cariad

Rolands pupiller är olika stora, upptäckte jag i höstas. Kanske har han haft det hela livet, men för säkerhets skull skall det kollas upp. Först var vi på vårdcentralen, och igår till ögonmottagningen. Med senaste besöket i färskt minne, trots att det är två år sedan, förberedde jag Roland på att det kanske skulle droppas grejer i hans ögon, men att jag inte visste det. Jag tittade också på kallelsen så att det inte skulle vara samma läkare. I så fall hade jag bokat om. Missar man fempoängskursen i empati så får man inte ha med mina barn att göra, tacksåhemsktmycket.

Det här besöket var som rena terapin! Roland satt så lugnt och stolt på stolen, tittade hit och dit han skulle, fixerade Pelle Svanslös borta på dörren medan ögonen belystes, lät läkarstudenten titta, tog emot klisterlappen för ögat, pekade på alla bokstäver, även de allra minsta, som han såg med båda ögonen. Svarade redigt på frågor om hur gammal han var och att han gick på dagis. Nästan så att jag grät bara av tacksamheten! Han fick en tatuering med ett lejon, som vi genast gick in på toaletten och satte på (man behöver fuktigt papper till det, om någon undrar varför vi måste gå in på toaletten för det!). Han var så stolt, så stolt! Lunchhamburgare på Max innan vi åkte hem och myste i soffan innan det var dags att hämta Elisabet från fritids.

 

En av Elisabets skolkamrater, Maj, följde med hem. Alla barn (och bitvis Håkan) satt i soffan och spelade SuperMario på vårt nya WiiU, och var så nöjda med det. Riktig sportlovsfeeling, förr om åren präglades sportloven av SuperMario och Kid Icaros hos bästa vännen i Klockrike. Roland blev lite spexig av att en söt flicka kom på besök, särskilt vid maten då han busade lite extra. När vi har gäster vill jag helst att de sitter i köket, annars är det här (tyvärr men jag har givit upp kampen) soffätarbarn.

-Lek inte med maten! förmanade Elisabet skarpt. När man äter ska det vara lugn och ro!

 

Vid läggdags var det mycket bus i båda barnen, så de fick hållas på sängen en lång stund. Elisabet försökte få på Roland pyjamasbyxorna med begränsad framgång. Jag hörde inte vad han sa, men hennes förmanande svar på det var:

-Jag är inte din mamma! Jag är din storasyster! Så, ta på dig byxorna nu!

 

Två dagar den här sportlovsveckan har hon fått gå på fritids, i för henne nya lokaler, med lite blandade barn. I onsdags bara några timmar, igår från tio till tre. Det hade gått jättebra! Hon utvidgar hela tiden sina trygghetszoner. Det var länge sedan hon satt cementerad i soffhörnet i hemklassrummet.

 

På kissfronten går det också framåt. Inte på natten, där är det oftast blött nuförtiden, och nog blir det ett antal byxor att tvätta dagligen, men hon har i alla fall börjat försöka hitta strategier. När hon blir kissnödig, så sätter hon sig på golvet och vickar lite. "Då behöver jag inte kissa längre", förklarar hon. Jag förstår ju vad det är som händer, jag kan också förtränga kiss-signaler en stund genom att knipa till ordentligt. Så nu är nästa steg att hon ska koppla den signalen till att det nog är smartare att gå på toaletten genast istället för att försöka vicka bort känslan.

För att illustrera detta, kom Elisabet just in i köket, satte sig på golvet och vickade, varpå jag skickade ut henne i badrummet. Om en stund ska vi ut i pulkabacken. Något litet sportigt kan man ju ta sig för när det nu är sportlov!

I helgen läste jag Ulla-Carin Lindquists bok "Ro utan åror", som handlar om hennes tankar om livet och döden under hennes sista tid. Hon hade ALS, en sjukdom som finns i periferin i min tankevärld eftersom en bekant med en son i Rolands ålder kämpar mot detsamma.

Ulla-Carins berättar att hon har drivits av adrenalinet, hungern, kaos. Jagat efter bekräftelse och bevis på att hon dög. Tänkt att "Det blir bättre imorgon. Först ska jag bara. Sedan ska jag göra." Tänkte att det var stressen som gjort henne mottaglig för sjukdomen.

Den typiska ALS-patienten är just högpresterande, stressad, med enorma krav på sig själv. Och ofta, som med min kollega från Kungliga Operan, konstnärssjälar som brinner.

Boken handlar mycket om att leva i nuet, om att finna skönheten i stunden, att känna lycka över hur intensivt maten smakar när man vet att det är allra sista gången, för att imorgon sätts en slang in i magen. Tacksamheten över att äntligen, äntligen ha tid att ligga på sängen bredvid sin son och titta på en film, även om det är på grund av förlamningen som hon har denna tid. Äktheten i vänskap, att bara få vara tillsammans med någon, kravlöst.

 

Döden har i min värld varit en snabb process. Farfar dog när jag var fyra, jag minns inte mer än att pappa kom från sjukhuset och såg allvarlig ut, Själva sjukdomstiden minns jag inte, om den var lång eller kort. Nästa som försvann var morfar, Han visste om att han skulle dö, även om han till synes var kärnfrisk. Sista gången vi sågs hade han tårar i ögonen, har jag fått berättat för mig, och min kusin minns att han samma dag satt en lång stund med henne i knät, som för att ta farväl. Sedan dog han på natten, med mormor vid sin sida, då hjärtat gav upp. Senare samma år dog mormor också. Hur svag hon hade varit förstod inte jag, då var jag sju år och dolde sorgen i besvikelse över att inte få ta ledigt från skolan för att åka och fira hennes sjuttioårsdag. Hon hade varit på ett vilohem, och satt i taxin på väg hem till sitt nytapetserade kök. "Nu ska det bli skönt att komma hem", sade hon, suckade och dog. Jag undrar vilket hem hon menade.

