Med facit i hand

För ett tag sedan träffade jag en vän som jag inte träffat sedan dennas dotter var nyfödd. Nu är hon drygt två, och en av de absolut ljuvligaste små barn jag någonsin sett. Det låg som ett lugn och ett skimmer över henne som utstrålade harmoni. Hon hade något visst.
Autism, misstänkte någon som hade börjat utreda talförseningen.
Aha, tänkte jag och insåg vad det var som kändes så bekant med flickans sätt.
 
Ska då detta utredas?
Varför det, när hon är så nöjd, tyckte ena föräldern.
 
Det är här jag sitter med facit i hand. Mitt eget mysteriska facit som kanske bara gäller för oss och inga andra, men så här ser jag på saken:
 
En utredning med eventuell diagnos görs inte bara för att barnet inte mår bra just nu. Detta görs för att minska risken för att barnet inte mår bra sedan. Sedan, när samhällets krav börjar bli allt större - vilket de blir redan i förskolan. Sedan, när det förväntas att man ska kunna det ena och det fjärde, kunna vara självständig, kunna kommunicera ordentligt, kunna allt sådant som de neurotypiska kan.
 
En tidig utredning innebär en tidig beredskap för att ge det här barnet det extra stöd det behöver. I det här fallet torde det rentav vara en fördel att göra den medan barnet fortfarande är harmoniskt. Ett tidigt stöd ökar chansen för att behålla detta lugn. Kanske kommer det aldrig att bli några problem, och då har en utredning inte gjort någon skada. Men om det blir disharmonier lite senare, så är det inte särskilt roligt att behöva försöka dra igång en utredning när allt redan känns jobbigt.
 
Det allra viktigaste, som jag inte nog kan poängtera, vilket jag gör gång på gång -
 
En diagnos innebär inte att det är något fel på ditt barn.
 
Autism är inte någon dom, inte någon sjukdom, det är en förklaring.
 
Autism är ett annat sätt att tänka.
 

Sommar!

Två veckors semester har jag i sommar, ganska lyxigt eftersom jag har ett två månader långt sommarvikariat!
Hälften är spenderad, och det har varit stärkande. Första dagen fick jag ett akut behov av en hängmatta, och hade turen att hitta stativ med matta för 300kr på Jula, som ligger nära mina föräldrar. I denna matta har jag gungat mig tillbaka till ro och harmoni, med en bok, med något barn, med en glass, med handarbete eller tagit en liten lur. Men vi har också gjort lite utflykter med barnen. Övat cykling, som fortfarande går sisådär, besökt lekparker och hemmaturistat två dagar på Lysingsbadet.
 
Jag önskar ni kunde få ta del av en promenad med Elisabet. Parkeringen för dagsbesökare ligger ett bra stycke bort sedan ett par år tillbaka, och hon går där intill oss, småskuttar lite och pratar för sig själv på mysteriska. Hon är så förnöjd! Igår skulle vi besöka poolen hade vi bestämt, och låta havsvattnet värmas upp ytterligare någon dag och någon grad innan vi ger oss på det. Där var fullt med folk, högljutt och en lätt obehaglig arom av kattpiss från konstgräsmattan... Men Elisabet var lycklig och ville gå i. Det ville inte Roland, och då blev hon ju bekymrad. Lika extrem som förra året är hon inte när det gäller att inte kunna göra något om inte Roland gjorde det först, men ensam ville hon ju inte vara så jag hoppade i. Å, vad hon studsade! När väl Roland hade kommit på att det nog verkade kul ändå, och maken också hoppade i, så gick jag upp och höll blicken så gott som fixerad vid Elisabet. Det behövs nu, hon försvann för oss på äventyrsbadet i Åbo och det var några riktigt jobbiga minuter innan vi hittade henne. Men här var det inte så svårt. Den som studsade konstant, det var min unge det!
Efter badet åt vi pizza (läs pizzakanter och oliver för Elisabets del) och glass. Kön till glasskiosken var egentligen inte så lång, men sommarjobbaren hade inte riktigt fått in tempot så det dröjde rätt länge innan det blev vår tur. Jag satt på en bänk alldeles intill medan maken köade, och hade Elisabet i knät. Det var en sådan där magiskt stund då hon faktiskt satt stilla och mjuk. Det kan gå lång tid mellan de stunderna. Och då menar jag lång. Sist jag minns att hon satt så stilla var efter hennes sjuårskalas i februari förra året. Det är de ögonblicken som verkligen ger energi, då jag finner både vila och kärlek hos mitt barn! Kärleken finns där alltid, men någon vidare vila är det inte att behöva stålsätta sig, spänna alla muskler för att hon inte ska ramla ur famnen när hon kastar sig hit och dit, och för att vara beredd på armbågar som sticks in lite här och var. Hon är en storvuxen åttaåring, vår flicka.
 
