Legobygge

-Ska vi leka med lego? undrade Roland.
Maken är riktigt bra på att leka, med fart och fantasi och situationer som får Roland att fnittra så att det sprutar ur öronen på honom. Jag har lite svårt för den typen av lekar som han gillar, jag tappar lätt fokus och tycker att det är rätt tråkigt samtidigt som jag önskar att jag inte tyckte att det var tråkigt eftersom jag vill leka med mitt barn.
-Kan vi inte bygga med lego istället för att leka med det? kontrade jag med, och det gick hem.
Roland har mycket lego. Väldigt väldigt mycket. Rent allmänt har barnen inte särskilt mycket leksaker, men lego har vi satsat på. De flesta modeller går sönder rätt snabbt och ligger i halvtrasiga sorgliga högar eller i backar. Några gånger har vi gjort tappra försök att sortera i de respektive satserna, eller färgsortera, men nästan ingenting har varit komplett och då är det inte så roligt. Så nu tog jag isär massa halvtrasigt och vräkte ut tusentals bitar på golvet i kammaren, och vi började bygga av hjärtans lust på fri hand.
Elisabet var också med. Först hjälpte hon mig med husväggen, sedan byggde hon helt egna möbler, och stall till hästarna. I flera timmar satt vi och byggde tillsammans, jag och våra båda barn, och jag hade gärna fortsatt men när klockan är halv tio en söndagkväll börjar det bli dags för mellanstadiebarn att knyta sig.
Det magiska ordet:
Tillsammans.

Torkel Jägare i Månhella

Torkel Jägare var nästan född in i en saga. Yngst av tre bröder, annorlunda, klumpig och i sin iver att duga bar han sig ännu avigare åt så att han rev ner saker omkring sig. Kvick i tanken, men vad hjälpte det i en grovsmedja där det var uthållighet och muskelkraft som gällde? Därför sög han till sig alla berättelser vid elden, om hur det alltid var den tredje och yngsta brodern som till slut löste problemet och vann både kungariket och prinsessan. Nog vore det något, att komma hem som herreman med den vackraste flickan någon sett! Nåväl, han kunde gott tänka sig att komma hem med en vacker prins också. Både män och kvinnor var vackra och lockande. Oräknerliga var de gånger då han fått sig en åthutning i smedjan för att han glömt bort det han var satt att göra, förlorad i åsynen av glänsande muskler som arbetade. Då rymde han ut i skogen istället. Där var det ingen som tjatade på honom. Där kunde han låtsas att han var världens bästa spanare och jägare. Övade sig i timmar på att smyga efter vilda djur, så ljudlöst som möjligt.
Hemma blev allt värre ju äldre han blev. En småpojke kunde väl få springa i skogen, men skulle han vara en del av den här familjen så måste han faktiskt dra sitt strå till stacken och det innebar att arbeta i smedjan, därmed basta! Se på dina båda bröder, ta efter dem!
Det var nu inte så lätt att jämföra sig med de tystlåtna, starka ynglingarna som tog efter far i allt och gjorde allting rätt. Torkel var för rastlös, de rätta musklerna ville inte utvecklas och han kände sig instängd i den varma smedjan. Efter ett ordentligt familjegräl i yngre tonåren där han återigen blev kallad en lat odugling och snyltare fick han nog. Om han inte dög, så skulle de minsann slippa honom!
Med indignationens tårar fritt rinnande sprang han ut i skogen, till sin fristad. Här tänkte han stanna livet ut, så det så! Han skulle nog visa dem! Exakt vad de skulle få se var han inte helt klart över, men något storslaget! De skulle få ångra! Tigga honom om att komma tillbaka för att de upptäckt att de inte klarade sig utan honom. Yngste brodern skulle få upprättelse till slut!
När mörkret föll mattades revanschlystnaden av. Så ensamt det var i skogen! Så många underliga ljud som inte hördes under dagen. Svischanden. Snörvlanden. Krafsanden. Usch, varför hade han bara sprungit iväg sådär! Hungrig var han också. Undrar om han skulle kunna smyga hem igen. Med svansen mellan benen? Nej tack!
Stoltheten fick honom att räta på sig. Jaha, så han hade överilat försatt sig i en knepig situation. Så fick han väl lösa den, då! Till att börja med måste han stanna där han var, så att han inte förirrade sig för långt bort. Sedan behövde han faktiskt lite verktyg. Gärna en filt eller två, för vårnatten var ganska kylig. Extrakläder vore inte dumt. Något att förvara vatten i. Lite bröd. Eldstål!
Under den natten föddes en övertygelse. Han skulle klara sig i skogen! Varför skulle han inte kunna bli en riktigt skicklig jägare? Han var duktig på att skjuta prick. Åtminstone på stilla mål. Det var väl bara att öva sig! Full av självförtroende och den märkligt lätta känslan man kan ha i kroppen efter en sömnlös natt smög han tillbaka till byn så fort det ljusnade. Inte hem, fattades bara, utan till vännen Knut som med sina föräldrar drev ett minimalt jordbruk. Försiktigt smög Torkel in i husets enda rum och ruskade på klumpen i den säng som han hoppades var Knuts. Han hade tur.
-Mh?
-Kom med ut!
-Nu?
-Nej, igår! Kom nu!
Yrvaket snubblade Knut upp och ut på farstutrappan.
-Jag behöver din hjälp!
Ivrigt radade Torkel upp allt han under natten hade kommit på att han behövde.
-Va?
-Kniv, rep, både tjockt och tunt, några filtar, och… äsch, du sover ju fortfarande!
Omilt skvätte Torkel lite kallt vatten från regntunnan i ansiktet på den yrvakne.
-Hördu!
-Hjälper du mig?
När Knut vaknat till och fått situationen klar för sig, så drogs han också med i äventyrsandan. Tillsammans byggde de ett ordentligt vindskydd och en eldstad. De experimenterade med att tillverka en båge men kom fram till att de behövde ordentliga verktyg till det och att de nog måste försöka skaffa en hantverkskunnigt tillverkad. Den egentillverkade fungerade dock bra att öva prickskytte med. Knut kastade iväg kottar och gräsbollar för att ge Torkel ett rörligt mål att öva på. Hela våren och sommaren ägnade de åt vad som till hälften var en spännande lek, till hälften allvar. Knut hade ju arbetet på gården att sköta, men dagarna var långa och ljusa, gården var liten och hans föräldrar tog lättare på livet än Torkels. Så länge de hade mat på bordet och gården inte vansköttes, så mådde pojken bara bra av att vara ute och se sig omkring! Nötter och bär hade han också med sig hem, det förgyllde kosten.
Efter den första ensamma, oroliga natten fann Torkel att han njöt av att sova i skogen, med ett ordentligt skydd och vetskapen om att ha en vän att dela allt spännande med. Ändå fann han till sin förundran att han saknade familjen. Flera gånger hade han lekt med tanken på att besöka dem, men kom fram till att han måste ha åstadkommit något mer rejält innan dess. Frustrationen växte. Det var inte alls så lätt att lära sig på egen hand som han trott. Nu kändes det som att behöva uppfinna hjulet på nytt.
-Det känns som att vi bara leker, klagade han för Knut en kväll när de satt och metade vid bäcken.
-Tja, kanske det. Vad är det du vill då?
-Jag skulle vilja klara mig i skogen, på riktigt. På sommaren går det an, men hur ska jag klara mig i vinter när jag verkligen måste kunna jaga för att få mat? Det enda vi har lyckats fånga hittills är en död uggla.
-Då är det nog dags att du börjar be om hjälp.
-Vem då? Jag känner ingen!
Knut funderade.
-Det är en gårdfarihandlare i trakten nu. Jag frågar honom om han känner till någon!
Jodå, gårdfarihandlaren var bekant med de flesta inom ett stort område, och lovade undersöka saken.
Några veckor senare väntade en väderbiten figur vid vindskyddet när Torkel varit på en planlös tur i området. Tyst satt hen och rökte en pipa med långt skaft. Nickade kort som hälsning. Torkel visste inte riktigt vad han skulle göra. Nickade tillbaka och slog sig ner på den andra av stubbarna framför eldstaden. När figuren rökt färdigt rengjordes pipan noggrant innan den stoppades undan innanför skinnvästen.
-Så du vill lära dig leva i skogen du.
-Jo, det var tanken.
Eftertänksam nick.
-Namn är ett människors påfund. Varken djur, stenar eller växter vet eller bryr sig om vad du kallar dem. Människan har emellertid ett behov av att sortera och kategorisera. Därför ska du få lära dig namn. Mig kan du kalla Kai.