Flera andra släktingar dog också mycket fort. Det har präglat mig starkt, i att livet är något som finns ena dagen, och kanske är borta nästa. Liksom människor. Samtidigt är jag fullständigt övertygad om att själen aldrig dör, så bara för att relationer i det här livet kan ta slut på ett ögonblick betyder inte att de saknar värde. Tvärtom! Vetskapen om att en vän kan försvinna gör att jag gärna skriver det där brevet, ringer det där samtalet eller hälsar på. Att vi gör den där resan till Mumindalen igen, som vi gjorde i somras, för att Roland så gärna ville. Vem vet om vi har möjlighet till det nu i år? Glädje är ingenting man ska vänta med. För att orka göra de roliga sakerna, så måste man ibland ta dem före de tråkiga.

 

Min livsstrategi är att undvika stress så gott det går, och att ta ut glädje där den finns. Det kräver lite balans. För att undvika stress, så behöver jag en ekonomisk trygghet, något som jag tycker att vi har lyckats bygga upp. Med den i ryggen så går det att till viss del unna sig de glädjeämnen som kostar pengar, som att resa till High Chaparral. Överskottet är till för att investera i upplevelser och vackra ting. Så trots att livet kan ta slut imorgon, så skulle det vara ett för stort stressmoment för mig att låna pengar á la Lyxfällan, utifall livet nu håller på ett tag till. Att planera för att livet ska fortsätta även imorgon är inte detsamma som att ta för givet att det gör det. Jag tar nämligen ingenting för givet. Inget utom äkta vänskap och kärlek. Den är given och skall därför tas för given.

 

Jag tror att Ulla-Carin kan ha haft rätt. Att stressen gjorde henne mottaglig för sjukdomen. Därmed inte sagt att man automatiskt blir sjuk vid stress, eller att man slipper den av att leva lugnare, men långvarig stress sätter sina spår rent fysiskt. Därför försöker jag hålla fast vid mina strategier för att behålla mitt lugn. Som idag. Jag fick ta över Rolands förkylning och har alls inte energi nog att vara en aktivt avledande och pedagogisk mor när ungarna så fort maken stängde dörren för att gå till skolan började trissa upp varandra. Roland kastade lego omkring sig, Elisabet skrek högt (något jag låter henne göra, det är bättre att hon skriker än biter) och ville bli tröstad, jag tröstade, Roland kastade en ny bit för att Elisabet skrek, och så var vi inne i en ond cirkel. Jag andades djupt och slappnade av så mycket jag förmådde, trots att instinkten var att stålsätta mig, och visualiserade båda barnen i soffan med varsin våffla framför barnkanalen. Så blev det till slut, och eftermiddagen blev lugn.

 

Av samma anledning, att undvika stress, tackade jag idag nej till ett jobb som jag verkligen ville ha. Jag hade sökt sommararbete på barnavdelningen i Västervik, och blev uppringd av chefen själv som sade att de behövde någon som kunde jobba över två perioder, det vill säga, från veckan före midsommar till den elfte augusti. Och det kan inte jag. På pappret skulle det kunna gå att ordna, om jag tog extra lång semester, men precis hela sommaren skulle jag inte kunna klara av. Ingen musikkurs i Bäckedal, min främsta batteriladdare. Inga spontana resor med familjen. Ingen sammanhängande vila inför det som jag hoppas kommer att bli ännu en intensiv höst, med vidareutbildningen (som för övrigt är på ett år heltid istället för två år halvfart som den varit tidigare) och jobb. Hur gärna jag än vill, så är det inte värt det när jag vet att jag kommer att stressa mig sjuk av det. Kanske inte ALS-sjuk men illa nog. Jag är glad över att möjligheten gavs, och tar det som ett gott omen!

 

Jag brukar fråga någon gång om året vilka ni är som läser. Om någon orkat så här långt, så vet jag att ni är tålmodiga människor som står ut med lite förkylningssvammel! Så, vem är du? Hur har du hittat hit? Har du följt med från början? Känner du oss?

 

Italien, landet man förväntas hamna i när ett nytt barn väntas. Det normala.

Den här helgen låg Italien i Östergötland.

Medan Elisabet var hos stödfamiljen, så reste Roland och jag för att hälsa på den föräldragruppfamilj som flyttade dit från Uppland för två år sedan. Elisabets föräldragrupp visserligen, men Roland hade så fantastiskt roligt med flickorna när de hälsade på i Västervik i somras, så det kändes som ett lockande resmål! Jag ville så gärna göra något med bara honom, dels för hans skull, dels för min. Så vi tog tåget till Norrköping där vi blev hämtade med bil till en närliggande ort.

Barnen fann genast varandra och började leka. Jag blev överöst med visningar av olika leksaker och beundrade. Tapasmiddag och trevliga samtal.

Carina, jämnårig med Elisabet, ville gå igenom det papper med frågor som skolan hade lämnat åt både föräldrar och barn att svara på. Jag erbjöd mig att läsa frågorna, och njöt hejdlöst av att få kommunicera "på italienska" med en sjuåring.

 

Liknelsen med att telefonera på olika sätt kom för mig.

Att försöka föra ett samtal med Elisabet, är som att stå i en gammaldags telefonkiosk med en näve blandade mynt i ena näven och en tung lur med en halvt avklippt sladd i andra. Har man tur, så lyckas man pilla i rätt mynt för ytterligare ett par sekunders samtal. Sannolikheten är emellertid större att fel mynt ska läggas i, att ljudet sprakar eller att luren tappas. Men att prata med Carina om frågorna som skolan ville ställa, om hur hon känner sig när hon går till skolan, om hon har några kompisar, vad hon tycker är roligt, om det är något som känns svårt... det är som att ha den nyaste tekniken i händerna med så gott som obegränsad batteri- och samtalstid. Finns inget uppenbart som kan störa samtalet, innan det får ett naturligt slut. Ett avkopplande sätt att tala, i jämförelse.

