cariad

Sovmorgon. Förtjusta barn som öppnade sina strumpklappar. Den lilla vita katten gjorde förstås succé!

-Vet du vad den heter? frågade Elisabet.

-Nej?

-Jamis!

Sedan följde en dialog mellan Jamis och rävmamman Ai, där Elisabet själv intog båda rollerna.

Frukost framför Astrid Lindgrens jul, sedan gav sig hela familjen ut i det underbara vintervädret. Precis lagom varmt för att kunna göra en rejäl snögubbe och två snölyktor. Pulkaåkning och klättring i de höga snövallar som bildats på vändplanen utanför huset. Precis lagom plogat för att kunna åka spark. Grannpojken kom också ut, han är född i Sverige men föräldrarna kommer från Irak och hade aldrig sett en spark förut, så de fick prova.

Jullunch. Enda stunden på dagen som något av barnen var lite gnälliga. Roland ville inte ha någonting, men övertalades snabbt att äta lite köttbullar nere i soffan medan han spelade ett julgransdekorationsspel på iPaden, och med lite mat i magen försvann det dåliga humöret. Elisabet satt med oss och åt två rejäla portioner tomtegröt med kanel och mjölk.

-Vill du ha mer? frågade mormor efter första portionen.

-Tycker du det?

vilket betyder "ja".

Efter andra svarade hon vänligt på samma fråga:

-Nej tack, det behövs inte.

Kalle Anka, med mutter från de vuxna över bortklippta scener, och jag tog mig faktiskt en liten lur under några av inslagen. Därefter hjälptes barnen åt att lägga alla paket så ordentligt under granen, innan tomten kom, förvillande lik kusinen Jonas med vitt skägg och ölmage. Barnen öppnade sina paket så fort de fick dem, medan vi vuxna öppnade varsitt i taget laget runt. Riddarborgen gjorde stor succé, liksom smurflegot, eller, lego var det inte, megabit eller något sådant hette det. Ett trumset fick Roland också, som jag önskade åt honom under förutsättning att det fick stanna kvar här i Västervik, och å så stolt han var när han spelade! Elisabet fick en liten gitarr, som jag skall ägna en del av morgondagen åt att stämma så gott det går.

Resten av kvällen lektes det lugnt med diverse klappar, lästes nya böcker, lyssnades på ny musik, åts lite mer gröt och smörgås, och barar existerades. Barnen var fantastiskt lugna och glada hela kvällen, och var så stolta över sina nya nattkläder som de fick ta på sig. Elisabet ett långt vitt nattlinne med röda hjärtan, Roland en snickardresspyjamas. Jag läste sedan en lång stund för dem och släckte vid halv elva. Roland slocknade direkt, men vid midnatt låg Elisabet fortfarande och pratade och funderade. Intensiv dag det här.

-Har det varit roligt idag? frågade jag henne när jag kramade godnatt.

-Ja!

 

En julafton kan inte bli mer perfekt än såhär!

Elisabet är nybadad, Roland sitter kvar i den stora blå plastbåten nere i duschen som de leker så hjärtligt i här. Kusinen Jonas är iväg och hämtar pappa vid bussen. Moster Helena, mormor och morfar är på övervåningen och tar det lugnt. Hela huset doftar av griljerad skinka, smaken av knäck ligger kvar i munnen.

 

Julefrid!

 

Granen kläddes i förrgår. Så full av kulor har den aldrig varit tidigare.

-Här finns det fler kulor! utbrast Elisabet entusiastiskt när hon hittade de kartonger som köpts in för halva priset att ha i reserv. Alla hängdes upp!

 

Hon känns väldigt eftertänksam nu, min lilla flicka. Mycket i sin egen värld. Det här har varit en intensiv termin för henne. Hon har befunnit sig i vår värld under skoldagarna, så jag tror hon behöver lite längre stunder i Mysteria när hon är ledig.

 

Häromdagen besökte vi min andliga coach, som till Elisabets fröjd hade en fluffig vit katt på besök. Vilken lycka! Ända tills hon råkade skrika till lite för högt, och katten gömde sig. Då var hon lika ledsen som hon varit glad över att få leka med den.

-Jag lovar att inte skrika, tjöt hon förtvivlat.

-Om du tar det lite lugnt, så kommer katten kanske fram igen, försökte mamma lugna.

