cariad

Egentligen var det bara en tidsfråga. Redan när jag skrev inlägget om änglar, ganska tidigt i bloggandet, så förväntade jag mig nästan beska kommentarer. Istället visades jag den hänsynen att de som inte längre tyckte att det här var något att följa, de slutade helt enkelt läsa.

Men nu, efter nästan fyra års skrivande, har jag då fått den första elaka kommentaren, där jag - angående huruvida jag ska fortsätta skriva om Elisabet eller ej - anklagas för att vara precis lika mediakåt som de som medverkar i "Ensam mamma söker".

Ligger det någon sanning i detta?

Nja. Jodå, de som känner mig vet att jag inte räds uppmärksamhet i andra sammanhang, där jag är med enbart för att det är roligt. När det gäller enbart mig själv.

Men just i det här fallet kan jag inte tycka att det stämmer, något som jag trodde mig lyckats förklara i det inlägget. Att jag inte skriver för underhållningssyfte, utan för att jag uppriktigt tror, och vet, att det jag skriver berör ganska många på ett positivt sätt, ger ökad förståelse och insikt i hur det kan vara att leva med ett funktionsnedsatt barn.

Och när jag tänker närmare över vad jag skriver - hur är balansen mellan det jag skriver om Elisabet, och det jag skriver om mig själv? Det är mina tankar och känslor jag lämnar ut. Mitt i natten kan jag sitta och gråta och skriva och därigenom ge er ett förtroende som kräver förtroende tillbaka. Det är inte alla som klarar av att hantera det.

Redan från början funderade jag på huruvida jag borde lösenordsskydda den här bloggen, men resonerade så att om någon som jag inte kände kunde hitta hit och på något sätt få glädje eller tröst av det jag skriver - som jag vet är fallet - så har jag kunnat kosta på mig att våga dela.

 

Ingen människa som mår bra känner ett behov av att attackera eller tala illa om någon annan, säger Kay Pollak och jag är benägen att hålla med. Jag kan avfärda elaka kommentarer med detta. Men det betyder inte att jag tänker göra mig till måltavla för dem. Om jag ska fortsätta kunna skriva och känna mig trygg, så behöver jag uppenbarligen lösenordsskydda mina ord.

 

Vill du ha lösenordet, så skriv en kommentar på detta inlägg (eller kontakta mig på annat sätt, du som vet hur) och skriv din mejladress så skickar jag det. Jag vill också att du berättar varför du vill läsa vidare.

 

(Jag har tagit bort kommentarer som jag har uppfattat som otrevliga. Det är sant att jag bad om era tankar kring huruvida jag ska skriva vidare om Elisabet, men inte om åsikter om min egen person. Det räcker så bra med att skriva "jag tycker inte att du ska.")

Det här är ett typiskt inlägg som skrivs för att avreagera mig.

Jag har idag fått lära mig att muntlig information inte fungerar när det gäller transporten. Från min mun har aldrig kommit något annat än "rondellen vid Marmorvägen", jag har heller aldrig hört något annat, och de jag har pratat med verkar ha förstått och inte tyckt det varit något konstigt.

Morgonen har jag redan skrivit om, att det inte räckte med muntlig information 40min innan hämtning.

Det som står på pappret är nämligen att hämtning och lämning sker vid Näraskolans fritids. Nu råkar denna nämnda rondell vara smidigaste sättet att ta sig dit, om man inte krånglar sig in bakvägen via småvägar, den som matleveransfordonen tar, den som föräldrar uppmanas att INTE ta. Så här har jag gjort misstag nummer 1 - jag har inte stämt av ordentligt med den som gjort beställningen, att gatuadressen varit korrekt. Jag har inte ens vetat vem som har gjort denna beställning, det har varit ganska vimsigt mellan de båda skolorna och det hade kunnat stå två taxibilar från olika bolag och väntat på Elisabet imorse.

