cariad

Ni kanske har märkt att jag har tagit bort lösenordskravet nu.

Senaste åren har bitvis varit lite kämpiga på olika plan, Sista terminen på omvårdnadsprogrammet, med ett tempo och en nivå så låg att jag led varenda timme i klassrummet. Hela barnspecialistutbildningen (utom första "smekmånaden" på hösten då allt fortfarande kändes okej) med trams och påtvingade grupparbeten och ett hemskt klassrumsklimat. Heltidsjobb direkt på det hela sommaren förutom två veckors semester då jag var så trött att jag inte visste vad jag hette. Oron hela sommaren över Elisabets skolbyte, och så inskolning med taxistrul på det. Just då var jag inte riktigt i form för personliga påhopp, därav lösenordsinföranet.

Det har snurrat rätt ordentligt på jobbfronten sedan dess. Jag har hunnit både börja och sluta två helt olika jobb. Barnintensiven hade varit ett roligt jobb, men jag passade inte in i arbetsgruppen (och om det kan jag skriva spaltmeter men det får räcka med detta), och så hann jag vara två månader på ett boende för ungdomar med funktionsnedsättning som var otroligt tråkigt med ett horribelt schema. Nu är jag tillbaka på barnsjukhuset, visserligen bara som timvikarie men det känns ändå som att turbulensen lagt sig litegrand. Jag är där jag trivs, jag sjunger på jobbet och tycker om att gå dit. Maken har jobb fram till sommaren åtminstone, barnen trivs i skolan, det är vardag och det är lugnt och alla mår bra. Då tar jag förhoppningsvis inte lika illa vid mig över otrevliga kommentarer, så då kan jag ta bort lösenordet.

I fredags berättade eftermiddagschauffören att han skulle vara ledig denna vecka, en kollega skulle ta över körningarna. I måndags gick det bra, lite senare ankomst men så kan det vara ibland.

Men igår blev det strul.

Mellan kvart och tio i fem ringde chauffören och sa att han skulle vara där om två-tre minuter. Jag klädde mig, gick ut och väntade. Ingen taxi. Nå, han kanske inte hittade, även om han varit där igår. Det började regna. Jag väntade. När jag suttit där ute och frusit i tio minuter så ringde jag själv. Chauffören blev förfärad! Han hade glömt att lämna av Elisabet och tagit ett annat barn först! Bad tusen gånger om ursäkt!

Ingen fara, sa jag, bara så att jag vet.

När de väl kom efter ytterligare en stund så var han halvt förkrossad. Han hade ringt till två föräldrar samtidigt, och barnen i bilen hade varit högljudda och han hade blivit förvirrad och missat Elisabet. Så kan det vara, sa jag. Vi ses imorgon, men ring en förälder i taget då, det är nog bäst.

 

Det här skulle ha kunnat vara en traumatisk händelse för rätt många autistiska barn. För det första är det inte den vanliga chauffören, för det andra tar de en annan väg hem. Det finns barn som blir oroliga om det så bara faller löv på vägen, för då känner de inte igen sig. Vad gjorde Elisabet? Hon hoppade och studsade när hon klev ur taxin, och förkunnade glatt att "De brukade vilja ta mig först, men nu tog de ett annat barn först!"

 

Och jag har vett och perspektiv nog att vara oändligt tacksam för att hon är så flexibel!

 

Påskdagen präglades av gråväder och innemys, fram till kvällskvisten då både jag och barnen behövde luftas. Vi lekte ganska länge på en lekplats i närheten av mina föräldrar. Runt halv åtta ville Elisabet gå hem. Då var hon kissnödig.

Roland ville inte gå hem. Maken var i Göteborg, så jag provade ringa storkusinen Jonas för att se om han kunde komma och möta Elisabet eller vara med Roland en stund. Han hade dock blivit upptagen, så jag tänkte att jag provar. Kunde Roland stanna kvar där en liten stund? Lova att inte gå någonstans, mamma kommer snart tillbaka? Han har hittills varit tämligen opålitlig när det gäller att vänta på angiven plats, men någon gång kanske hans bedyrande jaadå kommer vara sant.

Elisabet brukar inte vara helt nöjd med att göra saker utan lillebror, som till exempel att gå hem, men den här gången tog kissnödigheten över och hon gick med mig så långt så att hon såg mormors och morfars hus.

-Kan du gå dit själv?

Lite motvillig var hon, men larvade iväg mot huset i lite vindlande krokar. Blev arg när jag vände mig om.

-Titta inte!

Det gjorde jag ändå, precis innan jag svängde av så att jag inte såg henne längre. Då stod hon kvar, men fortfarande med huset inom synhåll och nu var jag närmare Roland än henne så jag gick vidare. Och då var det han som kom travande mot mig, inte alls där jag lämnat honom och bett honom vänta utan lyckligtvis på den gångstig som jag valde att ta på väg mot lekplatsen. Det fanns flera alternativa vägar. Det hade varit läskigt att vara ensam, sa han med olycklig blick, och det måste man ta på allvar. Hand i hand gick vi tillbaka, och möttes av Elisabet.
Inte hade hon gått hem inte.

 

Lite, lite friare blir det ändå. Jag kunde faktiskt överväga och tillochmed prova att låta henne gå hem själv. Det är inget dåligt steg, även om det inte nådde ända fram.