Som att resonera med en sten, förstås.

 

Dagen efter vaknade hon med feber och satt stilla i soffan hela dagen. Idag mår hon betydligt bättre, men har varit inne för säkerhets skull. Vill inte riskera något före julafton!

 

I år har vi inte haft samma fantastiska diskussion om julklappar som vi hade förra året, men Roland önskar sig en "Blixten Maskin"-bil, och till Elisabet har vi ett säkert kort, en liten mindre vit fluffig katt. Ett Barbapapapussel har vi också, annars tillhör vi den, som det känns, ganska lilla skara som inte tycker att man skall strunta i julklappar till vuxna och bara ge till barnen. Tvärtom får barnen inte särskilt mycket. Förra året hade de så roligt med sin tågbana, att vi sparade de andra julklapparna till juldagen och annandagen. Däremot får vi vuxna massor av paket! Jag tycker det är så sorgligt de här kommentarerna om att "det är ju bara att byta pengar med varandra" och "så rafsar man åt sig något bara för att ha något att ge". Så är det verkligen inte här. Vi tycker att det är roligt att fundera ut saker som familjemedlemmar kan bli glada över. Förra året letade jag på internet efter manschettknappar och andra snygga herrklädprydnader till min musicerande systerson, min syster brukar få en personlig almanacka med foton på våra barn, morfar har de senaste jularna fått pussel med fotomotiv på barnbarnen, mormor en väggalmanacka med foton... Någon härlig duschtvål, en snygg T-shirt, en trevlig bok - är det verkligen att "byta pengar med varandra", att fundera ut något som en kär person skulle bli glad över?

Nej, mer julklappsomtanke till vuxna!

 

God jul på er, alla!

Någon gång i vår skulle denna publiceras, januari-mars sisådär, så döm om min förvåning när vänner kommenterade på facebook! Nå, här är den, med ett alldeles nytaget foto av mig och Elisabet. Jag har ju inte publicerat några tydliga foton på henne här, och jag tänker inte börja heller men ju mer uppmärksamhet jag får i media, desto svårare blir det att hålla henne anonym. Men det är ju bara just nu, det blir ingen medial följetong där hon skall porträtteras fortlöpande. Jag tror inte att någon kommer att peka på henne om tio år och säga att "Men det var ju du som var med på bild i tidningen!"

Hursomhelst är jag väldigt glad för den här artikeln. Vi bor ändå i Sveriges fjärde största stad, en kulturell och intellektuell sådan, så det är verkligen ingen garanti att dagstidningen skickar ut reportrar och fotografer bara för att någon har skrivit en bok. Lite dålig tajming att jag åkte från staden samma dag, annars hade jag nog kunnat ha många samtal med folk omkring mig. När jag fyllde 40 i våras så blev jag erbjuden - liksom alla 40årngar - en liten notis, vilket jag förstås hakade på, och jag tror halva stan gratulerade mig! Så folk läser, det märker jag ju.

 

Vi är alltså i Västervik nu, jag och barnen. Maken kommer ner på söndag. Det luktar jul här, och jag är lycklig!

 

Att ha eller inte ha en diagnos.

 

Den frågan stöts och blöts ofta, vad det än gäller för neuropsykiatriskt tillstånd. Förhoppningsvis kommer känslorna att ändras när forskningen går framåt och acceptansen ökar, men ännu är det känsligt.

 

 

Rent krasst är det så, att NPF är jämförbart med vilket annat funktionshinder som helst. En person med nedsatt syn har sitt funktionshinder stämplat i ansiktet i form av linser eller glasögon, om det inte opereras. Den rullstolsburne är också stämplad. Den stora skillnaden är att personligheten är en så stor del av funktionshindret. Att dra igång en utredning kan kännas som ett svek. Som att ens barn inte duger som det är, eller som att diagnosen kommer att bli en extra tyngd bland övriga problem. Nu är jag inte den som vill fokusera på problem, det vet ni, men funnes det inga problem alls, så skulle vi inte ens fundera på en utredning. Men det kan ta emot!

 

Vad händer då med en person som får en diagnos?

