cariad

Paret Hahn har skrivit flera böcker. Den första heter Klara svar från andevärlden, vilket förstås sätter tonen för vad som komma skall. Jag fick tips om dessa böcker på grund av mitt intresse för andlighet och mina funderingar kring Elisabet, och min övertygelse om att det inte är någon fysisk skada som ligger bakom hennes annorlundaskap.

Yngsta dottern i familjen Hahn är också autistisk. Marie-Louise är medial, och Robert har genom henne haft många diskussioner med andevärlden. En av frågorna de ställde var denna:

Varför blir så många fler barn autistiska i världen just nu? 

Vetenskapen försöker ge sina svar. Till exempel miljögifter, eller att kriterierna ändrats så att fler nu klassas som autistiska. Här är andevärldens svar, direkt hämtat ur boken, men jag väljer att tro att copyrighten accepterar detta citat:

"Dessa känsliga själar är i många fall otroligt upplysta personer. De kommer ned nu på bred front för att upplysa oss på jorden. Det handlar om att få djupare insikter i människans psyke och att lära sig tolerans och respekt för de som inte tänker som vi. För med desa barn breddas vårt seende och vår intuition blir starkare. Vi får en ökad medvetenhet tillsammans med dessa barn. På så sätt är de våra lärare i Upplysningens Tidevarv.
Man kan också säga att de här barnen får oss att vrida klockan tillbaka, att stanna i nuet och att glädjas åt små ting. De föds nu för att mäniskor kan ta till sig det de har att ge. Det krävs också mognad, tålamod och insikt för at tta hand om dessa barn.

Många föräldrar blir väl bara utslitna av att ta hand om dem?

Det handlar om andliga resor och de kan se olika ut hos olika familjer. Det betyder att vi har olika saker att lära oss av dessa barn. De här barnen har ett extra stort behov av mänsklig kärlek och omvårdnad. Om man kan älska dem med hjärtat så är man lösningen på spåret. I princip är det så att dessa barn kan helas med obegränsad kärlek, alltså kärlek som enbart är givande och inte kräver sitt.
De lär läkarna att söka andliga förklaringsmodeller - man kan inte förklara allt med vetenskap. Man måste förklara autism på et annat sätt.
Många av de som komer ner nu har svåra krigsupplevelser bakom sig. De är krigsbarn som dött under svåra umbäranden.
- - -
Vi som bor på jorden måste ta konsekvenserna av vårt eget handlande och då måste vi ta hand om dem på nytt och ge dem förutsättningar för att kunna hela sig själva. Detta är ett kollektivt ansvar."

Jag tänker inte försöka övertyga någon om att det de berättar är sant. Men det de skriver slår an en ton i mig, som stämmer så väl överens med det jag tidigare har tänkt om både tidigare liv, karma och min familj, så jag känner en stor trygghet i att läsa detta. En trestegshealing beskrivs senare i kapitlet om autism, som i första steget liknar det jag intuitivt har gjort med Elisabet, när jag öppnat mitt hjärta och strömmat kärlek till henne.

Skeptiker kan vilja misstolka meningen om att barnen i princip kan läkas med obegränsad kärlek. Som att ingen träning behövdes alls. Jag tror att det går att dra parallellen till att bryta ett ben. Träning kan inte läka benet, men när skadan väl är läkt så krävs träning för att få benet att fungera som det skall. Min älskade Elisabet behöver kärlek för att känna sig hemma och trygg i den här världen, och först då kan vi träna henne i att leva i det samhälle hon hamnat.

Tänk efter själva - vilka lektioner var roliga att gå till i skolan? Vilka lärare motiverade er? De som mumlade med ryggen mot er, eller de som brann för sin sak och verkligen ville förmedla sin kunskap?

Jag upprepar:
Allt bli bättre med kärlek!

Oftast tycker jag att jag är en mycket bra mamma. Tillochmed när jag steker färdigköttbullar och serverar barnen framför TV:n i soffan, även om jag när en fåfäng dröm om ordentligt lagade familjemiddagar vid köksbordet. Jag tappar ytterst sällan humöret, och gör jag det är jag bra på att bita ihop så att det inte går ut över barnen.

 Men igår brast det.

