cariad

Senaste veckan har jag provat en sorts undermedvetandepåverkande saga om lilla kranen Leo som droppar men lär sig att behärska den runda muskeln som sitter i botten på hans mage, i en sorts desperat hopp om att få ordning på båda barnens kissande. Den här sagan har hjälpt flera barn, jag själv har svårt att tro på dess effekt men jag läser ändå med inlevelse och övertygelse. Första kvällen tyckte Roland att den var tråkigt, för den hade inga bilder, men det åtgärdade jag förstås dagen efter och då blev den rolig.

Efter en veckas läsande har jag inte märkt någon som helst skillnad, så jag börjar dra lite uppenbara paralleller när jag läser. Ikväll pratade Roland själv om den där muskeln som fanns inne i hans mage, att han kunde öppna och stänga den så att det kom kiss i blöjan (han har fortfarande nattblöja).

-När du är en stor kille på fem år, så kanske inte du behöver sova med blöja, sade jag.

Det höll han helt med om. (Får se vad han säger om drygt två månader...)

Elisabet lade sig i samtalet:

-När jag är tretton år, då är jag tonåring!

-Ja, det är du! svarade jag överraskat.

 

Elisabet som tonåring... Hur kommer hon att vara då?

 

När jag skulle hämta Elisabet idag, så hittade jag henne i nära lek tillsammans med den här flickan, som gick i samma dagisgrupp förra läsåret och nu går i parallellklassen. Elisabet stod på en snurrpinne, flickan snurrade. Ställde sig sedan tätt, tätt intill och sade: "Mjau!"

Elisabet fullkomligt lyste, tog flickan försiktigt om ansiktet och lade näsan mot hennes kind. Så varsamt, så fint från båda håll!

-Hej då min lilla kattunge! vinkade Elisabet när vi gick.

 

Om jag hade tårar i ögonen? Det kan ni ge er på!

En bekant var på bokmässan idag, och då blev jag påmind om när jag själv deltog som utställare för två år sedan, med mina serieböcker. Jag hyrde en plats i Books-on-demands monter i två timmar, sedan gick jag och min make runt och tittade på allt i flera timmar. Barnen var hos mormor och morfar och vi hade en helg i Göteborg på tu man hand.

Mässan var så stor att jag blev alldeles vimmelkantig, och ganska trött i fötterna, så när vi upptäckte ett litet bås där någon kyrklig verksamhet erbjöd förbön och fottvagning, så tog jag tacksamt emot.

Egentligen tillhör jag inte vare sig Svenska Kyrkan eller någon annan uttalat kristen verksamhet, men som ni vet så tror jag på bönens makt och tankens makt, så jag bad om denna förbön:

 

Låt Elisabet få vara den hon är. Låt andra människor se henne, och upptäcka hennes värde!

 

Både kvinnan och jag själv rördes till tårar när vi tillsammans bad om detta.

 

Böcker, böcker, överallt böcker och föredrag och författarsigneringar och allt... Men detta är det starkaste jag tog med mig från bokmässan 2010. En bön för min dotter, tillsammans med en främling.

-Idag slog jag ett barn, berättade Elisabet häromdagen.

-Varför gjorde du det? undrade jag och försökte att inte låta orolig.

-Jag sade förlåt.

-Det var bra, men bara för att man säger förlåt, så är det inte okej att slå någon! Varför gjorde du det?

-För att hon skrek.

-Skrek hon för att du slog henne, eller slog du henne för att hon skrek?

-Vet du vad en bäbis sa?'

-Elisabet, jag vill veta! Varför slog du henne?

-Nu vill jag inte prata mer om det här.

 

Förenklat, samtalet innehöll många fler kringelikrokar, men det här var kontentan.

Maken har hämtat i skolan första dagarna av veckan, så det var honom som Linda berättade för att jo, hon hade slagit en kamrat ganska hårt. Just den flicka som har visat intresse för henne, som hon var på kalas hos i söndags. Varför hon slog blev inte kartlagt, och jag vill gärna veta hur den andra flickan reagerade, hur relationen var dagen efter. Kommunikationsboken låg hemma hos oss, så i den kunde jag inget läsa.

Får prata med Linda på måndag.

Vill inte att mina barn slåss. Inget av dem!

