cariad

Barnen och jag har varit i Västervik en vecka, hos mormor och morfar. Igår följde kusinen Olle med till Grönt Veckoslut på Valstadskolan, ett naturbruksgymnasium som har öppet hus en helg vartannat år. Barnen fick klappa en mängd olika djur, och var överförtjusta!

Idag kom vi hem till Uppsala, där pappa mötte vid stationen. Jag känner mig lite hängig, så han tog med dem till McDonald's medan jag åkte hem. Där berättade Elisabet helt självmant:

-Det fanns tolv musbarn, och en musmamma. Då blev det tretton. Jag matade den vita musen med ett halmstrå. Då bet den mig i fingret. Den blev arg på mitt finger.

För mormor berättade hon att hon hade matat ett lamm med kex.
-Hade du med dig kex? undrade mormor.
-Nej. De växte på ett kexträd!
Hon hade matat lammet med små björklöv, som hon låtsades var kex.

Självmant. Det är nyckelordet i den här magiska berättelsen!

Barnen är hos sin mormor och morfar medan jag och maken har varit på spa. Mormor noterade att Elisabet har börjat klättra på stolar för att nå dit hon vill. De ömtåligaste prydnadssakerna står inte alls säkert högst upp på byrån längre.

I tisdags var det Näraskolans kväll, där alla klasser höll i olika aktiviteter, eller hade försäljning av kakor, växter, loppisgrejer och annat. Vädret var fint och skolgården full av folk! Vi träffade många blivande skolkamrater, och det blev små spontana föräldramöten lite här och där.
Inne i matsalen var det café, där jag hade tänkt att jag och Elisabet skulle göra två flickor från dagis och deras föräldrar sällskap. Men det tyckte inte Elisabet. När jag kom med kakfaten, så hade hon gått ut.
-Elisabet ville visst inte vara inne, sade jag.
-Varför inte? frågade den ena flickan.
-Jag vet inte. Ibland är det svårt att veta vad hon vill, eller hur?
-Jaa. Men Elisabet är så snäll!
-Ja, det är hon! fyllde den andra flickan i.
-Och lugn!
-Ja! Hon är det lugnaste barnet på hela avdelningen!

En sådan kommentar hade kunnat vara oroväckande. Ett barn som hela dagarna tittar in i en vägg är ju också lugnt. Men jag vet vad de menar, och hela mitt hjärta värms. Elisabet är lugn på sitt sätt. Iakttar, är med på ett hörn när hon vill, sitter för sig själv när hon känner för det. Lugn på ett harmoniskt sätt.

Det känns så bra att andra barn uppskattar det!

För två veckor sedan när jag lämnade barnen på dagis, stod jag kvar och pratade en stund med en av de pedagogerna som Elisabet verkar tycka mest om. Vi pratade lite allmänt om Elisabet och hennes utveckling, och så frågade hon:
-Har ni någon kontaktfamilj nu?
Jag svarade att nej, vi har inte känt något behov av det, och att det så här långt nästan skulle bli en större belastning att vara utan henne, med lillebror som skulle sakna henne.
-Vad synd, jag hade tänkt fråga om vi fick låna henne!
Jag blev alldeles stum.
-Menar du allvar?
-Ja. Vi har varit kontaktfamilj tidigare, åt en flicka som har flyttat, och jag vill inte släppa Elisabet nu när hon börjar skolan.
Då fick jag tårar i ögonen. Kan man få en finare kommentar?
-Vi skall absolut tänka över det, svarade jag.
-Ja, gör det! Och även om det inte blir så, så vill jag gärna få träffa henne ibland ändå.

Väl hemma ringde jag genast maken, som var på stan. Måste ju berätta genast! Han höll med om att det lät som en mycket bra idé. Vi hade inte sökt en kontaktfamilj själva, för vårt eget behov, men nu när det dyker upp en fantastisk människa som så ödmjukt frågar om hennes familj får låna vårt barn, då kommer saken i ett helt annat ljus! Någon hon redan känner och tycker om, någon som har två lite äldre flickor som skulle kunna bli förebilder för henne. Och, chansen att fokusera lite mer på Roland. Även när jag granskar mig själv, kan jag än så länge inte tycka att han har fått stå åt sidan för Elisabets särart. Vi låter ingenting hindra oss, vi gör det vi vill, tar bara med lite extrakläder för eventuella olyckor. Han tycker inte - än så länge - att hon är jobbig, utan saknar henne när vi gör saker på varsitt håll med barnen. Kanske kommer det att ändras, kanske inte, men hur eller hur så känns det som rätt tid att utmana Elisabet lite mer. Ge henne lite större vyer.

Habiliteringen tyckte också att det var ett bra förslag, så då kontaktade jag kommunen och bad om ett samtal med en biståndshandläggare. En sådan skulle ha kontaktat oss nu i veckan, vilket inte har hänt, men jag ger det några dagar till innan jag påminner. Sedan skall det förstås till utredningar och beslut. Men ändå, bollen är i rullning!

Häromdagen berättade pedagogen att hon tagit upp med sin familj att det eventuellt kommer en ny flicka till dem ibland.
-Är det hon som tycker så mycket om katter? frågade ena dottern entusiastiskt - och började genast sy en katt till Elisabet!

Vet ni, just nu känns allt så bra! Det känns som att vi har lagt ut en massa räls, både mentala och fysiska, iochmed diverse ansökningar och möten och samtal och planeringar kring både vår egen framtid och Elisabets. Nu är det bara att åka med en tid.

Och jag vet att alla era tankar som jag bad om, att rätt människor skulle komma i Elisabets väg, har påverkat hur bra allt känns. Tack!

Ikväll hölls det första föräldramötet, för oss som valt att ha våra barn på Näraskolan. Först var det allmän information till alla. Jag hade tidigare bett om att få berätta om Elisabet, vilket jag också gjorde. Förberedde föräldrarna på att det troligen kommer diskussioner om varför Elisabet får eller inte behöver göra det ena eller andra, varför hon inte svarar på tilltal och så vidare. Jag bad dem också om hjälp, att de skall berätta för mig eller lärarna om deras barn pratar om att någon inte är snäll mot Elisabet. Lärarna ser inte allt. När jag var klar, fick jag ett tummen upp-tecken av en medmamma som är bekant från förskolan. Kändes bra!

Sedan kom klasslistorna med upprop. Vi visste vilken klass Elisabet kommer att hamna i, men inte vilka fler. Det kändes nästan som en brännbollsuttagning, men utan de negativa inslagen. "Ja! Vi fick henne till Elisabets klass! Och ja, honom också! Hurra, det här blir ett bra lag!" Och även de som inte hamnar i samma klass, kommer hon ju att träffa på fritids och gemensamma aktiviteter.

Jag sade under min presentation att de gärna fick fråga oss om vadsomhelst, och i klassrummet fick vi frågan om huruvida Elisabet har en assistent nu. Vi svarade att det finns en resurs till henne, och att vi håller på att diskutera hur det kommer att se ut i klassen. Lärarna fyllde i och sade att det absolut kommer att finnas en extra resurs i klassen, men att det inte är klart vem det blir än.

När mötet var slut, blev det förstås ett informellt föräldramöte ute på gården. Någon tackade mig för att vi är så öppna med det här, och bjuder in till diskussion. Det blir betydligt lättare för lärarna också, som annars inte har tillåtelse att prata om detta. Jag svarade att jag tycker att det är så himla spännande, så jag kan inte låta bli att prata om det!

Imorgon skall alla barnen besöka skolan. Känns väldigt bra att Elisabet redan har varit där. Kanske kryper hon upp i soffhörnet igen och känner sig trygg med det?