cariad

Ibland hörs kommentarer som att det sätts diagnoser så lätt nuförtiden, och att var och varannan unge har någon sorts diagnos. Riktigt var och varannan är det nu inte, men nog har antalet personer som blivit diagnosticerade med något som anses avvika från det normala ökat.

En av frågorna som ställs är om antalet personer som avviker faktiskt har ökat, eller om de helt enkelt inte betraktades på samma sätt förut. En annan bloggare skriver såhär:

Kan det inte vara så enkelt att de barn som nu får NPF-diagnoser tidigare helt enkelt for illa? Fick stryk, råkade ut för olyckor, drack sprit, hoppade av skolan, blev på smällen eller hamnade i fängelse?

Det är som om vi antar att det gick bra för alla för hundra år sedan, och att de moderna problem som dykt upp och som vi försöker lösa på olika sätt inte fanns. De kanske visst fanns - men inte syntes så väl i en tillvaro där majoriteten av befolkningen svalt, söp och hostade ihjäl sig i TBC...

Till viss del tror jag att detta stämmer. Men jag tror också att många av de som idag skulle fått diagnoser inte for illa, utan helt enkelt passade in i samhället så som det såg ut då. Eller lyckades ovanligt bra med något innovativt. Temple Grandin har sagt att om det inte hade varit för autister (eller, annorlunda tänkande kan man anta att hon menade), så skulle vi fortfarande ha bott i grottor. Eller, för all del, blev översittare såg till att andra for illa istället. Eller inte levde så länge att de upptäcktes som annorlunda.

 

Men - har antalet ökat?

Det går inte att mäta, men det går att spekulera i.

Utan någon som helst vetenskaplig förankring, så tror jag att det finns fler människor som på olika sätt är avvikande idag. Dels för att vi idag har resurser för att rädda barn som är så tidigt födda att de inte skule ha överlevt för hundra år sedan, eller kanske ens för tio år sedan, som inte har hunnit utvecklas på ett så kallat normalt sett. Och för att även fullgångna men skadade barn kan hjälpas till livet. Men, efter att ha sett Stefan Jarls dokumentär Underkastelsen om alla kemikalier som finns i och omkring oss, så känns det som en naturlig - men onaturlig - följd att människans känsliga nervsystem skadas.

 

Ni vet vad jag anser. Att autismen i sig inte är en skada, utan mer av en personlighetstyp. Men allt det där andra. Överkänslighet. Hyper/hypoaktivitet. Aggressivitet. Sömnsvårigheter. Självskadebeteenden. Det ser jag som skador, eftersom det skadar individen och inskränker dess fysiska och själsliga frihet.

 

Draget till sin absoluta spets, så kanske det krävs många fler annorlunda tänkare för att få bukt med problemet med alla dessa kemikalier, som kanske till stor del orsakar annorlunda tänkare.

 

 

När kusinen Jonas, dryga nitton år, var yngre, så brukade han och morfar tälta i trädgården åtminstone en gång på somrarna. De myste med serietidningar, ficklampa och smaskens.

Ikväll är det mina barn som ligger där i tältet, inte med sjuttioåriga morfar utan med Jonas som läser sagor för dem.

 

-De frågade mig om jag ville! berättade Elisabet förundrat för mormor, och sa storögd till mig:

-Jag fick också sova i tältet!

 

Det är första gången som någon av dem sover i tält. Vi är inga vildmarkare vare sig jag eller maken. En natt i trädgården känns som ett stort äventyr!

Elisabet tittar i påsen från OLW och konstaterar:

-Det finns tre snacks kvar.

-Du kan ta dem om du vill, svarar jag.

-Jag är inte hungrig på snacks.

Så funderar hon lite.

-Vad heter det när det bara är en?

Mamma tänker till. Det är sällan det bara finns en. Men det borde heta:

-Snack.

Ett av sommarens projekt är att lära barnen cykla, så i lördags köpte jag stödhjul till de barncyklar i lämplig storlek som stod på vinden hos mina föräldrar. Roland var genast med på det hela och trampade iväg så nöjt, medan Elisabet INTE ville. Alls. Någonsin, enligt henne.

Vi lät henne vara ifred den dagen, men i söndags bestämde vi att nu måste hon över den där gränsen. Precis som när jag fick tvinga henne ner i bassängen för ett par år sedan, och hon efter det älskade att bada, så var jag ganska säker på att detta också skulle lossna. Hon tycker ju om att åka på tandemcykeln.

Sagt och gjort. På med ungen. Hon var tveksam, det var hon. "Jag vill inte!" men glittret i hennes ögon och leendet när hon väl satt på cykeln sade något annat.

Lika bra att kasta sig ut på djupt vatten, tänkte jag, och fick iväg hela familjen på en rejäl cykeltur bort till badet. Jag och maken gick, en av oss måste hålla i Elisabets styre för den biten fixade hon inte. För en vuxen tar det tolv minuter i cykelflanörtakt, nu tog det ca 40 minuter. Roland körde ner på gruskanten bredvid vägen när vi var nästan framme, och ville inte fortsätta. Hem konstrade han också massor, men Elisabet cyklade så glatt under mysteriska filosoferingar.

Timmarna på stranden var också härliga. Ner i vattnet utan någon tvekan alls!

 

Det kommer dröja innan jag törs låta dem cykla i trafik. Men bara detta, att det går att ta sig fram med cykel om än långsamt och med oss gående, det är stort!

Nu så, nu har hela familjen landat nere i Västervik. Jag kom ett par dagar senare än familjen. Elisabet visade mig en liten vit Schleich-mus.

-Vi köpte den igår i leksaksaffären.

Några sekunder senare:

-Jag hittade ett skräp. Jag måste kasta det i papperskorgen i tvättstugan!

 

Det är nu jag skulle länka tillbaka till det inlägg jag skrev för flera år sedan, när jag konstruerade ett spel för att få henne att tala i lite mer utbroderade meningar.

 

Stödhjul införskaffades och monterades idag. Roland blev genast entusiastisk och cyklade en rejäl sträcka, men Elisabet ville INTE försöka. INTE! Synd, jag hade hoppats på att kunna rida på vågen att hon gör det lillebror gör. Men kanske imorgon! Eller en annan dag!