cariad

Det känns som att jag inte har skrivit så mycket på sistone, vilket inte riktigt stämmer när jag ser i arkivet. Men faktum är att jag har känt mig ganska off den här terminen, för att använda ett engelskt uttryck som är precis det jag vill åt. Inte riktigt närvarande, inte helt och fullt.

Orsakerna är flera. Till att börja med så jobbade jag alldeles för mycket och hann utveckla en del stressymptom som jag behövde ta hand om. Vidare har jag sovit de flesta nätter inne i kammaren, eftersom Roland vill sova i vår säng och klättrar för mycket på mig. Sömn har varit en viktig del i att återfå balansen. Och till sist så har inte Elisabet velat göra någonting tillsammans med mig. Försöker jag krama henne säger hon åt mig att släppa henne. Senaste gången jag verkligen fick ha henne i famnen var på hennes födelsedag i februari. Tänk er själva, att inte få lov att krama ert barn riktigt ordentligt på över tre månader?

 

I tisdags var Roland hemma med feber. Pappa var hemma på eftermiddagen, så jag tog det lugnt när jag hämtade Elisabet i skolan. Jag längtade efter att bara få vara med henne, utan tjafs, vilket just nu betyder att man får vara tyst. Annars blir det de där ständigt återkommande svaren. "Säg inte så. Jag vet! Varför frågar du bara! Är det svårt att förstå!"

Vi gick förbi ett par hammockar som står utanför ett hyreshus, tillgängliga för alla. Jag satte mig där. Hon satte sig tätt intill. Gungade. Var bara stilla tillsammans. Trots att hon var i Mysteria, så var vi tillsammans. Laddade tillsammansbatterierna.

Kanske är jag ändå den bästa mamma jag kan vara. Man måste inte hitta på en massa med sina barn hela tiden. Kanske räcker det med att bara sitta stilla tillsammans en stund.

Kalaset som jag nämnde i förra inlägget hölls ute på en äng, eftersom dagen var sommarvarm. Till skillnad från när jag var liten så hänger föräldrarna ibland kvar på kalas nu, något som jag tycker är mycket trevligt! Vi vuxna satt för oss själva och diskuterade livet medan barnen åt grillad korv och tårta.

Jag iakttog Elisabet, som hade fått en korv med bröd i handen. Hon höll i den. Pillade loss lite korvbröd och stoppade i munnen, för det tycker hon om, De andra barnen åt upp både korv och tårta och började leka på ängen. Elisabet satt kvar med sin korv och demolerade bröd.

Till slut gick jag fram till henne.

-Det är din korv. Jag tycker att du ska äta den.

-Tycker du det?

-Ja.

Hon visade brödet.

-Det gick sönder. Det gör inget.

-Nej, det gör inget. Du får äta det.

Då mumsade hon i sig både korv och bröd, och efter tydliga instruktioner även tårtan.

 

För så är det nu. Hon måste bli instruerad. Måste vara säker på att det är hennes att äta. Barnen äter oftast i vardagsrummet, och om vi inte är tillräckligt tydliga, så tar hon tallriken, kommer ut i köket med den och frågar:

-Är det här till mig?

-Ja, det är till dig.

-Ville ni att jag skulle ha det?

-Ja, vi ville att du skulle äta det.

-Trodde ni att jag ville det?

-Ja, det trodde vi.

Då kan hon ta den med sig och äta.

 

Om det inte gäller något väldigt väldigt gott förstås. Kakor kan hon leta rätt på själv i skafferiet. Där behöver hon ingen instruktion!

Bara titeln varnar er, så att ni kan hoppa över.

Minns ni sommaren 2011, när vi kämpade så mycket? När det kändes som att exkrement och att det skulle hamna på rätt ställe var det enda som dagarna kretsade kring. Det har blivit bättre, det har det absolut. Och den här helgen fick jag skylla mig själv. Elisabet var hemma onsdag-fredag förra veckan eftersom hon varit lite febrig, och hon verkade hård i magen. Så hon fick hembakat fröknäckebröd, som hon åt upp. Hela burken. Massa massa linfrön, chiafrön, psylliumfrön och annat lattjo i. Som kom ut på ett mindre lattjo sätt. Fem gånger på lördagen. I soffan på söndagen. Och i sängen på måndagmorgonen. Inte mycket, men tillräckligt för att jag skulle behöva ställa henne i duschen.