 

Redan vid sju började Roland bli trött och ville lägga sig, men sedan fick han lite ny energi och höll sig uppe en timme till. Vid åtta var jag själv så trött att jag gärna hade lagt mig att sova bredvid honom, men jag hade inte åkt till mina vänner för att sova så vi satt och diskuterade livet över en kopp chai några timmar innan jag kröp ner bredvid min älskade lilla pojke och var så tacksam, så tacksam över det liv jag lever och de vänner jag har.

På lördagmorgonen vaknade Roland varm och medtagen. Lilltjejen i familjen hade också varit krasslig under natten, så vi ställde in det halvt inplanerade teaterbesöket och bara tog det lugnt hemma innan det var dags att åka hem. Då var det synd om Roland! En lång stund sov han i mitt knä på tåget, men trots extratröja och overall så frös han och ville bara hem.

I de stunderna kan jag plocka fram supermamman, åtminstone när jag bara har ett barn att ta hand om. Jag blir inte stressad av att mitt barn gråter väldigt högt på ett tåg, eller någon annanstans. Då kan jag andas lugnt, utstråla tröst och lugn, tala mjukt och till slut få dem att komma till ro. Jag förstår ju precis varför de gråter, och hur skulle jag själv vilja bli bemött? Inte med irritation i alla fall!

Väl framme i Uppsala var det nästan en halvtimme innan bussen skulle gå. I det läget är det ingenting att tveka över, jag ringde på en taxi. För att samla lite karmapoäng erbjöd jag en tjej som också väntade på bussen att åka med.

 

Hemma väntade Elisabet och Mysteria. Samtalet med de udda mynten i näven. Fragment.

-Har du haft roligt?

-Ja!

-Vad har ni gjort?

(Inget svar, frågan var förstås för öppet ställd)

-Var ni på Leos lekland?

-Ja!

-Var det roligt?

-Att - då fick man inte ha med sig gosedjur!

-Var gjorde du av din katt, då?

-Ingenstans!

-Fick du ta med den ändå?

(Inget svar. Går fram till en nästan tom chipspåse.)

-Jag hittade den här!

-Så bra!

-Först låg den så här: (rullar ihop den.) Sedan hände det en katastrof!
-Ojdå, en katastrof! Vad hände då?

-Den doingade upp sig!!!

(Mamma börjar skratta hejdlöst. Elisabet påpekar förtrytsamt:)

-Det var inte roligt!

-Jag tycker att det var jätteroligt!

-Det kan man tycka, svarar då Elisabet vänligt, men blir sedan irriterad igen och vill bita mig.

-Du får inte bita mig, eller någon annan. Du får bita dig själv.

-Men jag vill inte ha ont!

(Mamma börjar skratta igen, är så trött efter den intensiva resan att jag inte kan låta bli.)

-Tror du att jag vill ha det då!

 

Mysteria.

En weekend i Italien är ett välkommet avbrott.

Men - borta bra, hemma bäst!

Idag kom ett kuvert från Books-on-Demand precis innan jag skulle iväg till dagens arbete. Jag trodde att det handlade om bokmässan, och jag var beredd att kasta mig på telefonen för att boka tid i deras monter, men det var ett lektörsomdöme från Katharina Jacobsson, som i BTJ-häfte med häftepos 13107222 skriver väldigt fint om "Välkommen till Mysteria". Citat ur recensionen är tillåtet i enlighet med upphovsrättslagens regler, men citatet får inte omfatta hela recensionen (tyvärr!) och det får inte ge en missvisande bild av recensionen. Men jag får alltså citera valda meningar, nu när jag angivit lektörens namn och häftets nummer.

 

"Välkommen till Mysteria är en vacker berättelse - - - ger inblick i olika händelser och Elisabeths personlighet visar upp sidor som många inte tror är förenliga med diagnosen autism. - - - boken domineras av liv, kraft och en stor glädje över att Elisabeth finns till - - - Hela texten är en kärleksförklaring till dottern och fantastiskt spännande att läsa."

 Jag blev så glad! Nu hoppas jag bara på att landets alla bibliotekarier känner att den här ska vi köpa in! Den som vill får gärna lämna inköpsförslag till närmaste bibliotek. Tack vare er hjälp finns den till exempel i Skövde! Och är ni med i någon bokklubb, skicka gärna ett förslag till dem också. Den här länken kan då bifogas:

http://www.btj.se/default.aspx?search=karin%20oswald&startat=0&sortOrder=Asc&sortBy=Author&media=Books&fetch=25&lang=False&avail=True&robots=True

 I övrigt hade vi ett trevligt mindre kalas igår för två av föräldragruppsfamiljerna, och idag åktes det både skridskor och hades musikterapi, som ju är vardagsmat nuförtiden!

Tänk att livet kan vara så här bra nu, när hösten var så jobbig!

 

Upplägget för kalaset var öppet hus mellan 13-17. På pappret låter det jättebra med ett sådant upplägg, att folk får komma och gå lite som de vill, men i praktiken kan det bli så att alla kommer mellan två och fyra och den första timmen ägnas åt att fundera på om någon alls tänker dyka upp. Nu blev det inte så, eftersom Amira - efter en förfrågan från hennes föräldrar - kom redan halv ett, men det var svårt att svara på hennes fråga om när de andra skulle komma. Halv fyra, kanske? Men Amira är en kavat tjej som satt i köket och målade och pratade med mig, så vi hade nog kunnat roa oss om inte Malin hade dykt upp klockan ett. Flickorna lekte vilt med varsitt skjutdon, de jagade hästtjuvar och låtsades att mina oskyldiga barbieprinsessor var onda drottningar. Sedan blev det precis som jag hoppats, gästerna löste av varandra i en lagom ström. De hemtillverkade MinaVänner-böckerna blev en succé, barnen tyckte det var roligt att dekorera med klistermärken och bokmärken, och få sina namn tryckta med stämpelbokstäverna jag köpt. Alla var noga med att få med böckerna hem och visade dem stolt för den förälder som kom och hämtade, och ingen knotade över att de fick den istället för godispåse.