 Egentligen borde jag ha varit utvilad, jag hade varit ledig i flera dagar, sovit bra och inte haft något stressande som måste göras. Ändå var jag trött. Barnen gick på dagis som vanligt, och jag hämtade dem vid tre tillsammans med maken. Jag tog genast Elisabet till toaletten, där hon uträttade både det ena och det andra! Jag blev så glad att jag dansade en liten runda i kapprummet när hon sprungit ut på gården. Äntligen äntligen äntligen, efter att ha tagit hand om bajsiga underbyxor nästan varenda dag under ganska lång tid, så kom det på rätt ställe! Vi lekte en stund ute tillsammans alla fyra, innan maken skulle åka ner på stan. Jag fixade middag, Elisabet bajsade igen på toaletten till min stora glädje, och båda ungarna tog ett bad medan jag stökade undan. Framåt halv åtta-tiden hamnade vi på stora sängen, där jag satt och sjöng för dem ur den silvriga barnkammarboken. Det var så mysigt!

 Klockan åtta tänkte jag tanken att jag faktiskt skulle kunna börja natta barnen och mig själv nu. Jag skulle upp klockan fem dagen efter, och hade bestämt mig för att ligga i sängen senast nio. Mina barn är nattugglor och före nio-halv tio är det ingen idé att ens börja tänka på nattning, men jag tänkte att det kanske skulle vara mysigt att ligga i sängen och sjunga en stund till innan vi somnar. Roland tänkte emellertid annorlunda, och gick iväg för att leka. Okej, tänkte jag. Då passar jag på att renskriva förskolans anteckningar från toaregistreringen som jag lovat skicka iväg till habiliteringen innan jag åker iväg till jobbet på onsdagen. Jag trodde också att maken skulle komma hem vilken minut som helst, att stället han var på stängde sju.

 Lagom jag slagit på datorn ville Roland se på film. Det fick han – men ingenting var bra. Först skulle hönorna prata engelska, sedan blev han väldigt upprörd när de inte pratade svenska, men när jag bytte språk ylade han ännu värre och menade att råttorna inte skulle prata så!!! När han är på det humöret så är han helt hopplös, min lilla pojk. Ingenting duger. Klockan var över halv nio, och jag började få en otäck känsla av att det var just på tisdagar som affären där maken spelade figurspel stängde sent, och att han inte hade en aning om att jag hade räknat med att han skulle komma hem tidigare. Jag gav upp försöket med renskrivningen, kände en lätt panik vid tanken på att behöva stiga upp ännu tidigare morgonen därpå för att göra klart det, då jag mindes det jag och maken pratade om sist jag höll på att köra huvudet i väggen. Jag är faktiskt inte den som ensam skall ta hand om allt pappersarbete kring Elisabet. Hon har två föräldrar. Jag måste släppa in min man mer. Så jag ringde honom, som mycket riktigt satt kvar i affären. Bad honom fixa renskrivningen när han kom hem, med Roland gapandes i bakgrunden.

 När jag lagt på luren försökte jag samla mig för att försöka ta reda på vad Roland tyckte var så fel. ”De ska skrika!” grät han. ”De ska skrika!” Jag chansade på att han ville höra när mr Tweedy ryter: ”No chicken escapes from Tweedys farm!”, som jag lärt honom säga, och försökte febrilt snabbspola med vår nya dvd-fjärrkontroll som jag inte hunnit lära mig behärska. Och i det ögonblicket kom Elisabet. ”Nej, bajs!” sade hon olyckligt. Hela underbyxan var full av en surt stinkande lös sörja. Tjugo minuter efter att hon satt på toaletten och hävdade att hon alls inte behövde bajsa.

Hon grät, Roland grät. Om tjugo minuter skulle jag behöva ligga i sängen för att få en chans till en ordentlig nattvila innan nästa långa arbetspass. Min glädje över att hon hade bajsat på toaletten två gånger den dagen gjorde att besvikelsen blev så enorm nu. Jag hade börjat känna en strimma hopp för första gången på länge, det gjorde ont att få det grusat. Det jag borde ha gjort var förstås att blunda, ta ett par djupa andetag och försöka hitta det där inre lugnet, men istället skrek jag. Inte åt något barn, bara rakt ut i två sekunder. Sedan tog jag hand om den vidriga smeten medan Roland fortsatte gråta över att filmen var fel. Jag kände mig för första gången någonsin som en riktigt usel mamma. När jag var klar med Elisabet, som var kvittrande glad så fort hon blivit ren, hade Roland nästan somnat i fåtöljen. Jag viskade till honom och bad om förlåtelse. När han somnat bar jag in honom till sängen och lade mig intill, och berättade sagan om pojken Visnu och hasselmusen Äve för Elisabet. Blundade och tänkte att jag aldrig aldrig aldrig mer skall tappa fattningen sådär.