Man blir trött, vet ni. Det spelar ingen roll precis då att andra familjer har det så otroligt mycket värre än vi. Fjärde duschomgången hjälper det inte att jag hade tre härliga dagar i Malmö med goda vänner på egen hand tidigare den veckan. Inte när andra och tredje saneringen skedde på ett kalas, när jag undrar - när kommer vi att våga lämna henne helt ensam på kalas, utan att födelsedagsbarnets föräldrar ska behöva mocka? Kommer det någosin att hända?

In med ungen i duschen kvart i åtta.

 

Då händer det.

Hon tittar upp på mig. Ler med hela ansiktet och kroppen. Ögonen glittrar. Det här är en lycklig unge! Min underbara, ljuvliga lilla skitunge, som just nu retar gallfeber på mig med sina nästan tonårskommentarer, där hon snäser "Jag vet! Är det svårt att förstå! Sluta fråga! Varför säger du bara!"

Det behövs bara en sådan här blick för att jag ska känna att livet är helt perfekt!

 

För, handen på hjärtat - vad finns det mer att önska, än att min dotter är glad?

Läste precis detta på facebook:

 

Innan jag fick barn hade jag en fin idé om att barnen skulle äta samma mat som vi vuxna. Ingen specialbehandling här inte! Med Elisabet gick det hur bra som helst, hon mumsade på allt som jag satte fram åt henne. Men Roland var totalt omöjlig med maten, och raserade hela familjematsituationen så liten han var. Och eftersom Elisabet tar efter honom, så har vi en begränsad meny till dem. Köttbullar. Makaroner. Korv. Hamburgare. Ris. Blodpudding. Pannkakor. Våfflor varje fredag. Pizzakanter. Ungefär så. Så länge de äter, så tänker jag inte bekymra mig. Och på dagis äter han förstås.

 

Igår hade jag bakat en grönsakspaj till mig och maken. Riktigt god, jag blandade i en grönsaksbuljongtärning i grönsaksfräset och hade mycket ost i.

Elisabet kom in i köket när jag hade ätit färdigt, men inte dukat av.

-Vad är det? frågade hon med stora ögon och fixerade pajskalkanten som jag hade lämnat på den extra okynnesportionen.

-Det är pajskal.

-Kan man äta det?

-Ja, det kan man, och du får äta det. Jag tycker att du ska det.

Hon petade i sig några smulor, men stördes av spenatresterna.

-Vad är det?

-Spenat. Man kan tycka att det är gott.

Elisabet tittade nästan vänligt på pajskalbiten och frågade:

-Kan man tycka att det är äckligt?

Jag försökte hålla mig för skratt, men lyckades inte.

-Ja, man kan tycka att det är äckligt.

-Det var inte roligt! påpekade hon förtrytsamt.

 

Jo, det var det faktiskt!

För ett halvår sedan fick jag en fråga i en kommentar, en person som upplevt en obehaglig situation och undrade över detta. Jag svarade, och fick nu ett svar på det jag skrev.

 

Nej, jag har inte hört hur det gick, men skulle gärna veta!

 

Jag vill både förklara och försvara mitt svar.

 

Till att börja med - det här är vad just jag tycker och tror. Det finns många som tycker sådant som andra anser vara märkligt. Till exempel den här boken om att man kan "bota" autism med rätt kost, vissa hyllar den till skyarna, jag skulle inte ta i den med tång, enbart för att titeln är "Autism - en sjukdom som kan läka". Att mycket av problematiken som ofta följer med funktionshinder kan botas med rätt sorts näring kan jag gå med på, jag tvivlar inte på de jag träffade som upplevde att deras barns hyperaktivitet blev mycket lindrigare med Omega3-tillskott, men själva autismen? Sällan. Men jag kan ha fel. Jag kan också ha helt fel i det jag skriver här, men just nu är det såhär jag tänker:

 

Det jag reagerade starkast på, var att det var en personal som betedde sig på det här sättet. En person som arbetar med den här typen av problematik borde ha fått rätt utbildning för att kunna hantera sin egen frustration. Eller borde kanske inte arbeta med trilskande autistiska barn till att börja med. Det är en enorm skillnad på om en trött och frustrerad mamma tappar tålamodet, och på om en anställd gör det. En förälder kan aldrig gå hem från sitt arbete. Det är ett sisyfosarbete, man vet aldrig när det kommer att ta slut, OM det kommer att ta slut, om det någonsin kommer att bli bättre och lättare. En förälder har inte valt sin situation, såvida det inte handlar om en medveten adoption av ett funktionshindrat barn. Den som har som arbete att träna ett autistiskt barn har valt det, eller så är något väldigt fel i organisationen.