Det blev starten på Torkels nya liv. Skogen som han älskade och hade försökt leva i fick ett nytt djup när han lärde sig om växter, mineraler och djur. Kai hyste en djup respekt för allt levande och inpräntade i honom att aldrig ta ett liv, vare sig från växt eller djur, för rent nöje eller av likgiltighet. Grymhet var det största tecknet på mänsklig svaghet! Djuren förtjänade respekt och en så snabb och smärtfri död som möjligt. Respekten visades också genom att ta tillvara alla delar av djuret. Senor, hud, fett, hinnor, ben, allt fanns en användning för. Han fick lära sig att tillverka bågar för olika ändamål, bygga ett ordentligt vinterrede åt sig – ja, Kai kallade det för rede – och hur han skulle hålla värmen. Kai förklarade sig vara en ensamvarg som inte tyckte om för mycket sällskap åt gången.
-Ett par dagars intensiv träning, ett par dagars övning tills du kan allt jag har att lära ut.
Ett par dagar var ett flytande begrepp. Ibland dröjde det veckor innan Kai dök upp för nästa lektion, men Torkel var ändå nöjd med arrangemanget som gav honom tid att repetera och experimentera på egen hand. Allt smygande i skogen under uppväxten hade givit honom en god grund och han lärde sig snart att fånga djur med snara. Med ett litet knippe fasaner på ryggen kände han att det var dags att gå hem till familjen. Den första snön låg i ett tunt täcke och han hade varit borta sedan våren.
-Någon som är sugen på fasan till middag? hälsade han nonchalant, med ängslan väl dold, när familjen satt samlad till frukost.
-Jaha, är det dags att komma hem nu! Det börjar bli kallt, kan man tro?
Mor snörpte på munnen och korsade armarna över bröstet.
Då reste sig fadern och räckte ut handen mot Torkel.
-Fasan blir utmärkt det. Slå dig ner och ta lite frukost.
Bröderna sneglade försynt på mor, men det var far de ville likna.
-Trevligt att ha dig hemma igen.
-Vad har du haft för dig?
Moderns bemötande hade modfällt Torkel men nu kände han värmen sprida sig i bröstet.
-Jo, det ska jag berätta!
Så hittade han på en hårresande historia om hur han blivit bortrövad av trollen men kommit loss senast igår tack vare sin list.
-Och de här fåglarna plockade jag med mig på vägen. Tro det eller ej, men de växer på träd i trollens rike!
Männen drog på munnen.
-Så allt prat från Knut om att du byggt dig en hydda i skogen...?
Torkel log brett.
-Det är bara sagor, förstår ni väl!

Med tiden blev han Torkel Jägare, den som alltid ordnade prima kött till festligheterna, tillika Torkel Sagoberättare som välkomnades i alla hem. Dit han kom, blev det fest. Grannar bjöds in, instrumenten putsades av. Diskreta blinkningar, hemliga möten, brustna hjärtan. Inte kunde en sådan som Torkel stadga sig, det förstod man väl? Efter en obehaglig incident då en ung flicka trodde sig vänta hans barn tog han det lite försiktigt och höll sig till män eller gifta kvinnor. Så många var det nu inte, byn var liten och han ville helst fortsätta hålla sig väl med alla.
Livet rullade på. Storebror Olaf gifte sig med Anna och fick två barn som dyrkade sin farbror. Pojken Eirik kunde lyssna i timtal på berättelser, om och om igen, och följde gärna med ut i skogen. Knut fann Isa och fick fyra barn med henne. Tredje födseln höll emellertid på att sluta illa. Flickan föddes alldeles för tidigt och det var osäkert om hon skulle klara sig. Isa var svårt medtagen så vården av den lilla föll på Knut, som ständigt bar henne under skjortan.
-Jag vill att hon ska höra mina hjärtslag, förklarade han grumligt för Torkel när de en dag satt i solen och lät en flaska mjöd gå mellan sig.
Torkel hade dragit sig för att besöka vännen. Med de två första barnen, och med Olafs barn, var allt bara roligt. Man kunde skratta och skoja. Nu tyngdes situationen av ett allvar som han inte riktigt tyckte om.
-Det är nog en bra ide, instämde han vagt utan att ha någon aning om saken.
-När mor dog härom året så sörjde jag inte. Hon hade haft ett bra liv, tämligen långt ändå. Alla ska dö. Det är så det är. Men du Gode, kan hon inte få leva lite först?
Torkel hummade lite. Visste att han utan tvekan skulle ställa sig ivägen för en pil mot Olafs barn. Dem kände han och älskade. Ja, Knuts äldre också. Men ett sådant här litet knyte? Det var ju knappast ens en människa. Mer en liten harpalt. Eller faktiskt, som en kattunge, som syskonen Karel och Lina hävdade att hon var. Deras Missan.
Knut snöt ur näsan på marken.
-Fy tusan, vad har du haft i det här mjödet? Jag måste sätta mig på dass en stund. Kan du ta henne?
-Vad?
-Kan du hålla henne? Om jag bara skulle pissa så kunde jag nog klara det, men nu får du skylla dig själv om du bjuder mig på rävgift.
Utan att vänta på svar krånglade han ut det lilla paketet och räckte det till Torkel.
-Öppna skjortan.
-Men...
-Seså, hon får inte bli kall! Konstra inte, det är väl inget underligt med att ha en unge på bröstkorgen?
Hjälplöst fann sig Torkel i att få den lilla inpackad under tunikan. Andhämtningen var snabb som hos en skrämd skogsmus, och han kunde känna det lilla hjärtat slå ofattbart hårt mot hans hud.
-Såja, viskade han och kupade försiktigt sin hand över henne. Du är trygg hos mig. Far skulle bara gå och... hm... Han kommer snart. Ingen fara. Jag är här.
Efter en lång stund kom Knut tillbaka och räckte ut händerna för att ta barnet. Torkels första instinkt var att skydda henne från att bli tagen från honom, från den livsuppehållande värmen. Knut såg rörelsen och log lite.
-Man känner sig både mäktig och maktlös samtidigt, inte sant?
-Jo.
-Torkel?
-Mm?
-Vi har varit vänner länge nu.
-Sant.
-Vi har upplevt mycket tillsammans. Hjälpt och stöttat varandra i både svåra och glada stunder.
Torkel skämdes lite, kände att han nog borde ha kommit tidigare men nåja, nu var han i alla fall här och hade till och med tagit hand om den lilla en stund. Skammen ersattes av stolthet.
-Jo, vi har gjort så gott vi har kunnat i alla fall.
-Om något händer mig... Ser du efter mina barn då?
Tyst såg Torkel undan, in mot sin älskade skog. Knut skyndade sig att tillägga:
-Jag menar inte att du ska uppfostra dem eller ha hand om dem till vardags och så! Även om jag litar på att du skulle klara det utmärkt, så är det inte... Det har jag ingen rätt att be dig om och det är inte heller det jag vill. Men... titta till dem ibland? Se till att de har det bra? Hjälpa Isa lite då och då om hon blir ensam med dem? Se till att ingen är elak mot dem om de blir föräldralösa?
Pyret på bröstkorgen gnydde och Torkel kände något underligt bryta fram. En känsla av... ansvar? För första gången räddes han inte det ordet. Ansvar på avstånd, det skulle passa honom fint! Stadigt mötte han vännens blick.
-Det skulle jag sätta en ära i!