 I den stunden höll maken på att skrämma livet ur mig när han plötsligt stod över mig och sade något. Jag hade inte hört honom komma. Han sade att jag hade låtit så stressad, att han skyndat sig hem. Älskade man!

 Det är inte ofta han är borta på kvällarna mitt i veckorna. På fredagkvällarna brukar han spela figurspel, och det är jag jätteglad över! Det är underbart att få mysa ensam med barnen en kväll i veckan. Vi brukar grädda våfflor (hemgjorda med riven potatis i), göra popcorn och leka. Men i veckorna är det en annan sak att vara ensam med dem. Antingen har jag jobbat och är trött för det, eller så skall jag upp i ottan dagen efter och känner mig lite stressad över att inte få komma i säng. Ett lyxproblem jämfört med folk jag känner som alltid är ensamma med både två och tre barn, men jag blir inte mindre trött för att deras vardag är jobbigare.

Och plötsligt började jag tänka efter – hur många kvällar sedan i höstas har jag varit iväg på egen hand utan att behöva titta på klockan? Jag kollade almanackan.

En.

En med mammagruppen, då vi var ute och åt.
Och en med mina väninnor som jag spelar tillsammans med, då vi såg på en videoupptagning av konserten från i november, men då skulle jag upp tidigt dagen efter och hade definitivt ett öga på tiden.

Det finns ett uttryck som heter att släcka sin själsliga törst. I höstas höll jag på att drunkna, det blev för mycket av det roliga, och nu under våren har jag varit så försiktig att jag håller på att torka ut istället. Jag har inte spelat musik tillsammans med någon på över sju månader! Det som är mitt främsta livselixir. Det är så lätt att glömma bort sig själv som förälder. Kanske extra lätt när man har ett barn som är annorlunda. Även om Elisabet är oerhört lätt att ha att göra med jämfört med andra, så ligger ändå mycket fokus på henne. Träning, toaregistrering, den här extra uppmärksamheten som krävs så fort vi lämnar hemmet. Efter det kommer strävan efter att Roland skall få det han behöver, så att inte han hamnar i skymundan. Parrelationen måste också vårdas för att få en bra balans i familjen.

Jag brukar se på mig själv som den vuxne i ett flygplan när man behöver syrgas. Först hjälper man sig själv, sedan kan man hjälpa någon annan. Om inte jag mår bra, så kan jag inte hålla ihop någonting alls. Nu mår jag inte dåligt, men att jag skriker inför mina barn är ett säkert tecken på att allt inte är helt perfekt heller.

Lyckligtvis är hjälpen mycket nära. På fredag skall jag åka till min hemstad för att gå på en av mina bästa vänners bröllop. Maken stannar hemma med barnen, det är för lång resa och för kort vistelse där för att ta med dem. På lördagen är själva bröllopet. Jag har komponerat en brudmarsch i bröllopspresent, som jag skall spela tillsammans med två andra gäster. Och på kvällen blir det grillfest i brudparets trädgård, med sång och musik och lättsamt umgänge. På söndag åker jag hem till familjen igen. Förhoppningsvis och troligen full av ny energi.

8.00 – Mamma väcker, går direkt med E till toaletten, där hon kissar. Fixar efterbestyren själv.

15.00 Mamma hämtar på dagis, barnen är ute och E kommer målmedvetet med koncentrerad blick och går lite konstigt. Har bajsat ganska löst i underbyxorna. I lådan med extrakläder finns inga tunna byxor, det är nästan 30 grader varmt så mamma talar om att eftersom hon bajsade i  byxorna så är de smutsiga, och hon måste gå i klänning och bara underbyxor hem. E gråter hela vägen hem, vill ha byxor!

17.30 Nyss inkomna. E går till mammas säng, lägger sig där och sprattlar. Mamma vet att det betyder att hon är kissnödig, men vill vänja henne av vid att en förälder alltid kommer för att ta henne till toaletten när hon ligger där. Vi vill att hon skall gå direkt till badrummet. Därför avvaktar jag en stund innan jag går in och frågar ”Vad säger man?” E svarar: ”Bajsa! Behöver jag bajsa?” varpå hon själv går in på toaletten och kissar.