Jag vet inte heller alls hur situationen var. Kanske upplevde personen som skrev till mig att tränaren snäste, medan tränaren skulle ha beskrivit allt helt annorlunda. Men om det var precis så som personen beskrev, att någon slet och drog i ett barn, förbjöd ögonkontakt och hävdade att detta var träning, så stämde det ganska dåligt överens med den beskrivning av beteendeanalysträning som jag fann.

 

I den bästa av världar får både föräldrar och personal ordentlig handledning, utifrån vad just de behöver. Bo Hejlskov Elvén har skrivit minst en helt fantastisk bok som jag försöker tillämpa så mycket jag bara kan, både i hemmet och i mitt arbete på korttidshemmet. Den heter "Problemskapande beteende vid utvecklingsmässiga funktionshinder", och är oerhört välskriven och intressant. Lågaffektivt bemötande lyfts fram, men han berättar att det finns en metod som utvecklats för att den vuxne på ett så icke-kränkande sätt som möjligt kan gå in med fysisk kraft när så behövs. Jag vet inget om den metoden, men barn har dött av att bli fasthållna, så om man måste ta till det som kan uppfattas som våld, så måste man verkligen veta vad man gör!

 

Att vara med ett barn, en människa, med självskadebeteenden kräver ett detektivarbete som man som förälder kanske inte har ork eller kunskap till att göra. Jag kan förstå den rent akuta situationen - ett barn som råkat snubbla, och av någon anledning vill upprepa situationen gång på gång och därmed riskerar att skada sig själv mycket mer än om en vuxen går in och bryter situationen och rent konkret lyfter barnet därifrån. I just den stunden finns verkligen ingen sinnesro att försöka lista ut varför beteendet uppstod till att börja med. Att släcka bränder, utan att kunna finna brandorsaken. Eller för all del, att mycket väl veta orsaken, men inte kunna förhindra förloppet i alla fall.

 

Jag läste om någon som har förberett sig med lappar i fickan. Om barnet får något utbrott som resulterar i anklagande eller oroliga blickar, så får åskådaren en lapp i handen, med en hänvisning till en internetsida om autism, eller ADHD eller vad det nu kan tänkas vara. Kanske kan det lugna någon, kanske kommer folk att ha åsikter ändå om hur man ska hantera situationen. Folk har åsikter om Elisabet också, säger till mig att "har du försökt" det ena eller andra. Jag säger ibland: "Försök gärna du." Ibland går det bra, ibland inte alls. Ibland lägger sig folk i utan att jag har bjudit in dem och gör Elisabet tio gånger mer upprörd.

 

Så - vad ska man göra, om man ser en vuxen slita och dra i ett barn som sparkar, bits och försöker komma loss? Ska man låta det passera, eller erbjuda hjälp?

Om man upplever att en personal verkligen sköter situationen riktigt illa, är det då fel att anmäla?

Jag kan inte tycka det. Hellre en anmälan som avskrivs för att den saknar grund, förhoppningsvis efter en grundlig undersökning, än tystnad som skadar ett barn.

 

 

Jag skickade just iväg detta till folktandvården:

 

Hej!
Imorgon bitti har vår sjuåriga dotter Elisabet (personnummer) tid hos er, jag vet inte hos vem så jag ber er ta reda på det, och meddela den personen om att Elisabet är autistisk och inte lyder någon barn-mall. Det kan vara förödande att prata om tandtroll, fullkomligt ointressant att plocka fram pedagogiska bilder och böcker. Jag är med hela tiden, det har gått bra tidigare men det är bäst att förvarna att småprat och frågor inte går hem. Tala bara om för henne vad som ska göras, så blir det nog bra.
Hälsningar mamma Karin

Tredje gången gillt, hoppas jag... Tre gånger har bakdäcket på tandemcykeln gått sönder, nu har vi ett nytt fint däck där och ska se till att hålla det ordentligt pumpat. Det blir ju en del belastning.

 

Under de här klämdagarna, måndag och tisdag, så har barnen fått sovmorgon. Att ha dem helt hemma är ingen vila för någon av oss egentligen, men några timmar kortare har vi unnat oss.

Igår ville inte Elisabet gå till fritids.

-Nej!

-Jo, det är dags nu.

-Nej!!