Trettiofem år senare hade han henne återigen på sin bröstkorg.
Herregud.

I skogen märkte Torkel endast av årstidsväxlingarna, medan åren som gick mättes i hur barnen växte. Eirik hade smittats av hans frihetstörst, gick hellre i skogen än arbetade i smedjan. ”Kunde väl tro det”, muttrade Olaf och blängde på sin bror. Han var dock inte lika hård mot pojken som deras far varit. Ville inte riskera att förlora honom.
Livet förflöt i ett behagligt tempo.
Tills det slog i spillror.

Redan på långt håll hade något känts annorlunda utan att han kunde sätta fingret på vad det var. Ju närmare byn han kom, desto hårdare slog hjärtat i bröstet. Varför var det så tyst? Vad var det för underlig lukt? Och de märkligt stilla vibrationerna, varifrån kom de?
När han såg den nedbrända byn, så var det som att hjärnan slutade fungera. Så märkligt, var det enda han förmådde tänka. Därefter steg fasan. Vettlöst rusade han runt i allt det svarta. Försökte ruska liv i de förkolnade, förtvinade gestalter som bränts inne eller låg spridda på gårdstunen. Sjasade bort korparna och ropade i öronen på de som lyckats fly undan elden men blivit nedstuckna. Skrek namnen på alla han älskade, alla vänner och släktingar, utan en tanke på att det kanske fanns någon i närheten som ville ta även honom av daga.
Först när han nådde Knuts lilla stuga ute i kanten av byn tystnade han.
Nedanför vårdträdet, som inte nåtts av elden, låg den enda kvinna han någonsin älskat så djupt att han varit beredd att avstå ifrån sitt fria liv.
Lina.
Knuts äldsta dotter, vacker, vänlig, rörande naiv.
Inte en skråma syntes på hennes vita kropp. Inte ens korparna hade nänts hacka i hennes skönhet. Så vit, så blå, så kall! Instiktivt drog Torkel av sin tunika och lyckades få den på henne. Brokorna och hosorna likaså.
-Förlåt, jag vet att de luktar svett och inte alls är särskilt rena och hela och fina. Jag ska se om jag kan hitta något annat åt dig senare, blir det bra?
Nej, tänkte han tyst. Jag har inte blivit galen. Jag vet hur det ligger till. Men just nu behöver jag få bete mig såhär. Måste låtsas lite till. Det här är för stort för att ta in just nu.
-Så, jag bär dig lite. Jag tänkte att du skulle få hälsa på mig, du har ju aldrig varit i mitt lilla krypin. Minns du hur vi brukade skoja om att du skulle besöka mig där? Att jag skulle behöva någon som du, som kom och gjorde det fint hos mig? Du är så duktig på det, Lina. Allt du rör vid blir vackert. Tror du att jag blir vacker nu, när jag bär dig såhär?
Hela vägen till hans vinterrede småpratade han med henne. Låtsades få svar. Skrattade lite.
Jodå, så hade det varit, att de pratat om hans lilla hem. Det måste ju se förfärligt ut där, menade Lina. Med tanke på hur ovårdad han själv var. Den kommentaren hade fällts av henne redan som barn, vilket hade sårat honom lite då han själv tyckte att han lade en del möda på att vara både snyggt och praktiskt klädd. För Lina gick emellertid det estetiska framför allt praktiskt. Han hade med nöje utstått hennes uppsnyggningsförsök. Låtit henne både tvätta och fläta hans hår och stoppa in blommor i länkarna. Ansa skägget. Ju äldre hon blev, desto svårare hade det blivit att behålla den farbroderligt gemytliga tonen och inte flirta med henne. Knut må vara hans bäste vän, men Torkel var tämligen säker på att en uppvaktning inte skulle uppskattas. Troligen inte av Lina heller. Hon drömde om en fin, rik och vacker man. Noll av tre var inte särskilt imponerande. Det sades att kärlek och hosta kan man aldrig dölja men han gjorde verkligen sitt yttersta.
I hyddan lade han försiktigt ner Lina på den skinnbeklädda bädden, rättade till hennes ostyriga lemmar och fann fram en filt som han bredde över henne.
-Vänta här så ska jag hämta något att dekorera med så gott jag kan.
Som bedövad gick han planlöst runt en stund och plockade åt sig allt vackert han kunde se. Midsommarens alla blommor, glimmande stenar, några lövruskor. Inte tänka. Inte tänka. Händerna skakade våldsamt när han bredde ut blommorna över filten och hennes långa hår. En impuls att skära av en hårslinga att spara sjönk undan då han inte förmådde sig att göra någon som helst åverkan på hennes gestalt. När den sista stenen var utlagd stod han länge och såg på Lina. Tänkte: ”
Jag skulle kunna fortsätta låtsas. Inbilla mig att du fortfarande lever, att du bara sover. Men trots alla mina skrönor så ligger det inte till för mig att vara oärlig. Inte när det är allvar. Och om jag låtsas, så kan jag inte hämnas dig.
Ett iskallt lugn fyllde honom från topp till tå. Ja, han skulle hämnas dem alla.

Torkel länsade sitt lilla hem på de ting han ansåg sig behöva innan han tog farväl av Lina. Utan att se sig om gick han till sitt tanketräd, en stor ek där han brukade klättra högt upp i kronan och fundera över tillvaron. Nu tänkte han över sin situation, medveten om att en adekvat reaktion på katastrofen låg och lurade någonstans i sinnet utan att förmå sig att bryta ut ännu. En av hans filosofikamrater var präst, och senast häromveckan hade de diskuterat det pågående kriget. ”Att döda är alltid en synd, men ibland är det vad som krävs för att försvara det vi håller heligt. Det vi måste akta oss för är dock att döda av samma skäl som de, och på samma sätt. Om vi också hänfaller till grymhet, så kan vi lika gärna gå över till furstens sida.”
Nej, tänkte Torkel. Han skulle inte vara grym. Tvärtom skulle han döda dem så barmhärtigt han kunde, precis som han gjorde med djuren. Inte plåga dem i onödan. Han skulle bli den gode hämnaren.

Till en början höll han sig i ensamhet. Utövade alla sina smygarkonster och sköt endast när han såg fienden ensam eller i så små grupper att han hann döda dem allihop. För varje fälld furstetrogen gjorde han ett märke i sitt koger, för att kunna göra bot när tillfälle gavs. Ibland gick det dagar, rentav veckor innan han lyckades få korn på någon, ibland hade han en riktigt bra dag. Så småningom fann han den gömda motståndsrörelsen och började umgås med dem. Försåg dem med kött och fick mänskligt sällskap i utbyte. Lärde sig om Nyckeln och Väktarna. Lovade att hjälpa dem, utan att för den sakens skull svära någon ed. Han fick höra att furstefolket hade tagit många fångar, och hoppet steg. Kanske hade inte hela hans familj blivit utplånad ändå? Beslutsamheten ökade ännu mer.