Födelsedagskalas hos en flicka i klassen som gärna söker upp Elisabet för att leka. Sådana tycker vi om! För säkerhets skull stannade jag kvar, vilket var tur. Elisabet hängde med de andra barnen direkt, fikade, följde med ut och tittade på familjens kanin, allt utan någon inblandning från mig, men jag tror hon kissade sju-åtta gånger och bajsade på sig en gång, och det vill inte jag belasta en kalasvärdinnemamma med. Alla extrakläder gick åt, och Elisabet vägrade blankt att låna så hemfärden fick ske i bara ett par redan lite blöta underbyxor samt tunna överdragsbyxor. Roland och pappa är på bio och skulle äta på stan efteråt, så jag stannade till vid stans bästa sushiställe på hemvägen för att proviantera. När jag parkerat sade Elisabet:

-Vill jag kissa?

varpå hon gjorde detta.

Jag kunde förstås ha åkt hem direkt, men det brukar gå snabbt att få sin sushi och jag var väldigt hungrig efter att inte ha ätit lunch, så bestämde jag mig ändå för att nu fick väl Elisabet lära sig hur obehagligt det blir om hon inte äntligen lär sig att kontrollera sina ringmuskler lite bättre. Lite ledsen var hon, och protesterade mot att jag inte genast hjälpte henne, titta mamma, det finns en toalett här, javisst men vad hjälper det när du har kissat ner precis allt torrt jag tog med?

En äldre dam skulle trösta.

-Titta, vilken fin nalle du har!

Elisabets ögon blev stora och vantrogna. Hon blev alldeles tyst. Att säga något så... oerhört!

Jag stålsatte mig.

-Waaaaaaaaaaaa! Det är en katt! Det är ingen nalle!!!

-Å så fin nalle! fortsatte tanten.

Jag ingrep:

-Det är en katt, hon blir ledsen för att du kallar den nalle.

-Jaha, sade tanten förklarat, men fortsatte ändå: Titta vilken fin nalle du har!

Elisabet blev ännu mer upprörd, och jag försökte återigen:

-Hon blir ledsen för att du säger att det är en nalle, det är därför hon är ledsen!

Ändå envisades käringen med att gulla med nallen, och Elisabet tjöt ännu värre.

-Jag går ut och väntar, ropade jag till sushikillarna och föste ut Elisabet.

Tror ni inte att käringen följer efter?'

-Jag tycker om nallar! Du har en så gullig nalle!

Då blev jag arg.

-Nu får du låta henne vara! och sade sedan till Elisabet att ja, tanten har fel, det är en katt, hon trodde att det var en nalle men det var en katt.

Skrället höll sig ett par steg bort, och kom strax tillbaka, precis som en envis fluga som bara vägrar förstå att den inte är välkommen på bullfatet.

-Är det en hund du har? Å vilken fin hund du har!

-Låt henne vara! röt jag, och då kom gudskelov en av kockarna ut med vår sushi. Han hade dessutom lagt i en hel ask med extra, sådant där som de skär av i ändarna när de gör makirullar.

Så fort jag baxade upp henne i cykelsadeln (vår fina tandemcykel är trasig igen) så blev hon så nöjd och glad och sjöng hela vägen hem, blöta byxor till trots. Nu står hon här bredvid mig och mumsar sushi och dricker soja direkt ur burken.

 

Tur att hon inte är långsint, lilltjejen. Det har hon inte efter mig kan jag säga. Grr.

Elisabet följde alltså med till dagis när jag hämtade Roland, för att där följa med Christina hem. Hon var fullt på det klara med den saken, de hade även pratat om det i skolan, och hon skuttade glatt iväg med Christina utan en blick på mig.

Roland och jag pratade om allt mysigt vi skulle göra. Våfflor, popcorn, film, kan det bli bättre? Vi gick och handlade, och busade sedan en lång stund på sängen innan det var filmtajm. Ingen läsning, men vad gör det? Huvudsaken var att jag fick vara med honom, och bus-stunden var mycket värd!

Strax efter åtta kom Elisabet hem, alldeles glödande. Christina berättade att hon hade följt med till äldsta dottern Amandas fritids, där de hade lekt ute länge på gården och Elisabet hade härmat Amanda i allt utom att hänga uppochner i knävecken.

Bara det gjorde mig tårögd. Christinas barn, framför allt den tre år äldre Amanda, är en av de många tyngder som ligger i den positiva vågskålen. (Ingen tyngd ligger i den negativa, för övrigt.) Att Elisabet får någon att se upp till, någon att härma!

Köttbullar och makaroner till middag. Makaronerna sveptes ner, men köttbullar äter Elisabet bara på IKEA. Men när makaronerna var slut, så blev ändå Elisabet lite nyfiken. Frågade:

-Är det där annorlunda köttbullar?