-Vi ska cykla dit!

Tystnad. Sedan:

-Hade du tänkt det?

-Ja, det hade jag tänkt.

-Okej då!

 

Förutom att den har gått sönder så ofta, så är den här cykeln en av de bästa investeringar vi gjort! Jag ska se till att ordna ett foto på den snart så får ni se.

"Hur har du tid?"

 

Jag vet inte hur många gånger jag har fått den frågan sedan jag fick barn.

Varför?

För att jag skriver brev för hand. Arrangerar och komponerar musik. Håller konserter. Bakar. Är aktiv i cafégruppen på soldattorpet i Norby. Ansvarar för höst- och vårmarknaden där, med något enstaka undantag. Står och säljer egentillverkar på andra maknader. Väver. Syr. Broderar. Filtnålar. Scrappar. Ritar serier. Ger ut böcker, tre stycken sedan 2009. Försöker vara kreativ när det gäller Elisabets sociala träning. Ger alla barn som bjuder mina barn på kalas en personlig present, som ett tryckt örngott med deras namn. Konstruerar korsord. Målar julkalender till skolan, med bokstäver och rim. Har flera olika jobb. Samtidigt som jag har studerat.

Varför? Lider jag av duktighetssyndrom? Vill jag imponera?

Nej.

Allt kreativt, det ger mig energi. Det gör att tiden känns värdefull.

 

Tidigare i våras skulle jag hämta Elisabet i skolan. Maken skulle hämta Roland, så där fanns ingen tid att passa.

Vanligen kommer hon fram till mig ganska omgående, men den här dagen var hon mitt inne i en lek med några pojkar. Eller, vid sidan av dem, touchade deras lek, interagerade pulsvis. Hon tittade upp på mig. Noterade att jaha, där stod mamma. Fortsatte leka.

I tio minuter stod jag i dörröppningen och tittade på henne. Sedan tog jag av skor och jacka och gick in, satte mig på golvet och fortsatte betrakta henne i tio minuter till.

En av de flickor som nu leker mest med henne, Shanti, kom fram till mig.

-Du, Karin?

-Ja?

-Jag tycker att det är jättebra att du låter Elisabet leka!

-Tycker du?

-Ja-a!

 

Då kom jag återigen att tänka på en replik ur den svenska tredelade TV-serien Zoombie,, där försäkringskassebyråkraten plötsligt en dag slutar gå till arbetet. Han möter en luffare, de pratar om allt som byråkraten skulle ha velat göra men inte "haft tid" till. Luffaren säger:

 

 

Aldrig har en TV-replik gjort så stort intryck på mig.

Det matchar en visdom ur A course in miracles.:

 

(Tid är ett inlärningsredskap.)

Varje gång jag har fått frågan har jag känt en motfråga gnaga i mig: Vad är det jag missar? Vad är det jag borde göra istället för de här sakerna?

Idag läste jag ett blogginlägg, skrivet av en konsertpianist, som hjälper mig förklara en del om det här med tid och prioriteringar. Förkortat och översatt lyder det såhär:

 

 

Det handlar alltså helt och hållet om prioriteringar. Inte vad man "har tid" till.

 

Fyra timmar, det räcker inte till att hämta barn, laga mat, etcetera och ta barnen till simskolan och fotbollsträningen. Men tar jag av mina sex timmar som jag kan spendera hur jag vill, så räcker det. Då är det min prioritering. Eller om jag omfördelar. Struntar i städningen och köper pizza en dag. Har storstädning och storkok en annan dag.

 

Just nu prioriterar vi inte schemalagda fritidsaktiviteter för barnen. Vi prioriterar ickestress. Det var så oändligt skönt att kunna låta hämtningen ta en halvtimme den där dagen. Få visa för Shanti, och alla andra, att så här kan man också göra. Och när Shanti kom hem till oss häromdagen för att leka med Elisabet, så häpnade hon över vår stökiga hall.

-Ja, sa jag lugnt. Det är lite stökigt här, för idag ville inte jag städa. Idag ville jag bara sitta och måla.

 

Hon tittade på mig med stora ögon. Kunde vuxna göra så?

 

Ja, precis så kan vuxna göra om de vill!

De kan strunta i sådant som kan upplevas som måsten och borden, så länge barnen inte blir lidande av det.

Och jag tror inte att mina barn lider för att jag låter disken stå till dagen efter och sätter mig i vävstolen en stund.

 

Så, hur har jag tid?