Idag ville Roland åka tillbaka och dels åka det lilla turisttåget som går runt anläggningen, dels hoppa i luftkuddelandet som brukar finnas där, en samling hoppborgar som blir livsfarliga vid strömavbrott, något vi erfor häromåret då barnen fick en hel borg över sig när den sjönk ihop... De tog det med ro, och fick inga bestående aversioner utan hoppade för fullt. Åtminstone gjorde Roland det, Elisabet blev ganska snart orolig och ville åka hem. Hon hade nämligen inga strumpor på sig, och det hade Roland. Så nej, helt självständig är hon inte.
 
På kvällen lade jag mig ute i hängmattan igen med en bok. Roland satt mestadels inne och tittade på film eller spelade något spel, men Elisabet kom ut titt som tätt. Skuttade omkring med sin stela men charmiga motorik, pratade för sig själv både på mysteriska och svenska, letade efter mogna bär, och stannade då och då upp med sitt frånvarande ansiktsuttryck och den där gesten med fingrarna som ser ut nästan som ett OK-tecken, förutom att O:et inte är slutet om ni förstår. Tummen och pekfingret nuddar endast varandra en gång och sedan säras de på. Lite liknande Archie (Leonardo Di Caprios roll) i "Gilbert Grape", om än inte lika utstuderad och frekvent. Blicken snuddade vid mig ibland, men annars tog hon ingen notis om mig.
 
Den här sommaren väljer jag att tro att hon tänker stanna i trädgården, och inte vandra iväg någonstans. Det betyder inte att hon får vara ensam ute hur länge som helst, men vi rusar inte ut efter henne. Hittills har hon varit i bärbuskarna, i hängmattan eller i en hängstol av rep. Allt som intresserar henne just nu finns i trädgården, hon har inget intresse av att gå någon annanstans. Än. Så ja, det här är semester. Välbehövlig sådan!

Allmän livsuppdatering

Förutom tröttheten så går det mesta min väg just nu! Efter nästan tre års studier, med ett fullständigt understimulerande KomVux och en KY-utbildning som jag önskar hade varit bättre, så är jag nu utexaminerad barnspecialistundersköterska. Just nu har jag ett sommarvikariat på barnonkologen där jag trivs mycket bra, och får som sagt två veckors semester mitt i den perioden.Det händer att jag blir inlånad till barnakuten och akutvårdsavdelningen också. I höst börjar jag jobba på barnintensiven, och trivs vi med varandra så blir jag kvar där. Att de här åren har givit mig ett jobb jag verkligen vill ha, det är fantastiskt!

Elisabet fick en laminerad fotobok om sin nya skola, och har inget emot att titta i den. Jag packade ner den i lördags när hon skulle till stödfamiljen, och storasyster i familjen var mäkta imponerad. En egen arbetsstation! Jag tror det var ganska viktigt, att Elisabet fick höra att någon hon tycker om sa något positivt om nya skolan.
 
I lördags fick hon också följa med och välja nya fiskar till stödfamiljens akvarium. Hon hade studsat av lycka i djuraffären, och bestämt pekat ut vilken sort hon ville ha. Så nu har hon egna husdjur, om än inte här hemma!
 
Och på torsdag åker vi ner till Västervik.
 
Livet är riktigt bra och tröttheten är övergående, det vet jag ju. Den kommer och går, så är det bara.
 

Lite trött nu.

Det var ju det här med pålitlighet.
Vi har vågat lämna Elisabet korta stunder i lägenheten tidigare, när man har åkt ner och handlat något på torget som ligger så nära att vi ser det från vårt fönster, eller hämtat eller lämnat Roland i skolan om hon varit sjuk. Tänkt att hon är så stor och ändå så medveten att hon inte hittar på konstigheter.
Vi bor på femte våningen. Det är rätt högt upp. På balkongdörren och i sovrummet har vi satt fönsterhakar upptill, så att vi ska kunna ha dem på glänt utan att någon kan öppna och trilla ut. Men häromdagen tyckte jag att det lät lite väl konstigt inne i sovrummet, som om fönstret stod och slog, vilket inte alls var otänkbart eftersom vi hade korsdrag men det var lite väl skramligt. Gick in, och fick se ungen stående på fönsterbrädan och försökte få upp haken.
Idag var vi i lekparken. Hon försvann ur synhåll lite då och då, men var alltid bakom någon buske eller träd. Vi kollade ofta. Och tio sekunder efter att jag kollat sista gången var hon borta, och återfanns i trapphuset hemma.
 