Christina tog chansen.

-Ja, det är det.

Och så var det, på sätt och vis, för dessa var micrade och inte stekta som vi ofta gör.

Elisabet smakade.

-Det var gummiköttbullar! konstaterade hon förnöjt och åt!

Sedan pratade de om att nästa gång skall Elisabet sova över. Ställde upp resesängen, plockade fram ett påslakan med katter på som naturligtvis imponerade stort.

-Wow! utbrast hon, och berättade att då, nästa gång, när hon skall sova där, så skall Vitteän följa med.

 

Båda barnen somnade så lugnt.

 

Den som säger att inte änglar finns, har bara att tänka om.

I eftermiddag skall alltså Elisabet få följa med Christina hem, och stanna några timmar. När vi pratade om det imorse så glittrade hennes ögon, och lillebror sken också upp i ett stort leende, han ser fram emot att få vara med bara mamma några timmar. Min plan är att han och jag skall åka till affären, köpa ingredienser till de obligatoriska fredagsvåfflorna och popcornen, och så kan han få välja en film från den där filmsnurran som han är så intresserad av. Vi har ganska många filmer därifrån, men nyligen förnyades sortimentet till hans glädje...

 

Jag vet ju hur det är. Raskens Idas ord klingar i huvudet: "En sa allri räkna ut nåt!"  Humöret kan vara uruselt och då blir ingenting roligt. Men jag ser ändå fram emot den här stunden,med bara Roland, så jag tar ut glädjen i förskott!

 

Min älskade lilla pojke. Han har knäckt läskoden nu, åtminstone när det gäller ord för ord, han har inga problem att ljuda sig fram till "prästkrage" när han bläddrar i boken om olika blommor. Jag vill kunna sitta med honom ifred och läsa, prata med honom utan att någon kommer och klättrar och lägger sig i. Det har nog inte så mycket med Elisabets autism att göra, att det inte blir så mycket tillfälle till det, utan snarare att det överhuvudtaget finns syskon som vill dela på uppmärksamheten. Vad säger ni, som har fler barn?

 

Kanske kan jag idag få vara den där mamman jag längtar efter att vara. Den pedagogiska, som återigen sitter och leker med bokstäver och lärande. Igår var det Elisabet som var ensam med mig ett par timmar medan Roland var hemma hos en kompis. Jag lade mig på stora sängen med henne, försökte förankra henne för att kunna kommunicera, men det var en evig loop av:

-Vet du vad en bäbis sa? Dä-ää! Roland tycker att bäbisar är långa! Bäbisar är så små, så små!

Gång på gång. Och klättrande, sparkande, kavande, plockade med min mun, satte vassa armbågar överallt, Jag tog fram min harpa, tänkte vi kunde prata en stund kring tonerna och spela lite, men hon kunde bara inte låta bli att sätta fötterna på den och på strängarna, och tog tag i de svindyra sensträngarna och drog, så jag fick lägga ner det projektet.

 

Jag har sagt det förut men det tål att upprepas: Jag har inte det minsta dåligt samvete för att jag längtar efter den här stödinsatsen. Elisabet ser fram emot den, Roland ser fram emot den, Christina med familj ser fram emot den, vi får tillfälle att sakna varandra och får sedan möjlighet att berätta vad vi har gjort på varsitt håll.

 

Att vara en bra förälder betyder inte att jag alltid, alltid måste vilja vara med mitt barn. Att vara en bra förälder i mina ögon innebär att kunna släppa taget ibland. Släppa in andra människor i barnens liv!

 

Inför tisdagens skolfotografering ställde jag mig så neutral jag bara kunde. Gruppfoto har inte varit några större problem tidigare, om Elisabet bara fått sitta i någons knä och blivit lite distraherad, men nu skulle barnen fotograferas individuellt också. Vi sade till pedagogerna att de gärna fick försöka peppa henne till detta, men att det absolut inte var viktigt för oss att ha ett foto på bara henne så om hon inte ville så slapp hon.

 

Kläderna var första steget. När Elisabet var liten så arbetade jag en tid som Lingon&Blåbär-konsulent (på den tiden då de fortfarande hade kläder som jag tycker är fina), och jag köpte på mig en hel del för framtiden. När en storlek är urvuxen, går jag bara ner i källaren och hämtar en kasse med nya kläder. Oerhört smidigt, förutsatt att hon vill ta dem på sig! Jag hade bespetsat mig på ett underbart set med havregul polo och tights och en vinröd plyschklänning med höstlov broderade i nerkanten. Jag presenterade idén för henne, men det där med att ha klänning också, det köpte hon inte. '

-Jag vill inte ha många kläder, sade hon bestämt.

