cariad

Efter förra månadens alla sjukdomar är nu Elisabet äntligen hos extrafamiljen för en hel helg. Det ger ro och utrymme för viktiga diskussioner med Roland.

-Jag önskar jag hade en visarmaskin!

Jag tänkte på Bamse och Tjuvstaden och undrade om det var en sådan maskin som Skalman har som han önskade sig.

Nej, det var det inte. Han ville ha en maskin som visade vad som faktiskt hade hänt. För en klasskamrat till honom ljuger, och om alla kunde se vad som egentligen hade hänt, så skulle de vara arga på lögnaren istället för på Roland.

Ja ni. Tänk om man hade en sådan maskin!

Just nu gör vi alltså ett arbete i skolan om hur övergången sker från förskolan till skolan för autistiska barn, och jämför med tre olika skolor i Uppsala. Som ett led i det har jag idag läst ut den utmärkta boken "Vad händer med Kalle" (författaren Fredrik Hjelm och jag bytte böcker med varandra!), och lunchintervjuat en bekant som har sitt barn på en av skolorna vi ska undersöka.

 

Och som ett led i det, så har tankarna och känslorna inför vårt eget förestående skolbyte börjat röras om igen. Det i kombination med att CSN vill att jag ska betala tillbaka studiemedel som jag tog hösten 2012, för att jag inte tänkte på att Elisabets vårdbidrag räknas som inkomst (hade vi bara skrivit bidraget på maken så hade det varit lugnt!) gjorde att jag kände mig ganska låg på eftermiddagen. Det har varit en lugn period nu, både med skolan och Elisabet och allt, och jag tycker om lugnt. Vill inte tänka på att dra igång möten och grejer igen, vill inte behöva bråka med CSN och vill definitivt inte betala tillbaka pengar som jag anser mig ha rätt till. Vårdbidraget är ju visserligen till för hela familjen, men jag ser det mest som Elisabets pengar, som vi i så stor utsträckning som vi bara kan sparar för att kunna köpa och göra saker som gynnar henne. Och fram till november det året så studerade maken, utan studiemedel, utan någon inkomst alls, så det var inte så att vi vältrade oss i pengar den hösten. Så, lite låg helt enkelt.

 

Först var tanken att bara hämta Elisabet vid halv tre, för att hon skulle få ta sin medicin och vila lite hemma innan Roland kom hem, eller hinna göra läxorna i lugn och ro, Men han var ute på skolgården när jag kom, och då frågade jag förstås om han ville med nu, eller om pappa skulle hämta honom lite senare. Med nu, svarade han, så då plockade jag ihop båda barnens saker.

På väg mot cykeln såg jag en av Elisabets klasskamrater, som varit hemma hos oss flera gånger, sitta ensam vid en husvägg och se lite nere ut. Jag frågade hur det var fatt, och jo, lite ledsen och trött var hon, och pappa skulle inte hämta förrän om flera timmar. Det gick ju inte an tyckte jag, så efter telefonkontakt med pappan plockade jag med mig tre ungar hem.

 

I köket satt sedan en "italiensk", så kallat normal, åttaårig flicka och pratade med mig om sin dag, sina tankar, sina kompisar, sina lärare... Jag improviserade ihop middag, och bakade muffins, och kände mig precis som den mamma jag vill vara som tar hand om mina barns klasskamrater om de behöver det. Det var som om hon fick representera mig själv. Jag själv hade idag önskat att någon skulle ta hand om mig, låta mig vila, bara hålla om mig lite. Och så fick jag förmånen att göra detsamma för någon annan. Plötsligt känner jag mig full av ork och glädje igen.

 

För övrigt kan jag berätta att jag har fått ett sommarvikariat (jag är 42 år och vill inte gärna kalla det sommarjobb...) på avdelningen för blod&tumörsjukdomar på Akademiska Barnsjukhuset, där jag gjorde min praktik nyligen. Många undrar hur man orkar. Barn med cancer, något så hemskt!

Jag ser det inte riktigt så, som barn med cancer. Precis som flickan idag, så är det barn som behöver tas omhand lite. Och det trivs jag med. Friska eller sjuka.

 

Drygt halva penicillinkuren är avklarad. Det går ganska bra med metoden, ibland varvar vi med nötcreme och låter Elisabet välja. Och på sätt och vis var det kanske bra att vi fick tvinga i henne medicinen i tisdags, för nu kan vi resonera med henne och förklara att om hon inte tar den på det här sättet, så måste vi göra som vi gjorde första dagen. Det kan låta som ett hot, men det är samtidigt ett krasst faktum. Och det hjälper. Fyra- fem skedar brukar det bli, och när hon väl kommer igång går det fort.

 

I fredags hade jag ett möte på barnens skola halv elva, och hade tänkt att Elisabet skulle få ta det lugnt på morgonen och följa med ett par timmar från förmiddagen och framåt, men när jag föreslog det så illvrålade hon. Hon ville nämligen gå dit genast! Direkt på morgonen! Då fick hon förstås det.

Mötet hade jag med rektorn, specialpedagogen och två av mina klasskamrater som rest hit för att göra en intervju inför vårt slutarbete. När vi var klara, så ville jag kolla till Elisabet. Hennes klass var på väg ut på rast. Hon blev lite förvirrad av att jag var där. Ville först följa med hem. Sedan inte.

-Varför kom du för att hämta mig? anklagade hon nästan.

