Dagens skörd...
... blev sex underbyxor, två byxor och två par strumpor. Nu har Elisabet nämligen slutat säga till i tid när hon behöver kissa. Undebyxorna är nästan alltid lite kissiga.
Det är då man drar ett djupt andetag och tänker på allt hon faktiskt kan.
Hon klarar att byta avdelning på dagis galant.
Hon klarar spontanitet, oplanerade aktiviteter, kalas, restaurangbesök, att gå i affärer.
Hon kan säga vad hon vill och inte vill, säga tack, hejdå och godnatt i rätt situationer.
Hon kan fråga om hon vill veta något.
Hon kan känna empati, kärlek, vänskap, humor.
Hon vill bli mer och mer självständig.
Hon har allt lättare för att acceptera att djur äter mer än en enda sak, och har lättare för att låtsas.
Hon sover bra hela nätterna igenom.
Många andra autistföräldrar skulle säkert byta sina problem mot lite smutstvätt utan att blinka!
Perspektiv. Det är det som behövs.
Det är då man drar ett djupt andetag och tänker på allt hon faktiskt kan.
Hon klarar att byta avdelning på dagis galant.
Hon klarar spontanitet, oplanerade aktiviteter, kalas, restaurangbesök, att gå i affärer.
Hon kan säga vad hon vill och inte vill, säga tack, hejdå och godnatt i rätt situationer.
Hon kan fråga om hon vill veta något.
Hon kan känna empati, kärlek, vänskap, humor.
Hon vill bli mer och mer självständig.
Hon har allt lättare för att acceptera att djur äter mer än en enda sak, och har lättare för att låtsas.
Hon sover bra hela nätterna igenom.
Många andra autistföräldrar skulle säkert byta sina problem mot lite smutstvätt utan att blinka!
Perspektiv. Det är det som behövs.
Ögonblicksbild från en söndagmorgon
Kl. 9.42
Maken läser tidningen.
Jag gör inlämningsuppgifter.
I lekrummet hörs båda barnen sjunga unisont:
Små hundarna, små hundarna, är lustiga att se
Små hundarna, små hundarna, är lustiga att se
Ej öron, ej öron, ej svansar hava de
Ej öron, ej öron, ej svansar hava de
Å viff viff viff, å viff viff viff, å viff viff viff viff viff
Å viff viff viff, å viff viff viff, å viff viff viff viff viff
Roland: Duktig hund!
Elisabet: Kan Pinga sitta? Pinga kunde sitta!
R: Hästen med! Men inte katten. Katten kan bara ligga. Så skönt!
E: Katten och hästen kan inte stå.
R: Nä, men hästen kan sitta ner!
E: Kaninen kan stå.
R: Hunden med.
E: Vita hunden kan också stå.
R: Valpen ligger ner på marken. Så skönt!
E: Och valpen ligger ner på huset! (på lekmattan)
R: Och katten ligger nere på marken, så skönt! Och hästen, hästen satt på slottet!
Jag är så glad att vi är en familj som inte stressar runt mellan massa olika aktiviteter, utan kan ta det riktigt lugnt en regning söndagmorgon!
Maken läser tidningen.
Jag gör inlämningsuppgifter.
I lekrummet hörs båda barnen sjunga unisont:
Små hundarna, små hundarna, är lustiga att se
Små hundarna, små hundarna, är lustiga att se
Ej öron, ej öron, ej svansar hava de
Ej öron, ej öron, ej svansar hava de
Å viff viff viff, å viff viff viff, å viff viff viff viff viff
Å viff viff viff, å viff viff viff, å viff viff viff viff viff
Roland: Duktig hund!
Elisabet: Kan Pinga sitta? Pinga kunde sitta!
R: Hästen med! Men inte katten. Katten kan bara ligga. Så skönt!
E: Katten och hästen kan inte stå.
R: Nä, men hästen kan sitta ner!
E: Kaninen kan stå.
R: Hunden med.
E: Vita hunden kan också stå.
R: Valpen ligger ner på marken. Så skönt!
E: Och valpen ligger ner på huset! (på lekmattan)
R: Och katten ligger nere på marken, så skönt! Och hästen, hästen satt på slottet!
Jag är så glad att vi är en familj som inte stressar runt mellan massa olika aktiviteter, utan kan ta det riktigt lugnt en regning söndagmorgon!
Andra dimensioner
Häromdagen chattade jag med en släkting, som apropå Elisabet skrev såhär:
Ibland med jämna mellanrum dimper de ner, de människorna är de som visar sig ha oanade talanger. Det har fötts en och annan underbar konstnär och musiker som betraktar världen från sitt håll och visar oss andra "normala" att det finns andra dimensioner som vi är för trångsynta att först se.
Så är det.
Ibland med jämna mellanrum dimper de ner, de människorna är de som visar sig ha oanade talanger. Det har fötts en och annan underbar konstnär och musiker som betraktar världen från sitt håll och visar oss andra "normala" att det finns andra dimensioner som vi är för trångsynta att först se.
Så är det.
Teorier som spricker i praktiken
I somras gick det ju ganska bra, åtminstone under ett par dagar, med att motivera dottern att uträtta sina behov genom att vifta med presenter framför ögonen. De små djuren som hon tycker så mycket om. Egentligen skulle jag gärna ta upp det nu igen, nu när vi är hemma igen med rutiner och dagis och allt. Men det finns ett problem - lillebror.
Redan nu får barnen en belöning om bajset hamnar rätt, nämligen en sockerfri tablett. Men Roland åtrår den där tabletten så mycket, att han kan bli jätteledsen om det inte kommer något bajs. Så, kanske skulle man ändra till att man får en tablett om man försöker bajsa? Det är ju det vi vill att Elisabet skall göra, och vi ser på hennes ansiktsuttryck när hon försöker. Risken är väl att Roland då vill försöka tre gånger i timmen, men kanske är det ändå värt att prova? För Elisabets skull?
Det är här jag känner att det krockar lite med habiliteringen. Råd och tips vi får från dem, om övningar vi kan göra och lekar vi kan leka, de inbegriper inte en liten lillebror som kastar omkring kulorna i kulbanken, stör våra spirande musiklektioner med bus och förväntar sig samma belöningar som storasyster får. Gudskelov är vi två vuxna, och det har hänt att en av oss har gjort något annat med Roland för att kunna "träna" Elisabet i lugn och ro, men han vill ju så gärna vara med han också. Och jag vill inte stänga honom ute!