Misstag nummer 2 var att lita på morgonens taxichaufför när han sa att det var han som brukade köra den här turen, och att det skulle vara han som hämtade henne i skolan också. Jag var alltså lite halvtrygg med att han kom ihåg var han hade hämtat henne på morgonen, och att han då skulle komma ihåg att det var där hon skulle av. Och det kanske hade fungerat om det nu hade varit samma chaufför, vilket det då inte var.

Jag gick alltså upp till denna rondell tio över två, den tid som Elisabet skulle sätta sig i taxin. Det tar inte ens fem minuter att köra den sträckan. Den välbekanta resursen från fritids stod där så troget, det kändes ju skönt, men när tiden tickade fram så började vi fundera. Kanske har de någon särskild rutt, som hon hamnar sist på? Hur ska man kunna veta det, så att inte personalen behöver stå och vänta i onödan? Sedan började jag bli orolig, när det närmade sig en halvtimme. Var tusan ÄR ungen?

Ringde logistikföretaget, som förstås inte alls kände till det här med någon rondell vid Marmorvägen, trots att jag pratat med personal därifrån. Men var taxin istället var, kunde de inte svara på förrän efter närmare en kvart, då de fått tag på bolaget som kör de bilarna. Eller nej, inte ens då kunde de svara på var bilen var, men sa att de skulle försöka få fram informationen till föraren om var jag stod och väntade. Någon minut senare kom han, med bilen full av ungar, artig men inte på bästa humör över att hela körningen vid det här laget var tre kvart försenad. Det här med att det inte GÅR att köra bil ända fram till fritids, det hade tydligen varit mitt ansvar att berätta för dem.

Så.

Istället för att försöka ta reda på hur man då tar sig till Näraskolans fritids, så cirklar man runt i en halvtimme? Man ringer inte förälderns telefonnummer som man har fått med sig. Man ringer inte till fritids.

Jag tar absolut på mig min del - jag borde ha korsförhört om vad som står i deras papper. Men banne mig, de hade kunnat ringa!!!

Systemet tar sin lilla tid, så det går inte att redan nu ändra adress till Marmorvägen 14, som är huset närmast rondellen. Informationen har redan gått ut till chaufförerna, för hela veckan. Kan vi hoppas på att det är samma chaufförer som idag? Att de kommer ihåg, eller har gjort en anteckning om detta strul? Eller åtminstone hoppas på att en eventuellt ny chaufför har sinnesnärvaro nog att ringa antingen ett av numren h*n har fått, eller ringa till logistikpersonerna på kontoret?

 

När det gäller mig själv, så är jag ganska lugn när det gäller sådant här, såvida jag inte har något väldigt viktigt som jag måste fram till. När jag åkte till Västervik senast, för att hämta hem barnen, så var tåget försenat redan från start, det var en massa tekniska problem som inkluderade så fåniga saker som att man visst råkat köra åt fel håll eller hur det var. Halvannan timme sent blev tåget, anslutningen till Västervik missades förstås men det var taxi beställt. Inga problem, jag hade en bok med mig. Likaså hem, hoppsan, tåget var trasigt, ut med er allihop så ska vi försöka fixa ett nytt. Lite mekigare med två barn och mycket packning, men det var ingen fara.

Men när jag inte vet var mitt barn är!

En av mardrömmarna, en av anledningen (om än liten, men ändå) till att jag inte varit så förtjust i det här med annan skola är att behöva lita på att andra människor ska ta hand om mitt barn ordentligt. Tänk om det är en knäppgök som får för sig att köra till Korpilombolo med henne? Nå, just det scenariot var inte det allra första jag såg framför mig, men bilolycka, absolut!

Jag tänkte också på Elisabet. Vad känner hon? Första gången i hela sitt liv som hon åker taxi med en främling, och så blir det såhär!

Hon satt och filosoferade så lugnt i bilen och skrattade och skuttade när hon gick ut, välsignade unge, men om det hade varit ett annat barn? Autistiska barn lär vara lite känsliga, hade det inte varit en bra idé att RINGA NÅGON om man inte visste vart barnet skulle lämnas?!