Det är naturligtvis helt individuellt. Vissa tar diagnosen som en ursäkt att bete sig ganska illa. Säger att "Jag har aspergers, så jag får bete mig hur jag vill." Men jag har hört många, många som ser diagnosen som en lättnad. Inte som en extra tyngd ovanpå rastlösheten, lässvårigheterna, koncentrationsproblemen och utanförskapet, utan som en förklaring till allt detta.

 

Vad gör man då med denna diagnos?

I Elisabets fall behövs ingen medicin alls. Hon mår bra och är harmonisk, hennes annorlunda syn på livet är en del av hennes personlighet som jag inte tror går att medicinera bort, ens om jag skulle ha velat. För hennes del är det samarbete och strategier som behövs. De ingredienserna är vitala i alla situationer, funktionshinder eller ej!

När det gäller medicinering har jag ingen kunskap alls, annat än den jag läst mig till genom andra bloggande föräldrar. Hur fel det kan gå med inkompetent och oengagerad vårdpersonal. Hur rätt det kan gå med rätt sorts användning av rätt sorts medicin av rätt skäl.

 

Jag bifogar några länkar, för den som är intresserad av att läsa mer:

 

 

 

och något av det finaste jag läst i denna väg:

Den här vintern har inte Elisabet velat åka pulka, inte alls! Backar har hon aldrig gillat att åka i, men nu ville hon inte ens bli dragen. När klassen hade pulkaåkning för en vecka sedan kavade hon upp med sin pulka, låtsades att olika djur satt i den, och släppte ner den.

Men nu har även detta hinder klättrats över. Klasskamraterna får lov att dra henne! Men hon ropar efter hjälmen. Man kan ju aldrig veta!

 

Premiär för luciatåg, både för sonen och dottern. Förra året valde vi bort det hela av olika anledningar, året dessförinnan skulle de ha varit med men det slutade med att jag och maken hade varsitt ledset barn i famnen. Men i år provade vi, med tanken att går det så går det.

 

Elisabets tåg var halv åtta, Rolands åtta, och med tio minuters promenadväg till dagis så hann jag gott och väl med båda eftersom maken lämnade Roland.

Båda förskoleklasserna gick tillsammans och sjöng så fint. Musikläraren sade att vissa år är barnen överlag inte alls särskilt intresserade, men i år var det en riktig musikklass! Lucior, tärnor, pepparkaksgubbar, stjärngossar och tomtar. Elisabet gick i sin pepparkaksklänning, mellan två av sina klasskamrater, alla höll varandra i händerna på väg ut och in. Under sångstunden stod hon där med glittrande, lyckliga ögon och ett stort leende, min lilla stora flicka, växlat med det där fundersamma uttrycket hon har när hon är någon helt annanstans. När fröken skulle tända ljusen och det inte lyckades på första försöken, så kommenterade hon högt:

-Så gnöligt det var!

och under en av verserna tog hon en liten glädjerunda ut i matsalen men ställde sig snabbt på sin plats igen.

Själv satt jag långt bak och torkade lyckotårar.

Att hon skulle vilja vara med i ett luciatåg, det har sannerligen inte varit självklart!

 

Klockan åtta fick jag rapport av maken att Roland minsann inte alls hade velat klä sig som någon pepparkaksgubbe, men fallit för grupptrycket när han såg att alla andra var utklädda,så då  tog han på tröjan utanpå overallen. Dagisbarnen lussar utomhus, så det är trinda små luciafigurer! Barnen sjönt starkt och gärna. Vi har sjungit julsånger om kvällarna innan nattningen, så Roland har en hel repertoar som han tydigen sjunger lite då och då även på dagis. Efter sången bjöds föräldrarna på fika.

 

Lunch med mammorna från Elisabets föräldragrupp, därefter ett bra pass på praktiken.

 

Hon kommer med hälsning om julefrid! Sannerligen!

Det är ett bra ord för att beskriva hur jag känner kring bokprojektet.

När jag började fundera på att skriva själv, så hade jag målsättningen att vara en motvikt till alla de problemtyngda böcker som skrivits. Det blir nog lätt så, att det är i sorgen som behovet av att få berätta tar avstamp. Alla har rätt till sina känslor och uttrycksmedel, Att jag ville berätta om min glädje betyder inte att jag vill förringa någon annans sorg, men jag behövde få berätta att man kan känna så här också. Det var mitt ursprungliga mål, att bara få berätta om hur spännande jag tyckte att allt är, blandat med jobbiga stunder javisst, men i grunden en positiv upplevelse.