Det är är otäckt på riktigt.
 
Jag är trött nu.
 
Nästa helg som hon ska vara hos stödfamiljen? I augusti. Hon var där i helgen, ett dygn, Och två dygn för bara två veckor sedan.
 
Och kaos på kvällarna just nu. De går på sommarfritids, men inte så vansinnigt tidigt, vilket innebär att de inte är - synbart - tillräckligt trötta när vi tycker att det är läggdags, men gränsen till att det går överstyr och de blir övertrötta är hårfin.
 
Men annars är det bra. Trivs jättebra på sommarvikariatet, och har ett jobb som kan bli fast som väntar i september. Och snart hägrar semester, först två veckor nere hos mina föräldrar, och sedan blir det nästan som semester för mig då jag åker hem och jobbar en vecka medan familjen blir kvar. Jag kommer att sakna dem jättemycket, särskilt kvällstid, och jag längtar efter att få lov att sakna dem.
Och jag är trött och svamlar.

Ännu en lektion i positivt tänkande och tandemcykeln

Första lektionen har ni här, skriven för drygt tre år sedan.
Idag blev det en lektion till, som troligen blir den sista eftersom jag fann ett avsågat lås hängande på cykelstället när jag kom hem från jobbet. Förmodligen hade någon stulit cykeln inatt, men jag la inte märke till att den var borta imorse när jag åkte till jobbet (å andra sidan lade jag inte märke till mer än absolut nödvändigt tio över sex...).
Första åren hade vi cykeln fastlåst i ett element inne i ett låst förråd, just för att den skulle vara så krånglig och dyr att ersätta. Men sedan blev vi av med både en trehjuling och en cykelkärra ur detta låsta förråd, så då spelade det ingen större roll. Efter snösmältningen har då cykeln förvarats utomhus för att det ska vara lättare att använda den dagligen, men fastlåst för att man inte bara ska kunna bära iväg den. Och vi har använt den ganska mycket. De morgnar då jag har haft gott om tid, så har jag först skjutsat Elisabet till skolan, cyklat hem och hämtat Roland. Ibland vid hämtning också, jag har hämtat Roland först och låtit honom vara ensam en liten stund medan jag hämtat Elisabet. Ibland har jag också tagit med cykeln till korttidshemmet och kört runt med lyckliga ungdomar där.
Ändå hade jag en konstig känsla i magen. Nästan som en tacksamhet och lättnad. Den långa kedjan hoppade av för inte så länge sedan. Det är visserligen lätt att spänna, men det var något som gav mig en obehagskänsla kring det. Cykeln var rätt sliten redan när vi köpte den, hjulen är pyttesmå och barnen blir större. Den har tjänat oss väl, jag kommer sakna den, jag tycker det är hemskt att det finns folk som vill stjäla handikappanpassade cyklar, det blir logistikproblem innan vi har skaffat cyklar till barnen och lärt dem använda dem. Men ändå. Det kändes som att mina skyddsänglar förhindrade en kommande olycka med det här. Den känslan brukar jag verkligen inte ha när mina cyklar blir stulna, då blir jag bara arg, irriterad och ledsen. Så något är det med den här gången. Vi kommer aldrig få veta vad, men då kan jag lika gärna tro att det är på det sättet.
Dessutom är det väl dags att ungarna lär sig cykla snart. Och kanske får vi tillbaka lite på försäkringen. Även om vi köpte den begagnad och den är gammal, så var den så pass dyr i nyskick att det kan löna sig att anmäla - vilket jag ju har gjort, men vi skulle återkomma när vi luskat fram nypris.
 
Så, en tandemcykel mindre.
-Jag tror att det är en tjuv som har tagit den, kommenterade Roland allvarligt.

Försöker vara tacksam

Nu har vi haft en bra period ganska länge. Nästan inget bitande, skrikande, inga tråkigheter. Och det som är nu är egentligen inte alls tråkigt, teoretiskt sett, utan rätt bra, nämligen att Elisabet låtsas och leker. Men det börja bli tjatigt, sådär jobbigt tjatigt som det periodvis har varit med några av hennes påhitt.
Såhär kan det låta:
E: Jag är en dörr.
M: Är du en dörr?
E: Öppna mig.
M: (låtsas öppna)
E: Jag är ingen dörr!
 