 

Maken har just läst om "Välkommen till Mysteria", och fick ta emot min upprörda svada som innehöll några fler svordomar och tillmälen än jag skriver här. Jag sa att nu, nu kryper den här björnhonan fram, som vill beskydda sina barn. Han påminde mig om ett uttryck jag använt - jag har handen på ett imaginärt svärdshjalt.

 

Imorgon får de en ny chans. Får maken jobb, så måste vi använda oss av taxi, alltså ska vi öva på detta hela denna vecka även om vi skulle kunnat skjutsa henne. Och i vinter är jag inte så himla sugen på att ta tandemcykeln i de hala backarna. Vi måste ju lita på dem, vad ska vi annars göra?

Förhoppningsvis blir det bättre när inte Näraskolan längre är inblandad i det här logistikpusslet. Då kan vi ändra till vår hemadress. Och då ska jag banne mig be dem läsa högt tre gånger vilket datum som vilken adress ska gälla.

 

Nå. Huvudsaken är att Elisabet skuttade så glatt till Näraskolans fritids, helskinnad.

Imorse åkte jag och Elisabet taxi till skolan, för att öva oss på den biten. Min största oro kring skolbytet har egentligen varit kring logistiken. Det har varit så lätt att ha fem minuters promenadväg till skolan. Nu måste vi lita på någon annan.

Halv åtta ringde chauffören och undrade var han skulle hämta. Jag förklarade. Jodå, det skulle gå bra, tio över åtta, inga problem.

Tjugo över åtta kom maken förbi efter att ha lämnat Roland i skolan. Fortfarande ingen bil? Nix. Han skulle hem och messa telefonnumret till mig, för det hade jag inte lagt in i mobilen.

När han väl kommit hem ringde chauffören på vårt hemnummer och undrade -igen-  var han skulle hämta. Någon minut senare var han på plats. Inte så väldigt betryggande, men nu har han i alla fall sett med egna ögon var det är som hon ska hämtas och lämnas. Åtminstone tills vi byter till fritids på Vide, då är det betydligt smidigare att överlämningen sker här hemma. För ett byte blir det. När jag hämtade i fredags hade de precis haft musik, och Elisabet hade spelat trumma med liv och lust och fullkomligt strålade.

-Har det varit roligt idag?

-Ja!

-Vill du ha kvar ditt fritids på gamla skolan?

-Nej!

-Vill du ha fritids här?

-Ja! Det fanns inga läskigheter här.

-Då ordnar vi det.

 

Båda skolorna är ju på det klara med att Elisabet kanske skulle flytta över och ha hela dagarna på Vide, men att det skulle gå så här snabbt hade vi inte räknat med. Det tar ett tag innan maskineriet har malt klart, så fram till dess blir det fritids på Näraskolan, med det där ytterligare tillitsledet som behöver övas på. Jag måste känna mig trygg i att det funkar med framför allt hämtning, så jag tänker faktiskt smyga mig till mötesplatsen strax efter två för att med egna ögon se att - om - någon från fritids möter mitt barn.

 

Även till Näraskolan skuttade Elisabet, och gick utan att tveka in i kapprummet. Men att se henne lysa på det här sättet, som hon gjorde idag när hon gick in... Det är magiskt!

 

"Skriv inte vad jag säger!"

 

Tankarna är att skriva en uppföljning till "Välkommen till Mysteria", för att samla berättelserna från sexårs, ettan och tvåan.

Elisabet vill inte alls att jag skriver om henne, eller pratar om henne. Enligt henne får jag inte ens berätta för mormor och morfar hur det var i skolan. Det här med att jag har skrivit, och planerar att skriva en till, bok om henne, det har hon ännu inte riktigt begrepp att förstå vidden av. Kanske kommer hon aldrig att kunna greppa det, men om hon kommer att förstå, så kanske jag också kommer att kunna förklara.