Jag har undanbett mig goda råd, och jag vill heller inte ha några sådana just nu kring övriga metoder - vi måste få lov att vila i en enda metod ett tag, annars stressar vi bara oss själva och Elisabet ännu mer. Att försöka vara cool och ta det som det kommer har jag nog också försökt, men det går inte. Belöningssystemet är det som har fungerat bäst, och jag måste känna att jag gör något.
Men jag vill gärna höra era tankar kring mina funderingar - är det rätt att belöna försöket? Kanske är det dags att släppa resultatbelöningen? Det känns nästan så, men... Hjälp mig reflektera!
Redan nu får barnen en belöning om bajset hamnar rätt, nämligen en sockerfri tablett. Men Roland åtrår den där tabletten så mycket, att han kan bli jätteledsen om det inte kommer något bajs. Så, kanske skulle man ändra till att man får en tablett om man försöker bajsa? Det är ju det vi vill att Elisabet skall göra, och vi ser på hennes ansiktsuttryck när hon försöker. Risken är väl att Roland då vill försöka tre gånger i timmen, men kanske är det ändå värt att prova? För Elisabets skull?
Det är här jag känner att det krockar lite med habiliteringen. Råd och tips vi får från dem, om övningar vi kan göra och lekar vi kan leka, de inbegriper inte en liten lillebror som kastar omkring kulorna i kulbanken, stör våra spirande musiklektioner med bus och förväntar sig samma belöningar som storasyster får. Gudskelov är vi två vuxna, och det har hänt att en av oss har gjort något annat med Roland för att kunna "träna" Elisabet i lugn och ro, men han vill ju så gärna vara med han också. Och jag vill inte stänga honom ute!
Jag har undanbett mig goda råd, och jag vill heller inte ha några sådana just nu kring övriga metoder - vi måste få lov att vila i en enda metod ett tag, annars stressar vi bara oss själva och Elisabet ännu mer. Att försöka vara cool och ta det som det kommer har jag nog också försökt, men det går inte. Belöningssystemet är det som har fungerat bäst, och jag måste känna att jag gör något.
Men jag vill gärna höra era tankar kring mina funderingar - är det rätt att belöna försöket? Kanske är det dags att släppa resultatbelöningen? Det känns nästan så, men... Hjälp mig reflektera!
Frågor?
Den här idén fick jag från en annan blogg, där läsarna fick ställa frågor.
Är det något ni vill fråga mig om?
Skriv i så fall i kommentarerna, så svarar jag där också.
Måste berätta om gårdagen... Som ni vet har vi två nattugglor, men de har ställt tillbaka dygnet någorlunda väl under första dagisveckan. Så väl, att Elisabet vaknade klockan sju igår, kvittrande och glad. Hon är nästan aldrig tyst när hon är vaken, och vill gärna klättra upp till stora sängen och kramas, så Roland vaknade också tidigt. Jag gick upp med dem och gav min man en sovmorgon i present.
Egentligen finns det inget samband mellan hur tidigt de går upp och när de blir trötta på kvällen, men tio över sju gav Roland upp och somnade i fåtöljen. Maken bar in honom, lirkade på nattblöjan som han fortfarande behöver, men lät tröjan vara kvar.
Jag hade en äppelpaj i ugnen och hade först tänkt ha en mysig kvällsstund med alla fyra, reviderade det till att tycka att det kunde vara trevligt att vi båda kunde ägna oss åt bara Elisabet men det hela bidde en tummetott, för om Roland hade lagt sig, då ville Elisabet också göra det!
Först klättrade hon upp i stora sängen, men vi sade ifrån att hon verkligen inte fick väcka honom och det gör hon om hon ligger där. Hon kan nämligen inte låta bli att sparka, rulla omkring, krypa tätt intill lillebror och prata hela tiden. Hon nöjde sig med att ligga i sin säng, men iakttog honom noga innan hon kommenterade:
-Man kan inte sova i kläderna!
-Jag vet, svarade jag, men Roland somnade i fåtöljen så vi tog inte av honom tröjan, för vi ville inte väcka honom. Men han har pyjamasbyxor på sig.
Då ville hon också sova i tröja och pyjamasbyxor. Så det så!
Och det fick hon förstås, älskade unge!
Är det något ni vill fråga mig om?
Skriv i så fall i kommentarerna, så svarar jag där också.
Måste berätta om gårdagen... Som ni vet har vi två nattugglor, men de har ställt tillbaka dygnet någorlunda väl under första dagisveckan. Så väl, att Elisabet vaknade klockan sju igår, kvittrande och glad. Hon är nästan aldrig tyst när hon är vaken, och vill gärna klättra upp till stora sängen och kramas, så Roland vaknade också tidigt. Jag gick upp med dem och gav min man en sovmorgon i present.
Egentligen finns det inget samband mellan hur tidigt de går upp och när de blir trötta på kvällen, men tio över sju gav Roland upp och somnade i fåtöljen. Maken bar in honom, lirkade på nattblöjan som han fortfarande behöver, men lät tröjan vara kvar.
Jag hade en äppelpaj i ugnen och hade först tänkt ha en mysig kvällsstund med alla fyra, reviderade det till att tycka att det kunde vara trevligt att vi båda kunde ägna oss åt bara Elisabet men det hela bidde en tummetott, för om Roland hade lagt sig, då ville Elisabet också göra det!
Först klättrade hon upp i stora sängen, men vi sade ifrån att hon verkligen inte fick väcka honom och det gör hon om hon ligger där. Hon kan nämligen inte låta bli att sparka, rulla omkring, krypa tätt intill lillebror och prata hela tiden. Hon nöjde sig med att ligga i sin säng, men iakttog honom noga innan hon kommenterade:
-Man kan inte sova i kläderna!
-Jag vet, svarade jag, men Roland somnade i fåtöljen så vi tog inte av honom tröjan, för vi ville inte väcka honom. Men han har pyjamasbyxor på sig.
Då ville hon också sova i tröja och pyjamasbyxor. Så det så!
Och det fick hon förstås, älskade unge!
Att prata
Då och då får jag kommentarer från vänner i stil med "har ni pratat med Elisabet om..." eller "har ni försökt förklara för henne att..."