-Klänningen och tröjan sitter nästan ihop. Det blir som en då, försökte jag, och då accepterade hon det!

Hårtvätt gick förvånansvärt smidigt trots att jag även hade i hårinpackning för att göra skatboet borstbart dagen efter.

 

En nyborstad, nyekiperad flicka gick glatt iväg till skolan på morgonen. Fotograferingen skulle vara redan halv tio, så jag höll tummarna för att hon inte skulle hinna kissa på sig innan.

Med posten kom ett inbetalningskort. Femhundra spänn skulle kalaset gå på om man nu ville ha hela paketet. Nästan så att jag hoppades att hon inte skulle vilja ta singelporträtt... Men det är klart att jag blev jätteglad när Linda sade att allt hade gått bra! Fotografen fick lov att vara snabb, Elisabet ville inte alls sitta stilla längre än de tre sekunder som det tog att räkna till tre.

 

-Vi skulle räkna till tre, och säga "apelsin", berättade hon för mig när jag hämtade henne.

-Gjorde du det då?

-Nej. Fotografen räknade till tre. Fotografen hade lampor som såg ut som paraplyn!

(Intonationen är helt omöjlig att beskriva, men tänk er att ordet "paraply" åker som en bergochdalbana så kanske ni kan föreställa er. Utdraget och loopande.)

-Hade han? Så tokigt!

-Det var en hon.

 

Gruppfotograferingen hade också gått bra. Hur resultatet blir återstår att se. Katalog känns onödigt att köpa, med alla klasser, då väntar jag hellre till nästa år då Roland går i samma skola. Gruppfoto är roligt hur Elisabet än ser ut, och blir porträttet bra så kan man köpa förstoringen, scanna in och göra småkopior själv.

 

Förra torsdagen hade vi alltså hembesök av två kommundamer, som gick igenom vad som gäller rent praktiskt. I vanliga fall är steget efter att få stödet beviljat att leta efter en lämplig familj, och det var vad som skulle ha skett vid detta möte om vi inte redan haft Christina och hennes varmhjärtade familj som frågat om de fick lov att låna Elisabet. Så de båda damerna satt mest och var förundrade över hur smidigt samtalet gick. De tyckte att vi var så kloka som planerade långsiktigt, och att vi sökte om stödet innan det blivit för jobbigt.

 

I måndags gjorde de hembesök hos Christina, som förstås fick godkänt. Redan samma kväll mejlade Christina och frågade när vi ville börja, och gav förslag på några datum. Vi bestämde att Elisabet följer med henne hem på fredag, om en vecka, och är där några timmar på kvällen då de kan förbereda henne på att nästa gång skall hon sova över, visa var hon skall sova och så. Och så provar vi med ett helt dygn två veckor senare.

 

På onsdagen ringde en av kommundamerna för att meddela att de hade varit hos Christina, och att allt var klart för att köra igång. "Det har vi redan gjort!" förkunnade jag.

 

Jag tror att detta blir mycket bra!

 

 

 

Denna vecka är syskonvecka i npf-bloggsfären, så jag hakar på.

 

Än så länge är det mest jag som tänker på att Roland hamnar i kläm på grund av storasysters egenheter. Han själv tar det än så länge naturligt, han vet ju inget annat om än att Elisabet är på det här sättet, och de har väldigt roligt när de leker tillsammans. Bryr sig om varandra. När Elisabet hittar kakgömman, så tar hon en kaka till lillebror också.

 

Det klämmet han hamnar i är nu mer av det praktiska slaget. Igår var en ljuvligt varm höstdag, vi skulle gå till soldattorpet i trakten och hälsa på fåren efter skola och dagis, men fastnade på en lekplats. Elisabet bajsade, jag hade inte kommit ihåg att ta med saneringsprylar, så då försökte jag få med dem hem. Roland ville inte alls, det var en rolig lekpark. Det här häner ganska ofta, att vi måste avbryta en aktivitet för att Elisabet inte klarar av kroppsfunktionerna och alla rena kläder vi tagit med är slut, eller att vi har råkat glömma. Den här gången kom jag på att jag hade rena kläder med, så vi gick tillbaka till Rolands dagis och lånade deras toalett. Sedan gick vi till torpet och var där ganska länge, jag hade redan bestämt mig för att det var dags att gå hem när Elisabet inte riktigt hann till dasset och de sista torra kläderna blev blöta. Hemvägen går genom en rolig skog med klätterlockande berg, som Roland ville stanna och leka i. Då är det denna avvägning, ständigt denna bedömning, skall jag riskera att Elisabet blir kall om stjärten av att vara blöt, eller låta Roland få leka? Och som jag oftast gör, så fann jag en sorts kompromiss, där jag lekte honom i riktning mot hemmet genom skogen. Vi lekte Spiderman, Roland var Spiderman Spindelmannen (Spindelmannen är efternamnet), jag var Mäster Yoda som jagade Spiderman.