E:Jag är en lampa.
M:Är du en lampa?
E: Tänd mig.
M:(låtsas tända)
E: Jag är ingen lampa!
 
(variera det här med alla tänkbara och otänkbara substantiv ni kan komma på)
 
Eller:
 
E: Jag heter ingenting.
M: Heter du ingenting?
E:Nej. Vad heter jag?
M:Ingenting?
E:Nej!
M;Vad?
E:Vad heter jag?
M:Elisabet?
E:Ja.
 
E:Vad heter de här?
M: Extra Strawberry. (tuggummi)
E: Jag döper dem till... Katterna!
M: Jaha! Katterna.
E: Nej! Jag döpte inte dem till katterna! Jag lekte!
M:Ja, du lekte att du döpte dem till Katterna.
E: Nej!
 
Varv på varv på varv på varv på varv på varv på varv på varv på varv på varv på varv på varv på varv på varv på varv på varv på varv på varv på varv på varv på varv på varv på varv på varv på varv på varvpå varv på varvpå varv på varv på varv...
 
Sedan två veckor jobbar jag heltid på barnonkologen, med ruskigt tidiga morgnar och mentalt inensiva dagar (av olika skäl, inte bara för att jag jobbar med sjuka barn - ibland är det så lite att göra att jobbet består i att försöka hitta på något att göra, och det är också rätt jobbigt, samtidigt som vi ska försöka hitta på saker att göra åt två sommarjobbare från gymnasiet, och ibland är det saker att göra precis hela tiden, och ibland vill man bara ta ett barn i famnen och springa iväg med det till Livets Källa). Jag är förfärligt trött när jag kommer hem. Det påminner mig om den här tiden. Fysiskt är det också mer ansträngande, då Elisabet är ganska stor nu men precis lika kantig och kan göra en ganska illa i sin okontrollerade ömhet.
 
Så jag försöker känna tacksamhet. Ibland lyckas jag känna det ända in i hjärtat, ibland känner jag det mest i tanken.
Jag är tacksam över att de här tjatiga lekarna inte slutar i ett utbrott om jag svarar fel, så som de gjorde i ovan länkade inlägg.
Och med tanke på barnen jag har omkring mig på jobbet, så är jag så innerligt tacksam över att mitt märkliga, kantiga, tjatiga barn är friskt. Om det var hon som låg där i en sjukhussäng med slangar, utan hår och stora, alldeles för vuxna ögon, så skulle jag ge precis vadsomhelst för att få hennes obekväma kramar och få höra henne leka att hon är ett fönster.
 
Men man orkar inte vara tacksam precis hela tiden. Ibland måste man få lov att bli lite trött också.
 

Hallelujah

Midsommardagens sena kväll, barnen sover till slut och maken och jag sitter vid varsin dator. Han har haft den goda smaken att sätta på Eurovision Song Contest-gamlagodingar, och Israels vinnande bidrag från 1979 har just klingat ut.
Jag har skrivit om det här förut, att Elisabet har sovit bra i hela sitt liv. Roland också. Det här har förstås varit en av de tyngst vägande faktorer när jag fortfarande hävdar att småbarnsåren har varit lätta. Särskilt första året, då vi bara hade Elisabet. De som säger "Du har glömt hur jobbigt det var" har helt enkelt fel. Vaknätterna kan räknas på ena handens tumme. Och den natten, då låg jag på soffan i vardagsrummet med Elisabet på bröstet och hade Hallelujah på repeat. Om den tystnade, så blev hon ledsen. Så den sången kommer jag alltid att förknippa med henne och denna sällsynta natt.
 
Vi har haft en lugn och fin midsommar. Igår var vi inne nästan hela dagen och bara tog det lugnt, byggde med lego, lekte, läste och tittade på film. Inga måsten, inga hemska midsommarstångsdanser. Vi försökte åka ut till Disagården för några år sedan i ett fåfängt försök att skapa någon sorts midsommartradition, men där var det så trångt att man knappt kunde vända sig om. Förra året var en ljuvlig sommarvärme, då var vi med en polare på torpet tills det började regna. Men igår, en grå, blåsig, kall fredag - nej, jag tänker inte gå ut och plocka blommor och göra mig till bara för att det råkar heta midsommarafton, då ingen annan är intresserad.
Idag har vi dock varit ute, vid torpet i flera timmar där barnen har kelat med fåren, och sedan stoppades de fårluktande ungarna i ett skumbad.
 