Jag blir lika förundrad varje gång. Som om det skulle gå att prata med henne. Det närmaste jag har kommit ett samtal, var häromdagen. Vi gör vårt bästa för att prata till henne när det behövs, men inte är det lätt! Hon vill inte bli talad med när det gäller saker vi tycker är viktigt. Vanliga svar från henne är:
-WAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!
-Man får inte prata, man får säga katt!
-Prata inte på mig!
-Aj!
Vi har kommit så långt att vi ofta får svar på direkta frågor, åtminstone om vi naggar henne. För två år sedan hade vi precis fått henne att svara ja på frågor om hon ville ha det ena eller andra, istället för att råblänga uppmanande på oss, så vi har kommit långt.
Samtal som handlar om något som intresserar henne kan också fungera, men det är inte så mycket samtal som utbyte av fakta. "Vad heter dina katter? Vilken färg har de? Är det mamman och ungen? Vad äter katterna?" Inget om hur hon tänker, hur hon mår, vad hon vill.
Vi kan instruera henne, förklara, kommentera det som skall hända och få adekvata reaktioner i vardagen. Men att försöka förklara för henne att vi blir oroliga om hon springer iväg utan att tala om det, eller få henne att tala om när hon behöver gå på toaletten, det går inte. Sociala berättelser som vi tecknar under berättandet fångar hennes uppmärksamhet, men något samtal blir det inte och inte heller blir det något påtagbart resultat av våra tappra försök. Det händer att hon kommenterar något som har hänt, men annars lever vår Elisabet här och nu. En beundransvärd egenskap på sätt och vis, praktisk också i många fall. Hon är inte långsint, hon är inte ledsen över något som hände för en stund sedan om hon en gång har blivit tröstad. Jag lär mig mycket av henne, och tar till mig så mycket jag kan.
Nu ikväll kom hon ut till mig på balkongen och kröp upp i min famn.
-Jag älskar dig, viskade jag.
-Och jag älskar dig! viskade hon tillbaka.
I den stunden kände jag att det var det enda som spelade någon roll. Inget annat var viktigt!
I nästa sekund gick hon in i vardagsrummet och bajsade i byxan.
Då blev jag arg, Elisabet blev ledsen.
Pappa tog hand om smeten, Elisabet stod och sjöng medan han torkade klet och jag gick ut på balkongen igen, ilskan som bortblåst. Jag fick vara arg en stund, sedan glad igen precis som hon.
Oftast skriver jag ju om allt positivt, om alla framsteg hon gör. Men för att ni skall inse vidden av min andlöshet när jag hade det där korta samtalet med henne, så vill jag förklara hur det brukar se ut.
Jag blir lika förundrad varje gång. Som om det skulle gå att prata med henne. Det närmaste jag har kommit ett samtal, var häromdagen. Vi gör vårt bästa för att prata till henne när det behövs, men inte är det lätt! Hon vill inte bli talad med när det gäller saker vi tycker är viktigt. Vanliga svar från henne är:
-WAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!
-Man får inte prata, man får säga katt!
-Prata inte på mig!
-Aj!
Vi har kommit så långt att vi ofta får svar på direkta frågor, åtminstone om vi naggar henne. För två år sedan hade vi precis fått henne att svara ja på frågor om hon ville ha det ena eller andra, istället för att råblänga uppmanande på oss, så vi har kommit långt.
Samtal som handlar om något som intresserar henne kan också fungera, men det är inte så mycket samtal som utbyte av fakta. "Vad heter dina katter? Vilken färg har de? Är det mamman och ungen? Vad äter katterna?" Inget om hur hon tänker, hur hon mår, vad hon vill.
Vi kan instruera henne, förklara, kommentera det som skall hända och få adekvata reaktioner i vardagen. Men att försöka förklara för henne att vi blir oroliga om hon springer iväg utan att tala om det, eller få henne att tala om när hon behöver gå på toaletten, det går inte. Sociala berättelser som vi tecknar under berättandet fångar hennes uppmärksamhet, men något samtal blir det inte och inte heller blir det något påtagbart resultat av våra tappra försök. Det händer att hon kommenterar något som har hänt, men annars lever vår Elisabet här och nu. En beundransvärd egenskap på sätt och vis, praktisk också i många fall. Hon är inte långsint, hon är inte ledsen över något som hände för en stund sedan om hon en gång har blivit tröstad. Jag lär mig mycket av henne, och tar till mig så mycket jag kan.
Nu ikväll kom hon ut till mig på balkongen och kröp upp i min famn.
-Jag älskar dig, viskade jag.
-Och jag älskar dig! viskade hon tillbaka.
I den stunden kände jag att det var det enda som spelade någon roll. Inget annat var viktigt!
I nästa sekund gick hon in i vardagsrummet och bajsade i byxan.
Då blev jag arg, Elisabet blev ledsen.
Pappa tog hand om smeten, Elisabet stod och sjöng medan han torkade klet och jag gick ut på balkongen igen, ilskan som bortblåst. Jag fick vara arg en stund, sedan glad igen precis som hon.
Oftast skriver jag ju om allt positivt, om alla framsteg hon gör. Men för att ni skall inse vidden av min andlöshet när jag hade det där korta samtalet med henne, så vill jag förklara hur det brukar se ut.
Fusk!
En dag i somras spelade jag Kulbanken med Elisabet. Själva banken är en avlång ihålig låda i vilken man skall stoppa kulor. På ovansidan finns fem fördjupningar, och ett hål. Alla märkta med olika färger.
Spelarna har varsin skål med kulor, målet är att bli av med dem. Tärningen består av de sex färger som finns på kulbanken. Slår man blå, så får man placera en kula i fördjupningen om den är tom, men om där redan ligger en kula så måste man ta upp den och lägga i sin skål. Bäst är att slå lila, för det är färgen för hålet. Då försvinner kulan för gott.
Att förklara reglerna för Elisabet var inte svårt. Vi spelade en stund, allt gick smidigt - men så berättade jag för henne att spelet gick ut på att bli av med sina kulor. Den som först hade tomt i skålen, hade vunnit.
Det imponerade inte alls på Elisabet. Vadå vinna, vad var det för vits med det?
En sund inställning visserligen, men jag ville prova att hänga upp en morot för henne, visa att det fanns en fördel med att vinna. Det kunde kanske vara användbart i andra sammanhang.
