Legobygge
Maken är riktigt bra på att leka, med fart och fantasi och situationer som får Roland att fnittra så att det sprutar ur öronen på honom. Jag har lite svårt för den typen av lekar som han gillar, jag tappar lätt fokus och tycker att det är rätt tråkigt samtidigt som jag önskar att jag inte tyckte att det var tråkigt eftersom jag vill leka med mitt barn.
-Kan vi inte bygga med lego istället för att leka med det? kontrade jag med, och det gick hem.
Roland har mycket lego. Väldigt väldigt mycket. Rent allmänt har barnen inte särskilt mycket leksaker, men lego har vi satsat på. De flesta modeller går sönder rätt snabbt och ligger i halvtrasiga sorgliga högar eller i backar. Några gånger har vi gjort tappra försök att sortera i de respektive satserna, eller färgsortera, men nästan ingenting har varit komplett och då är det inte så roligt. Så nu tog jag isär massa halvtrasigt och vräkte ut tusentals bitar på golvet i kammaren, och vi började bygga av hjärtans lust på fri hand.
Elisabet var också med. Först hjälpte hon mig med husväggen, sedan byggde hon helt egna möbler, och stall till hästarna. I flera timmar satt vi och byggde tillsammans, jag och våra båda barn, och jag hade gärna fortsatt men när klockan är halv tio en söndagkväll börjar det bli dags för mellanstadiebarn att knyta sig.
Det magiska ordet:
Tillsammans.
Resa
I våras fyllde maken femtio, och vi pratade om att försöka göra någon resa tillsammans. Det var flera år sedan vi var iväg på tu man hand. Mina föräldrar kunde se efter barnen några dagar, så jag lämnade dem i Västervik i måndags, åkte till Arlanda i tisdags där jag mötte upp maken, och så kom vi tillbaka från London natten till lördag och mina snälla föräldrar skjutsade barnen hela vägen till Uppsala.
De hade haft det så bra dessa dagar! Inget tjafs. ”Vi håller inte på med sådant längre”, förkunnade Elisabet. En sanning med lite modifikation möjligen, men särskikt mycket bråk är det verkligen inte mellan dem. De hade gått ”Godis eller gåta”, vilket var Rolands variant av ”Bus eller godis”. Om de svarade rätt på gåtan så behövde de inte ge något godis. Han kom nämligen inte på något bus att hota med, och grannarna tyckte att det var riktigt trevligt att få gissa gåtor.
Jag är så innerligt tacksam över hur lätt livet är just nu! Att allting flyter på så bra med barnen att vi kan lämna dem i flera dagar utan att känna att vi lassar en massa jobb på någon annan. Inga berg med smutstvätt. Inga sönderrivna eller oönskat dekorerade tapeter. Inget behov av att det är just vi som är där, även om Roland saknade oss lite.
Det var mycket skönt att få hem barnen igen, men också mycket skönt att kunna vara utan dem lite.
Att allt fungerar.