Elisabets kolhydratkost börjar bekymra mig. Pasta, ris, matvete, våfflor på fredagar med ett uns ägg, bröd... Lite frukt, javisst, och lite milkshake kan gå ner, men det känns som att lite mer protein borde stoppas i henne. En dietist skulle förstås kunna tala om exakt vad som behövs, men inte hur vi ska få i henne det. Men idag till middagen sa jag bara att "Idag ska du äta köttbullar." Det ville hon inte, hon tycker inte om köttbullar.
-Du får lingonsylt på.
-Bara det inte är kött.
-I köttbullarna?
-Ja.
Jag funderade över innehållet i de färdigköpta delikatessbullarna vi brukar köpa, hur mycket sågspån och hur mycket kött det var procentuellt sett... Men jo, lite kött var det nog. Så jag sa inget mer om det, utan serverade bara bullarna med en sked sylt. Och de gick ner!
På ett sätt är det väldigt enkelt med en begränsad meny. Det hon äter, äter hon med god aptit. Men som sagt, hon behöver mer. Så vi får se hur vi kan utöka det här på sikt.

Väderlogik

Soligt och varmt. Elisabet vägrade ta av sig, vägrade ens knäppa upp sin lurviga fleecejacka.
-Det är för varmt! klagade hon.
-Men gumman, ta av dig jackan!
-Det hjälper inte!
-Jo, jag är säker på att det hjälper.
-Nej. Det är inte jackan som är för varm. Det är vädret.

Hals

Igår kväll kom Elisabet in till oss i vardagsrummet lång efter läggdags. Hade en underlig min och axlarna uppdragna till öronen.
-Vad är det, Elisabet? Vad konstig du ser ut?
-Jag hade en hals!
-Jaha?
Hon sänkte axlarna.
-Ni trodde att jag inte hade någon hals. Jag hade det.
 
Ikväll har hon istället lekt med såpa, och hällt ut den på badrumsgolvet.
-Kan ni ställa undan såpan så att jag inte behöver leka med den?

Placeringskonferens

Idag var det dags för planeringskonferens inför skolstarten. Jag och maken, resursen och rektorn från Näraskolan, en lärare, psykolog och jag tror det var specialpedagog från Vide. Efter en inledane runda om vem Elisabet är, vad hon behöver och vad hon tycker om, så hamnade fokus på det som just nu känns viktigast - fritids. Jag och maken är helt överens om att vi tror att det är bäst för henne att - åtminstone till att börja med - ha kvar sitt fritids på Näraskolan. Det har jag skrivit om tidigare, att det finns både för- och nackdelar med det. En stor nackdel blir logistiken, och kanske kommer det bli jobbigt för Elisabet att byta miljö flera gånger på samma dag. Men det enda jag kan gå på, det enda jag HAR gått på de här åren, är min magkänsla, och den skriker åt mig att inte ha henne heltid på Vide från start.
Det är inte så vanligt att man delar upp dagen såhär, sade de. Det brukar inte bli så bra, barnen brukar vilja vara med sina skolkamrater även på fritids. Man pratar om spännande saker som görs på fritids, och då är det inte roligt att behöva åka därifrån när den ordinarie skoldagen är slut. Och jag tror att fritids är alldeles utmärkt där, de har särskilda leklådor med olika teman, och har ett ordentligt tänk kring hela verksamheten. Jag har fullt förtroende för dem. Men jag kan inte göra så mot min magkänsla, mot Elisabet som ju vill vara kvar i sin klass, och mot mig själv. Särskilt inte när maken också är helt övertygad om att vi måste ge det här en chans.
Och vi blev tagna på allvar. Logistiken fick helt enkelt lösas, det måste gå att ordna. Det är ju jättesvårt att veta hur det blir, då varken jag eller maken har en aning om hur vår höst ser ut. Men vi bestämde att vi ska utgå ifrån att Elisabet har både morgon- och eftermiddagsfritids på Näraskolan. Då hämtar taxin henne där samma tid varje morgon, och lämnar henne där samma tid på eftermiddagen. Vi hämtar och lämnar på Näraskolan. Så gör vi en utvärdering innan höstlovet för att se hur det fungerar. Kanske byter vi till Vide, kanske fortsätter vi och gör en ny utvärdering lite senare. Men som start så känns det bra att kunna säga till Elisabet att hon ändå har en plats på sin hemskola, på Näraskolan.
 