Den som vinner får en tablett, sade jag.
Klotrunda fokuserade ögon. Tablett!
Då började hon försöka fuska! När det redan låg en kula i fördjupningen, så försökte hon lägga den antingen i min skål, eller ta upp den men ändå placera en av sina egna där. Frågade hoppfullt "är det din eller min?", med den uppenbara önskan att jag skulle ta den där kulan frivilligt.
Jag kunde inte låta bli att skratta inombords. Dum är hon inte!
Men det var trevligare att spela i lugn och ro, utan att blanda in vinstmomentet och belöningen. Att spela för att själva spelandet var roligt.
Spelarna har varsin skål med kulor, målet är att bli av med dem. Tärningen består av de sex färger som finns på kulbanken. Slår man blå, så får man placera en kula i fördjupningen om den är tom, men om där redan ligger en kula så måste man ta upp den och lägga i sin skål. Bäst är att slå lila, för det är färgen för hålet. Då försvinner kulan för gott.
Att förklara reglerna för Elisabet var inte svårt. Vi spelade en stund, allt gick smidigt - men så berättade jag för henne att spelet gick ut på att bli av med sina kulor. Den som först hade tomt i skålen, hade vunnit.
Det imponerade inte alls på Elisabet. Vadå vinna, vad var det för vits med det?
En sund inställning visserligen, men jag ville prova att hänga upp en morot för henne, visa att det fanns en fördel med att vinna. Det kunde kanske vara användbart i andra sammanhang.
Den som vinner får en tablett, sade jag.
Klotrunda fokuserade ögon. Tablett!
Då började hon försöka fuska! När det redan låg en kula i fördjupningen, så försökte hon lägga den antingen i min skål, eller ta upp den men ändå placera en av sina egna där. Frågade hoppfullt "är det din eller min?", med den uppenbara önskan att jag skulle ta den där kulan frivilligt.
Jag kunde inte låta bli att skratta inombords. Dum är hon inte!
Men det var trevligare att spela i lugn och ro, utan att blanda in vinstmomentet och belöningen. Att spela för att själva spelandet var roligt.
En Halv Groda Dansar Aldrig Ensam!
Gitarren plockades fram för en stund sedan. Jag spelar till husbehov, tillräckligt för att kunna kompa enklare visor. Jag sjöng Lille katt, Pippi Långstrump på sonens begäran, och Den odödliga hästen för att bredda kulturen lite.
Elisabet iakttog mig mycket noggrant.
-Den här tonen heter E, sade jag och spelade på den tjockaste. Och den här heter också E, den tunnaste. Hör du att de låter likadant, men att en är ljusare?
Elisabet sög in mina ord.
-Vad heter den? frågade hon och pekade på den näst tjockaste.
Jag försökte febrilt komma ihåg ramsan. Något med groda, något med ensam. Kom inte på den, men lyckades ganska lätt lista ut att den tonen var ett A.
-Vad heter den? ville dottern veta om nästa.
Då hämtade jag min blockflöjt, och kom med hjälp av den ihåg ramsan:
En Halv Groda Dansar Aldrig Ensam. EHGDAE, från den tunnaste till den tjockaste.
Jag visade henne.
-Kan du spela på strängen som heter G?
Det kunde hon. Alla toner lärde hon sig på en halv minut.
Då höjde jag nivån ett snäpp och tryckte ner fingret på andra bandet på den tunnaste E-strängen.
-När jag trycker fingret här, så blir det tonen F! Då är det inte ett E längre, utan ett F! Hör du att den låter annorlunda?
Elisabet formade orden tyst med läpparna.
Då blir det ett F!
Sedan blev hon distraherad av att pappa och lillebror skulle gå ut och handla lördagsgodis. Det ville hon förstås inte missa. Men jag känner en ilning av förväntan! En av mina högsta drömmar är att en gång kunna åka på musikläger tillsammans med något av mina barn, där vi båda - eller alla tre - är deltagare. Det här är en bra början!
En bra början på dagen...
är när dottern kryper upp till mig i sängen och nästan viskar:
-Jag älskar dig, mamma! Älskar du mig?
Jag kramar henne och svarar:
-Det kan du tro att jag gör! Ur djupet av mitt hjärta!
-Jag älskar dig, mamma! Älskar du mig?
Jag kramar henne och svarar:
-Det kan du tro att jag gör! Ur djupet av mitt hjärta!
Kunglig bebis
Citat från morgontidningen:
Hos Rojalistiska föreningen stod glädjen förstås högt i tak.
-Det viktigaste är ju att det är ett välskapt barn och att allt går bra, sade ordföranden - - -
Ju.
För en prins eller en prinsessa som inte är välskapt, det vore ju en katastrof för damtidningarna!
Missförstå mig inte nu. Jag önskar inte handikapp eller funktionshinder åt någon, vare sig barn eller föräldrar.
Men jag kan inte låta bli att fundera över hur attityden skulle bli om de får en liten parvel som Elisabet. Feta rubriker om sorg och olycka? Tystnad? Större ödmjukhet och respekt?
Vad som än händer, så önskar jag dem och alla andra blivande föräldrar lycka till med allt!
Hos Rojalistiska föreningen stod glädjen förstås högt i tak.
-Det viktigaste är ju att det är ett välskapt barn och att allt går bra, sade ordföranden - - -
Ju.
För en prins eller en prinsessa som inte är välskapt, det vore ju en katastrof för damtidningarna!
Missförstå mig inte nu. Jag önskar inte handikapp eller funktionshinder åt någon, vare sig barn eller föräldrar.
Men jag kan inte låta bli att fundera över hur attityden skulle bli om de får en liten parvel som Elisabet. Feta rubriker om sorg och olycka? Tystnad? Större ödmjukhet och respekt?
Vad som än händer, så önskar jag dem och alla andra blivande föräldrar lycka till med allt!
Nyckel
På bajsfronten har det fortsatt vara dystert. Två geggpåsar bar jag hem från dagis idag. Det här med att nu när Elisabet går på nya avdelningen, då skall man bajsa på toaletten, har inte gjort något intryck alls på dottern.
Sonen sköter sig emellertid mycket bra. Han har nattblöja fortfarande, det behövs, men annars säger han till och är så duktig. Och får en karamell när han bajsar på toaletten. Hos mormor och morfar delades det ut sockerfria läkeroltabletter, det är ju att föredra men sådana har vi glömt att köpa så han fick en rund sockerkula ur en tablettask idag. Jag såg till att Elisabet såg när Roland fick den, och förklarade varför han fick den.
