"Undrar du vad jag tänker?"

På sportlovet gick barnen några dagar på fritids, och då fick Elisabet hjälp att sy några katter. De har legat på fönsterbrädet i köket sedan dess, men igår satte jag dem i en gruppkram i en tom DVD-hylla.
Elisabet såg dem där imorse och spände sina otroliga ögon i mig.
-Undrar du vad jag tänker?
Ja, mitt älskade barn. Om du bara visste hur mycket jag undrar vad du tänker! Men jag sa:
-Ja, det gör jag!
-Katterna kramas.
-Ja, det är väl mysigt?
-Nej, det ska de inte göra. De ska vara såhär!
 
Så fnittrade hon lite.
-Kattmamman ligger ner!
 
Den blå katten heter Gråtis, den gula Suris. Jag ska fråga henne vad de andra två heter, jag minns inte riktigt.
 
Antibiotikakuren är nu över, och blev långtifrån den tio dagar långa mardröm som jag var rädd för efter de där första två doserna. Jag köpte en ask nötcreme också, och för varje gång har hon fått välja - nougat eller nötcreme? Då har hon fått lite av makten i sin hand i alla fall, och det som fanns i mitten av skeden var lockande nog att ta hela.
 
Själv är jag bra sugen på att själv bara hälla i mig det där sista i Kåvepeninflaskan, då jag börjar misstänka att jag också drar på något elände.(Det ska jag naturligtvis inte göra, eftersom jag vet hur antibiotika fungerar.) I onsdags kände jag mig helt frisk, igår kväll började jag hosta och få ont i halsen, och idag har jag ont i öronen. Imorgon åker vi ner till Västervik för drygt en veckas lov, och jag tror banne mig att min far får släppa av mig på akuten när han hämtat oss i Norrköping imorgon. Det här börjar bli jobbigt nu.
 
 
 

Italienskt besök

Just nu gör vi alltså ett arbete i skolan om hur övergången sker från förskolan till skolan för autistiska barn, och jämför med tre olika skolor i Uppsala. Som ett led i det har jag idag läst ut den utmärkta boken "Vad händer med Kalle" (författaren Fredrik Hjelm och jag bytte böcker med varandra!), och lunchintervjuat en bekant som har sitt barn på en av skolorna vi ska undersöka.
 
Och som ett led i det, så har tankarna och känslorna inför vårt eget förestående skolbyte börjat röras om igen. Det i kombination med att CSN vill att jag ska betala tillbaka studiemedel som jag tog hösten 2012, för att jag inte tänkte på att Elisabets vårdbidrag räknas som inkomst (hade vi bara skrivit bidraget på maken så hade det varit lugnt!) gjorde att jag kände mig ganska låg på eftermiddagen. Det har varit en lugn period nu, både med skolan och Elisabet och allt, och jag tycker om lugnt. Vill inte tänka på att dra igång möten och grejer igen, vill inte behöva bråka med CSN och vill definitivt inte betala tillbaka pengar som jag anser mig ha rätt till. Vårdbidraget är ju visserligen till för hela familjen, men jag ser det mest som Elisabets pengar, som vi i så stor utsträckning som vi bara kan sparar för att kunna köpa och göra saker som gynnar henne. Och fram till november det året så studerade maken, utan studiemedel, utan någon inkomst alls, så det var inte så att vi vältrade oss i pengar den hösten. Så, lite låg helt enkelt.
 
Först var tanken att bara hämta Elisabet vid halv tre, för att hon skulle få ta sin medicin och vila lite hemma innan Roland kom hem, eller hinna göra läxorna i lugn och ro, Men han var ute på skolgården när jag kom, och då frågade jag förstås om han ville med nu, eller om pappa skulle hämta honom lite senare. Med nu, svarade han, så då plockade jag ihop båda barnens saker.
På väg mot cykeln såg jag en av Elisabets klasskamrater, som varit hemma hos oss flera gånger, sitta ensam vid en husvägg och se lite nere ut. Jag frågade hur det var fatt, och jo, lite ledsen och trött var hon, och pappa skulle inte hämta förrän om flera timmar. Det gick ju inte an tyckte jag, så efter telefonkontakt med pappan plockade jag med mig tre ungar hem.
 