-Det gjorde jag inte, jag skulle bara prata med de här personerna. Du får vara kvar om du vill, så hämtar jag dig senare.

Utan ett ord betraktade hon mig en kort stund innan hon vände sig om och gick tillbaka.

 

Som jag skrev tidigare, så skulle Elisabet ha varit hos stödfamiljen förra helgen. Det modifierades, och vi pratade om fredag-lördag denna vecka, innan det stod klart att det behövdes antibiotika. Dels visste vi inte hur hon skulle må, dels visste vi inte hur det skulle gå att ge medicinen så vi ställde in det också. Men när hon verkade så pigg nu, så fick hon vara hos dem bara över dagen idag. Allt hade gått bra, och den dos hon skulle ha på eftermiddagen hade slunkit ner. Christina hade emellertid gjort ett stort fel - lagt två nougatbitar på skeden! Så kunde det inte vara. Det fick hon göra om.

 

Jag är så glad, så otroligt glad att vi gick till läkaren och fick hjälp. Att det går bra med medicinen. Att hon är pigg igen. Lite hostar hon, men inte mycket, och det är inte alls den där hemska ansträngda andningen. Glad att det fortfarande finns antibiotika som fungerar här i världen, efter den hänsynslösa överexploateringen i världen.

Igår kväll fick jag tipset i en kommentar att prova blanda med lite mjölk och oboy. Mjölk fick jag absolut inte blanda med, sade apotekaren, men imorse provade jag att ösa i en försvarlig mängd oboypulver och blanda de fem millilitrarna till en sörja. Penicillinsmaken gick igenom ändå förstås, som jag sa, jag tror att inget annat än surströmming skulle kunna dölja den... Men det gick ner! Med en bit Odense nougat på varje sked med chokladsörja, så gick det ner!

Osagt hur det går nästa gång, men jag väljer att tro att det går bra.

 

De närmaste nio dagarna känns inte fullt lika tunga längre. Och det kändes så otroligt skönt att inte behöva brotta ner barnet!

Efter en återkommande förkylning och en hosta som vägrade ge med sig, så tog jag Elisabet till läkaren idag. Anamnesen och auskultationen var tillräcklig för att hon skulle ordinera antibiotika.

För två år sedan gick hela familjen på antibiotika. Jag hade halsfluss, maken något allmänt skit och Roland något med öronen. Han var så tapper, rös, tog sin medicin och fick en liten bit choklad. Jag var själaglad över att Elisabet inte behövde någon, med en stark misstanke om att hon inte skulle vara lika stoisk.

 

Jag läser alltså till barnspecialistundersköterska och har varit åtta veckor på barnsjukhuset. Det är klart att vi har läst om pedagogiska samtal och allt möjligt som bör kunna vara fiffigt att ha i bakfickan när ett ovilligt barn ska ta medicin. Men vet ni vad? Elisabet är inte någon standardunge och följer inga påhittiga manualer. Det visste jag redan innan, men ibland överraskar hon rejält. Som häromdagen, då hon satt i min famn. Jag kunde inte låta bli att säga:

-Du är så söt!

En väntad reaktion på det hade varit "Sluta! Säg inte att jag är söt! Du ljuger! Jag är inte söt!" Men nu sa hon enkelt:

-Tack!

 

Alltså drog jag ändå fram den där manualen.

Jag provade med att

dölja smaken (fåfängt försök, alla vet att kåvepenin smakar vedervärdigt)

avleda

locka

muta

resonera och förklara (ha! ha! ha!)

kompromissa

doppa geléråttor i sörjan så att hon fick i sig åtminstone en bråkdel

bad änglarna om hjälp, vilket står i min egen manual

 

och det hela slutade i att jag satt på ungen och kände mig som en brottsling när jag tvingade i henne medicinen.

 

Under ovanstående försök, när hon fått i sig en mikroskopisk droppe, så tvingade hon fram ett leende och sa darrigt:

-Nu är jag frisk! Nu vill jag leka! Nu behöver jag inte mera medicin!

 

Älskade ungen min! Om det vore så väl.

 

Kvällsdosen togs med pappas hjälp.

-Nu måste du ta din medicin, sa han vänligt.

Hon tvekade några sekunder, men sade sedan till min gränslösa förvåning:

-Ja!

och följde med in i köket.

 

Där kunde det ha slutat så fint, men det gjorde det ju inte, utan det blev ändå så att maken fick hålla i henne och jag tvingade in sprutan i munnen på henne. Allt kom inte i, men förhoppningsvis tillräckligt mycket.

Samma sak då. Med tårarna hängande i de vackra ögonfransarna sa hon att nu! nu var hon frisk.

 

Tjugoåtta doser kvar.

Yey.

Men! Hellre tjugoåtta doser kvar, än att hamna på sjukhus med lunginflammation. Så långt kan ju inte hon se, men det kan jag. Tanken på att försöka hantera en hysterisk Elisabet som vill ta BORT nålen som ger intravenös antibiotika gör att jag ändå kommer att klara av de tre stunder per dag som vi måste brottas med henne. För när vi väl har bestämt oss för att det är handgripligheter som gäller, så kommer det inte att ta en halvtimme som det gjorde vid första försöket.

 

För övrigt låter hon inte lika hemskt i bröstet längre, och jag väljer att tro att eftermiddagsdosen gjorde en liten nytta i alla fall. Jag måste ju tro att det är medicinen som hjälper. Jag vill inte tänka på att hon kanske skulle ha blivit mycket bättre idag utan den.