När befrielsen väl kom, så bröt sorgen ut med full kraft. Dittills hade han haft något att kämpa för. Något att hoppas på. Först nu tvingades han inse att alla var borta. Vänner, syskon, barnen som inte var några barn längre. Vad fanns det nu att leva för? Skönheten i naturen, freden, javisst, men han var så innerligt trött! Under en period släppte han allt. Drack sig redlös dagligen. Vaknade med hamrande baksmälla och förbannade livet samtidigt som han inte förmådde göra slut på det. Han ville bara... slippa. Få sova.
På väg in till Månhella för att fylla på sitt spritförråd mötte han en en dag en gestalt som väckte något till liv i hans fortfarande berusade hjärna.
-Ah, Torkel, så bra. Har du tid att hjälpa mig lite?
Karel! Gode Herre, det var Karel, Knuts äldste son! Var det sant, eller såg han i syne? Det fanns bara ett sätt att ta reda på det. Att följa med.
-Javisst. Visst.
Karel tog sig fram med en provisoriskt tillverkad krycka. Halva vänsterbenet saknades helt från ljumsken. Likadant var det med vänsterarmen, där en otäck grop buktade in i kläderna där axeln borde sitta. Bara det var en indikation på att han nog inte var ett hjärnspöke.
-Hur står det till med dig då? undrade Karel i neutral samtalston.
-Jo tack... Lite huvudvärk bara.
Godmodigt skratt.
-Festat om lite, vad? Ja, det kan man väl få lov till ibland. Spara lite till höstfesten bara! Du förser oss väl med förstkassigt kött, som vanligt?
-Höst..fest?
-Som vanligt. Missan håller på att brygga rönnbärsvin, och Lina är ute i skogen idag och plockar nypon.
En iskall hand grep om Torkels inre.
-Är Lina i skogen?
-Ja, hon tjatade om att jag skulle följa med och hjälpa henne, men vi har råkat ut för en liten olycka med huset så jag behöver faktiskt snickra lite på det. Far och jag hjälps åt men han börjar bli så klen så det vore bra om du hjälpte till lite.
Fylld av onda aningar följde Torkel med mot byn, lyssnande till Karels fantasier om festförberedelserna. När de kom fram till resterna av byn, som såg kusligt fridfull ut nu när naturen lagt en förlåtande slöja över förödelsen, fick Torkel tårar i ögonen av att se hur Karel hade försökt bygga upp sitt hem igen med kvistar och mossa. Med reducerade lemmar fanns det inte stor möjlighet för honom att göra det ordentligt. Han svalde hårt flera gånger och klarnade strupen genom att harkla sig.
-Ja du, Karel. Jag ser att det har blivit en rejäl skada. Låt mig hämta några vänner så kan vi hjälpas åt att få ordning på det här lite snabbare!
Karel lyste upp och log brett. Först nu såg Torkel något underligt längst in i blicken. En sorts distans.
-Tack du, det vore bussigt!
-Jag tror nästan att vi behöver en helt ny stock, den här gamla ser lite rutten ut, tycker du inte?
Han viftade vagt med handen åt rishögen. Karel gned sig om hakan.
-Jo, kanske. Ja, du har nog rätt!
-Kom så går vi och letar rätt på ett riktigt bra träd, och fäller det.
Inte gick det att bygga hus med färska träd, det visste han nog, men just nu var han desperat efter att få komma därifrån och få något annat att tänka på!

Mötet med Karel var det som gav Torkel livsgnistan tillbaka. Löftet till Knut ekade i hans minne. ”Se efter mina barn!” Den uppgiften hade han misslyckats grundligt med, men nu skulle han göra sitt bästa för att gottgöra! Fylld av ny energi började han höra sig för om hjälp med bygget och material. Alltför många gårdar kring Månhella stod tomma. En del kunde återbefolkas av de som förlorat sina hem, men det fanns gott om halvt raserade hus med oskadade stockar som han med gott samvete fraktade till sin gamla by. Sakteliga tog huset form. De som hjälpte till hade fått strikta order att spela med och inte uppröra Karel i onödan med fräna kommentarer. Kryckan hade diskret bytts ut mot en rejälare, och Karel blev involverad i bygget så gott det gick. Alltid fanns det något mindre att bära, något att hålla.
-Grunden till smedjan är faktiskt intakt, påpekade någon en dag. Och städet står där det står. Kanske skulle vi ta och bygga upp smedjan också, och se om vi kunde få hit en smed? Vi skulle gott kunna behöva en lite närmare, nu när vi försöker reparera staden så gott det går. Ahriksriddarna behöver säkert också en smed. Det här är inget dumt läge alls för en smedja! Vad säger ni?
Motstridiga känslor stred i Torkel. Ville han bygga upp sina rötter igen, eller låta dem vila i myllan? Åh, pytt, han var väl ingen småunge! Man måste vara praktiskt, inte sentimental.
-Det är klart att vi ska bygga upp smedjan!

Sakta men säkert började Månhella resa sig ur askan och järngreppet. Invånarantalet hade reducerats starkt, eftersom endast de som behållits som tjänare tillåtits leva under furstens styre. Resten hade fått tjäna som mat åt Nidvinter eller förvandlats till vandöda. Ganska många hade också lyckats fly. Köpingen som nu byggdes upp var en blandning av återvändare, nyanlända och ovanpå det runt hundratalet Ahriksriddare som fått ta över Månhella slott. Allt som påminde om ockupationsmakten jämnades med marken. Stämningen i staden präglades av revanschlust och nybyggaranda. Så småningom skulle väl var och en hemfalla till sina egna affärer, men än så länge hjälptes man åt.

”Den skramlande tunnan” var tillhållet för de återvändare som inte riktigt orkade med entusiasmen. De som såg på nykomlingar med misstänksamhet. Torkel var i grunden en positiv man men ibland behövde han få sitta i ett hörn och bara gräva ner sig tillsammans med andra dystergökar.
Plötsligt stod hon där.
Missan!
Ännu ett av Knuts barn som hade klarat sig mot all förmodan. Hans lilla pyre, den tysta och försynta, Eiriks skugga som han försökt stötta så gott han kunnat i hennes övergivenhet. Ömheten exploderade i bröstet när han tog henne i sin famn. Hon verkade inte leva i någon sorts låtsasvärld som Karel gjorde. Kanske kunde han prata med henne? Verkligen prata allvar, få sörja de förlorade tillsammans med någon som känt dem lika väl som han? Behovet att ta hand om henne blev överväldigande och trots att hon var lång tycktes hon inte väga mer än en fjäder i hans famn när han bar henne till sitt krypin som bara var marginellt större än det han lämnat Lina i för vad som kändes som en livstid sedan. Sedan dess hade han inte satt sin fot i den delen av skogen.
Vad som hände sedan kunde han varken förklara eller försvara. Aldrig förr hade han känt någon attraktion till henne. Egentligen gjorde han det nog inte nu heller. Inte till henne som person, men hennes doft, hennes röst, allt påminde honom om en lycklig tid som han skulle ge vadsomhelst för att få tillbaka. Hade hon avvisat honom eller ens tvekat så skulle impulsen snabbt ha sjunkit undan, men nu... Sant att han hade initierat, men hon hade tagit över kommandot med en sådan självklarhet att han inte förmådde sätta stopp även om en del av honom hunnit ångra sig.
”Jag ska bära din skugga...”
Det var inget litet löfte.
Gamla instinkter sade åt honom att fly från ansvaret, tillbaka in i skogen, leva sitt ungkarlsliv lika fritt som förr. Ett hugg av dåligt samvete ansatte honom också. Eirik levde, hävdade Missan bestämt. Om han levde, så betydde det att Torkel hade tagit sig friheter med brorssonens trolovade. I krig och kärlek var allt tillåtet sades det i sagorna, men hur var det med fred och tillfällig lusta?
Han suckade djupt och ändrade ställning på britsen som blev alldeles för hård att ligga på med en annan människa över sig.
Missan lyfte huvudet, så att hennes panna vilade mot hans haka.
-Sover du inte?
-Nej.
-Fryser du?
-Nej.
De flesta kläderna hade han fortfarande på sig, liksom hon. De hade inte tagit sig tid till annat.
Tystnaden hotade att bli ansträngande.
-Berätta en saga för mig, bad hon till slut.
Det stod still i huvudet.
-Jag kommer inte på någon. Jag har inte berättat sagor på många år.
Hon låg också tyst en stund, innan hon sade:
-Har jag någonsin hört den där om när du träffade på ett vildsvin lika stort som ett troll?
Hennes formulering fick honom att skratta till. Mindes att det var ungefär så han hade börjat alla sina berättarstunder.
-Nej, den har du aldrig hört.
-Berätta den för mig!
-Då måste jag lägga mig bättre tillrätta. Du är tung, vet du.
Hon log lite och reste sig upp, och rättade samtidigt till kläderna. Han gjorde detsamma. Undrade om de skulle prata om vad som hänt, låtsas som ingenting eller bara låta det bero så länge. Kanske var det ingen stor sak. Kanske var det en livsavgörande händelse.
Torkel lade sig på sidan på britsen, så att det blev en smal remsa kvar åt henne. Där lade hon sig igen, med ryggen mot hans bröst och hans arm tryggt om henne.
Så tog han till orda:
-Jo, det var en dag mitt i den kallaste vintern...