Fikat hade jag gjort enkelt. Muffins och popcorn och saft. Amira efterlyste glasyr, och jag sade att det hade jag på förra årets kalas, men det hade blivit förfärligt kladdigt så jag skippade det i år. När de mumsade satt de i soffan och pratade om vad de tyckte var roligt att göra på kalas. Dansa, och leka dans-stopp, tyckte någon.

-Vill ni göra det? undrade jag

-JAAA!

Så jag plockade fram Turkiets suveräna låt från Eurovision Song Contest 2010, och drog igång. Å, vad de hade roligt! Elisabet skuttade med sina kompisar, strålande hela hon, och stannade precis när jag stoppade musiken. Och när alla sjöng för henne, det jag själv tyckte var absolut värst med att fylla år, då var hon helt och hållet självlysande. Jag vet att Elisabets diverse pedagoger brukar läsa här, och ni kan säkert måla upp en bild av hur klassens alla flickor utom en handfull som hade förhinder står runt henne och unisont sjunger "Ja må hon leva". Den tacksamhet jag känner över dessa barn, dessa föräldrar som så helhjärtat ställer upp för oss, den känner inga gränser. Elisabet lät sig gratuleras och kramas om även av dem. Det här är så fantastiskt att jag ligger här nerbäddad i sängen och snudd på gråter när jag skriver. Det pratas ibland om att klimatet har blivit så hårt, och att det går inflation i det här med kalas, att det bara ska vara mer och finare och dyrare, men det upplever jag på inget sätt här.

Strax före sex gick de sista gästerna, som dröjt sig kvar eftersom mamman också följde med och det är en god vän sedan över tjugo år tillbaka som jag inte pratat med ordentligt på länge. Då insåg jag att jag själv visst bara hade ätit frukost samt ett par muffins på hela dagen, så den älskade maken gick och köpte pizza åt mig.

 

Roland har varit på ett eget kalas idag. Det började också klockan ett, och återigen är jag tacksam över att det blir en sorts bygemenskap när många familjer i samma område har sina barn på samma ställen. Ett par grannar har sin äldste son i Elisabets klass och sin yngste i Rolands dagisgrupp, och de hämtade och lämnade Roland så att han kunde vara med. När han kom hem så ville han förstås äta upp godispåsen som han hade med sig, så jag föreslog att han skulle klättra upp i våningsängen med iPaden och mysa när tjejerna dansade. När de flesta hade gått hem, så kom han ut. Då var det mer lagom nivå på festligheterna!

 

Efter att ha ätit lite kvällsmat och varvat ner framför en film så var det läggdags. Men då kröp Elisabet upp i min famn och satt där så stilla, så stilla. Jag kan ärligt säga att jag inte minns när det hände senast, att jag hade henne i min famn på det sättet. Visst kramas vi, men då är hon spänd och stel och kavar runt och man måste akta sig lite för vassa armbågar (men hon har inte skallat oss på väldigt länge!). Jag minns att vi hade en sådan här lugn stund för över ett år sedan, men efter det? Nej, jag minns inte. Nu satt vi och pratade lite om dagen, vad hon hade fått, vad de hade gjort. Tre mjukisdjur hade hon fått, två katter som döptes till Mini-Randis, Svartovitis (till skillnad från julklappskatten Svartoviti) och en hund som fick heta Brunoviti, eller om det var Brunovitis. Så låg hon länge och viskade på mysteriska, så stilla så stilla i min famn, såg mig i ögonen då och då, såg väldigt fundersam ut ibland, verkade bearbeta väldigt mycket. Och jag tänkte:

Tack! Mitt allra innerligaste tack för detta underbara barn som jag fått i min vård! Tack för den här stunden som jag får dela med henne! Tack för hennes tillit, hennes harmoni, hela hennes existens!

 

Under tiden hade Roland gått och lagt sig, men istället för godnattsaga ville han sitta och skriva bokstäver på en sådan där magic screen, ni vet. Så där satt han och skrev när jag och Elisabet till slut kom in. Tyckte inte alls att det var sovdags trots att klockan hade hunnit bli tio. Och om min femåring, som jag inte visste kunde skriva alls, vill visa mig att han kan skriva både siffror och bokstäver, så vill jag bejaka det! Så en halvtimme beundrade jag honom när han skrev hela alfabetet samt siffrorna 1-25. En nästan bortglömd känsla återvände, då jag inte alls känner mig som en fuskmamma utan som en riktig mamma, som är fullständigt närvarande i stunden med mina barn och en gemensam aktivitet som jag finner väldigt stimulerande. Om ni visste hur många timmar jag har suttit och skrivit med Elisabet, från att hon var dryga året, och om ni visste hur mycket jag saknar att göra det! Jag kände mig verkligen som en supermamma då. Inte för att jag på något sätt känner mig som en dålig mamma nu, det har jag aldrig gjort, men, ja, det där skrev jag ju om häromdagen. Nu fick jag för en stund inta den mammaroll jag trivdes allra bäst med, pedagogmamman som uppmuntrar ett intresse för bokstäver och läsning.

 

Halv elva kom Roland på att han ångrade sig. Han ville inte alls skriva bokstäver istället för saga, nu ville han ha en saga! Jag gjorde ett snabbt överslag och kom fram till att det skulle vara mer tids- och känsloekonomiskt att läsa en kort saga istället för att börja argumentera med en övertrött liten pojke. Så jag tog fram en bok om olika färger, där barnet själv kan säga vilken färg olika saker har, och det gjorde han - på engelska. Sedan var han nöjd på sagofronten, men då var han istället så trött att allt annat var fel, täcket låg inte rätt, musiken var för hög NEJ för låg NEJ den var bra som den var innan, och då sade jag godnatt och skickade in maken. I sådana lägen är det bara att bryta som gäller.

 

Sammanfattningsvis - det här har varit en mycket, mycket bra dag!

Pulkadag i skolan idag. Elisabet fick ta med sin åklapp, som ser ut som en valross. När jag hade hämtat henne och kommit fram till dagis för att hämta Roland, så kom jag på att pulkan står kvar utanför skolan. Kanske skulle någon snäll människa ta in den, den är namnad, men det var en fin dag och hela vägen mellan dagis och skolan går genom en skog med perfekt pulkaföre, så jag drog sonen bakom mig och hade dottern glatt skuttandes bredvid honom tillbaka till skolan. Hon var så snäll och plockade snö åt honom att äta.