 

Som ni förstår, så skriver jag inte den här bloggen som någon sorts underhållning, vare sig för mig själv eller för andra. De finns de som hänger ut sina barn av rena gullighetsskäl, och det får de stå för. Det finns de som skriver hätska böcker om sina föräldrar för att göra upp med sin barndom. De som deltar i "Ensam mamma söker" och antingen struntar i, eller är för korkade för att förstå vad det har för effekt på barnen som kommer till skolan och vet att alla kan ha sett hur mamma hånglade med tre olika karlar i senaste avsnittet.

 

De egoistiska skälen jag har för att skriva i ögonblicket är att få avreagera mig när något känns jobbigt, och att få dela glädjen med det som går bra. Det andra huvudskälet är att de flesta av er som läser känner mig eller oss, och det är ett praktiskt sätt att hålla er uppdaterade. Att sedan folk jag inte känner också läser, det bjuder jag på. Ni bryr er ju också om Elisabet, i det att ni följer oss. Och jag har fått vänner genom denna blogg, personer som jag inte skulle lärt känna annars!

Min tanke med nästa bok är lite större än så. Jag tror uppriktigt att det kan vara en givande läsning för både föräldrar och pedagoger, den här resan som vi har gjort både i rum och tanke. Från sexårs, funderingarna kring ettan, huruvida vi skulle sikta på resursskola direkt eller prova med "vanlig" klass, hur det sedan har resonerats och framför allt känts när vi sedan valde att flytta vårt barn. För pedagoger kan det ge en värdefull insikt i hur det känns som förälder, när man sitter uppe på nätterna och gråter, när man måste trösta sitt barn som gråter för att hon inte vill flytta, när det sunda förnuftet och känslorna krockar. Det är inte så enkelt som att det som förmodligen är bäst för alla är ett lätt och självklart val. Det kan också vara en tröst för andra föräldrar att läsa om någon som varit i en situation som de kanske själva står inför, att de inte är ensamma, att det här faktiskt kan vara väldigt känslosamt. Och boken kan också fungera som en sorts guide i vilka möjligheter som kan finnas för barnet, åtminstone om man har turen att bo på ett ställe där resurser finns.

 

Så... Ska jag respektera min dotters önskan att inte skriva om henne? Eller ska jag strunta i vad hon säger, för "ett större syfte"? Det kommer kanske en dag då hon frågar mig varför jag skrev om henne, och kanske kommer jag att få henne att förstå. Om jag med mina ord och med vår historia kan få en endaste människa att förstå något viktigt, eller känna hopp eller tröst, och om ett enda mysteriskt barn på grund av detta kan få större förståelse från omgivningen, så måste det vara värt att jag berättar.

 

Eller vad säger ni?

Elisabet undrar när hon ska få börja skolan. Imorgon, svarar jag. Men idag skulle hon få gå på fritids på eftermiddagen.

Sommarfritids har varit i andra lokaler, men nu är det vardag och Elisabets klass är tillbaka i sina gamla lokaler.

På skolgården studsade Elisabet omkring som vanligt, men när det var dags att gå in klockan två, då jag sagt att hon skulle komma, så blev hon förvirrad.

-Vad ska jag göra här? undrade hon.

Jag svor tyst för mig själv. Har vi fokuserat så mycket på nya skolan att hon inte riktigt har tagit in att hon ska ha kvar fritids på Näraskolan till att börja med? Hade vi kunnat skippa den här logistiska karusellen och bara låtit henne börja med hull och hår på nya skolan?

Men nej, magkänslan säger fortfarande att det är bra att hon får ha kvar sin plats i den här gruppen. Och när jag väl påpekat för henne att hon fortfarande ska ha sitt fritids här, i alla fall en tid till, så skuttade hon in och hamnade genast i famnen på den som var hennes resurs förut, som nu jobbar på fritids. Mig sa hon åt att gå därifrån, mer eller mindre.

