cariad

Elisabet frågar ganska ofta om jag har sett det ena eller det andra. Har jag sett ett barn som har dött? Ja, tyvärr, åtminstone strax innan döden. Har jag sett en vuxen som har tappat en tand? Jodå.

-Har du sett ett barn som har klippt sig själv?

-Ja, det har jag.

Och det har inte varit någon vacker syn.

Sekunden efter kikade Elisabets glada huvud fram - med nyklippt lugg.

Hon tycker inte om att klippa luggen alls, och den här gången har jag låtit den vara eftersom hon har uttryckt en vilja om att låta den växa sig lång. Och lång hade den blivit, så lång att den inte hängde i ögonen längre utan bredvid. Men ändå störande verkade det som, för nu hade hon tagit saken i egna händer.

-Vad fin du blev! uttryckte jag beundrande.

För det blev hon faktiskt! Något ojämnt, men absolut inte värre än jag lyckas åstadkomma när hon vrider sig och inte vill bli klippt.

Roland har också klippt sig själv vid något tillfälle, och jag har beundrat även hans nya frisyr även om den var lite okonventionell.

 

Det hör till att barn klipper sig själva - och jag är glad att jag har två som gör det!

Imorse vaknade Elisabet tio minuter innan klockan ringde. Hon fick på sig kläder och kröp ner igen, precis som vi brukar göra, men kunde nu dra sig en stund extra. Ändå var hon väldigt, väldigt trött när vi skulle iväg. La sig ner på hallgolvet, försökte halvhjärtat dra på sig overallen. Jag kände på henne, aningens varm men inte anmärkningsvärt. Frågade om hon ville vara hemma, men det ville hon INTE! Hon var INTE sjuk!

Mycket tveksamt släppte jag iväg henne i taxin, och ringde skolan direkt och bad dem hålla ett öga på henne, och sa att eftersom jag är ledig kan jag komma och hämta henne på kort varsel.

Det behövdes. Efter bara några timmar orkade hon inte mer. Storgrät, hävdade att hon inte alls var sjuk, ville inte missa skolan, ville inte följa med hem!

Sedan låg hon alldeles stilla i soffan resten av dagen. Sov och var vaken om vartannat, väldigt stilla.

 

Jag sa till pedagogerna som försökte trösta henne när jag kom:

-Det här är väl det bästa betyg ni kan få! Ett barn som gråter för att hon missar skolan!

-Tänk om vi var en dröm! filosoferade Elisabet allvarligt ikväll.

-Ja, tänk, vad det skulle vara hemskt! Om jag vaknade och så hade jag inga barn!

-Men det är vi inte.

-Nej, gudskelov inte!

 

Men mina barn är drömbarn på andra sätt.

På grund av våra arbetstider har vi behövt anlita barnvakt vissa morgnar. Imorse kom en vilt främmande farbror och väckte barnen, hjälpte dem att komma iordning och följde dem till taxi och skola. Det gick hur bra som helst.

Jag är så tacksam över friheten det innebär för vår del. Vi kan faktiskt anlita barnvakt!

Hur många autistiska barn klarar av det hursomhelst? Utan andra förberedelser än att "Imorgon kommer en farbror som heter Lars och väcker dig." Och för all del, alla neurotypiska barn är nog inte heller helt bekväma med det.

Det kostar mycket pengar, men det kan det faktiskt vara värt.

Större delen av det här jullovet har jag dragits med en seg influensa och lämnat maken med största delen av ansvaret för barnen. Förutom den rent grundläggande omvårdnaden, så har det handlat om att försöka hitta på något att göra med dem så att de inte tjafsar för mycket. Badhuset, bio, stan... Några lekträffar för Roland har vi lyckats få till, och igår var det en välsignad dag på fritids innan ännu en röd dag och en studiedag.

I söndags fick maken en dag för sig själv, då jag kände mig någorlunda okej. Dock inte bra nog för att gå ut, så när ungarna började bli vilda på varandra bestämde jag mig för att våga släppa ut dem själva. Pratade noga med Roland, som nickade så allvarligt. Jodå, han skulle se efter Elisabet. De skulle hålla sig i närheten. Inte gå över vägen.