Elisabets ögon blev alldeles runda och fokuserade.
-Vill jag också bajsa? sade hon och sprang in till toaletten.
Hon försökte verkligen, men det kom inget. Inte undra på, med tanke på vad hon presterat på dagis. Jag hade gärna gett henne en karamell bara för den goda viljan, men det kan bli snett så det blev inget.
Men kanske är det här nyckeln. Det var ju karamellerna som lockade henne till rätt toalettbeteende i våras, innan allt så att säga sket sig. För första gången sedan i somras känner jag mig lite hoppfull!
Sonen sköter sig emellertid mycket bra. Han har nattblöja fortfarande, det behövs, men annars säger han till och är så duktig. Och får en karamell när han bajsar på toaletten. Hos mormor och morfar delades det ut sockerfria läkeroltabletter, det är ju att föredra men sådana har vi glömt att köpa så han fick en rund sockerkula ur en tablettask idag. Jag såg till att Elisabet såg när Roland fick den, och förklarade varför han fick den.
Elisabets ögon blev alldeles runda och fokuserade.
-Vill jag också bajsa? sade hon och sprang in till toaletten.
Hon försökte verkligen, men det kom inget. Inte undra på, med tanke på vad hon presterat på dagis. Jag hade gärna gett henne en karamell bara för den goda viljan, men det kan bli snett så det blev inget.
Men kanske är det här nyckeln. Det var ju karamellerna som lockade henne till rätt toalettbeteende i våras, innan allt så att säga sket sig. För första gången sedan i somras känner jag mig lite hoppfull!
Samtal!
Igår hade jag ett helt otroligt samtal med Elisabet om gårdagen. Så här löd det:
Mamma: -Var det roligt på dagis idag?
(Jag frågar, även om jag aldrig har fått något svar på en sådan fråga.)
Elisabet: (en stunds tystnad) -Då blev jag ledsen.
M:-Blev du ledsen? Varför blev du ledsen?
E:-Jag ville inte vara där.
M:-Var ville du inte vara? I Uppsala?
(Hon har ju av och till sagt att hon inte vill vara här, sedan hon kom hem från mormor och morfar.)
E: (en kort stunds tystnad igen)-Inne.
M:-Ja just det, du var ledsen för att du ville vara ute, och så måste du gå in.
Jag satt kvar en stund och tog in detta.
Jag hade ett samtal med min dotter om hennes dag!
Hon berättade att hon blivit ledsen, och hon kunde förklara varför, i två led!
Mamma: -Var det roligt på dagis idag?
(Jag frågar, även om jag aldrig har fått något svar på en sådan fråga.)
Elisabet: (en stunds tystnad) -Då blev jag ledsen.
M:-Blev du ledsen? Varför blev du ledsen?
E:-Jag ville inte vara där.
M:-Var ville du inte vara? I Uppsala?
(Hon har ju av och till sagt att hon inte vill vara här, sedan hon kom hem från mormor och morfar.)
E: (en kort stunds tystnad igen)-Inne.
M:-Ja just det, du var ledsen för att du ville vara ute, och så måste du gå in.
Jag satt kvar en stund och tog in detta.
Jag hade ett samtal med min dotter om hennes dag!
Hon berättade att hon blivit ledsen, och hon kunde förklara varför, i två led!
Ont i hjärtat!
Imorse var det inte roligt att gå till förskolan.
Maken och jag bestämde att vi skall försöka undvika att ta vagnen, och vänja dem vid att gå. Igår gick det inte alls, Roland ville "sitta pappa" från första steget. Imorse var maken på väg till en intervju, och jag orkar inte bära sonen hela vägen så jag satte honom i paraplyvagnen. Elisabet ville också sitta i den, men det går inte längre. Vagnen orkar inte med den tyngden, och inte jag heller. Så hon gick gråtande hela vägen, försökte stanna vagnen, ville sitta, ville hålla min hand, ville inte gå! Till slut kom vi fram, och då blev hon nöjd och försvann in i skogsområdet på gården.
Då var det istället Roland som blev ledsen. Han ville sitta i vagnen, eller följa med mig hem. Ville inte vara på dagis! Inte! Det är inget roligt när han inte får vara med Elisabet. En halvtimme dröjde jag mig kvar, under vilken Roland fick sitta på min arm när jag pratade med förskolechefen om barnens vistelsetider. De får ju inte vara där hur länge som helst nu när maken är arbetssökande. På något sätt måste vi lösa det där, för även om inte Elisabet har samma extrema behov av rutiner som många andra autistiska, så behöver hon verkligen få öva på momenten kring lunch och mellanmål i grupp. Vi kan troligtvis få några extra timmar för henne, men inte så många att det täcker 9-15 som är de tider vi vill ha dem där. Får maken tillräckligt mycket vikariat som lärare, så får vi ha kvar våra tider. Problemet är att kommunen är rädda för att ta in honom som vikarie, för att han ligger "farligt" nära att bli in-lasad. Helt snett, men sådan är effekten av LAS. Nåväl, det där ordnar sig.
Jag är helt övertygad om att det kommer att bli bra i höst. Elisabet behöver lite andra förebilder, och Roland skulle nog må bra av att släppa lite på sina beskyddarinstinkter kring storasyster. Men oj vad han var ledsen idag!
Maken och jag bestämde att vi skall försöka undvika att ta vagnen, och vänja dem vid att gå. Igår gick det inte alls, Roland ville "sitta pappa" från första steget. Imorse var maken på väg till en intervju, och jag orkar inte bära sonen hela vägen så jag satte honom i paraplyvagnen. Elisabet ville också sitta i den, men det går inte längre. Vagnen orkar inte med den tyngden, och inte jag heller. Så hon gick gråtande hela vägen, försökte stanna vagnen, ville sitta, ville hålla min hand, ville inte gå! Till slut kom vi fram, och då blev hon nöjd och försvann in i skogsområdet på gården.