Enkelt, men ack så svårt.

Jag prioriterar.

 

 

 

 

Trots att jag bara jobbar var fjärde lördag, så är det idag tredje gången på raken som en kalasinbjudan för Elisabet krockar med mitt jobb.

Det är vi som har valt att bo långt ifrån vår utökade familj, sant. Det är vi som har valt bort bil, delvis sant - vi har valt att inte sätta oss i en ekonomisk situation som skulle ge oss magvärk. Vi kunde nog ha råd med en bil, men då skulle vi behöva försaka precis allt annat och få panik om något gick sönder. Men ni som har denna lyxtillgång - ta en extra minut att vara tacksam över detta!

 

Nuförtiden är det populärt att ha kalas ute på ett lekland som sägs vara trevligt och rymligt. Och stort. Väldigt stort. Det kan vara tio kalas samtidigt, om jag hört rätt. Hundratals ungar som glatt springer omkring.

Vill man ha en flicka som kan kissa på sig, och mer därtill, fyra-fem gånger under ett kalas, springande fritt där? Personalen säger åt föräldrarna att bara ta det lugnt, de tar hand om barnen, men nog går det en gräns någonstans där? Vad skulle födelsedagsbarnets föräldrar och personalen säga om vi lämnade en kasse med tvättlappar och rena kläder och sa att varsågoda, vi kommer om två timmar?

Så - nej, än lämnar vi henne inte ensam på kalas.

Vad innebär då ett kalas på detta lekland rent logistiskt? Det finns flera sätt att lösa det på.

 

1. Maken får ta båda barnen och åka kollektivt, och Roland får leka samtidigt. Resan dit tar enligt reseplaneraren drygt en timme, med ett bussbyte och tjugo minuters promenad. Enkel resa.

2. Vi får fråga kalasanordnaren vilka fler som är bjudna, och fråga föräldrar om de möjligen har plats för en vuxen och två barn extra, med bälteskudde och barnstol

3. Försöka hitta barnvakt åt Roland och ta med Elisabet enligt plan 1 eller 2, där plan 1 skulle kräva att någon kunde ha honom i 5-6h, möjligen längre beroende på hur bussarna passar

4. Vänligt tacka nej med tungt hjärta.

(5. Försöka locka hit mina sjuttioåriga föräldrar på en långtur mitt i vintern med bil och barnvakt i ett... nej, det gick bort.)

 

Hittills har det, efter en del funderande och granskning av livspusslet, fått bli alternativ fyra. Tyvärr.

 

Idag var det kalas igen. När jag jobbar. Men inte på leklandet, utan ett dansparty ganska nära där vi bor. Samma flicka och typ av kalas som vi tackade nej till för ett år sedan, dels för att vi var bortresta men vi hade ändå gjort det då vi inte kände att Elisabet skulle klara en sådan sak då. Samma sorts dansparty som hon hade fantastiskt roligt på i höstas när en annan klasskamrat bjöd.

Visst kräver det ändå lite planering. Någon förälder måste finnas i närheten, Roland måste ta vägen någonstans.

Jag skickade SMS till alla närmaste lekkamraternas föräldrar, samt till Maria och Bengt där han fick vara förra gången det var dansparty. Den gången var det jag som råddade. Satte båda ungarna i cykelkärran i regnet, körde bort till vännerna som bor ytterligare en kilometer längre bort än dansstudion dit vi kanske har två kilometer, lämpade av Roland, körde tillbaka med Elisabet, bytte tröja eftersom jag var genomsvett, njöt av att tjuvkika på Elisabet, fikade och pratade med de föräldrar som också var kvar, körde tillbaka till vännerna med Elisabet i vagnen, plockade upp Roland och tog mig hem.

Idag löste det sig ännu smidigare. Roland kunde få vara hos en granne, maken tog Elisabet på den nyreparerade tandemcyklen. Vår cykelkärra blev stulen i ett låst rum, så nu har vi inte den smidiga möjligheten att transportera barn längre. Alternativ två hade varit att Hannes mamma hade tagit med Roland när hon skjutsade Hannes till samma kalas, och så hade Roland kunnat leka med Hannes lillebror som är en av hans bästa kompisar i en park alldeles nära dansstudion medan maken var med Elisabet. Det erbjudandet kom efter att vi tackat ja till den första snälla grannen, vars flickor går på samma dagis, annars hade nog det varit kul. Plan tre hade varit att maken lekt i parken med Roland, och att kalasföräldrarna ringt vid behov.