 

På kvällen läste jag om Nicke Nyfiken för barnen.

-Där står N-i-s-k-e! konstaterade han.

Jag förklarade om hur c fungerar, att det ibland kan låta som s, ibland som k, och letade rätt på andra ställen i texten med den bokstaven. Frågade om han kunde läsa inledningen på en mening.

-Dett vaar en gång... började han, varpå storasyster genast rättade.

-Det heter inte Dett!

Roland blundade och lade sig ner.

-Jag kan inte! muttrade han.

-Du är jätteduktig! hävdade jag, men han ville inte försöka mer. Då viskade jag:

-Skall vi läsa tillsammans bara du och jag en gång när Elisabet inte är med?

-Ja! sken han upp.

 

Det är inte lätt att leva med en språkpolis, en som inte förstår att man ibland borde vara lite mer diplomatisk.

 

Annars har vi nog haft betydligt färre syskonkonflikter än vad många så kallat vanliga familjer har. Vi har inte heller gjort avkall på något på grund av Elisabets autism. Vi reser, går på bio, äter på restaurang, gör utflykter, åker till simhallen...

 

Kanske blir det annorlunda nu när Elisabet skall börja vistas hos stödfamiljen. Kommer Roland att bli avundssjuk? Kommer han att tycka att det är skönt att få lite mer tid med bara mamma och/eller pappa?

 

Stay tuned!

De välsignade ungarna sov till åtta idag. Tog några timmar innan jag kom igång, men annars har dagen varit bra. Om någon undrade. Men min egen skola är som sagt den stora boven. Jag vill inte. Imorgon skall Elisabet till vårdcentralen för att kolla upp om hon har urinvägsinfektion eftersom hon kissar så himla mycket ibland (snälla snälla, håll tummarna för att vi lyckas få henne att kissa i en burk!), och jag välkomnar tillfället att med gott samvete kunna komma en timme senare.

 

Nu skall jag lägga mig, klockan är tjugo över tio och jag är så innerligt trött.

Klockan är två på natten, Elisabet väckte mig vid sex imorse så jag är så trött att jag mår illa men ikväll kommer jag inte till ro. Många tankar. Dels kring min egen skola. Jag försöker verkligen tänka positivt, men det är bara konstgjord andning. Tempot är så lågt att jag blir stressad av det, vi måste hålla på med grupparbeten som jag avskyr så innerligt att jag anser det vara en av graderna i helvetet, och resten... Nej, jag vill inte prata om det. Det jag verkligen känner är positivt är när jag kan hjälpa de klasskamrater som har problem med svenskan, på rasterna och efter skolan. Då kan jag finna en mening med att så oerhört mycket tid går åt till något som skulle tagit mig några veckor om jag fått lov att göra det i min egen takt.

 

Sedan går jag nästan direkt och hämtar Elisabet i skolan. När hon gick på dagis visste jag att hon befann sig i en lugn miljö och hade stora ytor att röra sig på, men fritids är här inget annat än fri lek i ett stökigt klassrum, med mindre personal efter klockan tre. Sedan skolstarten har resursen varit borta ganska mycket av olika skäl, och de har inte velat ta in någon vikarie nu när allt är så nytt för alla barn. De två pedagogerna försöker klara det själva, över 25 ungar varav en ständigt borde vara med Elisabet. Det gör att jag eller maken hämtar henne så tidigt vi bara kan de dagar vi vet att det är kort om folk, något vi inte alltid vet. Sedan hämtar vi Roland vid tre. Jag kan inte med gott samvete sjunka ner i soffan den där stunden jag så innerligt skulle behöva, när jag vet - eller inte vet - att det är stressigt runt Elisabet, att personalen inte räcker till. Hur länge kommer det att vara så? Några veckor till, eller hela skoltiden?