I köket satt sedan en "italiensk", så kallat normal, åttaårig flicka och pratade med mig om sin dag, sina tankar, sina kompisar, sina lärare... Jag improviserade ihop middag, och bakade muffins, och kände mig precis som den mamma jag vill vara som tar hand om mina barns klasskamrater om de behöver det. Det var som om hon fick representera mig själv. Jag själv hade idag önskat att någon skulle ta hand om mig, låta mig vila, bara hålla om mig lite. Och så fick jag förmånen att göra detsamma för någon annan. Plötsligt känner jag mig full av ork och glädje igen.
 
För övrigt kan jag berätta att jag har fått ett sommarvikariat (jag är 42 år och vill inte gärna kalla det sommarjobb...) på avdelningen för blod&tumörsjukdomar på Akademiska Barnsjukhuset, där jag gjorde min praktik nyligen. Många undrar hur man orkar. Barn med cancer, något så hemskt!
Jag ser det inte riktigt så, som barn med cancer. Precis som flickan idag, så är det barn som behöver tas omhand lite. Och det trivs jag med. Friska eller sjuka.
 

Bättringsvägen

Drygt halva penicillinkuren är avklarad. Det går ganska bra med metoden, ibland varvar vi med nötcreme och låter Elisabet välja. Och på sätt och vis var det kanske bra att vi fick tvinga i henne medicinen i tisdags, för nu kan vi resonera med henne och förklara att om hon inte tar den på det här sättet, så måste vi göra som vi gjorde första dagen. Det kan låta som ett hot, men det är samtidigt ett krasst faktum. Och det hjälper. Fyra- fem skedar brukar det bli, och när hon väl kommer igång går det fort.
 
I fredags hade jag ett möte på barnens skola halv elva, och hade tänkt att Elisabet skulle få ta det lugnt på morgonen och följa med ett par timmar från förmiddagen och framåt, men när jag föreslog det så illvrålade hon. Hon ville nämligen gå dit genast! Direkt på morgonen! Då fick hon förstås det.
Mötet hade jag med rektorn, specialpedagogen och två av mina klasskamrater som rest hit för att göra en intervju inför vårt slutarbete. När vi var klara, så ville jag kolla till Elisabet. Hennes klass var på väg ut på rast. Hon blev lite förvirrad av att jag var där. Ville först följa med hem. Sedan inte.
-Varför kom du för att hämta mig? anklagade hon nästan.
-Det gjorde jag inte, jag skulle bara prata med de här personerna. Du får vara kvar om du vill, så hämtar jag dig senare.
Utan ett ord betraktade hon mig en kort stund innan hon vände sig om och gick tillbaka.
 
Som jag skrev tidigare, så skulle Elisabet ha varit hos stödfamiljen förra helgen. Det modifierades, och vi pratade om fredag-lördag denna vecka, innan det stod klart att det behövdes antibiotika. Dels visste vi inte hur hon skulle må, dels visste vi inte hur det skulle gå att ge medicinen så vi ställde in det också. Men när hon verkade så pigg nu, så fick hon vara hos dem bara över dagen idag. Allt hade gått bra, och den dos hon skulle ha på eftermiddagen hade slunkit ner. Christina hade emellertid gjort ett stort fel - lagt två nougatbitar på skeden! Så kunde det inte vara. Det fick hon göra om.
 
Jag är så glad, så otroligt glad att vi gick till läkaren och fick hjälp. Att det går bra med medicinen. Att hon är pigg igen. Lite hostar hon, men inte mycket, och det är inte alls den där hemska ansträngda andningen. Glad att det fortfarande finns antibiotika som fungerar här i världen, efter den hänsynslösa överexploateringen i världen.