 

Läraren var kvar i klassrummet, och jag tittade in för en liten pratstund. Elisabets bänk stod kvar, hon var inte helt säker på hur vi skulle göra de här dagarna innan nya skolan öppnar. Jag fick en klump i halsen som kommer tillbaka nu när jag skriver om det. Det kommer bli bra. Det blir det ju. Men det hindrar inte att det är otroligt vemodigt att lämna något som också är bra. För den här nya läraren, hon är verkligen bra på så sätt att hon utstrålar värme och äkta engagemang. Hon tycker verkligen om mitt barn, det märks. Vi pratade om läxor, att jag gärna vill ha de läxor som de före detta klasskamraterna får. Detta av flera skäl. Dels för att läxstunderna har varit så mysiga, dels för att jag vill att hon ska behålla vanan att göra läxor inför framtiden, dels för att Roland annars förmodligen kommer att knorra och hävda orättvisa. Det skulle inte vara några problem sade hon, Elisabet har kvar sin hylla i kapprummet, det är bara att lägga dit ett ark.

Vi pratade också om musik, att jag gärna kommer och undervisar lite i blockflöjt på fritids, och hjälper till på musiklektionerna i klassen. Det är en härlig klass, som jag har fått en särskild relation till under de här åren. När jag lämnade Roland första skoldagen ropade några flickor:

-Vad ska du göra för present åt lärarna i år?

Det högg faktiskt till lite i mig.

Roland har börjat ettan. Så stor, så stor i sin skolbänk!

Elisabet börjar tvåan på torsdag. Hon var lite orolig igår, när Roland gick till skolan, det märktes tydligt. Idag har vi haft en bättre dag. Lämnade in tandemcykeln för översyn, tog bussen till Gottsundabadet och roade oss i två timmar, åt middag på Gottsunda Centrum, hämtade den lagade cykeln och åkte hem på den.

Cykelverkstaden ligger inte långt ifrån nya skolan, så vi tog bussen därifrån. Vi har pratat om nya skolan lite under sommaren, inte övermatat henne med det, men förberett lite smått. Fått det att låta bra och spännande. Elisabet har undrat om man kan rita husdjur där också, och göra egna böcker. Jag har sagt att jag nog tror att det ska kunna gå att ordna.

-Ska det bli spännande med en ny skola? Och nya klasskamrater? frågade jag när vi väntade på bussen.

-Ja!

 

Logistiken är fortfarande något skakig, även om vi hade ett bra möte på Näraskolan förra veckan, jag och specialpedagogen och rektorn. Vi verkar överens. Men någon från Prebus ringde i söndags och undrade hur dags de skulle hämta Elisabet dagen efter, vilket de alltså inte alls skulle, och nya skolan verkar inte veta så mycket om det hela, så jag tänker inte slappna av förrän jag ser att det hela fungerar. Det är lite för många kockar i den här soppan. Vi har bara oss själva att skylla iochmed att vi envisas med att prova ha fritids på Näraskolan. Det blir krångligt. Kanske för krångligt för Elisabet, det ska vi ha ögonen noga på och ha ett uppföljningsmöte om en månad.

 

Det är lite för mycket som rör sig runt oss nu för att jag ska orka skriva snyggt formulerade inlägg med tanke bakom, men jag slänger ur mig lite stolpar om vad som händer så sparar jag textbearbetningen till uppföljningsboken!

Efter min ventilering tidigare i veckan har vi haft några riktigt fina dagar, som jag gärna vill berätta om så att ni inte tror att vi går och lider hela sommaren.

