cariad

Sommarlov efter ett fantastiskt första år på gymnasiet.

Utvecklingssamtalen har varit ett rent nöje. Lärarna berättar hur Elisabet inte är den som talar självmant, men om ingen annan kan svaren på en fråga, eller på ett matteproblem, så kan hon tala om det. Engelskan, som hon fick "pysad" i nian, läser hon på gymnasienivå, liksom de flesta ämnen. 

 

För att lära både henne och Roland att bli lite mer självständiga, så har de fått i uppdrag att börja ta ansvar för middag. Idag åt Roland och maken på stan, medan Elisabet och jag skulle hjälpas åt att laga egna hamburgare. Det jag gjorde, var att värma bröd i ugnen. Det Elisabet gjorde var att på helt egen hand blanda till köttfärsen med ströbröd och kryddor, provsteka en bit, provsmaka, krydda lite extra, forma hamburgare och steka upp hela satsen. Mitt enda bidrag till detta var att föreslå några droppar Worcestershire-sås. Annars lyfte jag inte ett finger.

 

Roland börjar också gymnasiet i höst. Plötsligt har jag inga grundskolebarn. För hans del blir det bygg&anläggning. Han är inte intresserad av att studera vidare.

 

De senaste kvällarna har jag suttit och läst lite bland gamla inlägg. Mycket har jag glömt. Var det verkligen så? Efter att Elisabet uttryckte att hon inte ville att jag skrev om henne längre, så slutade jag. Inte ens för mig själv har jag skrivit, något jag nu kan önska att jag hade fortsatt med även om jag inte publicerade det. De gamla inläggen är dock ett värdefullt tidsdokument. Just när jag var uppe i det så var det bara att bita ihop. När jag läser en del av dem nu senare så undrar jag hur tusan vi orkade. Men vad har man för val? 

 

Ni ska dock veta att jag fortfarande tänker igenom varje dag med tacksamhet. Det gjorde jag även då. Tacksamhet över att de var friska, över tvättmaskiner, över att allt inte var värre. Livet blir bättre med tacksamhet.

Framför allt, tacksamhet över att få den ork som behövs. Över insikten att jag måste stanna upp ibland, både då och nu.