 

När boken väl fanns i handeln, drog jag igång reklamkampanjen, utan att egentligen reflektera över det jag hade skrivit. Men reaktionerna har överraskat mig. Faktiskt. Det som fascinerar mig mest är att se hur en person börjar bläddra i boken (varför börjar så många titta mitt i? jag har skrivit den för att läsas från början, faktiskt!) och helt sjunka in i den. Tre gånger har jag bevittnat detta, hur någon som bara skulle kika lite har fastnat. Jag skulle vilja se med deras nya ögon - vad är det jag har skrivit egentligen? Jag har fått så, så mycket fina ord från medföräldrar, vänner, bekanta och personer jag knappt känner. Tänkvärt, säger de. Tack, säger jag!

 

Men det som överraskade mig mest, är hur pedagogsidan har reagerat. "Det här borde vara kurslitteratur", har flera sagt. Häromdagen fick jag ett så fint tackkort från en väninnas mamma, som utbildar skol- och förskolepersonal. En av kurserna handlar om barn som väcker tankar, och på den läser hon valda stycken ur min bok, för att visa på hur mycket autistiska barn har att ge. Jag är, ja, överväldigad!

 

Med detta väcks tankarna. Skall jag göra en ny upplaga? En som är riktad direkt till pedagoger och personal på habiliteringen, där jag går djupare in på samspelet och hur en förälder kan reagera på allt detta? Med en samarbetspartner, kanske kommunen och/eller landstinget, skulle jag kunna söka medel från någon fond, ta in en professionell redigerare och faktiskt göra en fackbok. Huvudet snurrar.

 

Och alla hjälpsamma och lojala vänner!

Tack!!!

Inte nog med att ni köper böcker till sig själva och familj och vänner, ni hjälper till att göra inköpsförslag, dela länkar, blogga och tipsa på andra sätt om boken, tar in till försäljning i egna företaget, stöttar och kommer med glada tillrop. Och delar med er så generöst av era egna kontaktnät! Jag har telefonnumret till en person på specialpedagogiska skolmyndigheten, skolans specialpedagog skall kolla lite trådar, har bollat tankar kring det här med fackutgivning, har blivit lovad redigeringsarbete och layout (mot ersättning förstås, jag tänker ju få det där bidraget från Allmäna Arvsfonden eller vad som nu passar), har fått tips på hur man gör en e-bok, och har nyss avslutat ett timslångt samtal med en trevlig journalist som jobbar både med frilans och på TV4 vars namn jag fått av en god vän, som i sin tur hade en del tankar och kontakter.

 

Överväldigad är ordet, sa Bull.

Som förälder till ett barn inom personkretsen så har man laglig rätt till stöd och avlösning. Somliga behöver kämpa hårt för denna rätt, medan vi har haft tur och mött kompetent personal. Avlösningen kan gå till så att en person kommer till hemmet och tar ansvar för barnet där några timmar medan föräldrarna kan ägna sig åt syskon eller något annat, eller genom att avlösaren tar med barnet ut.

Det finns också möjlighet att söka korttidshem eller stödfamilj, där barnet kan vistas ett överenskommet antal dygn per månad. Som vi har med Elisabet, när hon hälsar på hos Christinas familj ett dygn i månaden.

 

Att söka den här hjälpen kan vara ansträngande på flera plan. Dels sitter det så djupt rotat i oss, att vi själva skall ta hand om våra barn. Den idén är så modern att den inte alls passar in i den mänskliga naturen enligt mig. Vi är flockdjur, som ni vet så tror jag på det här med att det behövs en hel by för att fostra ett barn. Att söka hjälp hos en myndighet kan verkligen ta emot. Man biter ihop, intalar sig att man orkar.