Efter detta förklarar jag för E att vi från och med nu kommer att ge henne en belöning när hon säger till innan hon behöver kissa eller bajsa. Sedan tidigare har hon fått en karamell när hon bajsat på toaletten, det är hon helt på det klara med så vi provar att utöka den förstärkningen. Hon drack mycket vatten utomhus i värmen efter dagis, så jag räknar med att det kommer bli kissdags snart igen.

17.45 E ser på mig och säger: ”Behöver jag kissa?” varpå hon själv går in på toa och kissar. Efteråt är hon lite uppspelt och måste påminnas om att spola och tvättar händerna. Jag erbjuder henne en aprikos som belöning, och hon nickar.

18.10 Efter middagen fick barnen varsin glass, och nu vill E ha en till. Jag säger att hon får det som belöning nästa gång hon säger till att hon behöver kissa. Då säger hon genast till, och går och kissar på toaletten. Klarar spolning och handtvätt själv utan uppmaning. Får en glass till.

20.00 Pappa har inte hunnit bli insatt i de nya rutinerna, så han säger till E att kissa. Det gör hon på toaletten.

8/6

8.00 Pappa väcker och uppmanar att gå och kissa. Det gör hon.

18.20 E säger ”Vill jag kissa?”, går och kissar på toaletten. Spolar och tvättar händerna.

19.00 E säger ängsligt ”Inte vara arg, vara glad!” och har bajsat i byxan. Låter sig torkas utan problem. Säger sedan att hon vill kissa, och kissar i toaletten.

20.15 Säger att hon vill kissa, kissar i toan, spolar och tvättar. Får belöning.

21.55 Gick själv upp ur sängen till toaletten. Det var upptaget, så det kom en liten droppe i underbyxorna men resten kom i toaletten. Sedan kröp hon ner i sängen igen.

9/6

8.00 Väcks och kissar på uppmaning i toaletten, sköter allt själv.

18.00 Ute på ett torg med mamma. Har druckit mycket vatten i värmen och ätit en halv liter jordgubbar. Säger ”Vill jag kissa i den busken?” och pekar.  Jag föreslår att vi skall gå in till närmaste restaurang istället, men ser på hennes blick och kroppsspråk att vi inte hinner, så jag håller upp henne mot busken, och torkar med våtservett. Hon är glad.

18.25 E säger igen ”Vill jag kissa i busken?”, mamma vill gärna hinna till en lite mer undanskymd plats för allmän trevnad, men hinner inte så det blir kiss i byxan. Då blir hon ledsen. Jag ber henne om förlåtelse och säger att det var mitt fel som inte lyssnade ordentligt på vad hon ville.

18.50 E har krupit ner i mammas säng, och ligger där en stund. När jag går förbi så att hon får syn på mig, gnäller hon till och springer själv till toaletten och kissar där. Fixar allt själv och är glad.

19.15 Har krupit ner i mammas säng igen, men mamma har is i magen och låter henne ligga där tills hon själv går till toaletten och säger ”Vill jag kissa?” Måste påminnas om att tvätta händerna.

20.20 Ligger i sängen igen, mamma sitter i vardagsrummet. Först springer hon till mig utan att säga något, och springer sedan till toaletten. Kissar och fixar allt.

Dagens möte på habiliteringen blev inställt. Maken skriver tenta, Roland var så hängig att jag inte kunde vare sig lämna honom på dagis eller ta med honom till mötet, så vi tog ett telefonmöte istället. En del prat om toalettbestyren och vad man skulle kunna göra. Vi kom inte fram till något bra just då, utan konstaterade mest att vi skulle köra på med registreringen och se vad den kunniga sjuksköterskan har att säga. Egentligen tror jag att tålamod är nyckelordet här. Det går ju bättre och bättre.

Jag passade också på att fråga om det här med mutor och förstärkning. Hon menade bestämt att vår strategi med att belöna Elisabet med en karamell faller under förstärkning. Mutor är när man ger något i förväg. Så det var väl jag som använde ordet muta fel, när jag skrev om det förut! För hon får ju inte en karamell för att hon skall bajsa på toaletten, utan för att hon har gjort det. Specialpedagogen sade att den som vill veta mer hur de tänker, gärna får kontakta henne!