Läraren som närvarade sa att det nog skulle kunna gå att ornda så att några skolkamrater från Näraskolan kunde få komma och hälsa på Elisabet. Det skulle ju vara helt fantastiskt! Det är nog viktigt att de barnen får se var Elisabet finns på dagarna, och Elisabet kan nog bli stolt över att få visa upp sin "egen" skola när hon har blivit van vid den.
 
Usch vad jag blir trött mentalt av sådana här möten, även om de går bra.

Normalt

Häromdagen diskuterade jag normalitet med en vän som står inför dörren till Utvecklingsbedömning med stort U för deras treåring. Språkförseningen är det största abret, och h*n hoppas att det "bara" ska vara det som är problemet. Vill att allt bara ska vara normalt. Helst igår. Hoppet finns där, att det här på något sätt ska växa bort, eller ordna upp sig. "Det här", det är språkstörning, en allvarlig ätstörning, hyperaktivitet, svårigheter med att läsa och hantera situationer med påföljande vredesutbrott, vissa fixa idéer och fysiskt våld mot åtminstone ena föräldern.
 
Det är känsligt att prata med föräldrar som står inför något som har med deras barn att göra. Så jag frågade rakt ut - vad vill du höra nu? Ska jag ligga lågt, eller klarar du att höra vad jag verkligen tror och tycker?

Samtalet som följde handlade mycket om begreppet normalt, och vad h*n egentligen önskade för sitt barn. Båda föräldrarna har en del atypiskt i sitt bagage, och handen på hjärtat - vem man än väljer att bilda familj tillsammans med, så måste man ta med i beräkningen att barnen kommer att ärva egenskaper från både sig själv och sin partner. Så jag sa att tyvärr, jag tror inte ett ögonblick att det här kommer att växa bort eller lösa sig på egen hand. Däremot, betonade jag, så tror jag att barnet med rätt stöd har alla möjligheter att kunna växa, utvecklas och hitta strategier för att kunna hantera sin omgivning på ett bättre sätt! Och så bad jag föräldern att sätta fingret på vad det egentligen var h*n önskade sig. Normalt? Det här barnet har aldrig varit "normalt". Redan tidigt konstaterade BVC att h*n verkade mycket mer iakttagande och medveten än vad barn allmänt var i den åldern. Så, "normalt", det vore att önska sig ett helt annat barn. Och det vill de ju inte! Föräldrarna älskar ju det här barnet, det är ju egentligen perfekt, de vill inte ha något annat, vill bara att...
 
Det är här viktiga poänger kommer in i ett tänkande. Många föräldrar önskar bort sitt barns funktionshinder, samtidigt som man älskar barnet och inte vill byta ut dess personlighet. Som i fallet med Elisabet, så är autismen hennes personlighet. Just den önskar jag inte bort för allt i världen, för vem vore hon då? Utan sina klockrena kommentarer blandat med gåtfulla formuleringar, utan sitt lite spretiga kroppsspråk, utan de här stunderna av bubblande glädje när hon ligger och skrattar och pratar för sig själv på mysteriska. Det jag har önskat bort har varit rent konkreta saker - att hon bits (vilket *peppar peppar* inte har hänt på länge), att hon skriker högt (har också minskat) och att toaletteriet ska bli bättre (vilket det också har blivit). Vidare ber jag för att hon ska finna ro i den nya skolan, men det är väl en önskan som vilken förälder som helst har gällande ett barn som ska byta skola.
I det här barnets fall så är det språket, maten och vredesutbrotten som behöver jobbas på. Blir detta bättre, så kommer h*n att kunna vara en liten harmonisk person även om ordet "normal" nog inte är det första man skulle använda som beskrivning.
 
Som bekräftelse på detta såg jag idag en fantastisk bild på facebook som jag helt fräckt kopierar in här:
 

Föräldramöte i nya skolan

Nu när det är bestämt att Elisabet ska gå på Vide, som resursskolan heter (på riktigt, det är inte något av de alternativa namn jag brukar hitta på - vid det här laget vet ni att vi bor i Uppsala och det finns bara en resursskola med autisminriktning) så kändes det lite mer relevant att lyssna på informationen, som till mångt och mycket var samma som vi fick på infoträffen i februari. Det känns fortfarande bra. Men det bästa var när jag kom hem, och berättade för Elisabet att jag nu hade varit och hälsat på i hennes nya skola, och att vi ska hälsa på där lite senare. Hon tittade bara lite fundersamt på mig. Inga kommentarer, men inte heller några protester.
 
