passa, den var för liten för att innehålla den plastficka med informationsblad som vi anmodades packa ner. Nya gummistövlar fick hon också välja, då hennes gamla är utnötta.
Roland hade haft en väldigt rolig dag han också. Han hade fått överta storasysters hylla i kapprummet. Elisabet följde med för att hämta honom, och sprang genast till vinbärsbuskarna för att se om där fanns något kvar att smaska i sig. Sedan gjorde vi en utflykt till torpet och hälsade på fåren, och i skrivande stund mumsar de middag. Tror inte att det blir så svårt att få dem i säng vid åtta idag!
Skolstart!
Imorgon börjar inskolningen. En timme skall de vara där första dagen, två och en halv på tisdag, tre på onsdag och på torsdag går de full dag vilket jag tror är 8.20-13.20. Än har vi inget behov av fritids, så den biten får vänta till veckan efter.
Så ofta vi får en naturlig möjlighet förbereder vi både Elisabet och Roland på förändringen. Idag cyklade vi först förbi skolan, och konstaterade att imorgon skall Elisabet börja där, och på hemvägen körde vi förbi dagis då vi påpekade att Elisabet inte skall vara där, utan i skolan.
-Roland skall inte följa med till skolan, konstaterade hon förnöjt. Och Roland är så stolt över att få bli en stor kille på storbarnsavdelningen, så jag tror inte att han kommer sakna Elisabet så mycket. Just nu tror jag tvärtom att det kan vara skönt för dem att få vara ifrån varandra lite, de börjar nöta lite på varandra efter en lång sommar.
För att inte tala om hur mycket jag ser fram emot terminstarten!
Carly´s Voice
Nu har jag läst ut boken om Carly, som alla trodde var både autistisk och utvecklingsstörd, men som efter mycket träning började skriva på ett datortangentbord och visar ett rikt inre liv och en fantastisk observationsförmåga. Gör aldrig misstaget att tro att någon är dum i huvudet bara för att de inte kan kommunicera!
Första femtio sidorna var ganska pratiga, och jag hoppade över alla läkarrapporter som fanns infällda, men annars var det definitivt en läsvärd bok! Vill någon i Uppsala låna den, så hör av er!
http://carlysvoice.com/
Syskon
-Roland är min lillebror.
-Ja, det är han.
-Och jag är en storasyster.
-Det stämmer. Och vet du vad? Moster Helena är min storasyster. Jag är hennes lillasyster.
-Är du en lillasyster? (skrattar) Det var tokigt!
-Ja, det är han.
-Och jag är en storasyster.
-Det stämmer. Och vet du vad? Moster Helena är min storasyster. Jag är hennes lillasyster.
-Är du en lillasyster? (skrattar) Det var tokigt!
Dåligt humör?
Återigen har barnen varit hos mormor och morfar medan mamma har musicerat i Härjedalen, och pappa förberett inför hösten här hemma. En kväll, eller natt för klockan var runt ett, hade Elisabet extra svårt att komma till ro. Mormor försökte uppmana henne att lugna ner sig, och fick då till svar:
-Om du säger så, så blir jag på dåligt humör!
Mormor påpekade:
-Om du inte lugnar ner dig, så blir jag på dåligt humör!
Då utbrast Elisabet:
-Så bra! Då kan vi hjälpas åt!
