Spel
När jag växte upp, spelade vi ofta kort eller andra spel i familjen. Även med vänner spelades det spel, och forfarande på julen. Maken tycker också om olika typer av spel.
Föreställningen om att spela spel med mina barn var en självklarhet. Sedan blev det inte riktigt så. Sonen var en dålig förlorare av rang (och kan fortfarande vara det, men det blir bättre), och dottern vill inte spela alls.
Men det finns ett spel där alla är delaktiga med huvudsakligen gott humör: Hälge Jaktfeber! Min pappa gillar Hälge och fick spelet när det kom ut 2001, och det är alltså i Västervik vi spelar det. Ofta och flera gånger på raken.
Till min glädje hittade jag spelet på Tradera, och Roland fick det i börja-skolan-present häromdagen. Å, vad glad han blev! Elisabet ville inte vara med, "men om jag skulle ha varit med så skulle jag haft röd", men hon hjälpte mig sätta i taggarna och hade full koll på allt. Glädjen sprutade ur öronen på henne, och på Roland också när vi travade runt varv på varv i skog och myrmark.
Nej, det blev inte som jag trodde, men det här är minst lika bra! Man kan delta på flera olika sätt.
Tallkrogen
Elisabet har varit på läger för första gången någonsin. En hel vecka! Snälla släktingar skjutsade ut oss till Tallkrogen strax utanför Björklinge. Elisabet har varit där på dagsutflykt med sin skola flera gånger, så hon kände till stället och skuttade nöjt omkring bland bärbuskarna.
Andra kvällen behövdes ett rådslag via telefon, med tips om vad Elisabet kunde tänkas äta, och ett förtydligande om att det inte går att försöka locka eller resonera eller förhandla när det gäller "roliga" aktiviteter som hon inte vill vara med på. Jag sa att de absolut inte får lägga någon prestige i att få henne att vara med, det är inte hennes grej, hon tycker bäst om att vara i närheten av en aktivitet. Erbjud henne att vara med men respektera ett nej. Det vill säga, aktiviteter som alla måste åka iväg på för att logistik och planering måste fungera kan förstås inte vara helt frivilliga, som att åka till Furuvik, men väl där måste hon inte åka en massa karuseller om hon inte vill.
På onsdagen fick jag ett SMS om att hon ätit bra och verkade gladare (när "alla" slutade tjata på henne, i hennes eget tycke), och sedan dess inte ett ljud och det var vad vi hade kommit överens om. No news is good news.
Igår fick vi hem henne, och jösses så snabbt veckan gick! Jag saknade henne innerligt i tisdags när jag visste att hon inte hade det helt bra, men sedan var det ju bra och då kunde jag släppa oron. "Ingen tvingade mig att vara med!" förkunnade hon lyckligt och sa att hon gärna skulle åka tillbaka nästa år.
Vilken fantastisk vecka för alla!