En av pedagogerna såg oss genom fönstret i kapprummet, där hon höll på att dra ner persiennerna. Hon knackade lite på rutan, och jag uppmärksammade Elisabet på att fröken vinkade.

Elisabet vände sig om, höll upp pulkan och ropade:

-Vi glömde den!

 

Något så enkelt ger mig ändå så många tankar.

Helt självmant ville Elisabet berätta något för sin fröken. Förklara varför hon kom tillbaka. Samtidigt visa vad hon kommit tillbaka för att hämta, och höja rösten så att fröken skulle höra genom fönstret.

 

Det är stort! Litet, men så stort!

Eftersom jag jobbar som assistent idag (nu när jag även innehar jobbtitlar som boendebiträde och undersköterska så är det bäst att precisera vad jag menar med att jag "jobbar") så har jag inte sett min födelsedagsflicka på hela dagen utom som en sovande liten klump klockan halv sju imorse innan jag åkte till tåget. Men jag fick tillfälle att ringa på kvällen. Pratade först med maken en stund, och sedan bad jag om att få prata med Elisabet. Jag kan faktiskt inte minnas att jag någonsin har pratat i telefon med henne tidigare, hon har inte velat, men nu har det börjat lossna lite även där.Så här gick dialogen:

-Grattis på födelsedagen, flickan! Fick du hästar i present?

-Ja.

-Blev du glad då?

-Ja.

-Fick du något mer djur?

-Ja.

-Vad var det för djur?

-Kanin!

-Kom farmor och hälsade på?

-Ja.

 

Sedan lämnade hon över luren till pappa, för att det kittlades.

 

Min älskade lilla flicka, finast i världen! I min värld i alla fall!

De här sju åren har varit de längsta och ojämförligt bästa i mitt liv.

Så, grattis till mig också! Och till oss alla. Ett kollektivt gratulerar till att det finns en så fin Elisabet i vårt liv, även om ni bara läser om henne och aldrig har träffat henne!

För att fira Elisabets sjuårsdag så bjuder jag här på en dagboksanteckning om förlossningen, för dem som gillar att läsa om sådant!

 

- - -

 