-Jag ska försöka hålla oss levande, sa han högtidligt.

-Ja tack! svarade jag och släppte ut dem med hjärtat i halsgropen. Det värsta som skulle kunna hända är att de blev överkörda, eller kidnappade. Det sistnämnda händer ju inte så hemskt ofta, men vägen utanför oss är ganska hårt trafikerad och 30-skylten räcks det lång näsa åt.

Jag svepte in mig och tittade ut genom fönstret, och ner från balkongen för att se om de var inom synhåll. Efter en stund såg jag Roland ute på gården, och därefter också Elisabet som gick in genom porten.

-Jag går bort till lekparken, förkunnade Roland och jag nickade lättad och gick ner för att hämta upp Elisabet som stod kvar nere i trapphuset. Hennes egen initiativförmåga sträckte sig inte till att ta sig upp fem trappor, så om inte jag hade kommit ner, så hade hon förmodligen stått och väntat på Roland hur länge som helst där nere. Hon ville inte alls följa med mig upp, ville ju inte vara "ensam", ville gå efter till lekparken dit Roland sa att han hade gått, men där sa jag nej. Inte ensam. Särskilt som han kanske inte alls gått dit, utan ändrat sig på vägen. Vilket han hade gjort, han hade lekt med några ispölar istället, sa han när han kom hem efter högst en kvart.

 

En stund senare ville Roland baka något. Jag kollade vad vi hade och kände efter vad energin räckte till. Chokladbollar! Men vi hade ingen kokos.

Då slog mig det uppenbara - Roland är sju år. Det är faktiskt ganska mycket. Och han hade varit ute och lekt själv en stund tidigare.

-Du kan gå och köpa kokos ensam, föreslog jag.

-Ensam?!

-Ja, du är ju sju år nu.

Han funderade.

-Men då måste jag gå över vägen.

-Ja, men du vet ju hur man gör? Tittar noga åt båda hållen och väntar om det kommer en bil. Och så tar vi på dig reflexvästen så att du syns ordentligt. Du kan fråga en vuxen om hjälp att hitta kokos i affären.

Så travade han iväg, min pojke som plötsligt blev så stor, så stor. Mammas mage var full med fjärilar, men hans hälsningsfras lugnade mig:

-Hallå! Jag är levande!

 

En mamma till en av Elisabets skolkamrater och jag har varit vänner i några år nu, tack vare den här bloggen. Ända sedan i somras har vi pratat om att vi ska hälsa på dem i deras nya hus, men det här har varit en jobbig höst så det har inte blivit av. Inte heller nu med min influensa - men i växandets anda frågade jag om hon tordes ha Elisabet själv hos sig en stund. De är inga främlingar för varandra, de pratar ibland när mamman lämnar eller hämtar sin dotter på skolan, och vi har hälsat på dem i deras gamla hus. Jodå, det hade hon inga problem med!

Elisabet ville inte alls.

Så är det med henne, ganska ofta. "Nej" är första svaret, nästan vad det än gäller. "Vill du smaka min glass? Nej! *glufs*" Men vi frågade henne inte, sa bara att "på tisdag ska du hälsa på din skolkamrat." Upprepade det någon gång, och då mottog hon det lite mer stilla, och när maken idag lämnade av henne studsade hon av glädje och undersökte frimodigt sin omgivning. Efter ett par timmar tyckte hon att det var dags att gå hem, och fick då bilskjuts. Även om det inte handlade om någon större interaktion mellan barnen, så har ändå Elisabet varit hemma hos en skolkamrat och lekt utan sina föräldrar idag! Det är stort!

Den här influensan har ändå fört något gott med sig!

 

2014 har varit ett fantastiskt år för Elisabets del. Att börja nya skolan har varit ett enormt lyft. Roland finner sig också väl tillrätta i skolan, och maken har haft jobb större delen av året. Det är bara jag som måste landa lite, och den här långdragna influensan är med största sannolikhet en följd av hur nedsatt jag varit av det ena och andra skälet under året. Men nu vilar jag mig frisk och ska ta nya tag.

Gottnytt på er!