 

Det kan också vara så att man inte anser sig behöva hjälpen. Tänker att just nu är det inte så jobbigt. Men det kan vara lite förrädiskt. Lite som med ett hål i tanden. Först vet man inte att det finns, sedan börjar det göra lite ont och man tänker att äsch, det där går nog över, men till slut värker det så mycket att läget blir akut. Det var lite så vi resonerade med kommunens biståndshandläggare under utredningen om stödfamilj för Elisabet. Just nu ser vi inte behovet, men risken är stor att det kommer smygande, och när vi väl är utmattade och verkligen behöver hjälp, så finns där inte ork att börja dra igång en utredning och sökande efter lämplig person. Nu hade vi turen att ha en familj som stod med öppna armar och önskade att Elisabet skulle komma till dem, så för vår del eliminerades processen att försöka hitta en familj vi kunde lita på. För det kan ta tid. Därför är det bättre att börja söka stödet medan orken finns. Då gäller det att biståndshandläggaren kan tänka långsiktigt och förstår att det är av samhällsekonomiskt värde att ge detta stöd, och inte avslår ansökan med att "ni verkar ju klara er bra själva".

 

Stödet har dock en baksida som man kanske inte räknar med. Det är jämförbart med vilken situation som helst där en förälder måste ta extra mycket ansvar. Den ensamstående flerbarnsmamman måste helt enkelt behålla fokus och skärpa. En stunds avlastning kan få allt att rasa, för att hon då kopplar av en stund och först då inser hur spänd hon varit. Lite som med oss. Det här är vår vardag, vi har en extra skärpa med Elisabet, det är inget vi tänker på. Inte förrän tanken om avlastning väcktes. Efter första dygnet utan henne, tänkte jag: "Skall det verkligen dröja en hel månad till innan jag kan få vara så här avslappnad?" Men sedan kommer hon hem igen, jag känner hur mycket hon tillför och inser att livet skulle vara förfärligt tråkigt utan henne. Att få möjlighet att verkligen längta efter sitt barn, det är en viktig del i avlastningen!

 

Men det viktigaste, det som överskuggar allt, är barnets möjlighet till utveckling i samspel med en annan vuxen. Det är helt enkelt ovärderligt. För kanske är det inte vi som behöver avlastning från barnet, utan barnet som behöver avlastning från oss.

Egentligen har jag flera fina, pedagogiska inlägg på gång. Om avlastning och om att sätta diagnos. Men just ikväll får det bli något mer trivialt, som denna ändlösa förekomst av nedkissade textilier här hemma. Det går inte många timmar utan att något blir kissigt här - och de timmarna är när jag har tvättat rubbet på förmiddagen en ledig dag, innan barnen kommer hem. Sedan är det oftast minst en påse att bära hem från skola eller dagis, ibland fem. Och precis som jag startat maskinen med det, brukar någon av ungarna kissa på sig. När jag tittar på högen i badkaret på kvällen, så frågar jag mig själv om jag skall tvätta upp det genast, eller vänta till morgonen därpå för att tvätta tillsammans med det som kommer bli nerkissat under natten.

 

Och varför använder ni inte blöja? kanske någon undrar, som inte har följt det här resonemanget från början.

För att vi lovade oss själva att aldrig någonsin gå tillbaka till blöja om vi väl slutade. Aldrig. För vad lär vi henne då? Hur går det i linje med att göra henne självständig och delaktig i hur sexåringar lever i vårt samhälle? Och vad gör det med hennes självkänsla?

Lillkillen var torr dagtid, i ett års tid, innan det vände. Inte kan jag sätta blöja på en stor kille på fem år! På natten har han en, där är han verkligen långt ifrån torr, men dagtid är det fullständigt otänkbart!

 

Så vi försöker hitta strategier. Som hela tiden motarbetas. Plastar vi hennes säng, kissar hon i min. Plastar jag min, så kissar hon i pappas. Väcker vi henne vid midnatt för att kissa, så kissar hon i sängen klockan elva nästa kväll. Väcker vi henne klockan elva, så kissar hon klockan tio. När vi kände oss trygga med att sängarna var säkrade, så började hon kissa i soffan. Lade vi plast under filten där hon brukar sitta, så bytte hon plats och kissade där istället. Numera plastar vi in varenda sittdyna och lägger filt ovanpå, och ikväll, när jag lade upp fötterna i soffan, så kände jag hur hälen blev blöt, och upptäckte att hon då hade kissat så långt in i soffan att tillochmed ryggkuddarna blivit blöta.

