Hummerlek

 
En sådan här hummerhanddocka köpte jag till mina barn när jag stod på bokmässan 2010, och jag tror inte att vi haft lika roligt tillsammans med någon annan leksak! Det är förstås hummern Sebastian, som både kan sjunga och nypas och busa.
Igår var Roland extra gosig med Sebastian, skulle skydda honom mot "den elaka pojken" som ville sätta en klädnypa i hans klor och allt vad det var. För att gömma sig för denne pojke så smet hummern in under min rygg där vi lekte i sängen.
Elisabet "grät" med glittrande ögon och uppåtryckande mungipor.
-Uhu! Uhu! Jag är ledsen för att Sebastian försvann!
Sedan, när han dök upp igen:
-Nu är jag glad för att du är tillbaka igen!
 
Leken övergick till en sorts namnlek, där Sebastian frågade Elisabet vad hon hette.
-Hmf! svarade hon.
-Heter du "Hmf?"
-Nej!
-Heter du "Nej?"
-Hon heter Elisabet! bröt Roland in.
-Jag hör inte! sa Sebastian och fortsatte fråga Elisabet som inte alls ville svara men ändå var med i leken.
Till slut, efter flera vändor med detta, tröttnade Elisabet på detta tjat och sa bestämt:
-Då sätter jag hörlurar på dig!

Om läxor igen

Först idag har jag på allvar börjat ta del av debatten kring läxor.
Det här blogginlägget är otäckt verklighetsbaserat, och snart är jag själv där.
 
Det är en ständig balansgång med Elisabet. Å ena sidan ska vi förvänta oss att hon kan saker som andra skolbarn kan, och att hon ska göra samma saker som de andra gör. Å andra sidan är det när hon har förväntningar på sig som allt låser sig. Å tredje sidan är det när vi lyckas balansera exakt rätt som hon växer.
 
Problemet är när jag inte håller med skolsystemet. Jag tycker inte heller om läxor. Alls. Jag tycker att det är respektlöst mot barnen. Skolsystemet lägger inget värde i deras arbetstid, den prestationen duger inte, utan barnens fritid måste inskränkas också genom att de måste ta med sig arbetet hem.
 
Nu älskar jag att sitta med ord och siffror med mina barn. Det kan jag göra timme ut och timme in, vilket de sällan vill nuförtiden, men jag prioriterar gladeligen bort både disk och tvätt och dammråttor för att läsa och skriva med mina barn. Om vi får göra det på våra villkor, endast för självändamålet, för att det är roligt att kunna läsa det man vill.
 
Det är märkligt hur glädjen försvinner fullständigt så fort tvånget kommer in i bilden.
 
"När får vi läxor?" frågar de ivriga förstaklassarna första veckan.
"Inte fler läxor!" lär de säga de kommande åtta och ett halvt åren.
 
Är det värt det?
 

Tomt efter Elisabet?

Eftersom det fungerar så bra med stödfamiljen, eller extrafamiljen som jag tänker kalla dem från och med nu, och eftersom det känns som att behovet är större nu när Elisabet och Roland går vägg i vägg i skolan, och nu när hennes beroende av honom har ökat så mycket, så har vi sökt om arton dygn per år istället för tolv som vi har haft nu. Denna helg har hon varit hos dem från fredag till söndag. På ett sätt väldigt skönt, för oss alla, men attans så tomt det var i lördags kväll!
 
-Å vad tomt det var här efter dig! sa jag till henne när jag hade henne i famnen igen idag.
-Nej! sa Elisabet.
-Jo, det var det.
-Nej. Det är inte bara jag som bor här. Det kan inte ha varit tomt!
 
Jag höll mig för skratt, men inombords porlade det.
 
-Du har rätt. Men jag saknade just dig!

Grader av konstighet

Elisabet är Elisabet. Så är det, inget konstigt med det. Hon är vår unge, lite märklig, men i vår vardag märks det inte särskilt mycket. Min pappa säger också det, att den som inte läst denna blogg från början, eller har följt oss på annat sätt genom åren, och hoppar in nu i läsandet nog inte riktigt förstår. Vad är problemet? Vadå funktionshinder?
 
Idag hade vi första utvecklingssamtalet i ettan, eller, mer ett lära-känna-samtal med läraren, specialpedagogen, Elisabet och mig.
Och i en annan miljö blir det så tydligt, det som inte är något märkvärdigt hemma.
 