Resa

I våras fyllde maken femtio, och vi pratade om att försöka göra någon resa tillsammans. Det var flera år sedan vi var iväg på tu man hand. Mina föräldrar kunde se efter barnen några dagar, så jag lämnade dem i Västervik i måndags, åkte till Arlanda i tisdags där jag mötte upp maken, och så kom vi tillbaka från London natten till lördag och mina snälla föräldrar skjutsade barnen hela vägen till Uppsala.

De hade haft det så bra dessa dagar! Inget tjafs. ”Vi håller inte på med sådant längre”, förkunnade Elisabet. En sanning med lite modifikation möjligen, men särskikt mycket bråk är det verkligen inte mellan dem. De hade gått ”Godis eller gåta”, vilket var Rolands variant av ”Bus eller godis”. Om de svarade rätt på gåtan så behövde de inte ge något godis. Han kom nämligen inte på något bus att hota med, och grannarna tyckte att det var riktigt trevligt att få gissa gåtor.

Jag är så innerligt tacksam över hur lätt livet är just nu! Att allting flyter på så bra med barnen att vi kan lämna dem i flera dagar utan att känna att vi lassar en massa jobb på någon annan. Inga berg med smutstvätt. Inga sönderrivna eller oönskat dekorerade tapeter. Inget behov av att det är just vi som är där, även om Roland saknade oss lite.

Det var mycket skönt att få hem barnen igen, men också mycket skönt att kunna vara utan dem lite.

Att allt fungerar.

 


Tjugonde oktober 2010

Detta datum var den ett år långa utredningen av Elisabet färdig, och diagnosen "infantil autism" sattes, föga förvånande. De största bekymren under den här tiden var egentligen själva utredningen. Att släpa med henne till den ena experten efter den andra för att vi skulle försöka få henne att göra det ena eller det andra så att de kunde bedöma henne. Hur hon höll pennan - vilket hon inte gjorde, eftersom hon satt i sin vagn och gallskrek under hela läkarbesöket. Hur hon lade ett pussel - vilket hon inte gjorde eftersom hon inte var ett dugg intresserad. Timslånga intervjuer med oss som föräldrar, med häpnadsväckande frågor som "hur reagerar hon om du är på toaletten och ber henne om något som inte alls hör dit, till exempel en visp?" Ja du, kära psykolog eller vad du nu skulle föreställa, jag hade faktiskt aldrig testat det av någon underlig anledning. Om de ville att vi skulle svara på sådana frågor, så kanske vi borde ha fått dem innan så att vi givits tillfälle att prova?
Överhuvudtaget har det varit kontakten med habiliteringen som varit det jobbigaste med autismen. Elisabet själva har vi kunnat hantera. Perioderna av problemskapande beteende har vi löst med egna metoder. Det första vi fick lära oss på "Första steget"-kursen, som vi nyblivna autistföräldrar (innan var vi ju märkligtbarnföräldrar) erbjöds, var att "alla känner en stor sorg när de får det här beskedet", levererat med en ledsen, förstående min av kursledaren. Jag protesterade. Verkligen inte alla! Kursledaren svarade mig irriterat att kanske lite alla, men - (tillbaka med hundögonen och tonfallet som gjorde mig ännu mer rasande:) "De allra flesta känner en stor sorg."
Sorg?!
Min underbara, mystiska unge har genom detta enda ord - autism - fått just det skydd och de rättigheter som gör att hon kan få den hjälp och det stöd som hon behöver! Fraser som  "Låt det inte vara autism! Vadsomhelst utom det!" och "Att få diagnosen var som att få ett slag i magen" tyder endast på att omvärldens bild av autism är något hemskt, en dom, ett ord som gör att barnet låses in i en mörk cell. För om det inte är autism, så kommer det att... ja, jag vet inte - gå över? Som om knutan i bröstet inte var cancer utan en ofarlig cysta, bara att ta bort?
Missförstå mig inte. Vi mötte en del fantastiska personer på habiliteringen. För en tid sedan mötte jag den unga psykologen som ansvarde för Elisabet, vi stannade och pratade en stund och jag vet att alla som har haft närmare kontakt med Elisabet har varit genuint intresserade av att hon ska ha det bra. Vi hade bara lite olika idéer om vad det innebar och hur det skulle gå till. Till slut var det den rara psykologen själv som vänligt föreslog att vi kunde bli utskrivna från habiliteringen, om vi inte tyckte att vi hade någon nytta av dem längre. Nyttan har främst legat på andra plan, som i överlämningen mellan förskolan och sexårsverksamheten, men när Elisabet väl hade börjat i resursskolan så fanns redan all kompetens hos den egna personalen. Det kändes onödigt med dubbla åtgärdsprogram. Att bli utskriven från habiliteringen kändes som en lättnad.
 
Finns det något som har varit besvärligt med autismen?
Jodå, nog finns det en del - men det mesta som ställer till det för autistiska personer och deras anhöriga är ofta sådant som är vanliga tillbehör till autism, men som egentligen är fristående begrepp som kan drabba andra också, likväl som det inte är alla med autism som har dem. Då pratar jag om självskadebeteende, ångest, sömnsvårigheter, panik om rutiner inte följs, perceptionsstörningar, kommunikationsstörningar... Det där "Första steget" gav en målande beskrivning av allt vi kunde förvänta oss och mer därtill. Det vi har kämpat mest med är att det tog så lång tid för Elisabet att bli torr, också något som är vanligt i samband med diagnosen. En del kommunikationsproblem har vi fortfarande då och då. Ibland gäller det att väga sina ord på guldvåg.
 
Men i grund och botten är autism inget annat än ett annat sätt att tänka. Ett annat sätt att se på världen.
Elisabets sätt att tänka kan ibland krocka med vårt, och med det som är vedertaget i samhället. Ibland är hennes sätt betydligt sundare. Hon vägrar att stressa. Tar på sig de kläder hon tycker om, utan att bry sig om vad någon annan säger. Hon har integritet som få. Kör sitt eget race. Å andra sidan pratar hon inte med främlingar om hon inte vill, och skulle hon komma ifrån oss i en folksamling är jag inte säker på att hon tänker kommunicera med någon främling för att komma tillrätta.
 