Då var det istället Roland som blev ledsen. Han ville sitta i vagnen, eller följa med mig hem. Ville inte vara på dagis! Inte! Det är inget roligt när han inte får vara med Elisabet. En halvtimme dröjde jag mig kvar, under vilken Roland fick sitta på min arm när jag pratade med förskolechefen om barnens vistelsetider. De får ju inte vara där hur länge som helst nu när maken är arbetssökande. På något sätt måste vi lösa det där, för även om inte Elisabet har samma extrema behov av rutiner som många andra autistiska, så behöver hon verkligen få öva på momenten kring lunch och mellanmål i grupp. Vi kan troligtvis få några extra timmar för henne, men inte så många att det täcker 9-15 som är de tider vi vill ha dem där. Får maken tillräckligt mycket vikariat som lärare, så får vi ha kvar våra tider. Problemet är att kommunen är rädda för att ta in honom som vikarie, för att han ligger "farligt" nära att bli in-lasad. Helt snett, men sådan är effekten av LAS. Nåväl, det där ordnar sig.
Jag är helt övertygad om att det kommer att bli bra i höst. Elisabet behöver lite andra förebilder, och Roland skulle nog må bra av att släppa lite på sina beskyddarinstinkter kring storasyster. Men oj vad han var ledsen idag!
Dagisstart
Idag börjar barnen förskolan igen. Elisabet går upp till storbarnsavdelningen, så för att mjukstarta lite ringde vi i fredags och frågade om hela familjen fick komma dit en stund. Storbarnsavdelningen har en annan ingång, och jag ville gärna förbereda Elisabet lite på vad som skulle hända, visa var hennes hylla fanns och ta en titt på lokalerna. Vi var välkomna, och allt gick bra! Roland blev överförtjust över att få leka med kompisarna igen, och Elisabet fann sig i den nya miljön utan kommentarer. När de andra barnen gick in för eftermiddagsfikat hakade hon på, ställde sig ordentligt i kön utan att någon uppmanade henne, och satte sig vid bordet. Svarade på vad hon ville ha med lite uppmuntring. Ställde på uppmaning tillbaka sitt glas på serveringsvagnen, ett nytt moment men det var inga problem.
Idag skulle de stora barnen börja inomhus, för att samla ihop sig lite som grupp efter sommaruppehållet och möta upp alla nya barn. En bra tanke, men Elisabet ville vara ute! Gråt och protest, men med följde hon ändå. Ganska snart kom två flickor och började leka. Då hakade Elisabet på! Följde efter dem, iakttog dem, hoppade av förtjusning!
Pedagogerna har en stor utmaning framför sig nu. Bland småbarnen är det så vanligt att man inte pratar eller beter sig "rätt". Där har Elisabet varit helt accepterad. Bland större barn blir annorlundaskapet tydligare. Jag tror att det kommer gå bra, för hela Varggruppen som hon var en självklar del i förra året har nu flyttat upp. Men det var nästan bara pojkar i den gruppen. Det vi hoppas på, är att de andra stora flickorna låter Elisabet vara med nu när hon så uppenbart är intresserad. Jag har full tillit till pedagogerna, men vet samtidigt hur jävliga flickor kan vara.
Jag tror emellertid starkt på tankens makt och tänker inte oroa mig. Oro är energikrävande och destruktiv. Jag kan inte veta hur någonting kommer att bli, därför är det mycket bättre att tänka att allt kommer att bli bra!
Idag skulle de stora barnen börja inomhus, för att samla ihop sig lite som grupp efter sommaruppehållet och möta upp alla nya barn. En bra tanke, men Elisabet ville vara ute! Gråt och protest, men med följde hon ändå. Ganska snart kom två flickor och började leka. Då hakade Elisabet på! Följde efter dem, iakttog dem, hoppade av förtjusning!
Pedagogerna har en stor utmaning framför sig nu. Bland småbarnen är det så vanligt att man inte pratar eller beter sig "rätt". Där har Elisabet varit helt accepterad. Bland större barn blir annorlundaskapet tydligare. Jag tror att det kommer gå bra, för hela Varggruppen som hon var en självklar del i förra året har nu flyttat upp. Men det var nästan bara pojkar i den gruppen. Det vi hoppas på, är att de andra stora flickorna låter Elisabet vara med nu när hon så uppenbart är intresserad. Jag har full tillit till pedagogerna, men vet samtidigt hur jävliga flickor kan vara.
Jag tror emellertid starkt på tankens makt och tänker inte oroa mig. Oro är energikrävande och destruktiv. Jag kan inte veta hur någonting kommer att bli, därför är det mycket bättre att tänka att allt kommer att bli bra!
Illvrål och kärlek
Under sommaren har barnen nästan vänt på dygnet. Gått och lagt sig vid elva-tolv, och sovit till minst tio, ofta längre. Men igår sade Roland redan vid tjugo över nio att han ville gå och lägga sig. Då ville Elisabet också det. Själv var jag trött efter en intensiv vecka, och nappade också på förslaget.
Allt gick bra till en början. Pappa berättade sagan om Rödluvan med dockan, jag sjöng därefter en stund. Först i Elisabets säng, sedan i den stora. Roland låg och klappade mig på håret, sömnig och harmonisk. Då upptäckte Elisabet att hon hade tappat katten Ed. Oro och letning, men vi hittade henne ganska snabbt. (Jodå, Ed är ett flicknamn i Elisabets värld. Alla hennes katter är flickor.) En kort stund senare var fjällrävmamman Edde försvunnen, och då blev vi tvungna att leta ordentligt med tänd lampa. Elisabet tjöt, och för att stilla henne - mest för Rolands skull - plockade jag fram en reserv-Edde som mormor köpt för säkerhets skull och haft med i bilen. Två sekunder efter att hon fått den, så hittade lillebror den riktiga Edde i stora sängen, och blev så glad för att han kunde hjälpa sin syster. Jag mitt dumma spån, trött och orutinerad, tänkte att det var bäst att Elisabet fick den Edde som är lite sliten och smutsig för att det är den rätta, istället för den kritvita nya som hon nu fått. Så jag visade den för henne, och sade att så bra, Roland hittade Edde, det finns två!
Big mistake.