Vid ett par tillfällen förra veckan kände jag en sorts molande värk i nedre delen av magen, av den typen som jag blev sjukskriven för i september som var dålig då men bra nu. Samtidigt tog jag inte så allvarligt på den, för överallt står det att förvärkar och värkar känns som molande mensvärk i ryggen. Jag brukar inte lita på allt som skrivs, men alla jag har pratat med som sagt något om detta har förundrat berättat att de blev så förvånade över att det var just i ryggen det kändes, de hade förväntat sig magsmärtor.
Hela helgen var jag på ett underligt humör, och oerhört trött. På söndagen började slemproppen att lossna som sega flytningar, ibland med små blodstrimmor i. Natten till måndagen, då jag var säker på att jag skulle slockna som ett ljus i en storm, satte molandet igång igen just som jag höll på att somna. Efter ett par timmar gick jag upp och tog två alvedon och lyckades somna på dem, men varje gång jag vaknade för att gå på toaletten under natten så kände jag att värken satt kvar även om jag kunde somna om. Strax innan sju var det dock ingen idé att försöka, då gjorde det helt enkelt för ont. Lustigt nog hade jag bokat tid för akupunktur på eftermiddagen, för att försöka sätta igång värkarbetet med kroppens egna ämnen. Jag hade visserligen inte gått över tiden, men kände ändå på mig att det var dags att få ut kotten om den skulle må bra. Tiden bokades under förutsättning att jag skulle kunna avboka den med mycket kort varsel, och redan på morgonen ringde jag Alternativakademins telefonsvarare och gjorde detta. Håkan hade planer på att göra ärenden på stan när han slutade vid elva, men innan han gick till jobbet vid halvåttatiden så sade jag att jag inte alls var säker på att det var en så bra idé, och bad att han skulle ringa hem vid elva för att se hur jag mådde, och vara säker på att mobilen var påslagen ifall jag skulle behöva ha hem honom tidigare.
Vid åtta ringde jag förlossningen och berättade hur det kändes, och frågade om det verkligen var så att värkarbete alltid kändes i ryggen. Det gjorde det tydligen inte alls, och hon tyckte att det lät som att något var på gång men sade att jag skulle avvakta några timmar för att se om värkarna avtog eller ökade. Under tiden ringde jag mamma och frågade hur hon hade känt det när hon väntade min storasyster och mig, och hon hade inte alls haft ryggvärk på det beskrivna sättet så då bestämde jag mig för att strunta i att vänta på den och istället koncentrera mig på hur jag själv verkligen kände.
Efter att på en höft ha klockat värkarna så insåg jag att de inte alls avtog, och vid tio ringde jag till Håkan och bad honom komma hem, och så lade jag mig i badkaret. En väninna tipsade mig om att om värkarna vid ett varmt bad inte avtog utan ökade så var de ”på riktigt”. Och de ökade, det kunde vi klart konstatera när Håkan kom hem och omedelbart började ta tid.
Halv tolv ringde vi förlossningen och förklarade läget, och fick då frågan om vi kände oss otrygga hemma. Vi svarade att det väl inte var direkt otrygghet som fick oss att ringa, utan att man enligt de papper vi fått och böcker vi läst helt enkelt skulle ringa när värkarna var med ett visst intervall. Då sade hon att självklart kunde vi åka in, men det vore bra om vi kunde vänta till efter tolv eftersom det då var personalbyte. Vi passade då på att kolla igenom vad vi ville ha med oss och försöka äta lite, och var inne vid halv ett. Efter en halvtimme gjordes första undersökningen, och då var jag öppen tre centimeter. Jag visste nog inte riktigt vad det innebar, och blev förvånad när jag insåg att rummet vi blev hänvisade till faktiskt var en förlossningssal. Där fanns en säng, någon trästol med skumplastdyna och en oerhört inbjudande fåtölj som jag genast lade beslag på. Tydligen kallas de för pappafåtöljer, för att de medföljande fäderna klagat över att stolarna var så obekväma. Men än så länge tänkte jag vara huvudperson i detta drama. Vi blev tillfrågade hur vi ville ha det, vilket ju var en ytterst motiverad fråga men jag var som sagt inte helt på det klara med att vi plötsligt inte skulle bli hemskickade och ombedda att återkomma om tio timmar. Jag kunde inte riktigt ta in informationen vi fick om att vi faktiskt skulle ha vår kotte med oss när vi lämnade det rummet, jag var så fokuserad på att ta hand om värkarna. Jag blev erbjuden olika smärtlindringar, och provade först akupunktur. Det tyckte jag hjälpte något, inte så att smärtan blev mindre men den ökade inte på samma sätt. Nålarna satt i tumvecken, armvecken och en på huvudet och nackdelen var att de satt lite dumt åt när jag gick på toaletten (något jag blivit uppmanad att göra ofta). Det stod på en skylt på toaletten, som delades med ett annat förlossningsrum, att man skulle sprita av sitsen både före och efter sitt besök och jag kan ärligt säga att jag oftast struntade i det före besöket, och mot slutet hade jag inte alltid styrka nog att börja torka toasitsar. Faktiskt.
Nästa smärtlindring jag fick prova var en TENS-apparat, som jag tror att jag borde ha övat med innan för att den skulle ha rätt effekt för nu tyckte jag mer att de elektriska impulserna snarare förstärkte värkarna så efter en halvtimme tog jag bort den. Istället hade jag varma kuddar på magen, som var mycket sköna.
Efter några timmar gjordes nästa undersökning, och då hade jag öppnat mig 5-6cm. Jag tillfrågades om jag ville prova lustgas, och det kunde jag tänka mig så då togs akupunkturnålarna bort. En del mår bara illa av lustgasen, men jag svarade bra på den och även om det förstås fortfarande gjorde ont så tog gasen liksom toppen av värkarna till en början, och mellan värkarna blev jag så groggy av den att jag blev totalt avslappnad vilket är en effekt som absolut inte skall glömmas bort. Meningen är att man skall andas både ut och in i munstycket, men ju ondare det gjorde desto mer fuskade jag genom att andas in i masken och snabbt trycka ut all luft utanför den för att snabbare kunna ta nästa andetag. Till slut gjorde det så ont att jag andades in i masken och skrek ut, och sedan släppte jag bara masken rakt ner och bara skrek mig igenom ett par värkar. Då hörde jag en vänlig kvinnoröst som sade att hon nog skulle vilja undersöka mig nu. Jag hade ju märkt att värkarna skiftat karaktär, men de hade förvarnat mig om att det skulle kännas som om jag var skitnödig men att det bara var lur, så jag tänkte inte över att det kunde vara ett nytt skede på gång. Men så var det visst. Jag var helt öppen och istället för att skrika så skulle jag krysta.
Fram till dess hade jag ända från morgonen andats djupt under värkarna, och räknat andetagen, dels för att ha något att koncentrera mig på men också för att hålla lite koll på längden på värkarna. Var det åtta andetag förra gången, så borde jag vara ungefär halvvägs vid fyra-fem andetag nästa värk. Vid krystvärkarna var det inget att räkna, ett par snabba djupa för att syresätta kotten och så trycka. Ganska snart gick vattnet, det var skönt att de slapp ta hål på fosterhinnan. Visst gjorde det ont att trycka på, men samtidigt kändes det befriande. Det ligger tydligen någon bedövningsfunktion därnere som aktiveras när man trycker. Efter en stund halvsittande i sängen bad jag om att få prova en förlossningspall. Då kunde Håkan sitta bakom mig som stöd, och jag tog ett rejält tag om hans händer och använde dem när jag tog kraft inför krystningarna och som tröst i vilan.