Tack till Linda!!!

Igår kväll fick jag tipset i en kommentar att prova blanda med lite mjölk och oboy. Mjölk fick jag absolut inte blanda med, sade apotekaren, men imorse provade jag att ösa i en försvarlig mängd oboypulver och blanda de fem millilitrarna till en sörja. Penicillinsmaken gick igenom ändå förstås, som jag sa, jag tror att inget annat än surströmming skulle kunna dölja den... Men det gick ner! Med en bit Odense nougat på varje sked med chokladsörja, så gick det ner!
Osagt hur det går nästa gång, men jag väljer att tro att det går bra.
 
De närmaste nio dagarna känns inte fullt lika tunga längre. Och det kändes så otroligt skönt att inte behöva brotta ner barnet!

Premiär för antibiotika!

Efter en återkommande förkylning och en hosta som vägrade ge med sig, så tog jag Elisabet till läkaren idag. Anamnesen och auskultationen var tillräcklig för att hon skulle ordinera antibiotika.
För två år sedan gick hela familjen på antibiotika. Jag hade halsfluss, maken något allmänt skit och Roland något med öronen. Han var så tapper, rös, tog sin medicin och fick en liten bit choklad. Jag var själaglad över att Elisabet inte behövde någon, med en stark misstanke om att hon inte skulle vara lika stoisk.
 
Jag läser alltså till barnspecialistundersköterska och har varit åtta veckor på barnsjukhuset. Det är klart att vi har läst om pedagogiska samtal och allt möjligt som bör kunna vara fiffigt att ha i bakfickan när ett ovilligt barn ska ta medicin. Men vet ni vad? Elisabet är inte någon standardunge och följer inga påhittiga manualer. Det visste jag redan innan, men ibland överraskar hon rejält. Som häromdagen, då hon satt i min famn. Jag kunde inte låta bli att säga:
-Du är så söt!
En väntad reaktion på det hade varit "Sluta! Säg inte att jag är söt! Du ljuger! Jag är inte söt!" Men nu sa hon enkelt:
-Tack!
 
Alltså drog jag ändå fram den där manualen.
Jag provade med att
dölja smaken (fåfängt försök, alla vet att kåvepenin smakar vedervärdigt)
avleda
locka
muta
resonera och förklara (ha! ha! ha!)
kompromissa
doppa geléråttor i sörjan så att hon fick i sig åtminstone en bråkdel
bad änglarna om hjälp, vilket står i min egen manual
 
och det hela slutade i att jag satt på ungen och kände mig som en brottsling när jag tvingade i henne medicinen.
 
Under ovanstående försök, när hon fått i sig en mikroskopisk droppe, så tvingade hon fram ett leende och sa darrigt:
-Nu är jag frisk! Nu vill jag leka! Nu behöver jag inte mera medicin!
 
Älskade ungen min! Om det vore så väl.
 
Kvällsdosen togs med pappas hjälp.
-Nu måste du ta din medicin, sa han vänligt.
Hon tvekade några sekunder, men sade sedan till min gränslösa förvåning:
-Ja!
och följde med in i köket.
 
Där kunde det ha slutat så fint, men det gjorde det ju inte, utan det blev ändå så att maken fick hålla i henne och jag tvingade in sprutan i munnen på henne. Allt kom inte i, men förhoppningsvis tillräckligt mycket.
Samma sak då. Med tårarna hängande i de vackra ögonfransarna sa hon att nu! nu var hon frisk.
 
Tjugoåtta doser kvar.
Yey.
Men! Hellre tjugoåtta doser kvar, än att hamna på sjukhus med lunginflammation. Så långt kan ju inte hon se, men det kan jag. Tanken på att försöka hantera en hysterisk Elisabet som vill ta BORT nålen som ger intravenös antibiotika gör att jag ändå kommer att klara av de tre stunder per dag som vi måste brottas med henne. För när vi väl har bestämt oss för att det är handgripligheter som gäller, så kommer det inte att ta en halvtimme som det gjorde vid första försöket.
 