Sju år med autism. Sju plus snart fem år med en flicka med genuint gott humör och humor, som aldrig har långtråkigt, som är tillgiven, intelligent, kreativ, som skulle klara sig utmärkt i en helt annan typ av samhälle men som behöver lite extra stöd i detta. Det har hänt att jag gråtande skrivit förtvivlade inlägg. Kanske blir det helt annorlunda när tonårshormonerna sätter in, eller kanske inte. Jag tänker inte ta ut bekymmer i förskott.
Det jag fokuserar på är att just nu är livet helt perfekt!

Att leva i nuet

På väg till Rolans skola imorse mötte jag den fantastiska specialpedagogen som vi hade mycket att göra med när Elisabet fortfarande gick i Näraskolan. Vi växlade några vänliga ord, bland annat om huruvida jag läst gårdagens krönika i lokaltidningen, som handlade om att leva i nuet. Det hade jag inte, men inspirerades ändå att skriva några ord om detta.
 
Mycket av filosoferandet kring att leva i nuet handlar om att uppskatta ögonblicket. Ganska ofta är det en bra inställning, att lyfta blicken och se allt som är bra. Men, handen på hjärtat, alla ögonblick är inte så toppen. Ibland är uppmaningen att leva i nuet nästan ett hån.
 
Ett persiskt ordspråk lyder, i engelsk översättning: "This too shall pass". Även detta skall läggas till det förflutna. Det kompletterar att leva i nuet. Det finns nämligen som ni vet nu vars största fördel är att det kommer att ta slut. Det finns övergripande nu som tär, men i detta, ögonblick av nu som är fantastiska. Framför allt ser jag det i mitt arbete. Det lilla svårt sjuka barnet i ett mardrömslikt paraply-nu skrattar åt clownerna i ett underbart micro-nu. Eller för egen del, under den fleråriga kampen mot kisstvätten, plötsligt ett befriande nu som representerades av en torr säng.
 
Att leva i nuet kräver också en insikt om framtiden. Jag försöker lära Roland att om läxan blir gjord i god tid, så kommer alla nu fram till dess att den ska lämnas in att bli mycket behagligare. Ett nu är ju inte bara en isolerad händelse utan även en del i en lång kedja, där varje val i nuet påverkar framtiden.
 
Om det övergripande nuet inte är särskilt behagligt, så gäller det ändå att med jämna mellanrum reflektera över situationen, för att inte riskera att missa om nuet har blivit bättre. Det gäller också relationen mellan människor. Har min medmänniska ett jobbigt nu och känns snäsig, så säger det inget om hur läget är imorgon. Då är det ett nytt nu att leva i.
 
I ett genomfruset nu i hällregnet finns hoppet om ett nu med torra kläder och varmt te.
Efter det varma teet kanske jag måste ut i hällregnet igen - desto större anledning att njuta extra av det nu som är angenämt!
 
Nu är mitt liv helt perfekt. Vi har mat och ett trevligt ställe att bo på. Jag försöker att inte oroa mig över den kommande renoveringen och hyreshöjningen, för det kommer också bara att vara en lång räcka av nu varav en del kommer att vara bra, andra jobbigare för att till slut förhoppningsvis landa i ett paraply-nu som är lugnt igen. Barnen trivs i skolan och är friska, jag och min man har arbeten vi trivs med. Vi lever inte i ett nu fyllt av krig och svält och sjukdomar. Bara det är värt ett stort mått av tacksamhet!
 
Nu - ska jag åka ner på stan och köpa pennor till mitt nya bokprojekt.
Nuet efter det - ska jag luncha med en av mammorna från Elisabets föräldragrupp.
Eftermiddagsnuet - ska jag jobba och hantera varje nu utifrån vad situationen kräver.

Tankens makt

Häromveckan kikade jag i kvartersbibliotekets "returtunna", där man kan ta och lämna egna böcker som man vill. Just nu är jag visserligen inte inne i en av mina mer andliga perioder men kunde inte motstå att plocka åt mig "Tankens makt - Energin som kan förändra världen" av Betty Shine som är en framstående helare och som har skrivit flera böcker inom ämnet.
Tredje delen handlar om "De döda tingens hemligheter", där hon beskriver hur konstnärers energi finns kvar i det de skapar. Denna passage studsade jag till på:
 
"Det borde ge alla författare stor tillfredsställelse att veta att deras energier finns i vartenda ord de skriver. - - - Det spelar ingen roll vad det är för handling, det kommer att vara författarens personlighet som fångas upp av den som handskas med boken. Jag har ofta tagit upp en bok i en affär bara för att genast lägga tillbaka den på hyllan. Jag kunde inte öppna och läsa i den på grund av vibrationerna. - - - Å andra sidan finns det böcker som har en underbar helande kvalitet, och när man väl har börjat läsa är det svårt att lägga dem åt sidan."
 
Kanske är det inte enbart arrogans och envishet som gör att jag tycker så illa om tanken på att någon ska peta i mina texter. När några av mina vänner korrekturläste "Välkommen till Mysteria" så bad jag dem om att endast påpeka rena typfel och om jag upprepade mig, inte komma med åsikter om formuleringar eller stil. Kanske finns det någon del av mig som vet att just det sättet jag skrev på, öppet och ärligt och med hjärtat i handen, som skulle beröra läsarna mer än om den följde någon förläggares schema. (Inte för att någon förläggare var intresserad, men ändå.) Kanske utstrålar boken just det jag vill åstadkomma - min gränslösa kärlek till och glädje över mitt märkliga barn. Förkastandet av sorgekulturen. De positiva aspekterna av att ha ett barn som tänker annorlunda. Jag har vid flera tillfällen sett hur någon har börjat bläddra i boken, och liksom sjunkit ner med hela sitt medvetande och nästan slitit ögonen ifrån texten för att de egentligen inte har tid att läsa just då. Är det för att jag är en så suverän skribent? Knappast. När jag i våras redigerade boken med tanken att ge ut den som e-bok så såg jag en hel del som jag nog hade kunnat bearbeta lite mer. Kanske är det just kärleken som är det magnetiska.
 
Ni ska veta att jag saknar att skriva om Elisabet. Jag vill så gärna dela med mig av alla framsteg hon gör, om allt klockrent hon säger. Men hon har bett mig låta bli, och om jag inte respekterade det så skulle texterna istället bli fyllda av dåligt samvete istället för stolthet. Nu känner jag emellertid en lust att sammanställa alla texter jag har skrivit sedan hon började i förskoleklass, som handlar om det svåra men lyckosamma skiftet mellan den "vanliga" skolan och resursskolan, och hur fantastiskt livet kan fungera för en autistisk flicka om hon får rätt stöd. Jag ska låta tanken mogna, och eventuellt ta det som årets NationalNovelWritingMonth-projekt. Sedan, om det känns rätt i magen, så ska jag fråga henne om jag får lov att publicera dem. Många är i den sits jag var, vi vill så gärna att det ska fungera på ett sätt som vi har tänkt oss. Om en sådan bok skulle vara det allra minsta stöd för någon, så gör den världen lite bättre.
 
Ordets makt är större än vi ibland tänker på.
Ord kan såra, men de kan också läka!

"Ett smutsigt barn vittnar om obildade föräldrar!"

Dagens krönika på DN.se lyste med denna rubrik. Nu läser jag ytterst sällan krönikor, just av denna attitydanledning och för att jag sällan läser tidningar och alltså inte råkar ut för dem. Att jag alls gick in på den här sidan idag var för att jag ville se om det hade hänt något i Sverige som föranledde flaggning på halv stång utanför Språkvetenskapen, och då lyste denna rubrik emot mig.
 