Efter tre kvart pratade barnmorskan om att kalla in ytterligare någon och ge mig värkstimulerande medel, hon menade att fyra minuter mellan värkarna var för lång tid. Jag hade hört för många berättelser om vad sådana där påskyndningar kan ställa till med, och kände att fyra minuter var alldeles lagom för mig att hämta andan och samla ny kraft på, så jag frågade om det på något sätt var farligt för barnet att det tog tid. Nej, det var det visserligen inte, men ”det måste ju hända något”. Ytterligare en barnmorska kom in och började fippla med nålar, men jag fortsatte att protestera så lugnt jag kunde och sade att jag verkligen, verkligen inte ville ha något om det inte var absolut nödvändigt för att barnet skulle må bra. Jag själv var ju inte trött, och som sagt, fortfarande var det jag som var huvudperson och jag tänkte inte bry mig om att någon annan tyckte att det gick för långsamt när jag själv tyckte att det var alldeles lagom. Jag har lyssnat på min kropp med jätteöron ända sedan i maj och tycker att jag varit riktigt bra på att bedöma vad som är bra och dåligt för mig och kotten, så jag tänkte inte släppa kontrollen nu. De försökte envisas med att åtminstone sätta en nål för att kunna ge snabbt om det behövdes, men jag stod på mig och de respekterade min envishet till slut. De hade ju faktiskt inga hållbara argument. Håkan sade efteråt att om jag hade tappat den mentala styrkan där, så hade han gått in och sett till att de minsann inte gav mig något jag inte ville ha. Känns bra!
För att inte behöva ta den konflikten en gång till, så såg jag själv till att försiktigt provocera fram krystvärkarna när jag hade vilat färdigt, och då var det plötsligt bara två minuter mellan dem. Så värst mycket hände ändå inte på en stund, så barnmorskan sade att hon ville ha mig tillbaka upp i sängen. Det hade jag visserligen inget emot, men jag trodde ändå att pallen var det bästa sättet att få ut ungen på så jag bet ihop och pressade lite extra. Då hände det grejer, och skinnet spände så att jag var övertygad om att jag skulle spricka från pol till pol men ut kom hon med ett sploff! Jag fick genast upp henne mot bröstet, och barnmorskan masserade henne någorlunda ren med en handduk medan hon hade kroppskontakt med mig. Jag kan inte beskriva känslan hur det var att få upp henne, för det kändes liksom inte, det var för overkligt. Vi höll henne tätt intill oss tills personalen (förutom barnmorskan var där en undersköterska och en elev som frågat om hon fick vara med) ville veta vad det var för sort. Vi brydde oss egentligen inte, barnet levde ju, men för att göra dem glada tittade jag efter och sade att jo, det är ju en Elisabet. Jag hade nog blivit ganska förvånad om det varit en pojke, jag har ju egentligen aldrig tvivlat.
Moderkakan kom ut mycket snart, den kändes knappt alls att klämma ut. Den såg verkligen mysko ut, och när jag såg hur stor ytan var där den suttit mot min kropp inuti, så begrep jag att det skulle komma att blöda ett bra tag innan det såret var läkt. Gudskelov var den hel.
Nästan genast flyttade jag över till sängen för en undersökning, med Elisabet på magen. Märkligt nog hade jag inte spruckit någonting, men inuti var det några små revor som måste sys. Då gick Håkan ut, med min fulla välsignelse. Han var en klippa under hela den långa processen, genom hela graviditeten också, men särskilt under måndagen lyckades han läsa av mina signaler perfekt. Jag visste ju inte alls vad jag själv skulle känna, men han följde med. Vi var tysta större delen av tiden, jag blundade mig igenom både värkar och vila. Nå, sömnaden i sig var inte så farlig, men tydligen hade något spruckit nära urinröret som en läkare skulle laga, och då stack de in en kateter i urinröret och DET gjorde ont kan jag tala om! Då ropade jag verkligen högt och försökte vända mig bort från stackars Elisabets små öron. Sedan fick vi vara ensamma en bra stund, vår lilla familj. Det var skönt. Hon hittade bröstet utan några som helst problem. Det kändes inte alls som jag förväntat mig, för det kändes knappt alls.
Lite senare började det svida något så förbannat på sidan de inte sytt, och då upptäcktes en liten blodansamling som de ville hålla koll på. Bedövning hjälpte, men när de så sade att jag helst måste kunna kissa innan vi fick åka upp på BB och om jag inte kunde det så måste de sätta en kateter, så blev jag lite orolig. Jag tyckte nämligen att det hade bråkats tillräckligt i de regionerna under dagen! Dessutom hade de ju tappat mig när de sydde, och jag hade inte druckit så mycket sedan dess, så jag var helt enkelt inte kissnödig. Jag började då med att ta en dusch. När jag väl kom in med hjälp av gåbord och fick sätta mig på duschpallen så kändes det som dagens näst bästa stund. Jag hade inte varit ensam på nio månader och det var som en befrielse, att KUNNA vara det. Det sägs ju att den första tiden i barnets liv är mer som en förlängd graviditet, men det har den otroligt viktiga skillnaden att någon annan kan ta över den graviditeten tills det är dags för barnet att äta om man ammar.
För att inte riskera en massa mer meck med mitt underliv, så hällde jag i mig saft och vatten så fort jag duschat klart, och lyckades faktiskt kissa trots all grotesk svullnad, så strax efter midnatt kördes vi upp till BB. Första natten sov ingen av oss vuxna särskilt bra, vi var hela tiden på helspänn och ville se så att hon andades, och jag var tvungen att kissa väldigt ofta. Det är tydligen en massa annan vätska i kroppen som måste ut, till exempel allt det där som tvingat mig att gå omkring i ett par stövlar i storlek 45. Och en massa slask. För att lindra svullnaden och det onda så satte jag vid varje toabesök i en ny isbinda, en av gudarnas gåvor till mänskligheten. Helt enkelt en binda som man blött och fryst. Låter kanske läskigt men oj vilken lättnad att få den på!
Eftersom Elisabet hade förorenat sitt fostervatten så ville man att vi skulle stanna kvar minst ett dygn på BB för att se att hon inte hade fått i sig något av det och blivit sjuk, och då bestämde vi att vi skulle stanna kvar två nätter. Det var tur att vi gjorde det, för andra natten drabbades jag av en kramp som inte var av denna världen. Troligen var det livmodern som gjorde ett hopdragningsryck. Jag stod på alla fyra i sängen och skakade av smärta och tordes inte röra mig en millimeter för att inte förvärra något. Värkarbetet från förlossningen var ingenting emot detta, för de värkarna hade ju sina toppar och avtog sedan för att visserligen återkomma men det fanns tid till vila. Detta höll i sig med en konstant styrka i en halvtimme, och inte förrän efter en timme kunde jag med hjälp av diverse värktabletter och värmepåse slappna av något. Då tog Håkan med sig Elisabet på korridorpromenad och jag sov som en stock i över en timme. Det behövde jag!
På onsdagen hade Elisabet lite svårt att ta till sig bröstet, men vi fick hjälp. Jag handmjölkade några droppar på en sked och strök över läppen på henne, och när hon slickat i sig flera sådana skedar och sovit en stund, och fått ännu några skedar, så lyckades jag få henne att äta som hon skulle. Då kände vi oss redo att åka hem.
Är detta något jag skulle vilja göra igen? Nej. Är det något jag kan tänka mig att göra igen för att ge henne ett syskon? Absolut! Nu, några dagar senare, känns allt väldigt avlägset och jag minns bara att det gjorde ont men att jag klarade det utan problem. Vissa minnesfunktioner är praktiska, eller hur?