För övrigt låter hon inte lika hemskt i bröstet längre, och jag väljer att tro att eftermiddagsdosen gjorde en liten nytta i alla fall. Jag måste ju tro att det är medicinen som hjälper. Jag vill inte tänka på att hon kanske skulle ha blivit mycket bättre idag utan den.
 

Matrepertoar

Elisabet är, som många autistiska och för all del som många helt så kallat normala barn, ganska begränsad när det gäller mat. Det i sig är inga problem, för hon äter ordentligt av det hon äter. Blodpudding, våfflor, ris och pasta. Mormors pannkakor, lite motvilligt färdigpannkakor. Potatisen i pyttipanna, annars inte potatis. Bröd. Frukt. Morötter. Oliver. Majs. Och nu även matvete och kvarngryn, som är en matspannmålblandning som ger lite mer näring än bara makaroner med soja.
 
Hon är så rolig när hon ber om något. Häromdagen spände hon blicken i sin pappa.
 
-Du vet inte att vi har kvarngryn.
-Vet jag inte?
-Nej. Kom, jag ska visa!
 
Det vill säga, "idag vill jag ha kvarngryn till middag!"

Hosthelg

Den här helgen skulle Elisabet ha varit hos stödfamiljen fredag till söndag. Igår morse fick jag SMS från Christina om att yngsta dotten hade kräkts på morgonen, så vi beslutade att avvakta och se vart det tog vägen. Senare på dagen kom vi överens om att de skulle hämta Elisabet idag, lördag förmiddag, för det hade inte blivit något värre med flickan. Men på kvällen började Elisabet hosta sådär otäckt igen, som hon gjorde förra veckan, och sade själv att hon är sjuk. Min egen förkylning från samma tid har inte heller riktigt givit med sig efter att jag har varit lite mer aktiv än jag borde vara, Hela förra helgen var jag i Göteborg för att träffa vänner samt på måndagen spela in Vem Vet Mest där jag deltog för tredje gången (28e oktober är jag med på TV, om ni vill se hur jag ser ut!). Så vi ställde in hela helgen. Just nu är Roland och maken nere på stan, Elisabet hostar och spelar HayDay och jag tar det så lugnt jag kan och mellan varven fixar lite i röran vi har här hemma. En omstruktureringsröra, vi monterade en Billy och två Ivar imorse för att få bättre förvaring och bättre lekyta, och ni vet själva att det nästan aldrig är så rörigt som när man ska städa ordentligt!
Hursomhelst.
Vi har haft en bra månad nu. Väldigt lite bitande och nypande och "du ljuger" och allt det som jag var så innerligt trött på förra gången Elisabet skulle vara borta en helg. Hade det här hänt förra gången, att hela helgen hade ställts in, så tror jag nästan att jag hade satt mig raktuppochner och gråtit. Men nu är det helt annorlunda. Jag har inget som helst behov av att vara ifrån min unge just nu. Vi hade en jättemysig fredagkväll mitt i röran, med jordnötsringar och filmer på datorn. Och idag är det helt uppenbart att hon behöver vara hemma och ta det lugnt. Inte jättesjuk, men så pass hängig att hon gärna sitter stilla i soffan.
 
Inga planer alls hade vi för denna helg, inget som måste ändras eller skjutas upp. Vi kan bara vara. Vila. Existera.
Otroligt skönt!

Mer om rithäftet

När Elisabet kom hem idag så frågade jag henne lite om innehållet i ritboken. Med glittrande ögon berättade hon för mig, bild efter bild. Titta så tokiga katterna är! De här katterna sparkar boll med en mus! Den här katten hoppar på den katten! Det här är kattpappan. De här katterna har kalas. Det här är ett halsband. Det här är julafton.
 