 

Fredagen, som var min enda lediga dag denna veckan, var jag ensam med barnen för att ge maken lite ledigt. Han är ju ensam med dem när jag jobbar, vilket alltså är sex dagar den här veckan. Han behöver också få ladda batterierna. Förmiddagen var jag otroligt trött, sådär så att jag helst skulle velat lägga mig ner i en hög och bara gråtit, men jag hade en Plan med stort P, som visade sig vara genialisk. Jag tog med barnen till soldattorpet som ligger nära oss, där det betar får i hagen under sommaren. Dessa välsignade får sysselsatte mina barn i tre och en halv timme medan jag kunde vila ordentligt i både huvud och kropp. En gång smet Elisabet ut på vägen, men där kommer ytterst få bilar och de som kommer kör sakta så det var ingen större dramatik. Sedan var vi ute ytterlgare en timme, och hade när vi kom hem en mysig fredagkväll med popcorn och film - eller, barnen hade, jag satt på balkongen.

 

Idag har också varit en fin dag. Har jobbat dagpass och vilade en stund innan jag kom hem, och runt fem gick hela familjen ut för att blåsa såpbubblor (ett av världens absolut bästa påhitt!) och gick sedan vidare till lekparken. Att vara två vuxna ute med barnen är inte ett dugg jobbigt. En vän till mig har en dotter på några år, som är en handfull att se efter, som absolut inte gör som man säger, som kanske inte ens förstår vad man säger. Så utomhuslekstunderna är ett enormt stressmoment. Så¨är det gudskelov inte för oss med Elisabet, inte när en vuxen hela tiden har ögonen på henne. Det kan vara ganska vilsamt att titta på en lycklig flicka som sitter på en sten och blåser såpbubblor. Hämtmiddag bestående av tolv olika burkar turkisk meze, pizza och pommes, intagen i det lilla lusthuset som står på gården.

 

Och dagen toppades just av att en granne ringde.och berättade att deras son har hittat tandemcykeln! Några barn han känner lekte med den, hävdade först att det var deras men så kröp det fram att de hade hittat den slängd i en buske. Den har alltså aldrig ens lämnat närområdet. Antingen var den väl gömd, eller så är folk lata och inte anmäler uppittad cykel. Den har ju varit borta i över en månad! Kedjan hade hoppat av, så jag hade nog ändå rätt i min farhåga om att den börjar bli lite sliten. Men jag HAR saknat den ordentligt nu i sommar, man blir liksom lite låst när man vill göra utflykter som inte ligger så långt bort att det motiverar buss, men för långt bort för att det ska vara görbart att motivera barnen att gå i värmen. Och inget av barnen har lärt sig cykla i sommar, så som vår förhoppning var. Så, nu tar jag det här som en vink om att cykeln behöver service för att vi ska kunna lita på den, men att vi nog kan ha glädje av den lite till. Och även om vi faktiskt skulle få ut på försäkringen nästan lika mycket som vi gav för den (på grund av att nypriset är så vansinnigt högt), så är det betydligt trevligare att kunna använda den tills vi själva tröttnar, och då sälja den vidare till någon som verkligen vill ha den, än att den ska rosta bort i en buske.

 

Imorgon börjar barnen sommarfritids igen, några timmar om dagen. Så nu känns allt betydligt bättre än häromdagen!

När jag ändå är i gnälltagen...