Typiskt. Bara en liten stund efter att jag startade tvättmaskinen med kisskläderna från båda barnen från lekstunden på väg från dagis, samt från skolan, så kissar hon på sig igen!

Eller - vänta nu!

Just det, ja! På grund av att barnen började kivas och skrika högt, så bestämde jag mig för att jag skulle laga mat istället för att skrubba bajsbyxorna från skolan innan de åkte in i maskinen. Så jag har inte alls börjat tvätta.

 

Yey!

 

Och det här är faktiskt inte ens ironiskt!

...har varit väldigt bra, och att tvätta är ju egentligen inte dåligt, bra att vi har tvättmaskin.

 

Vi delade upp oss imorse, så att jag tog Elisabet till skolan och maken tog Roland till dagis. Sedan åkte jag till Akademiska Sjukhuset där jag fick lite information om vad som gäller för timvikarier, och gick sedan upp till ortopedavdelningen ovanför den avdelning jag praktiserade på före jul (som fortfarande är stängd) och bokade in mig på två introduktionspass nästa vecka. Många av uppgifterna är ju desamma, men lite mer säkerhet vill både de och jag att jag har. Träffade en sjuksköterska och en undersköterska som jag jobbade med, de hälsade så glatt på mig, och då kände jag hur innerligt gärna jag vill ha arbetskamrater. Att vara personlig assistent är ensamt, rent arbetsplatsmässigt sett.

Väl hemma igen hann jag med ett bad innan jag hämtade barnen för en eftermiddagslekträff hemma hos en dagiskamrat som är hemma på fredagar för att hennes mamma är ledig med en ljuvlig liten lillasyster. Vi stannade där ett par timmar innan det var dags att hämta storebrodern på fritids. Vi gjorde sällskap, och mina barn lekte en lång stund på skolgården. Jag lade de hemvävda fårfällarna i en jättegunga och lade mig i den och tänkte att livet är ändå bra underbart!

Så fort vi kom innanför dörren fick bägge barnen härdsmälta och bara skrek och trissade upp varandra. Elisabet försökte trösta Roland genom att krama honom farligt hårt om huvudet, jag försökte bända loss, Roland uppfattade det som att Elisabet bitit honom i kinden vilket alls inte är otroligt, Elisabet skrek "JAG SKRIKER ALDRIG!", Roland skrek "Elisabet ska säga förlåt!" ackopmanjerat med ömsesidig gråt, och, ja, lite kaos en stund där i kombination med kissiga kläder.

Hade det här varit i höstas, så hade jag själv satt mig ner och gråtit. Men inte nu. Nu är jag tillbaka i arbete, borta från en förfärlig skolsituation, tillbaka i mitt eget lugn. Dagen hade varit så otroligt bra så långt, att jag hade hur mycket energi som helst till att bara vara lugn, fråga vilken Ice Age-film som Roland ville se först, se till så att Elisabet sa förlåt, hålla alla bollar i luften samtidigt medan jag lotsade barnen genom krisen till TV-soffan. För jag visste, att när de väl sitter där, Roland med en filt över sig, så kommer lugnet att sänka sig. Så är det alltid. Vägen dit kan ibland vara oerhört energikrävande, men idag var jag återigen Supermamman.

Efter det lilla intermezzot har kvällen varit idyllisk. Våfflor som alltid. Lite chips eftersom jag glömt köpa popcorn. Film. Godnattsaga. Först läste jag en pop-up-bok som Elisabet fick som riktigt liten, sagan om Pelle Kanin, som har stått högst upp i bokhyllan för att förhindra sönderdragning av flikarna, sedan läste pappa en Winnie-the-Witch-saga på engelska med omedelbar översättning. Nu är det tyst i kammaren, jag borde gå och lägga mig eftersom jag ska upp sex imorgon för en jobbhelg, men har betong i gumpen och svammel i fingrarna.

 

Jag tycker om det här med att vara mamma. Även om jag känner mig som en fuskmamma. Det är svårt att förklara varför jag känner så. Är det för att jag själv fortfarande är ett stort barn som sover med en älg eller gris i famnen, vill höra sagor, tycker att det är fruktansvärt tråkigt att hänga tvätt och ställa in ren disk, för att jag kryper upp i den stora gungan bredvid den som barnen sitter i, för att jag köper Barbapapalakan till mig själv, eller för att jag helt enkelt inte har hunnit ikapp? Jag grips alltid av förundran när jag umgås med andra föräldrar. För alla andra är ju riktiga föräldrar. Att de inte avslöjar mig?

Men jag tycker om gemenskapen. Att byta vänliga nonsensord om hur halt det är, att vinka över skolgården till en bekant vuxen som just lämnat sitt jämnåriga barn, att sitta och dricka te med en trevlig bekant som man just håller på att lära känna tack vare dessa underbara barn.

Föräldragruppen, som jag talat så varmt om och tillägnat min bok, är extra närvarande den här månaden. Vi försöker gå ut minst en gång per termin och äta middag, och ibland blir det en gemensam lunch också, men ibland är det trevligt att träffas på tu man hand. På en vecka har jag lunchat med alla tre som är kvar i kärngruppen, då vi har pratat mycket om hur det går i skolan och hemma och med syskon och allt. Nästa söndag kommer förhoppningsvis allihop på Elisabets andra födelsedagskalas, åtminstone två av dem har tackat ja. Det är verkligen en förmån att få se den här lilla gruppen barn växa upp och utvecklas, och följa föräldrarnas väg också genom flytt och jobbyten och studier och funderingar. Om två veckor, när Elisabet ska till stödfamiljen nästa gång, tar jag med mig Roland och åker ner till Östergötland dit en föräldragruppfamilj har flyttat. Kanske kan tyckas märkligt att jag åker dit utan Elisabet, men Roland och den familjens yngsta fick en så fin kontakt i somras när vi sågs senast, och jag längtar efter att få resa med bara honom. Få unna mig att bara ha ett barn att tänka på, ett enda, som jag inte behöver oroa mig för ska kissa ner deras soffa. Kunna sitta och prata ifred med föräldrarna i trygg vetskap om att inget märkligt händer i rummet intill. Få ge Roland det där lilla extra också.

 

Nu svamlar jag verkligen. Trött som en sko. Inte helt upplagd för en jobbhelg. Nåväl. Godnatt, gott folk.