Det var julafton för mig, kan jag lova! Det dröjde över halva boken innan hon sa:
-Nu vill jag inte prata mer om det.

Rithäften

Elisabets resurs Linda började för en tid sedan att rita och berätta i en liten skrivbok, för att locka Elisabet till kommunikation. Nyckelordet är som alltid katter. Så småningom har Elisabet tagit över allt mer av både tecknandet och berättandet, tillochmed skrivandet! Nu vill hon vara ifred när hon ritar, sedan ropar hon på Linda på sitt karakteristiska sätt - varför kommer du inte! - och berättar. Kärnan är en kattfamilj, mamma och pappa och tre kattungar. De går i skolan. De åker till sjukhuset. De gör allt möjligt. Genom dem bearbetar Elisabet allt omkring sig.
 
Jag skulle vilja vara en fluga på väggen en dag i skolan. Att hälsa på fungerar inte, Elisabet är annorlunda när jag är med. För mig berättar hon väldigt sällan saker. Sluta fråga! Jag vill inte prata om det! följt av ett gällt skrik. Men nu har vi fått hem en fulltecknad bok. Kanske kan jag få henne att berätta lite för mig ur den. För nog blir man nyfiken!
 
Det här är katterna som poppar popcorn:
 
 

Arg

Jag har köpt en mönsterbandgrind, som jag har klurat på hur tusan den fungerar. Det går inte särskilt bra, vilket i sig gör mig ganska arg men nu hade jag ändå hittat en metod som var tillfälligt acceptabel.
-Jag vill ha kalla blåbär! sade Roland.
Jag var mitt uppe i det här mönstret:
och behövde räkna de röda trådarna ganska noga.
-Om en liten, liten stund, svarade jag, med avsikt att släppa väven när jag nått pilspetsen. När man väver band med grind så sitter man liksom fast i varpen med ett spänne, med andra änden fast förankrad någonstans, så det är inte bara att släppa hur som helst.
En minut senare, medan jag hade full koncentration på just den där sista spetsen, så märkte jag hur varpen plötsligt gav vika.
-Nej!!! röt jag till när jag upptäckte vad som hänt.
Elisabet hade klippt av varpen.
Inte hela, men tillräckligt mycket för att förstöra hela det här bandet.
 
Jag blev så arg att jag inte ens kunde skrika åt henne, vad nu det hade gjort för nytta.
-Gå in i sovrummet, sa jag så lugnt att bara det måste ha varit ganska otäckt.
Elisabet började gråta, men gick in.
Efter en alltför kort stund kom hon ut igen och ville att jag skulle säga förlåt.
-Jag är fortfarande arg på dig. Jag vill inte vara med dig nu.
Förtvivlan! Å vad hon grät där inne i sovrummet.
Maken gick in till henne och pratade försiktigt. Förklarade att mamma blev både arg och ledsen, och man fick inte förstöra saker. Särskilt inte saker som mamma skapar.
 
Så här arg har jag inte varit på henne i hela hennes liv. Så arg att jag blev alldeles stilla inombords, en otäck stillhet. På ett sätt är det inte så farligt Det var bara ett testband, i garn och färger jag egentligen inte gillar. Men det vet ju inte hon, och det är inte det som är det viktiga.
Jag vill att mina barn ska växa upp i ett hem där det skapas. Maken sitter och målar små miniatyrfigurer till olika spel, och jag håller på med allsköns hantverk. Jag vill kunna göra det med dem i närheten, och de får hjälpa till om de vill. I allt det här ingår att lära sig respektera hantverk. Att förstöra någons skapande... På ett sätt är det som att slå någons barn, med den skillanden att hantverket i sig inte lider av det. För hantverk, det är tid, kärlek, tanke, energi och möda.
Hon måste lära sig. Bara måste lära sig att inte förstöra sådant.
 
