Klar!
127 A4-sidor senare är boken färdigredigerad i första stadiet, och ivägskickad till några vänner för att få fräscha ögon på sig. Jag har kortat ner allt skitsnack (bokstavligt!) ganska mycket, och tonat ner andligheten lite men den är ändå en så viktig del av hur jag förhåller mig till livet och Elisabet så den måste vara med.
Nu tänker jag sova gott och åka till familjen imorgon!
Sommar!
Åtminstone för barnen, jag har lite jobb kvar innan det är dags att åka till Västervik men resten av familjen är på plats.
Tack för alla kommentarer angående hur jag skall blogga i fortsättningen! Jag trivs onekligen med att skriva på det sätt jag gör nu, direkt från hjärtat, utan vidare redigering. Så dagens tanke är att fortsätta skriva som jag gör här på cariad, och kanske göra mer sansade månatliga uppdateringar på en blogg vars adress jag skriver ut i boken. Kan tänka mig att det är fler som är nyfikna på Elisabets vidare liv.
Arbetet med boken går riktigt bra.75% är redigerat. Mitt mål är att ha resten klart innan fredag kväll, då jag ansluter till familjen. Vill kunna ligga i hammocken med halvdåliga böcker i sommar, inte ha något arbete hängande över mig. Då är det dags för mina testläsare att jobba lite!
Elisabet fullkomligt älskar sin iPad! Hon lär sig jättemycket på den. En fantastisk app tillåter oss att ta egna foton, spela in hela ordet, dela upp det i bokstäver som också spelas in en och en, och göra ljudpussel av det. Roland är nog extra förtjust i just det spelet, för vi har lagt in Mårran och hattifnattarna!
En annan värdefull aspekt av iPaden visar sig när Elisabet vaknar klockan sju en helgmorgon och lägger sig i min säng och sparkar och pratar.
-Vill du göra med plattan? frågar mamma sömndrucket, varpå ungen rinner iväg till vardagsrummet. Jag följer efter, bäddar ner mig under en filt på soffan och halvsover medan hon sitter bredvid och övar på siffror och ord. Heja iPaden!
Resan till Finland
För två veckor sedan åkte vi för tredje gången sedan Elisabet föddes till Åbo och Mumindalen. Denna gång bestämde vi oss för att bo på spahotellet i Nådendal, tidigare har vi övernattat i Åbo. Första gången följde kusinen Jonas med, då väntade jag Roland, och för två år sedan följde farmor med. Nu åkte vi bara familjen.
Barnen tyckte det var så spännande! Sprang omkring som tättingar på färjeterminalen och blev alldeles rödblommiga. Då och då stannade Elisabet upp och förklarade glatt för folk att de var råttor. Det mottogs mestadels med roade leenden.
Elisabet ville stanna i hytten hela kvällen, medan Roland och pappa gick på upptäcktsfärd. Vi tog nattfärjan, så det var inte så lång tid innan vi försökte komma till ro. Det var inte det lättaste, eftersom barnen var så exalterade. De hade full koll på vem som skulle sova var, men som alltid när jag är med, så vill båda barnen att jag skall ligga bredvid dem en stund och det blev lite hela-havet-stormar en stund. Till slut blev Roland så sur att han minsann inte skulle åka till Mumindalen, varpå Elisabet vänligt undrade:
-Skall vi lämna dig?
Till slut somnade vi, och raglade sömndruckna av båten i ottan. Promenerade in till Åbo där vi tog stadsbussen till Nådendal och checkade in på hotellet. Min väninna Martina, som har sommarstuga strax utanför, mötte upp oss och gjorde sällskap in till Mumindalen.
Förra gången vi var där, lämnade inte Elisabet vagnen. I den kände hon sig trygg i den märkliga värld hon hamnat i. Nu gick hon frejdlit omkring och undersökte allt som verkade spännande. De stora muminfigurerna, som Roland gärna kramade, struntade hon blankt i.
Vid stängningsdags gick vi tillbaka till hotellet och åt middag, sedan var det sovdags. Roland hade svårt att komma till ro igen men inte lika farligt som på färjan. Morgonen därpå vaknade jag först av alla, och passade på att ta en simtur och undersöka spa-avdelningen. Det var inget äventyrsbad, utan fem olika bassänger med olika funktioner. En kallbad, en vanlig, en utomhusbassäng och två varma varav en med bubbelfunktion. Efter frukost gick hela familjen dit i halvannan timme innan vi delade på oss. Roland och pappa åkte tillbaka till Mumindalen medan Elisabet gjorde Åbo med mig och Martina. Elisabet höll hela tiden Martina i handen, skrattade och var så glad!