 

I tisdags, när vi skulle åka till IKEA, och allt blev fördröjt då jag stod och skrubbade bajsiga underbyxor på dagis, så kände jag för första gången någonsin hopplöshet. Inte en sådan där ögonblicklig hopplöshet som går över på en liten stund och som jag kan fördriva med positivt tänkande, utan en sorts förlamande, nästan likgiltig hopplöshet. För första gången någonsin tänkte jag tanken att det här aldrig kommer att bli bättre.

 

En liknelse, kanske något kränkande men målande, är att det är som att ha en hund. Jag tycker inte om hundar, sådär rent allmänt, även om det är hundägare med fel inställning som jag tycker sämst om. Den som skaffar en hund, är fullt medveten om och inställd på att den här hunden måste du plocka upp skit efter varenda dag, du måste övervaka dess kissande i hela hundens liv. Den kommer aldrig att bli självständig i den frågan. Aldrig.

 

När man blir förälder, så är man också inställd på att ta hand om all omvårdnad gentemot denna underbara lilla varelse. Under en begränsad period. En hund blir aldrig något annat än en hund, medan ett barn kommer att bli en vuxen. Du förväntar dig nog inte att behöva fylla väskan med rena underkläder och byxor när du skall ner på stan med din sjuåring, du förväntar dig nog inte att vilja följa med på kalas och finnas i bakgrunden för att födelsedagsbarnets föräldrar inte skall behöva byta kläder på ditt barn fyra gånger under kalaset.

 

Just nu känns det som att jag har fått en hund på halsen. En klok och kelen och tillgiven hund som inte gör något större väsen av sig, men ändå en hund som kräver att någon annan tar kontroll över exkrementbiten.

 

Säg inte att det kommer att bli bättre, att det nog ordnar sig, för ni har faktiskt ingen aning om det och det tröstar mig inte det minsta. Jag är inte heller uppgiven, eller ledsen, eller ens trött. Bara hopplös. Det är som det är. På måndag ringer jag och beställer ett nytt storpack plastade underlägg. Med min, makens och Elisabets säng samt fem soffkuddar, så går det åt en del. Men - det är ju tur att de finns! Yey!

Förra året älskade Elisabet att öppna kalendern. Det var det första hon frågade efter när vi vaknade - "Vad är det vi har glömt?" - och det sista hon frågade efter innan vi skulle sova - "Vad är det vi skall göra imorgon?"

Jag frågade Elisabets resurs Linda om huruvida de skulle ha en kalender i klassrummet. Det hade hon inte hört något om, så då började de kreativa kugghjulen att snurra i huvudet. En adventskalender måste de ju ha, inget snack om saken. Och med mitt nyvunna självförtroende efter bokomslaget, och med tanke på hur otroligt fula många barnboksillustrationer är, så tänkte jag att jag nog kunde göra något trevligt. Något med bokstäver kanske? De har lärt sig hela alfabetet under hösten. Något med jul eller vinter. A som i Advent, B som i Björn. Fjorton skoldagar kvar, 28 bokstäver (29 med W), två om dagen. Cyklar med Dubbdäck, kanske? Ekorrar äter Frön... Men sedan då?

-Hjälp mig tänka, bad jag maken vid matbordet.

-Grisen av marsipan Halkade på stan, skojade han.

-Säg inte att jag skall skriva allt på rim också! morrade jag - och skrev naturligtvis allt på rim. Tomten gillar Must och Nötter när han vilar sina fötter. Quaggan och den lilla grisen raskar med Räven på isen. Sådant där kan få igång min hjärna något otroligt. En gång för tio år sedan skulle jag skriva en sång till ett midvinterlajv, jag var helt oinspirerad och förstod inte hur det skulle gå till, men så kom jag på första rimmet, och sedan rann det ur mig nitton verser.

Därefter gällde det då att försöka göra en sorts bild av den där quaggan och ekorren och allt vad det nu var. Bilder på Google var räddaren. Jag tecknade av så gott jag kunde i en enkel stil, och färglade med akvarellpennorna jag köpte i Prag våren 1997, de sällan använda, på ett A2-block. Målade framsidan, en ek, eftersom Elisabets avdelning heter Eken. Markerade och skar ut luckor, som jag skrev rimmen på insidan av. Förseglade luckorna med en bit tejp, dubbelvikt i ena änden så att det skulle vara lätt att öppna.