Efter ytterligare en liten stund kom hon ut till mig. Kramade mig.
-Nu har jag gråtit färdigt. Förlåt att jag klippte sönder din väv. Jag ska aldrig mer göra det. Säg förlåt!
Det var inte läge att diskutera det här med att säga förlåt eller ej. Jag tyckte inte att jag hade så mycket att säga förlåt för.
-Förlåt, sade jag och kramade henne tillbaka.
Sedan var allt frid och fröjd.

Blöjskratt

Barnen busade på sängen vid nattningen. Roland har fortfarande blöja på nätterna. Han är visserligen sex år, men kissar mycket på nätterna och ursäkta, men det räcker med att tvätta en omgång täcke och lakan per dag. Elisabet började ta på sig en, halvvägs, och å vad lillebror skrattade!
Att höra Roland skratta är verkligen en illustration av pärlande skratt. Det är så smittande och hjärtligt!
Elisabet blev uppmuntrad att fortsätta leka med blöjan. Satte den på huvudet. Kramade och pussade den.
 
Skratt och samspel!
 
 

Kaninbett

Elisabet ville bita mig.
-Bit kaninen istället! tyckte jag.
Den numera ganska skamfilade kaninen som hon fick på Astrid Lindgrens värld i somras och i princip haft i handen sedan dess.
-Nej, det vill jag inte!
-Jo, det är mycket bättre. Kaninen får inte ont. Det får jag.
-Men då blir det dregel på den!
 
Just det. Tänkte inte på det.

P.S.

Med de här testen och bedömningarna så är det ju så, att ju "sämre" hon presterar, desto större chans har vi till att få hjälp... Jag menar, om hon fick full pott på varenda fråga, och är fullt kapabel att själv reservera biljetter till olika evenemang, inser behov av och tar initiativ till hårklippning, tandläkarbesök etc och visar omdöme/urskiljningsförmåga i kontakt med andra/val av vänner och allt annat som frågas om - varför skulle hon då behöva en specialskola?
 
Lite kan jag faktiskt le åt de här frågorna.
Tolvåringen till sin mamma: "Nu är det nog dags att vi bokar tid hos tandläkaren, det var länge sedan nu!"

Ny utvecklingsbedömning

Tredje gången gillt... Efter sjukdom i torsdags och en administrativ miss i måndags var jag och Elisabet på habiliteringen där psykologen Maria hade hittat några icke-verbala test som förhoppningsvis skulle gå bättre att genomföra än de där testpersonen måste svara på frågor. Det ligger ju lite i autismen, att inte vara så kommunikativ.
Jag förhöll mig passiv under testet, och satt och broderade, men hörde ju att Elisabet bitvis inte alls var särskilt samarbetsvillig, särskilt inte när det gällde att använda pennan. Imorgon ska vi gå igenom resultatet, och till dess skulle vi föräldrar ha fyllt i en egen föräldraskattning med omkring 180 frågor i olika katerogier, som kommunikation, samhällsdelaktighet och kunskapstillämpning. Fyra nivåer, från "saknar förutsättning" till "alltid/nästan alltid" med en ruta för "troligtvis" i de fall som man inte vet, anpassat för barn mellan 5-12 år och frågor som:
 
* Beskriver något i flera led, t ex en vägbeskrivning, reglerna för ett spel, etc
* Deltar i samtal om politik eller aktuella världshändelser på ett sätt som visar på förmåga till djupare förståelse
* Ringer vid behov sjukvårdsupplysningen eller vårdcentralen för att få råd angående hälsa och sjukdom eller boka besökstid
* Beräknar realistiskt hur lång tid det tar att utföra en uppgift, gå en viss sträcka etc
* Använder mobiltelefoni, sms på ett kostnadsmedvetet sätt
* Är försiktig i närheten av farliga verktyg/maskiner, t ex motorsåg, gräsklippare
* Undviker att ljuga
* Beter sig på ett sätt som accepteras av jämnåriga
 
Jag tycker inte om sådana här frågor, där man ska gradera på en skala. Särskilt inte frågor som inte är relevanta för oss. Städa sitt eget rum? Vilket rum skulle det vara? Då måste man fundera ut hur man tror att hon skulle göra om hon hade ett eget rum.
 
