cariad

Lite oroligt just nu. Allt bra med barnen, Elisabet trivs fortfarande utmärkt, liksom Roland, allt går bra med taxi och så, men själv sade jag upp mig under inskolningen på nya jobbet och går nu som timvikarie på barnsjukhuset.

 

En väninna sa till mig att hon inspireras av vårt sätt att tänka och leva, att vi vågar prioritera på sätt som inte är helt självklara. Nu har jag valt att sluta på ett arbete som hade kunnat bli fast, en trygghet, men som gav mig stressymptom och fick mig att må illa på grund av den psykosociala arbetsmiljön. Istället blir det, åtminstone tills vidare, en osäker timanställning där jag inte vet från vecka till vecka, knappt ens från dag till dag, hur det kommer att bli, men där jag åtminstone känner mig glad när jag åker till arbetet för att jag trivs när jag väl är där. Kanske blir det också slitigt i längden, men jag är inte den som tar ut sorger i förskott!

 

Idag är idag, och idag är allt bra. Men jag är inte så fokuserad på skrivandet just nu.

 

 

En härlig dag hemma hos goda vänner från föräldragruppen. Barnen lekte ute och inne omväxlande. Ett stycke bakom tomten finns en liten lekplats med gungdjur inne i en dunge. Där ville Elisabet hålla till.

Jag gick ut med jämna mellanrum och ropade för att se om hon var där.

Hon svarade ordentligt varje gång.

Dubbel seger. Hon svarade, jag vågade släppa henne.

Hoppet flämtar till. Kanske är dagen inte så hemskt långt borta, då vi kan låta henne leka ute utan någon vuxen.

Jag hoppas innerligt det, för Roland börjar bli så stor att han kan det. Snart sju år, gudbevars! Förra helgen hade han en klasskamrat på besök. De ville gå ut, och mammorna vågade sig på att låta dem göra det om de lovade att hålla sig inom synhåll från balkongen. Då ville Elisabet också gå ut och jag lät henne. Fungerade utmärkt, jag kunde ropa till dem och de lyssnade. Att hon sedan satte i sig hinkvis med halvruttna äpplen och plommon fick vi ta. Hon har plåtmage och tålde det också.

Maken har skött morgonruljangsen större delen av terminen, men imorse skulle han iväg på jobb så då blev det min sak. Naturligtvis glömde jag att skicka med Elisabets gymnastikkläder, det kom jag på när jag hade lämnat Tore. Morgonen var solig men kall, frosten låg kvar, och jag ville inget hellre än att krypa ner i ett varmt bad. Försökte tänka att "de kanske har gymnastik direkt på morgonen, då spelar det ingen roll om jag åker dit med kläderna, då är det ändå för sent".

Samvetet lät sig dock inte luras av så lama argument. Klockan var bara halv nio, och jag var rätt säker på att de inte hade gymnastik direkt utan började med någon sorts samling. Så jag bylsade på mig och åkte iväg.

Elisabet och hennes klasskamrat stod i hallen. De är två som delar klassrum, hon och en kille som har mycket energi och drar med sig Elisabet på ett bra sätt. Han är lite som en motor för henne. Båda barnen stod i kapprummet med ytterkläder, på väg ut. Klasskamraten viftade med ett brev, som de hade hittat i klassrummet, med instruktioner om att de skulle gå ut, vilken riktning de skulle gå, och att de skulle ta ett foto av något. Ett brev med ett uppdrag!

Elisabet tog emot gymnastikkläderna men tittade sedan misslynt på mig.

-När ska du gå härifrån?!

Här ska inte komma några mammor och störa!

 

Gymnastik var inte något jag tyckte om. En glömd gymnastikpåse skulle varit en fröjd för mig. Men Elisabet tycker om det, tycker om hinderbana och att hoppa och studsa. Det är dessutom bra för hennes koordination och att hon får röra lite på sig. Och i ärlighetens namn var det troligen ännu skönare att sjunka ner i badkaret när jag kom hem igen efter en halvtimme! Både jag och samvetet blev rena.