 

Ungarna tycker verkligen om den här kalendern, berättar pedagogerna! De har en till, en gran med små lådor i, men det finns plats för båda. Den där grisen som halkade, den var rolig den! Det tyckte Elisabet också, som förtjust återberättade vad som stod häromdagen. Nu är mönstret urskiljbart, AB bakom lucka (1-2-)3, CD bakom lucka 4, EF bakom lucka 5... Nu kan de prata om vilka bokstäver som gömmer sig bakom varje dags lucka, och vad det kan tänkas vara för ord. Inte ens pedagogerna vet ju.

 

Idag följde en klasskamrat och granne med hem, en kille som aldrig visat något större intresse för Elisabet men väl för teknik. I nuläget tänker jag som så, att det är bra för Elisabet att ha klasskamrater hemma oavsett orsak, så rent krasst pratade jag med hans föräldrar om att han kunde komma hem och spela på vår iPad. Förslaget föll i god jord hos samtliga, och idag blev det bestämt rent spontant när vi hämtade barnen.

-Har ni precis flyttat in? undrade Viktor när han såg all bråte och banankartong full med lingarn och två kartonger med mina böcker i hallen.

-Nej, svarade jag.

-Varför har ni så stökigt?

-För att jag inte har haft lust att städa. Jag har valt att göra saker som jag tycker är roligare.

 

Som en adventskalender.

 

Så, ni som undrar hur jag hinner och hur jag orkar göra allt kreativt, kom på spontanbesök!

Halv fyra skulle jag hämta Elisabet idag, Roland kvart i fyra. Maken skulle jobba sent, och jag tänkte att vi då kunde åka till IKEA och äta middag, och de kunde få leka i Smålands lekrum.

Roland och de andra större barnen var utspridda på småbarnsavdelningarna på eftermiddagen,så jag lämnade Elisabet i hallen och letade rätt på honom. Växlade några ord med pedagogerna, som jag inte träffar så ofta nu när Roland går på storbarns. Toabesök, på med alla kläder, ut, och sedan en lite väl stark exkrementdoft. Elisabets ryggsäck var full av bajskläder, men de var väl inpackade.

-Har du bajsat, Elisabet? frågade jag full av onda aningar.

-Ja-a, svarade hon soligt.

Jaha.

Uppmanade Roland att också komma in medan jag bytte på henne. Det ville han inte. Så när jag väl hade tagit rätt på skiten, rent bokstavligt, vilket tog tid eftersom det var av det smetigare slaget där hela min egen hand blev kladdig, så frööööös han! Så vägen till busshållplatsen var lång. Han ville inte gå. Fick snö i stöveln. Allt var eländigt. Jag såg bussen komma. Och åka. Tio minuter till nästa. Inte så farligt, förutom det där med att han frös. Jag tog honom i knät på bänken i busskuren, slog armarna om honom, och började sjunga julsånger. Det tyckte han var väldigt mysigt så då frös han inte längre!

Bussbyte på stan. Vi hade givetvis missat nästa buss med några minuter, så vi hade omkring tio-femton minuters väntan där också med julsånger.

 

Väl framme vid IKEA hade jag visualiserat mig själv sittandes i sofforna med en bok utanför lekrummet medan barnen hade skoj den timmen de får vara där inne. Jag känner mig ännu inte bekväm med att lämna Elisabet helt och hållet där, trots att man är på ett mobiltelefonsamtals avstånd. Inte så mycket för Elisabets skull som för personalens. Jag vill vara fullkomligt säker på att Elisabet kan vara där och vara nöjd innan jag går längre bort än de där sofforna.

Barnen valde varsin låda och klädde av sig så duktigt. Första problemet kom direkt. En klisterlapp skulle sättas på kläderna. Det ville Elisabet INTE! Hon tog genast av den. Lyckades smyga tillbaka den. Sedan kom det värsta. En stämpel på handen! Helt otänkbart.