Hysterin som följde på detta, att det INTE FINNS TVÅ EDDE, drev även Roland till olyckliga tårar. Han var så ledsen, så ledsen! Han hade ju hittat det Elisabet saknade, och så blev allt bara fel! Jag försökte distrahera henne, försökte berätta om Visnu och Äve men varje ord jag sade blev fel! Jag kände paniken stiga och började intensivt be att änglarna skulle hjälpa oss. En lång stund försökte vi flytta omkring i lägenheten, jag och min man, med varsin unge för att försöka dela på dem och få dem att komma till ro. Det gick inte alls. Lyfte jag ut Elisabet i vardagsrummet för att ge Roland chansen att somna in ordentligt, så skrek hon än värre och ville vara i sängen. När Roland ville sitta i mammas famn i vardagsrummet och bli tröstad och läsa en bok, så kom Elisabet upp igen och fortsatte sin högljudda gråt bredvid mig i soffan. Maken gjorde sitt bästa han också, men till slut satt jag där i soffan med två ledsna barn.
Då fick jag hjälpen. Änglar eller instinkt eller något annat - jag blev med ens lugn och visste vad som måste göras. Jag sade till Roland att han och pappa skulle läsa boken en stund. Så bar jag in Elisabet i hennes säng, höll om henne. Slappnade av i både kropp och själ, öppnade mitt hjärta och strömmade ut kärlek till henne. Tänkte gång på gång på gång:
Jag älskar dig. Jag älskar dig hur du än är. Jag älskar dig vad du än gör. Jag älskar dig!
Hon låg så stilla i min famn. Då och då fick hon kortare gråtattacker, men jag stålsatte mig inte som jag gjort tidigare under kvällen när jag märkte att hon tog sats, utan behöll mitt lugn och fortsatte tänka att jag älskade henne.
Efter en stund ville Roland lägga sig igen. Då blev Elisabet helt lugn, och jag berättade sagan om Visnu och Äve utan att oroa mig för felsägningar. Båda ungarna somnade lugnt.
Det som smärtar mig mest är att Roland blir så ledsen. Jag förklarade så gott jag kunde för honom att han hade gjort något väldigt bra och snällt, och att det var mamma som hade gjort fel så att allt blev tokigt. Att Elisabet också var ledsen för att hon ville vara hos mormor och morfar. Det verkade som om han förstod, men ledsen var han förstås ändå.
Den här kvällen var en viktig påminnelse:
Detta barn skall hanteras med kärlek!
Tillbaka
Barnen plaskar förtjust i badkaret med sin pappa.
Bilresan från Västervik gick bra, ända till Elisabet fick se vårt hus. Då började hon yla i högan sky! Hon ville inte vara här, hon ville vara hos mormor och morfar! Jag bar henne till hissen, hon grät och bad:
-Mamma, kan du bära mig tillbaka till Västervik?
Det kunde jag inte, men hon lugnade sig strax och började leka. Skulle tro att hon blir ledsen ikväll igen när hon har lagt sig, och inser att hon faktiskt skall sova här, men det tar vi då i så fall.
Barnens vecka har varit mycket bra. Roland har varit väldigt pappig hela sommaren, men när maken också åkte hem ett par dagar efter mig, så blev morfar ett bra substitut. Elisabet satt mycket hos sin moster och läste böcker.
Syskonen lekte som vanligt bra tillsammans, jag fick dagliga rapporter. En dag hade de lekt att Rolands häst var sjuk.
-Vill du ha lite medicin? frågade Elisabet hästen.
-Ja!
-Kan du säga hela meningen?
-Kan jag få lite medicin tack!
-Då får du! Varsågod!
Kan det där månne ha varit i säck innan det kom i påse? Hmm...
Min vecka har med facit i handen också varit bra. Vissa jobbiga moment som fullkomligt sög energi ur mig, men jag kunde vända det till något positivt till slut. Och sista dagen, med konsert, fest och allmänt kramkalas, var definitivt värd hela resan. Visst pratade jag lite om Elisabet, men inte varje dag och inte särskilt mycket.
Nästa vecka drar vardagen igång. Efter en lång, härlig sommar känns det skönt att vara hemma igen!
Bilresan från Västervik gick bra, ända till Elisabet fick se vårt hus. Då började hon yla i högan sky! Hon ville inte vara här, hon ville vara hos mormor och morfar! Jag bar henne till hissen, hon grät och bad:
-Mamma, kan du bära mig tillbaka till Västervik?
Det kunde jag inte, men hon lugnade sig strax och började leka. Skulle tro att hon blir ledsen ikväll igen när hon har lagt sig, och inser att hon faktiskt skall sova här, men det tar vi då i så fall.
Barnens vecka har varit mycket bra. Roland har varit väldigt pappig hela sommaren, men när maken också åkte hem ett par dagar efter mig, så blev morfar ett bra substitut. Elisabet satt mycket hos sin moster och läste böcker.
Syskonen lekte som vanligt bra tillsammans, jag fick dagliga rapporter. En dag hade de lekt att Rolands häst var sjuk.
-Vill du ha lite medicin? frågade Elisabet hästen.
-Ja!
-Kan du säga hela meningen?
-Kan jag få lite medicin tack!
-Då får du! Varsågod!
Kan det där månne ha varit i säck innan det kom i påse? Hmm...
Min vecka har med facit i handen också varit bra. Vissa jobbiga moment som fullkomligt sög energi ur mig, men jag kunde vända det till något positivt till slut. Och sista dagen, med konsert, fest och allmänt kramkalas, var definitivt värd hela resan. Visst pratade jag lite om Elisabet, men inte varje dag och inte särskilt mycket.
Nästa vecka drar vardagen igång. Efter en lång, härlig sommar känns det skönt att vara hemma igen!
Batteriladdning
Om tio minuter åker jag iväg på en musikkurs.
Ensam!
Tillsammans med andra deltagare visserligen, men jag har inte ansvar för någon annan än mig själv.
Under en vecka kan jag totalt fokusera på det som ger mig mest energi - musiken! Utan att någon liten gnäller, skriker att jag skall sluta, försöker slita flöjten ur händerna på mig.
Barnen är kvar hos mormor och morfar en hel vecka. Jag är så innerligt tacksam över att de vill och orkar ha hand om dem! Jag är så lyckligt lottad.
För nu behöver jag laddas. Behöver få glömma bajs, punktmarkering, den ständiga närvaron och kollen på var barnen är och vad de gör, om de behöver äta eller dricka eller sova.
Datorn tänker jag också ta paus ifrån hela veckan.
Vi ses i mitten av augusti igen!
Ensam!
Tillsammans med andra deltagare visserligen, men jag har inte ansvar för någon annan än mig själv.