Låt mig korrigera:
 
"Rubriker som denna vittnar om obildade journalister!"
 
Kanske var själva krönikan mer nyanserad. Det får jag inte veta eftersom redan rubriken fick det att snöra ihop sig i bröstet på mig. Föräldrar till barn med NPF och/eller andra psykiska funktionshinder vet att rubriken skulle kunna vara:
 
"Smutsiga barn vittnar om föräldrar som valde andra strider idag."
 
Det sista dessa föräldrar behöver är att bli anklagade och idiotförklarade.
 
Elisabet lägger alla sina kläder i tvättmaskinen varje dag, gudskelov. Oavsett om de är smutsiga eller ej. Jag tvättar hellre sju tröjor, sju par byxor, sju par underbyxor och sju par strumpor i veckan än försöker lura ifrån henne kläder som är så styva av smuts att de kan stå för sig själva, med bråk och tårar och panik till följd. Att sedan hennes kläder är både fläckiga och trasiga gör inte henne ett dugg och det är en strid jag väljer bort. Jag får inte lov att laga hål i kläderna, men hon accepterar gränsen jag har satt: om de är FÖR trasiga, så får hon bara ha dem hemma. Hål på knäna är okej i skolan, stora hål i grenen är det inte. Och hål går det. Fort. Vi måste bita ihop och tåla det, om vi inte ska behöva köpa nya byxor varje vecka. "Huvudsaken är att barnen är hela och rena", säger folk förnumstigt varpå jag tittar på mina båda barn som lyckligt strosar runt i trasiga och fläckiga kläder. Roland bryr sig inte heller om det där med hål. Ett tag i våras ägde han inte en enda tröja som inte var söndersliten i armbågarna. Då köpte vi ett gäng nya, men när han får välja gräver han gärna fram de trasiga. De är ju mjuka och sköna, vad gör det att det är lite hål i dem?
Ja, vad gör det, egentligen? Jag väljer att tro att mina trasiga barn kan vara en tröst för de barn som kan tänkas komma till skolan i liknande trasor, som inte har valt det själva. Att det är ett vettigt inlägg i slit-och-släng-debatten, att man kanske inte alltid måste vara så himla hel. Samtidigt har jag uppenbarligen ett behov av att förklara mig och försvara mig. Och jag vet att de är rena, eftersom Roland också lägger sina kläder i tvättmaskinen varje dag som storasyster, men vissa fläckar går aldrig ur. "Det är inte smuts, det är soja!" konstaterade Elisabet självklart en gång när jag påpekade hur hon såg ut efter en måltid.
 
Lärare och vårdpersonal skulle kunna bidra med en annan rubrik:
 
"Smutsiga barn vittnar om stressade, sjuka eller funktionshindrade föräldrar".
 
Samma föräldrar som trycker i barnen alvedon på morgonen och lämnar på dagis, trots att de vet att barnen egentligen inte mår bra, för att de av olika anledningar inte tycker sig ha tid att vabba. Föräldrar som skickar sina lusiga barn till skolan trots upprepade tillsägningar, för att de inte förstår problemet eller förmår ta tag i det. Föräldrar vars barn självmant går till skolan trots feber, för att de vet att de inte får någon mat hemma. Samma barn som går varv på varv runt på stormarknaden och ber demonstratören om en liten, liten smakportion till av korven på en tandpetare, för de blev inte mätta av den första. Är dessa föräldrar uteslutande obildade? Knappast. Något har hänt så att de inte fungerar som de borde i föräldrarollen, men en depression frågar inte efter utbildningsnivå innan den lamslår dig.
 
Naturligtvis finns det även smutsiga barn till följd av obildade föräldrar. Kanske är krönikan inte så kategorisk som rubriken antyder. Men jag tänker inte läsa - utifall att den är det.
 
 

Lite uppdatering

Imorgon är det dags för Elisabet att åka på läger igen. Vi har förberett packningen, och använt packlistan som "guidelines". Elisabet tycker inte om att ha finkläder, och har aldrig använt solglasögon, alltså strök hon de punkterna.
Det har hänt så mycket med henne på så kort tid. Det går stundtals att föra samtal med henne som inte rör ett bestämt tema som hon bestämt, fullt av upprepningar. Hon tänker, resonerar, drar slutsatser, planerar och sätter sig in i hur andra tänker och känner. Det är fantastiskt!
 
Senaste tiden har det rasat in en massa spam-kommentarer på ryska och andra vackra men okända skriftspråk, ibland flera om dagen, så jag stänger av aviseringar för nya kommentarer. Eftersom jag skriver så sällan nu, så är det inte så många som lämnar relevanta kommentarer, men jag berättar det så att ni inte undrar varför jag inte svarar på en eventuell kommentar.

Slagskeppet

Nu är det sommarlov, vilket innebär fritids för Roland och Elisabet fram till midsommar. Nu är det emellertid planeringsdagar och annat som gör att båda barnen var hemma med mig igår. Vädret var sisådär, men en liten cykelutflykt kändes lagom så jag baxade ut tandemcykeln som inte använts på länge och pumpade upp den.
Elisabet och jag har lite olika uppfattningar om vad det innebär att hjälpa till att trampa. Att bara följa med i trampornas rörelse är visserligen bra, men mer avsaknad av hinder än konkret hjälp. Bitvis fick jag be henne gå av, när det sluttade lite uppför.
-Det är för tungt, hävdade jag.
Dottern undrade:
-Eller är det du som är svag?
 
Jomen.

Om kost

Redan 2010 skrev jag ett inlägg om det här med kost och autism. Nu finns det forskning som visar att det finns ett samband mellan för många hjärnceller, som borde ha dött på fosterstadiet, och autism. Det skulle kunna förklara varför många autistiska personer har en rubbad perception. Och då har kosten ingenting som helst med själva autismen att göra.
 
I ren desperation efter att ha dragits lite väl länge med envist virus och förkylning ovanpå det har jag köpt en ruskigt dyr juice som jag drack under en period för fem-sex år sedan, som jag minns att jag mådde bra av. När jag nu läste alla fördelar som juicen sägs ha, så stod där bland annat att den har uppgetts "hjälpa" vid autism. Det är lite farligt att uttrycka sig så, för som jag skrev för flera år sedan - vad är autismen? Om man tar bort allt annat, som också har ett annat namn, som sömnsvårigheter, ätstörningar, självskadebeteende, tvångssyndrom, humörsvängningar - vad är det kvar då? Jo, ett annat sätt att tänka, och det kommer inte att bli neurotypiskt bara för att kosten ändras.
 
Samtidigt är det självklart att kosten har en inverkan på hur vi mår. Vi har tur, Elisabet har plåtmage och kan stoppa i sig det mesta utan att bli dålig, och är fullständigt harmonisk trots sin något begränsade, lite väl kolhydratbaserade kost. Vi ser ingen anledning att ändra på något, eftersom hon mår bra. Men om någon som inte kan förklara "ont i magen" istället skriker och bits, och sedan byter kost och därmed helt ändrar beteende, så ligger det kanske nära till hands att tänka att glutenfritt hjälpte mot autismen. Någon märker att socker trissar upp barnet, utesluter socker, märker en förändring och då var det sockerfritt som hjälpte mot autism. Eller laktosfritt. Eller Omega3. Kanske ligger det också något i det här med läckande tarmar. NPF-världen består till stor del av desperata föräldrar som vill prova allt. Kroppen är en intrikat konstruktion. Det är lätt att bli på dåligt humör om den inte fungerar ordentligt. Den här mirakeljuicen (som jag aldrig skulle ha köpt efter den där kvacksalveriosande beskrivningen om jag inte hade provat den innan och hade eget facit på hand) kanske hjälper till med någon fysisk balans i kroppen, som gör att den upplevs "hjälpa vid autism."
 