Allra första gången Elisabet lekte i det här landet, så gjorde vi någon sorts kompromiss med barnvakten, så att vi kom undan den där stämpeln. Minns inte vad vi gjorde. Men nu var det omöjligt. Inte ens någon annanstans på kroppen fick jag sätta den där stämpeln, trots att jag försäkrade att jag skulle sitta inom synhåll precis hela tiden. Det är klart att jag respekterar deras rutiner, särskilt sedan den gången som de råkade lämna ut ett barn för mycket. Det är klart att stämpeln måste sitta på samma ställe på alla barn, om det blir någon nödsituation så att Småland måste utrymmas. Det är klart att min dotter måste vänja sig vid att få en stämpel på handen. Hon utvecklas ju genom att övervinna just sådana här hinder. Men i exakt den stunden, med ett hysteriskt, skrikande barn som ville in till Roland men tjöt ännu värre när jag påpekade att hon fick det bara vi fick stämpla hennes hand, när jag visste att allt blir bra så fort hon är innanför den där jävla grinden, med stirrande föräldrar och barn omkring oss, så önskade jag mig en kompromiss.

Försökte lugna henne i soffan där jag själv hade tänkt ha en rofylld stund, men icke. Bad änglarna om hjälp. Då gick hon bort till disken och lade handen på den för att få sin stämpel, lite ilsket, men hon gjorde det. Blev insläppt, och smet genast in på toaletten och tvättade bort stämpeln. Jag kunde faktiskt inte låta bli att le då.

 

Det gick att locka barnen från Småland med löfte om smaskens efter middagen, men en femårig pojke på IKEA går inte så snabbt. Det finns mycket att titta på. När vi väl kom fram till restaurangen skulle den snart stänga. Hann beställa köttbullar och efterrätt. IKEAs köttbullar har varit ett säkert kort - fram till idag. Elisabet ville inte ha. Inte!

-Du måste komma ihåg att inte jag äter IKEAs köttbullar! Nu får du skärpa dig! protesterade hon, varpå jag återigen kände det där leendet försökte bryta fram men den här gången visade jag det inte. En tesked sylt åt hon, men sedan var det köttbullesås på sylten, och det gick inte alls. Inte med någon form av "äter du en sked så får du det här sedan". Så när vi kom till den där efterrätten, som liksom skulle ha varit moroten för att få i dem mat, så övervägde jag vad som var viktigast. Att hålla fast vid att man skulle ha ätit först, och därmed få ännu en hysterisk scen som jag vet inte skulle leda till en framtida scen där hon minns att hon fick något gott efter att hon ätit det jag tyckte, utan som bara skulle vara ett stort stressmoment för alla, eller låta henne få åtminstone något i magen för att få upp sockret lite. Det var inget svårt val.

Att valla ut dem ur restaurangen gick inte heller särskilt fort, och jag började fundera på om jag överhuvudtaget skulle hinna handla det jag tänkt mig innan stängning. Men så hittade jag en övergiven kundvagn som jag stoppade Roland i och skulle just ta Elisabet också när jag såg hennes alltför bekanta min.

-Har du bajsat igen, Elisabet?

-Ja-a!

Okej. Hon är i alla fall inte förstoppad, lyder ett av mina mantra.

Samma procedur som på dagis med nedkletad hand. Härligt. Roland väntade så snällt i vagnen.

Själva shoppingen gick faktiskt smidigt, jag visste vad jag skulle ha på ett ungefär. Ingen kö till självscanningen, men då började Roland ledsna och retades med sin syster som protesterade högljutt. Sedan var det busRoland när vi skulle klä på oss. Sprang iväg, körde hit och dit med vagnen, Elisabet tjöt att han inte fick köra med den, de drog i varsin ände, han smet, hon tjöt över att inte hitta sina vantar, jag behöll mitt lugn men funderade på om jag skulle kunna be maken komma i en taxi och bara ta med dem. Eller möjligen köpa ett par sådana där stora blå kassar och bara stoppa dem i och bära med mig.

Någonstans i de tankarna kom han fram till mig, lillkillen.

-Får jag pussa dig?

-Det är klart att du får!

.-Nu säger jag förlåt!

-Det är bra, Roland!

Sedan tog vi oss ner till bussen, som åkte medan vi såg på, lite för långt ifrån för att kunna vinka och be den vänta. Tjugo minuter till nästa. Tjugo minuters julsånger med min snart femårige son (imorgon!) i famnen, medan snön föll över ett gnistrande vinterlandskap.

Vid bussbytet såg vi baklyktorna på vår buss när den åkte iväg. Nya tjugo minuters väntan.

-Skall vi sitta på bänken och sjunga sånger? frågade Roland förhoppningsfullt.

 

Fem i nio var vi hemma, och barnen somnade som två stockar!