Nu blev det alltså så att Roland var hos grannarna och spelade teater för dem. Elisabet cyklade så nöjt med pappa, som gav henne utrymme genom att sitta ute på en parkbänk alldeles utanför lokalen. En gång ringde föräldrarna för att hon verkat lite orolig, och då gick pappa in, pejlade läget och förklarade att jo, godiset i påsen är ditt. Sedan var det bra.

 

Om någon av mina snälla grannar läser detta, så - innerligt tack! Ni kanske inte tycker att det är så mycket, att erbjuda er se efter Roland en stund. Men för oss, för mig i alla fall, är det en enorm trygghet och lättnad. I brist på nära familj, så får man bygga sig en egen by.

Jag blev tipsad om ett riktigt sött blogginlägg om autismbrist,, och tänkte att min lilla Elisabet avhjälper autismbrist hos ganska många. För jag tänker som så att man inte själv måste ha autism för att bli "botad" från autismbristen, det räcker med att få en injektion genom att ha någon i närheten. Som när stödfamiljen lånar henne. 

Det är också delvis därför jag har kämpat för att få behålla Elisabet i Näraskolan. För de andra barnens skull. För att avhjälpa deras eventuella autismbrist. Med vissa autistiska barn blir det en överdosering för båda parter om de går i så kallat vanlig skolform. Men så länge det går bra, så länge Elisabet både kan tillföra och tillgodogöra sig, så får hon vara kvar. För det är en viktig del av livets undervisning, att få konkret inblick i ett annorlunda sätt att vara.

Elisabets lugg började bli lite för lång.

-Kom, vi går in i badrummet och klipper din lugg lite!

Dottern följde med så förnöjt, bara det ett tecken på att hon själv tycker att den är för lång.

Jag klippte luggen och såg på hennes vackra hårsvall. Eller, de lockar som skulle kunna vara så vackra om vi fick borsta dem. Håret som änglarna målat i guld och koppar, som det tog flera år innan jag hade hjärta att klippa av. En gång lyckades jag fläta det, när hon var upptagen med att leka med en vattenkran:

Pannkakor till middag. Barnen brukar få varsin glass efter maten om de har ätit ordentligt.

Elisabet kom ut till pappa i köket med halva tallriken kvar.

-Men du har ju inte ätit duktigt nu, Elisabet! påpekar pappa.

 

Elisabet svalde luft. Tre gånger. Klämde fram ett litet ljud.

-Jag rapade! Jag är mätt!

Morfar äter havregrynsgröt på morgnarna. På påsklovet erbjöd han Elisabet att smaka.

-Jag vill inte ha! deklarerade hon, gapade och slukade skeden.

-Nej!! svarade hon på frågan om hon ville ha mer, och åt sked nummer två.

Morfar fick koka ny gröt.

 

Nu gör jag gröt åt henne ibland på morgnarna, liksom nu imorse. Hon ville inte ha, gapade och åt glupskt upp hela skålen.La sig ner.

-Varför gav du mig? Jag ville inte ha!

 

Ja ni.

Elisabet började prata väldigt tidigt, som jag har berättat om tidigare. När hon var ett år, så skrev jag ihop ett lexikon:

 

dä = titta där/vad är det där?
babba = pappa
noo =nos
väva = vävar
väv = räv
ann = hand
amm = arm
ämm = ärm
maa = majs
bapp = knapp
aff = giraff
baba = barba (annan intonation än för pappa och papper)
balla = barbalala
blja = laban (spöket)
boo = bok
buuk = burk
akk = ask
vovve = hund
ma = katt
bä = får eller lamm
mä = get eller killing
tssss = drake
sssss = orm
ih = häst
gebek (ungefär) = groda
(snork) = gris
(sniff) = igelkott
då = tå
bappa = toalettpapper
mu = ko
awwww = tiger eller lejon
blll = boll
tittu = tittut
nall = nalle

Idag är det ett annat lexikon som gäller.

Frågan "Vill du ha det här att äta?" har flera svar.

 

Nej tack, det behövs inte = nej

Nej, jag är inte hungrig = nej

Nej! = ja, eller nej

Ville Roland det? = ja

Tyckte du att jag skulle få det? = ja

Trodde du att jag ville det? = ja

 

Likaså frågan "Elisabet, har du bajsat i byxorna?"

 

Nej = nej, lite eller ja

Jag vill inte att du frågar om det = ja