Egentlgen är det inte alls särskilt roligt att sitta med ett häfte och kryssa för allt som mitt barn inte kan - även om jag tycker att det vore ganska sorgligt om en tolvåring skulle behöva ringa till vårdcentralen själv och fråga om symptom. Och jag är inte ens säker på att tolvåringar FÅR köpa receptfria läkemedel, som en av frågorna var. Men just nu är jag trött. Sov som en stock i två timmar när maken kom hem, och satte mig sedan med det där häftet. Så jag fyllde i lite radiostyrt. Det ska ju göras. Papper ska fyllas i. Bedömningar ska göras. Annars blir det ju ingen hjälp. Vi kör på autopilot ett tag till och hoppas på att energin återvänder snart. Det brukar den göra. Så småningom.
 

Ny dag

Jag gjorde upp en strategi för gårdagen, efter förra inlägget.
Hämtningen kan vara ett stressmoment, när barnen stissar upp varandra och tramsar. Så jag hämtade ett barn i taget med tandemcykeln. Roland fick vara ensam hemma en liten stund, och kände sig stor och stolt.
Vid läggdags förklarade jag för dem att ikväll är mamma så trött, sådär trött så att man skulle vilja gråta, du vet Roland, så trött som du är på morgnarna ibland? Så ikväll får vi hjälpas åt, okej?
Han klappade mig på kinden och var väldigt samarbetsvillig.
Kvällen förmörkades en stund av att Elisabet nöp Roland hårt när han frågade henne varför hon var ledsen över något. Han blev så ledsen, så ledsen, sådär att han försökte dölja att han grät men det märktes förstås. Jag tog honom i famnen och förklarade så lugnt jag förmådde för dem båda att det där var inte alls snällt gjort. Elisabet bad om förlåtelse och jag kände åter den där maktlösheten över att behöva skydda sitt ena barn från det andra, samtidigt som jag försökte känna tillförsikt i att Roland också blir äldre och kommer att kunna försvara sig bättre. Hoppas jag.
Angående morgondagens utvecklingsbedömning, som jag hoppas blir av, så har resursen lovat att komma med Elisabet till habiliteringen. Det innebär att jag kan åka direkt från praktiken på sjukhuset till mötet, en cykeltur på kanske fem minuter, istället för att behöva åka till skolan och hämta Elisabet. En enorm lättnad! Och när det gäller att ta igen förlorad tid, så kommer det att ordna sig det också.
Plötsligt förstår jag flera av mina klasskamrater som har haft ordentlig anledning att bekymra sig över det här med förlorad tid, när de har blivit sjuka under praktiken. Har man ett vanligt jobb, så går det ju att vara sjukskriven eller vabba vid behov, och så är det inte mer med det. Men när en förlorad dag måste tas igen med en annan dag, så kan det bli en ganska otäck spiral. Praktiktid måste tas igen på dagar som man skulle ha gjort hemuppgifter på. Hemuppgifter måste alltså göras på dagar som borde ha varit lediga. De flesta av oss har familjer, som vi vill tillbringa de där lediga dagarna med. Nåväl, det ordnar sig. Allt känns i alla fall bättre, och jag hade en härlig timme vid köksbordet där Elisabet gnolande gjorde sin skrivläxa medan jag satt bredvid och broderade och spökskrev åt henne. Hon väljer omsorgsfullt ut färger och skriver en bokstav i taget med olika färg. Nattningen gick smidigt och jag har inte blivit biten. En bra dag!

RSS 2.0