Vädret var helt fantastiskt under hela resan. Soligt, men inte för varmt. På måndagkvällen promenerade vi längs ån till färjan i ett härligt kvällssolsken. För att undvika tumultet vid sovdags, så lämnade jag hytten efter att ha sagt godnatt, och höll mig därifrån i två timmar. Shoppade i taxfreen och skrev brev på nyköpta papper och njöt av utsikten. Barnen hade somnat fort och lätt!
Halv sju svensk tid var vi tillbaka i Stochkolm, och promenerade till centralstationen. Resten av dagen var vi alla trötta och jag och Roland hamnade i luven på varandra lite, men själva resan var så osannolikt bra att ingenting hade kunnat vara bättre!
Ingenting med våra förutsättningar, alltså. Att vi hade ett helt berg av kisstvätt att ta hand om, det hade vi räknat med. Så är det bara.
Ge mig ett råd!
Arbetet med boken går stadigt framåt. Det kommer verkligen att bli av, oavsett om ett förlag nappar eller ej. Books-on-demand går lika bra för min del!
Det jag funderar på är hur jag skall göra med den här bloggen. Över 350 inlägg har jag gjort, några i affekt, några som kanske är väl avslöjande, några som jag borde ha varit försiktigare med att skriva.
Boken är till stor del en redigerad och mer eftertänksam variant av bloggen. Plötsligt känner jag att jag kanske inte vill att så många fler läser det jag har skrivit här. Samtidigt litar jag på att ni, och kanske en del av bokens läsare, kommer att vilja fortsätta läsa om Elisabets och vår vardag, nu när vi börjar ett nytt kapitel.
Så, vad skall jag göra? Radera hela denna blogg, och uppmana er alla att köpa boken istället? På så sätt kan jag fortsätta använda mig av cariad.blogg.se, ett namn jag tycker om, och kan göra en nystart med lite mer nyanserade inlägg. Eller så lösenordskyddar jag denna, och startar upp en ny.
Vad tycker ni?
Det jag funderar på är hur jag skall göra med den här bloggen. Över 350 inlägg har jag gjort, några i affekt, några som kanske är väl avslöjande, några som jag borde ha varit försiktigare med att skriva.
Boken är till stor del en redigerad och mer eftertänksam variant av bloggen. Plötsligt känner jag att jag kanske inte vill att så många fler läser det jag har skrivit här. Samtidigt litar jag på att ni, och kanske en del av bokens läsare, kommer att vilja fortsätta läsa om Elisabets och vår vardag, nu när vi börjar ett nytt kapitel.
Så, vad skall jag göra? Radera hela denna blogg, och uppmana er alla att köpa boken istället? På så sätt kan jag fortsätta använda mig av cariad.blogg.se, ett namn jag tycker om, och kan göra en nystart med lite mer nyanserade inlägg. Eller så lösenordskyddar jag denna, och startar upp en ny.
Vad tycker ni?
Håll ut...
Senaste dagarna har jag jobbat intensivt med boken, och har kommit väldigt långt. Men så snart jag hinner och orkar skall jag berätta om vår härliga resa till Finland!
Flermötesdag
Om en halvtimme är det dags för utvärdering på habilitering, genomgång av tidigare satta mål och hur de har uppfyllts. Själv är jag förkyld med begränsade röstresurser, så maken åker dit så att jag kan vila mig till nästa möte. I eftermiddag kommer nämligen en biståndshandläggare från kommunen på hembesök för att starta en utredning om huruvida vi får ha Elisabets förskolepedagog och hennes familj som avlastning. I telefon lät kvinnan vänlig och vettig, så håll nu tummarna för oss att allt blir så bra som det har möjlighet att bli!
Nu när tanken väckts, att någon annan kan få låna Elisabet då och då, så känner jag hur bra det skulle vara för oss alla. Hon suger åt sig så mycket just nu, vår flicka, och detta skulle bli ett stort steg i hennes utveckling! Att söka en kontaktfamilj behöver inte handla om att vi inte orkar. Det är väl heller inte därför som andra barn sover över hos sina kompisar, för att föräldrarna behöver vila? Det handlar om en ökad självkänsla, utmaning, frigörelse, självständighet. Och att vi skall öva oss i att släppa greppet om vår flicka - som ju egentligen inte är vår, utan bara råkade hamna hos oss. Barn är aldrig en egendom.