Under en vecka kan jag totalt fokusera på det som ger mig mest energi - musiken! Utan att någon liten gnäller, skriker att jag skall sluta, försöker slita flöjten ur händerna på mig.
Barnen är kvar hos mormor och morfar en hel vecka. Jag är så innerligt tacksam över att de vill och orkar ha hand om dem! Jag är så lyckligt lottad.
För nu behöver jag laddas. Behöver få glömma bajs, punktmarkering, den ständiga närvaron och kollen på var barnen är och vad de gör, om de behöver äta eller dricka eller sova.
Datorn tänker jag också ta paus ifrån hela veckan.
Vi ses i mitten av augusti igen!
Så snabbt man vänjer sig!
Förra måndagen åkte mina föräldrar iväg på minisemester. Då satte vi på allvar in punktmarkeringen på Elisabet gällande byxbajsandet. Vi åkte också till leksaksaffären och köpte lite nya motivationspresenter. Bland annat en playmobilask med två barn och sex små katter. Den ställde vi upp på ett köksskåp och förklarade för henne att den skulle hon få när hon själv berättade för oss att hon behövde bajsa.
Allt gick så bra! Måndag morgon hamnade allt på rätt ställe, lite senare sprang hon upp för trappan och vi hann inte ikapp henne innan det kom en klutt i byxan, men jag var snabb som attan och resterande lass hamnade i toaletten. En halv seger. Och på kvällen, på toaletten.
På tisdagen hamnade allt rätt, och hon gjorde sig ärligt förtjänt av playmobilasken genom att hålla sig för magen, gå till pappa och sedan till toaletten. Det kom verkligen en glädjetår när min man berättade det!
Onsdagen gick också allt som på räls, och det där med bajsiga byxor började kännas ganska avlägset redan efter någon dag. Men så kom mormor och morfar hem på kvällen - och då både kissade hon och bajsade i byxorna ute.
Torsdag morgon påminde jag henne om att man helst skulle säga till, men då svarade hon att
-Jag har ju redan fått asken!
Ursäkta, habiliteringsrådet som säger att "om hon inte bajsar på toaletten så betyder det att förstärkningen inte är tillräckligt motiverande för henne". Vi kommer inte på något annat. Inget funkar. Inte löften om att göra något roligt, inte löftet om en karamell. Vi kan faktiskt inte köpa en ny playmobilkartong för varje dag, även om vi fått vårdbidrag!
Sedan dess har det varit kladdiga underbyxor varenda dag. Flera gånger om dagen. Någon enstaka gång har det kommit rätt, men det är verkligen undantag. Vi har provat den numera inte så rekommenderade metoden försvagning, att vi tar ifrån henne något litet djur som hon har i handen när hon bajsar i byxorna, och så får hon tillbaka det när hon gör rätt. Funkar inte heller och är inte värt alla tårar.
Så nu ger jag upp. Det får vara. Det får komma när det kommer. Alla goda råd undanbedes vänligt men bestämt.
Allt gick så bra! Måndag morgon hamnade allt på rätt ställe, lite senare sprang hon upp för trappan och vi hann inte ikapp henne innan det kom en klutt i byxan, men jag var snabb som attan och resterande lass hamnade i toaletten. En halv seger. Och på kvällen, på toaletten.
På tisdagen hamnade allt rätt, och hon gjorde sig ärligt förtjänt av playmobilasken genom att hålla sig för magen, gå till pappa och sedan till toaletten. Det kom verkligen en glädjetår när min man berättade det!
Onsdagen gick också allt som på räls, och det där med bajsiga byxor började kännas ganska avlägset redan efter någon dag. Men så kom mormor och morfar hem på kvällen - och då både kissade hon och bajsade i byxorna ute.
Torsdag morgon påminde jag henne om att man helst skulle säga till, men då svarade hon att
-Jag har ju redan fått asken!
Ursäkta, habiliteringsrådet som säger att "om hon inte bajsar på toaletten så betyder det att förstärkningen inte är tillräckligt motiverande för henne". Vi kommer inte på något annat. Inget funkar. Inte löften om att göra något roligt, inte löftet om en karamell. Vi kan faktiskt inte köpa en ny playmobilkartong för varje dag, även om vi fått vårdbidrag!
Sedan dess har det varit kladdiga underbyxor varenda dag. Flera gånger om dagen. Någon enstaka gång har det kommit rätt, men det är verkligen undantag. Vi har provat den numera inte så rekommenderade metoden försvagning, att vi tar ifrån henne något litet djur som hon har i handen när hon bajsar i byxorna, och så får hon tillbaka det när hon gör rätt. Funkar inte heller och är inte värt alla tårar.
Så nu ger jag upp. Det får vara. Det får komma när det kommer. Alla goda råd undanbedes vänligt men bestämt.
Den osynliga katten
För några år sedan köpte mormor fyra plastglas och plastskålar till barnen med olika djur på, femkronorsartiklar från Åhléns som snabbt blev slitna. Elisabet skall naturligtvis alltid ha katten. Skålarna är inte lika ofta använda, så där är det lätt. Men glasen är så nötta, att av katten syns inte ett enda spår! Hästen är ganska tydlig, men grisen och kossan är nästan lika bortnötta som katten.
Ändå ser hon. Granskar glaset noga, och konstaterar nöjt att jaadå, det här är katten! Det går inte att lura henne.
Ändå ser hon. Granskar glaset noga, och konstaterar nöjt att jaadå, det här är katten! Det går inte att lura henne.
Den osynliga katten
För några år sedan köpte mormor fyra plastglas och plastskålar till barnen med olika djur på, femkronorsartiklar från Åhléns som snabbt blev slitna. Elisabet skall naturligtvis alltid ha katten. Skålarna är inte lika ofta använda, så där är det lätt. Men glasen är så nötta, att av katten syns inte ett enda spår! Hästen är ganska tydlig, men grisen och kossan är nästan lika bortnötta som katten.
Ändå ser hon. Granskar glaset noga, och konstaterar nöjt att jaadå, det här är katten! Det går inte att lura henne, även om vi råkar försöka ibland när vi själva inte ser skillnaden.
Ändå ser hon. Granskar glaset noga, och konstaterar nöjt att jaadå, det här är katten! Det går inte att lura henne, även om vi råkar försöka ibland när vi själva inte ser skillnaden.