Praktiken är slut och det är några dagar kvar i skolan i Stockholm, Jag kom till Uppsala tio i tre, och hade en timme att förvalta innan föräldramötet. I Stockholm var det soligt och varmt, så jag hade bespetsat mig på en glass i en trevlig park, men det var både kallt och blåsigt så jag bestämde mig för att tända ett ljus i kyrkan istället. Jag tror som ni vet på tankens och bönens kraft, och lämnade en liten lapp i förbönkorgen, med en bön om extra tankar åt Elisabets håll. Att rätt personer ska fortsätta komma i hennes väg. Hittills har hon haft tur med den saken. Jag satt också och bad för mig själv, och för min familj, att vi ska få behålla den harmoni vi har just nu. Det är - peppar peppar - länge sedan Elisabet bet mig, hon skriker inte alls lika mycket längre (med undantag för ikväll då Roland verkligen retade henne och då är hon faktiskt ursäktad), maken har haft jobb så gott som hela läsåret, jag är snart klar med min utbildning efter nästan tre års studier och har sommarvikariat till mitten av augusti... Allt är bra och lugnt just nu, och det är så jag vill ha det. Harmoni.

Instrumentvisning

På förmiddagen tog jag med en del av min flöjtsamling och visade för Elisabets klass. De var engagerade och intresserade, och läraren undrade om jag möjligtvis hade tid att stanna lite längre, och vänta medan de smet iväg för lunch i tjugo minuter. Det gick utmärkt, och jag ägnade den tiden åt att spela lite för mig själv.
Plötsligt hade jag publik. Tre barn ur parallellklassen som var helt oförberedda på att det skulle finnas musik i fritidslokalen där vi höll till (som ligger i samma ingång som deras klassrum) stod alldeles stilla och lyssnade. Så började en dansa, och fick med sig de andra två, men då och då stannade de till för att bara lyssna, och innan jag visste ordet av hade halva parallellklassen smugit sig in och satt sig på stolarna som placerats i halvcirkel, och tittade andäktigt uppfordrande på mig.
-Vad vill ni höra? undrade jag.
-Blinka lilla stjärna! Diggiloo diggiley! Sommarsången!
De förstnämnda var inga problem, men sommarsången? Vilken menade de? Det finns ju några att välja på.
Barnen stämde upp i en härlig sommarsång med mig i mitten av den där halvcirkel, nu var det jag som var publik.
-Har ni gått in hit?
Fritidspedagogen som jobbar i deras klass var nästan lika förundrad som jag, över att se de här barnen sitta så stilla och lyssna på musik. Vi avslutade den här spontana konserten med att spela och sjunga Idas sommarvisa tillsammans, innan den klassen gick tillbaka till sitt, och Elisabets klass fick provspela de flöjter jag inte är så rädd om - med avspritning mellan varje unge förstås.
 
På kvällen var det "Näraskolans kväll", vilket innebär att alla klasser har någon aktivitet utanför sitt klassrum för att dra ihop lite pengar för roligheter till skolan. Loppis, bokbord, pilkastning, lotteri, brödförsäljning, grillad korv, växter och kryddor med mera. Flera ungar kom fram till mig med uppskattande kommentarer, och en fritidspedagog berättade att de hade pratat om det här en lång stund efteråt. Och de kommer förhoppningsvis aldrig att tänka att blockflöjt bara är något tråkigt i plast som kommer i one size.
 
-Var det roligt att mamma kom och visade flöjter idag?
-Nej.
 
Nåväl. Jag hade roligt!

Delade meningar...

Barnen och jag stannade i lekparken igår på hemvägen. Där finns en stor gunga, som man kan sitta flera i. Elisabet satt bredvid mig, ovanligt stilla, och jag tog tillfället i akt:
-Elisabet.. Idag har det ju varit karuselldag. Roland har hälsat på där han ska gå. Och i höst, då ska du byta skola.
 
Å, vad hon blev ledsen!
-Jag vill inte byta skola! Jag vill gå i den där skolan! Varför vill du att jag ska byta skola?
Hon grät så innerligt att jag fick bita mig i läppen för att inte springa in till rektorn och säga att äsch, vi glömmer det här, vi låter henne gå kvar.
-Vi tror att det kommer bli bättre för dig i den skolan. Det är inte lika många barn där, och de kan lära dig bättre.
-Jag blir inte trött av att jobba! Jag vill inte att du berättar nyheter för mig! Jag vill gå i den där skolan!
 Jag vill inte byta!
Roland hade också klättrat upp i gungan och försökte trösta.
Så kom ett tvärt kast:
-Katterna har en ny vän.
-Har de en ny vän? upprepade jag, omtumlad men tacksam över avbrottet.
-Ja. En hamster!
-Vad heter den?
-Den heter "Liten". Jag vill inte byta skola!
Och så ny gråt.
-Skulle du vilja gå kvar på fritids på din skola? Gå i den nya skolan på dagarna och sedan komma till det här fritidset, på din gamla skola?
-JA!
-Vi ska försöka ordna det.
Mer än så kan jag inte lova, men jag hoppas så innerligt att det går att lösa, för hennes skull!
 
