cariad

Som förälder till ett barn inom personkretsen så har man laglig rätt till stöd och avlösning. Somliga behöver kämpa hårt för denna rätt, medan vi har haft tur och mött kompetent personal. Avlösningen kan gå till så att en person kommer till hemmet och tar ansvar för barnet där några timmar medan föräldrarna kan ägna sig åt syskon eller något annat, eller genom att avlösaren tar med barnet ut.

Det finns också möjlighet att söka korttidshem eller stödfamilj, där barnet kan vistas ett överenskommet antal dygn per månad. Som vi har med Elisabet, när hon hälsar på hos Christinas familj ett dygn i månaden.

 

Att söka den här hjälpen kan vara ansträngande på flera plan. Dels sitter det så djupt rotat i oss, att vi själva skall ta hand om våra barn. Den idén är så modern att den inte alls passar in i den mänskliga naturen enligt mig. Vi är flockdjur, som ni vet så tror jag på det här med att det behövs en hel by för att fostra ett barn. Att söka hjälp hos en myndighet kan verkligen ta emot. Man biter ihop, intalar sig att man orkar.

 

Det kan också vara så att man inte anser sig behöva hjälpen. Tänker att just nu är det inte så jobbigt. Men det kan vara lite förrädiskt. Lite som med ett hål i tanden. Först vet man inte att det finns, sedan börjar det göra lite ont och man tänker att äsch, det där går nog över, men till slut värker det så mycket att läget blir akut. Det var lite så vi resonerade med kommunens biståndshandläggare under utredningen om stödfamilj för Elisabet. Just nu ser vi inte behovet, men risken är stor att det kommer smygande, och när vi väl är utmattade och verkligen behöver hjälp, så finns där inte ork att börja dra igång en utredning och sökande efter lämplig person. Nu hade vi turen att ha en familj som stod med öppna armar och önskade att Elisabet skulle komma till dem, så för vår del eliminerades processen att försöka hitta en familj vi kunde lita på. För det kan ta tid. Därför är det bättre att börja söka stödet medan orken finns. Då gäller det att biståndshandläggaren kan tänka långsiktigt och förstår att det är av samhällsekonomiskt värde att ge detta stöd, och inte avslår ansökan med att "ni verkar ju klara er bra själva".

 

Stödet har dock en baksida som man kanske inte räknar med. Det är jämförbart med vilken situation som helst där en förälder måste ta extra mycket ansvar. Den ensamstående flerbarnsmamman måste helt enkelt behålla fokus och skärpa. En stunds avlastning kan få allt att rasa, för att hon då kopplar av en stund och först då inser hur spänd hon varit. Lite som med oss. Det här är vår vardag, vi har en extra skärpa med Elisabet, det är inget vi tänker på. Inte förrän tanken om avlastning väcktes. Efter första dygnet utan henne, tänkte jag: "Skall det verkligen dröja en hel månad till innan jag kan få vara så här avslappnad?" Men sedan kommer hon hem igen, jag känner hur mycket hon tillför och inser att livet skulle vara förfärligt tråkigt utan henne. Att få möjlighet att verkligen längta efter sitt barn, det är en viktig del i avlastningen!

 

Men det viktigaste, det som överskuggar allt, är barnets möjlighet till utveckling i samspel med en annan vuxen. Det är helt enkelt ovärderligt. För kanske är det inte vi som behöver avlastning från barnet, utan barnet som behöver avlastning från oss.