Men.
 
Ingenting "hjälper mot autism". Tålamod och förståelse kan hjälpa till MED autism. Och kosten kan möjligen hjälpa till att lugna ner destruktiva beteenden som är fysiskt relaterade, som det autistiska tankesättet gör svårare att identifiera och hantera.
Det handlar om att hitta en balans. Att hitta en väg till ditt unika barns välbefinnande.
 
 
 
 
 
 
 

Om medgångar och motgångar

Idag fick jag frågan om vi haft några problem när vi sökte vårdbidrag för Elisabet. Hon hade hört om så mycket krångel.
Ja, det är mycket som inte stämmer när det gäller stöd och hjälp och assistans och bidrag. Men, det är det som inte är bra som hörs och syns. Mycket går faktikst som smort. Många vänliga och hjälpsamma människor. Men det är som med de flesta nyheter - det positiva är inte intressant att lyfta fram. Det ska poängteras hur många människor som dog i en bussolycka i ett annat land, men inte hur många som överlevde. Inga berättelser om hur bra assistansen fungerar hörs i media.
 
För oss har allt gått som på räls. Förskolan frågade oss om de fick kontakta en specialpedagog för att kika på hur de kunde hjälpa Elisabet, och frågade sedan om de fick söka om en resursperson till henne och om vi gick med på att börja en utredning. Vi har fått alla intyg utan krångel och fick vårdbidrag direkt, först fullt, sedan halverat när hon började sexårs. En fantastisk person frågade om inte hon skulle kunna få lov att låna Elisabet ibland, och bli stödfamilj. Kommunens personal, överväldigad av tacksamhet över att få en ansökan i stil med att "vi vill ha en kontaktfamilj, vi har redan hittat en familj, kan ni fixa det formella?" istället för ett "hjälp oss hitta en familj!", ordnade allt snabbt och har alltid varit vänliga och tillmötesgående i all kontakt vi haft med dem. Att byta skola från vanlig till resursskola var en jobbig process rent emotionellt för mig, men administrativt sett var där inga som helst problem från något håll. Alla är måna om Elisabet, och om oss.
 
Det räcker med att ett enda barn far illa när det ska sparas pengar och lagar tolkas utifrån vinklar som långtifrån handlar om barnets bästa, så är det ett stort misslyckande. Det är klart att det ska tas upp och helst åtgärdas omedelbart. Men ibland är det viktigt att påpeka att mycket också är bra.

Sportlov

Tredje året i resursskolan har vi lärt oss - på skolloven arrangeras roliga saker av fritids! Bästa sportlovsarrangemanget har därför i år varit att Elisabet går på fritids varje dag, medan Roland har varit ledig fyra dagar och ska gå på fritids imorgon.
Visst kommer tanken - är det rätt att skicka iväg sitt barn till fritids på ett lov, trots att pappa är ledig och lillebror ska vara hemma? Är det att utnyttja systemet och smita undan sitt eget ansvar som förälder? Borde jag inte kunna roa mitt eget barn under ett lov? Behöver inte hon också få vara ledig?
Så kan man tänka.
Man kan också inse hur det skulle bli om båda barnen var hemma hela lovet. De nöter en del på varandra om de spenderar för mycket tid tillsammans. Inte lika mycket som förr, och absolut inte så mycket som många andra syskon, men nu är det så att många av Tores kamrater antingen är bortresta eller går på fritids och även om han gärna sitter i pyjamas en hel dag och tittar på film, spelar spel och leker för sig själv, så räcker det inte till ett helt lov och då är det lätt att ta till nöjet "reta sin syster".
Man kan också tänka att fritids har planerat en massa roliga aktiviteter utifrån att det kommer barn. När vi pratade med fritidspersonalen om att hon nog skulle komma varje dag, så möttes vi av "å, så roligt!" I måndags när jag lämnade Elisabet (den lyxen unnar vi oss, att vi har avbeställt taxin och sover tills vi vaknar självmant, och så följer vi henne) så berättade de att det bara skulle vara hon och ett barn till under veckan, så de var uppriktigt glada att ha henne där. Förra lovet hade de saker planerat, och så kom inte ens det barn som var anmält.
Man kan också se på sin dotters min, hennes glittrande ögon och breda leende när vi sitter på bussen, och hur hon bokstavligt talat skuttar in för att hänga av sig ytterkläderna.
Hon har det bra, och gör en massa roligt. Bio, Tropiska Växthuset, utflykt till Hammarskog. Lillebror har det bra, och får både tid i soffan och tumanhandtid med pappa på stan och på äventyrsbad, och har också faktiskt hittat en sportlovsledig kompis som han lekt med idag. Kvällarna blir lugna tack vare att de har haft egna saker för sig. Då kan vi spela spel, eller bara finnas nära varandra.
 
Recept på ett bra sportlov är långt ifrån universellt.

Julklappar

Att köpa julklappar till Elisabet har bitvis varit ganska knepigt. Ibland har hon kryssat för saker i en leksakskatalog, som hon visserligen blivit glad för men genast lagt undan och aldrig lekt med. Det är något sorgligt med leksaker som inte blir lekta med.
Men nu har vi börjat ge henne kläder, något hon verkligen uppskattar och använder! Hon funderar över vad hon kommer att få, och hur de kommer att se ut, vilken färg, kortärmat, långärmat, mönster och så vidare. Det är så roligt!

Snabbvisit hos fyrorna

Allt är just nu lugnt och bra och jag njuter hejdlöst av att det mesta fungerar. Jag ringde trafikcentralen idag och bad dem hälsa taxibolaget att nej, det är inte alls okej att bara släppa Elisabet och låta henne gå in själv. Läs de instruktioner vi har upprepat ett antal gånger och förtydliga för era vikarier att de måste ha kontakt med någon i hemmet innan de släpper henne! Idag fanns det stor risk för att hon skulle varit helt ensam hemma när hon kom. Hon skulle klara det, men de måste kunna förbereda henne i taxin på att hon för första gången någonsin skulle komma hem till en tyst och mörk lägenhet!
 
Häromdagen skulle jag lämna ett exemplar av min senaste bok till en granne vars son gick i Elisabets parallellklass. Nu har de möblerat om i fyrorna, och det har tillkommit ett helt gäng från en annan skola som bara har klass 1-3, men nog kände jag igen de flesta och de kände igen mig. Frågade vad jag gjorde där. Hade blivit så stora. Precis som Elisabet, som snart är lika lång som mormor.
 
För ett år sedan hade jag något ärende till personalrummet på skolan runt Lucia. En stund senare skulle treorna lussa, ville jag inte lyssna på dem? Om jag hade tid?
Det hade jag, och njöt av ett stämningsfullt tåg och minnet av när jag senast såg dem lussa, i sexårsklassen.
 
De var så viktiga för mig en tid, de här barnen. Som en enhet. Individerna gläds jag fortfarande åt att träffa och prata med, men med mellanstadiets ommöblering, och nya lärare, så börjar jag kunna släppa känslan av saknad.

Att "berätta"...

En av frågorna som ibland tas upp i NPF-kretsar är hur man ska berätta för barnen att de är autistiska. För mig har frågan känts främmande. Vad är det att berätta, liksom?
Idag frågade Elisabet, apropå absolut ingenting:
-Varför bytte jag skola?
Jag svarade lugnt:
-För att du tänkte annorlunda.
Så var det inte mer med det.

RSS 2.0