Det är inte så lätt att förstå hur andra lever sina liv. Pratade med en granne idag, vars ena barn idag har varit både på Fyrishov och Leos Lekland och nu sprang ute och lekte. Barn som behöver mycket stimulans. Det gör inte våra barn, gudskelov, där har vi det bekvämt. Visst måste de komma ut, och helst hitta på något under en ledig dag, men ibland räcker det med att bara ta det lugnt och se på film, leka, spela dataspel och ta en sväng till affären. Jag kan inte sätta mig in i hur det är att vara ensamstående med fem barn, varav flera har neuropsykiatriska funktionshinder och en är svårt sjuk och behöver vara på sjukhus. Och andra kan inte se vårt liv, och kommer med kommentarer som svider. Visst, jag gillar inte sport, och jag säger titt som tätt att jag hellre har en autistisk unge än en som spelar fotboll eller ännu värre ishockey. Men det säger jag förstås inte till mina barn, och jag håller ögonen öppna för lämpliga aktiviteter för Roland, och gärna Elisabet också, så att de kan få lite fysisk stimulans också, och öva koordination. Men en av de viktigaste strategierna vi har för att klara av livet, är reducering av stressmoment.  Hur har det sett ut? Senaste året har jag studerat i Stockholm, vantrivts som fan och kommit hem runt sju på kvällen tre dagar i veckan, och haft självstudier och fältstudier de andra dagarna, samt jobbat lite extra och haft tre månaders praktik då det tidsmässigt kanske skulle fått plats med något mer, men inte orkmässigt. Maken har dessa dagar lämnat barnen, åkt iväg till annan ort för att jobba, hämtat barnen och fixat mat. Längre tillbaka har jag studerat och jobbat parallellt, medan maken har levt i ständig ovisshet om jobb. Ska de ringa idag? Imorgon? Ovanpå detta allt kring Elisabet, med möten och åtgärdsprogram och utredningar och test och skolbyte på det praktiska planet, och perioder med bitande och annat nedbrytande. Bredvid detta har vi då Roland som jag inte skriver så mycket om, men som i sin envishet och tjurighet kan tära på mig långt värre än hans syster gör, men där har jag ju inget autismkort att dra för att få förståelse, det är helt enkelt hans personlighet. Ibland är han ju världens mysigaste också, men nog har han sina perioder då han också kan förstöra och vägra äta och vara så otrevlig att jag helst skulle vilja ruska om honom men det gör jag förstås inte eftersom det konstigt nog inte hjälper. Toppa då detta med kiss. Berg av kisstvätt. Lakan. Täcken. Ibland åtta påsar från skolan, fördelat på dem båda. Ännu mer under kvällen, då den yngste familjemedlemmen vägrar att prova kissa när vi ber honom, då vi ser att han behöver, och istället då kissar på sig fem minuter senare. Ber vi honom inte så går han ändå inte själv, då han är fullt upptagen med någon lek eller spel. Så var det läxor, ja. Och just det, skulle vi ha mat också? Allihop? Med Elisabet, som vi försöker få i en mer varierad kost än kolhydrater, med Roland som ofta vägrar äta det vi har gjort iordning, trots att han själv bett om det tio minuter tidigare. Vi är två om det, gudskelov, men inte fler än två. Avlastning arton dygn per år, det låter mycket men det är trehundrasextiofem dygn på ett år. I vardagen har vi ingen vi kan be om hjälp. Inte för att jag kan sätta fingret på exakt vad det är vi skulle behöva ha hjälp med, förutom när det fortfarande var bajsproblem, då hade jag gärna haft en anställd bajsskrubbare. Och då fritidsaktiviteter för barnen. Elisabet har gått på sin musikterapi, men det har varit under skoltid och när inte vi har kunnat nu den här terminen, så har någon från skolan följt med henne. Men jag kan lova att det inte är av ren bekvämlighet som vi inte har anmält barnen till något efter skoltid. Det har varit av ren överlevnadsinstinkt. Ett reducerat stressmoment, för oss alla. Roland har precis gått från dagis till förskoleklass, en stor omställning, lika stor som för Elisabet som har gått från sexårs till ettan. De har varit rejält trötta när de kommit hem från fritids, efter att en del dagar ha varit i skolmiljön mellan 7-17.

 

Och nej, Elisabet kan inte hantera en mobiltelefon om hon skulle gå vilse när hon rymmer. Definitivt inte. Hon skulle förmodligen inte ens kunna tala om vad hon heter eller var hon hör hemma om någon försöker hjälpa henne. Tanken är fin, att hon skulle kunna ha en mobil och ringa efter oss om hon kom vilse, men nej, så enkelt är det tyvärr inte. Men har någon en liten sådan där spårare jag kan operera in bakom örat på henne, så att jag kan se henne på en övervakningsskärm, så tar jag tacksamt emot.

 

Det var allt för ikväll.