Efter en stunds misär som hördes över halva närområdet gick vi hem, då hade hon lugnat sig. På kvällen ville jag förankra idén lite mer, och sa efter middagen:
-Nu har jag berättat för pappa att du ska byta skola i höst.
Elisabet blev lite vaksam men inte ledsen.
-När får jag byta tillbaka?
-Till din gamla skola?
-Ja?
Saken med resursskola är ju att det faktiskt är meningen att barnen ska kunna komma tillbaka till sin hemskola, så det var med äkthet jag med ett positivt tonfall kunde säga:
-Det vet vi inte, det får vi se!
 
När jag kramade om henne vid nattning så sa jag:
-Jag tror att det kommer bli jättebra med din nya skola. Vi ska åka och titta på den en dag.

Efter en stund kom hon upptassande och satte sig i min famn.
-Varför tror du att det kommer bli bra på min nya skola?
Jag minns inte vad jag svarade, men jag försökte komma på så mycket bra som möjligt.
-När får jag byta tillbaka? undrade hon igen, och jag svarade samma sak, att det får vi se.
 
Jag själv grät ju en halv dag när det stod klart att det lutade åt resursskola. Det är klart att hon måste få tid att reagera och bearbeta också, särskilt som hon inte förstår varför! Jag ska börja försöka förklara för henne, att hon har ett sätt att tänka som just nu inte passar den vanliga skolan. Men det här måste få landa lite mer först.
 
Så, ni som brukar be för oss... Gör det gärna igen. Be att allt går så bra som det kan gå, snälla ni?
 

Karuselldag 2014

Karuselldag är en trevlig tradition på Näraskolan där barn som ska byta stadie får hälsa på i sina nya lokaler och träffa sina nya lärare. Roland har alltså varit i ettan idag.
Imorse kändes det inte särskilt roligt med den här karusellen. Vi visste fortfarande inget om hösten. Det hade varit så skönt att säga till Elisabet att i höst börjar Roland ettan, och du ska få gå i den här skolan! Jag förstår ju att de som jobbar med detta gör så gott de kan, och har dessutom hört från en bekant vars dotter går i denna resursskola att de håller på att omorganisera för att göra plats för ännu flera barn - något som förstås talar till vår fördel.
 
När jag lämnat barnen imorse högg en pedagog tag i mig. "Rektorn vill prata med dig!"
I vanliga fall skulle nog det ha varit något läskigt, men nu misstänkte jag ju att beskedet kanske hade kommit. Och så var det! Elisabet har en plats i resursskolan till hösten! Det känns verkligen bra. Det har visserligen fungerat bra i klassen vad jag har hört sedan turbulensen i vintras, men vi tror ändå att den här lösningen är bäst för henne, för alla. Vi vet emellertid inte hur vi gör med fritids än. Plan A är att försöka låta henne få gå kvar på Näraskolan, eftersom vi upplever att hon lyfts så mycket av att vara bland så kallat normala barn. Å andra sidan kanske hon skulle få tillfälle att skapa närmare relationer med någon annan som går på fritids i resursskolan, och få lite mer stöd i själva leken. Det blir plan B, om det inte funkar med logistk och ekonomi och allt som ska till för de båda enheterna att lösa sinsemellan. Det är lätt för mig att sitta här och säga hur jag vill ha det - men samtidigt är det mitt barn, och jag måste försöka kämpa för det som jag tror är bäst. Kanske plan B är bäst nästa år, om det visar sig att det blir för splittrat med två ställen för henne.
 
För att fira så åkte jag hem och hämtade presenter som jag gjorde i helgen åt rektorn och speciapedagogen. De gör sitt jobb,men de gör inte "bara" sitt jobb utan det sker med hjärtat!
 
 
På andra sidan står deras namn, men de kan få lov att vara lite anonyma här.
 
Nu ska jag hämta mina älsklingar och ha picknick i lekparken!
 

RSS 2.0