 

Häromdagen hade jag en fantastisk dialog med Elisabet, det skrev jag om, och hon berättar mer och mer om vad som händer i skolan, vad fröken sade, vad barnen gjorde, vad hon själv gjorde, allt är fantastiskt och underbart, men -

 

jag saknar att vara den mamma jag var.

 

En del saknar det barn de aldrig fick. Just nu gråter jag över det barn jag faktiskt fick, det barn som någon gång förändrades. Vi gjorde så mycket tillsammans, jag och Elisabet. Satt i timtal och skrev bokstäver och ritade, tittade i böcker, sjöng, interagerade. Nu ropar hon åt mig att vara tyst om jag sjunger. Jag får inte skriva något. Läsa får jag göra på kvällen, faktiskt, men det är inte alls samma sak som när hon var liten.

 

Varje kväll tänker jag att imorgon skall jag vara en bättre mamma, jag skall försöka göra något tillsammans med henne, försöka lära henne något av det jag tycker är viktigt. Nästan varje dag faller det. Jodå, jag vet att jag är en bra mamma, ni behöver inte komma med sådana uppmuntringar, det är inte det jag är ute efter, men jag får alltför sällan vara den mamma jag trivs allra bäst med att vara.

 

Och varje dag detta berg av kissiga och/eller bajsiga lakan och kläder från både henne och Roland. När tar det slut? Kan någon säga det? Nej, ni kan inte det, för ni lika lite som jag har någon aning om när detta kommer att reda upp sig. Jag är så innerligt trött på detta, att så fort jag har startat dagens tredje maskin så har bägge ungarna kissat på sig så pass mycket att de måste byta. Det känns som att vi alltid alltid alltid har kissbyxor någonstans i badrummet.

 

Jag måste få komma ifrån detta åtminstone någon dag i veckan. En otäck balansgång där jag riskerar att jobba för mycket, eller riskera att vara hemma för mycket, båda sidor kommer att få mig att krascha, jag vet om det och jag gör allt jag kan för att hålla balansen, men även det tar energi.

 

Jag orkar inte tramsa med grupparbeten mitt i detta.

 

Avlastningsfamilj - ja tack!

Det är på gång. Kommunen gjorde hembesök här i fredags, beslutet är ju taget men nu är det en annan del av organisationen som vi skall ha kontakt med. På måndag skall de göra hembesök hos Christinas familj också, sedan är det bara att köra igång.

 

Tjugo i tre. Kanske får sova tre timmar då, förutsatt att jag somnar omedelbart vilket inte känns så troligt.

 

Just nu är det natt i Mysteria.

Men jag vet ju att imorgon kan det vara solsken. Chansen finns faktiskt.

 

 

Skolan går bättre och bättre, från att redan från start varit ganska bra. Och det mest fantastiska är att hon berättar för oss!

 

-Idag jobbade vi med en ny bokstav, sade hon till luften bredvid mig.

-Vilken bokstav var det?

-C! Men jag ville inte jobba då.

-Vilka ord fanns det som började på C?

-Chokladkaka!

-Några fler?

(Fundering)

-Det fanns bokstavskort. Fyra stycken.

-Vilka fler ord fanns på korten? Som började på C?

-Vet du?

-Nej, men jag kan gissa. Citron kanske?

-Ne-ej!

-Cykel?

-Jaa!!

 

Denna dialog åhördes av Hannes mamma. Hannes går nu i samma klass som Elisabet, medan lillebror går i samma dagisgrupp som Roland och är här och leker ibland. Nu var hon här för att hämta lillkillen.

-Du får veta mer om skolan än vad jag får! konstaterade hon.

 

På kvällen berättade Elisabet ännu mer. Då hade vi en sådan där magisk stund, som gör att jag verkligen känner hur underbart detta barn är. Hon berättade att fröknarna hade glömt att ta en ny bok, men sedan tog en vit. Att en pojke hade lekt att han skulle äta upp henne, och att hon då blivit rädd precis som musen blev rädd när katten ville äta upp den. Vad hon sett på skolans iPad, vad hon ätit och druckit... Det var helt enkelt underbart!

 

På hemvägen från dagis, då jag hade de båda pojkarna i släptåg tillsammans med Elisabet, stannade vi och lekte i skogen. Elisabet matade båda med blåbär, interagerade, följde efter, svarade på frågor i leken, kramade kompisen. Jag har sagt det flera gånger och jag säger det igen - välsignelsen med att få ett annorlunda barn, är att inget av detta är självklart. Allt är mirakler!