För övrigt går arbetet med boken bra. Hundra sidor blogganteckningar har jag gått igenom, sextio återstår. Jag läser, väljer, redigerar och försöker passa ihop. Sedan skall allt läsas igenom igen, för att se att jag inte har upprepat mig själv för mycket eller missat något. Skicka gärna lite uppmuntran, för ibland känns det lite segt!
Nu när tanken väckts, att någon annan kan få låna Elisabet då och då, så känner jag hur bra det skulle vara för oss alla. Hon suger åt sig så mycket just nu, vår flicka, och detta skulle bli ett stort steg i hennes utveckling! Att söka en kontaktfamilj behöver inte handla om att vi inte orkar. Det är väl heller inte därför som andra barn sover över hos sina kompisar, för att föräldrarna behöver vila? Det handlar om en ökad självkänsla, utmaning, frigörelse, självständighet. Och att vi skall öva oss i att släppa greppet om vår flicka - som ju egentligen inte är vår, utan bara råkade hamna hos oss. Barn är aldrig en egendom.
För övrigt går arbetet med boken bra. Hundra sidor blogganteckningar har jag gått igenom, sextio återstår. Jag läser, väljer, redigerar och försöker passa ihop. Sedan skall allt läsas igenom igen, för att se att jag inte har upprepat mig själv för mycket eller missat något. Skicka gärna lite uppmuntran, för ibland känns det lite segt!
Karuselldag och integritet
På Näraskolan har de något som kallas karuselldag, när de barn som skall byta stadium får hälsa på där. För vår del innebar det att Elisabet för första gången fick prova på hur skolsituationen kommer att bli för just henne. Vi föräldrar följde våra barn, och väntade i matsalen för deras trygghet.
Förra veckan hade vi ett stort möte på skolan, med habiliteringsteamet, skolpsykologen, rektorn, båda förskolepedagogerna samt den pedagog som har valts ut som extraresurs och den resurs som Elisabet har nu. Där fick vi berätta om Elisabet, och diskutera lite olika strategier. Kändes jättebra och tryggt! Idag var även denna extraresurs med, och tog genast tillfället i akt att närma sig Elisabet på det sätt som hon fått tips om, nämligen genom att prata om det djur hon hade med. Idag var det Hundis. Kors i taket, så har hon varierat sig på sistone, och ibland tagit med Rävin, ibland Hundis, ibland den randiga katten Randis. Inte bara vita katter!
Elisabet har varit flera gånger i det klassrummet, och eftersom hon genast fick kontakt med nya resursen, så föreslog jag att de skulle fortsätta bekanta sig med varandra utan mig. Elisabet var helt med på noterna, resursen lite smånervös men jag satt ju alldeles i närheten och tyckte att det kändes rätt att göra såhär. Och allt gick jättebra! Hon ville inte göra den uppgift de fick, men hon var ändå närvarande i situationen.
Efter en timme var det dags att gå till dagis. En av flickorna mötte mig och berättade med stora, allvarliga ögon att några av pojkarna hade brottat ner, nej, inte brottat ner, men tagit Elisabet ute på gården. "Ja, det gjorde de!" instämde en annan flicka. Men de hade glömt att säga till någon vuxen. "Så bra att du sade till nu, tack!" sade jag, och högg genast tag i närmaste pedagog som är en ganska ung man. Berättade vad flickorna sagt, och han visste vad de pratade om. "Det var i en leksituation, pojkarna fångade flickorna som låtsades att de inte ville bli fångade men ändå inte kunde låta bli att gå nära, och så lade en av killarna armarna om Elisabet bakifrån. Hon ropade NEJ så högt och bestämt att alla hajade till, och jag var genast där och redde upp situationen."
När flickan först berättade, snörpte bröstet ihop sig. Vem av er skulle inte bli orolig, om ni trodde att någon hade varit dum mot ert barn, eller ett barn som står er nära? Men när jag fick höra pedagogens version, så fylldes jag av trygghet. Den här flickan kan säga ifrån. Kan hon behålla den egenskapen, så kommer hon att klara sig bra. Den sociala nackdelen är förstås att hon kan säga ifrån även när hon inte vill sådant som vi andra tycker att hon borde, men det är ändå bra att hon kan uttrycka det.
Förra veckan hade vi ett stort möte på skolan, med habiliteringsteamet, skolpsykologen, rektorn, båda förskolepedagogerna samt den pedagog som har valts ut som extraresurs och den resurs som Elisabet har nu. Där fick vi berätta om Elisabet, och diskutera lite olika strategier. Kändes jättebra och tryggt! Idag var även denna extraresurs med, och tog genast tillfället i akt att närma sig Elisabet på det sätt som hon fått tips om, nämligen genom att prata om det djur hon hade med. Idag var det Hundis. Kors i taket, så har hon varierat sig på sistone, och ibland tagit med Rävin, ibland Hundis, ibland den randiga katten Randis. Inte bara vita katter!
Elisabet har varit flera gånger i det klassrummet, och eftersom hon genast fick kontakt med nya resursen, så föreslog jag att de skulle fortsätta bekanta sig med varandra utan mig. Elisabet var helt med på noterna, resursen lite smånervös men jag satt ju alldeles i närheten och tyckte att det kändes rätt att göra såhär. Och allt gick jättebra! Hon ville inte göra den uppgift de fick, men hon var ändå närvarande i situationen.
Efter en timme var det dags att gå till dagis. En av flickorna mötte mig och berättade med stora, allvarliga ögon att några av pojkarna hade brottat ner, nej, inte brottat ner, men tagit Elisabet ute på gården. "Ja, det gjorde de!" instämde en annan flicka. Men de hade glömt att säga till någon vuxen. "Så bra att du sade till nu, tack!" sade jag, och högg genast tag i närmaste pedagog som är en ganska ung man. Berättade vad flickorna sagt, och han visste vad de pratade om. "Det var i en leksituation, pojkarna fångade flickorna som låtsades att de inte ville bli fångade men ändå inte kunde låta bli att gå nära, och så lade en av killarna armarna om Elisabet bakifrån. Hon ropade NEJ så högt och bestämt att alla hajade till, och jag var genast där och redde upp situationen."
När flickan först berättade, snörpte bröstet ihop sig. Vem av er skulle inte bli orolig, om ni trodde att någon hade varit dum mot ert barn, eller ett barn som står er nära? Men när jag fick höra pedagogens version, så fylldes jag av trygghet. Den här flickan kan säga ifrån. Kan hon behålla den egenskapen, så kommer hon att klara sig bra. Den sociala nackdelen är förstås att hon kan säga ifrån även när hon inte vill sådant som vi andra tycker att hon borde, men det är ändå bra att hon kan uttrycka det.
Predikativ
"Snälla Elisabet, kan du sitta vid mina fötter istället för att klättra på mig när jag skriver brev?"
"Jag är ingen fotsittare!"
-
"Ska ni välja en sommarhatt åt dig när du åker ner på stan med pappa?"
"Jag är ingen hattväljare! Jag är en sväljare!"
-
Sedan ett par veckor tillbaka har jag på allvar tagit itu med projektet att göra en bok av den här bloggen, med lite bakgrundshistoria om tiden då hon var liten inbakat, samt en kort berättelse om mig själv också. Det är något jag ibland har saknat när jag läst föräldrabeskrivningar. Så mycket fokus ligger på barnet och dess utveckling,l och jag tänker: "Men du då? Vem är du som skriver?"
Därför ligger bloggandet lite lågt nu. När jag kopierade alla inlägg som jag tyckte kunde vara värda att redigeras, så kom jag upp i omkring 175 sidor, varav jag hunnit titta på drygt hälften. En hel del jobb framför mig alltså, som jag tänkte försöka hinna med innan sommaren (som visst officiellt började i fredags, tro det!).
Funderade först på att stryka det mesta om vår kamp kring toaletten. Samtidigt är det nästan det enda som har varit riktigt jobbigt, så det vore kanske missvisande att inte ha med det.
Dags att sätta igång.
"Jag är ingen fotsittare!"
-
"Ska ni välja en sommarhatt åt dig när du åker ner på stan med pappa?"
"Jag är ingen hattväljare! Jag är en sväljare!"
-
Sedan ett par veckor tillbaka har jag på allvar tagit itu med projektet att göra en bok av den här bloggen, med lite bakgrundshistoria om tiden då hon var liten inbakat, samt en kort berättelse om mig själv också. Det är något jag ibland har saknat när jag läst föräldrabeskrivningar. Så mycket fokus ligger på barnet och dess utveckling,l och jag tänker: "Men du då? Vem är du som skriver?"
Därför ligger bloggandet lite lågt nu. När jag kopierade alla inlägg som jag tyckte kunde vara värda att redigeras, så kom jag upp i omkring 175 sidor, varav jag hunnit titta på drygt hälften. En hel del jobb framför mig alltså, som jag tänkte försöka hinna med innan sommaren (som visst officiellt började i fredags, tro det!).
Funderade först på att stryka det mesta om vår kamp kring toaletten. Samtidigt är det nästan det enda som har varit riktigt jobbigt, så det vore kanske missvisande att inte ha med det.
Dags att sätta igång.