Ett frågeformulär skulle hon besvara, med fyra alternativ på frågor som trivs du i skolan, har du bra kompisar, är du själv en bra kompis, har du roligt på rasterna och sådant. Alternativen var mycket bra, ganska bra, ganska dåligt och mycket dåligt. Bara det, att ha fyra alternativ som inte är helt glasklara, är överkurs för en flicka som Elisabet.
Med gemensam ansträngning lyckades vi få ur henne några klara JA, att hon trivs i skolan, har kompisar och lite mer. Men sedan var det stopp.
-Det är för mycket! utbrast Elisabet där hon låg på golvet och vred sig.
 
För så var det. På golvet ålade hon omkring under den här intervjun, skrattade, sparkade, pratade lite på mysteriska emellanåt. Nog inte så många av hennes klasskamrater som gjorde så på deras samtal.
 
Jag ville pausa. Frågade om vi kunde prata om något annat en liten stund. För jag tycker att det är så viktigt att visa Elisabet att när hon uttrycker något, en så klar vilja, så måste hon få respons för det. Viktigare än att ett papper har rätt antal kryss. Och det var inte mycket mer att göra heller, Elisabet ville inte.
 
Sedan är ju skolan så målinriktad nu. Man måste få kvitton. Kunna bedöma. Det räcker inte med att alla vet att Elisabet både kan räkna och läsa. Hon måste visa det på ett mätbart sätt.
Vad händer annars, undrar jag men ville inte fråga när Elisabet var med.Tänker tränga undan de tankarna och försöka fokusera på att öva mer med henne, öva på att ta pennan och skriva själv, öva läsning, matematik...  Öva på det de vill kunna mäta. Öva så kravlöst vi bara kan. Det blir en utmaning.

Supermamman är tillbaka!

Elisabet tycker inte om att göra läxor.
Elisabet tycker inte om när man säger fel.
 
Alltså använder Supermamman sin dotters egenheter till att få henne att läsa högt.
 
Skolans lärobok är inte sådär våldsamt inspirerande, det ska sägas. Särskilt inte det avsnitt om rävar som de har i läxa denna vecka, där en sida av fyra tar upp att räven har så vacker päls på vintern så att man jagar den för att tanter ska kunna ha rävpäls, och så en bild på tanter i rävpäls och rävmössa. Pedagogiskt. Men tidningen om djur som hon fick på sitt sexårskalas med små korta texter, pratbubblor, notiser och rubriker, den kunde man använda!
 
-Pingviner ska dansa varje natt! sa jag bestämt och pekade på en text.
-Nej, så står det inte! invände Elisabet.
-Vad står det då?
Efter lite knotande så läste hon:
-Papegojor ska bada varje dag.
 
Så fortsatte det. Med lite tok, så korrigerade hon mig. Flytande, inte på det stolpiga sätt som nybörjarläsare ofta läser texter högt på.
 
Idag gjorde vi matteläxan. Förra veckans läxa också, som jag hittade först idag. Det gällde att skriva siffror i rutor för att öva, och sedan måla fält enligt en viss kod. Elisabet vill ha hjälp, vill ha min hand över hennes, men ju mer hon skrev och ritade, desto mindre stöd behövde jag ge. Till slut rörde jag bara lätt vid hennes hand, lät henne styra allt. Sjungande fyllde hon i cirklarna med färger hon själv valt, och bara det är ett stort steg, att ingen sa åt henne vad hon skulle använda!
 
Ja, Supermamman är tillbaka!
 
Supermamman som just nu uppenbarligen är så stressad över ett eget rörigt schema och hotande grupparbete så att jag senaste veckan blandat ihop datum för både ett kalas och ett föräldramöte. Men ändå, Supermamman som får lov att vara exakt den mamma jag så länge saknat att vara, den mamma som hur länge som helst kan sitta tillsammans med mitt barn och leka med bokstäver, siffror och ord, lära henne saker, vara tillsammans med henne. Tillsammans! Inte brevdid, bakom eller framför.
Med!

Att göra läxor

Elisabet tycker inte om att göra läxor. Alls. Spelar ingen roll vad det är för läxor, så fort man nämner ordet - oavsett om det gäller henne eller Roland (som ju egentligen inte har läxor än, men vi brukar kalla vår dagliga lästräning för läxor) - så vill hon inte vara med. "Jag kan vänta härinne medan ni gör läxorna", säger hon och går in i sovrummet.
 
Jag tänker på Iris Johansson. hennes bok "En annorlunda barndom". Hon berättar hur hon än idag inte klarar av att göra något om hon känner krav på sig, och hur hon hittat strategier för att hantera det.
Elisabet har läsläxor. Meningen är att hon ska läsa högt för oss. Och med tanke på att hon knappt ens svarar på frågor, så är det ett sisyfosarbete som man måste vara väldigt försiktig med. Trycker vi för hårt, så kan hon helt tappa intresset för läsningen. Lite som en pojke jag läste om, där de försökte träna honom att ta en sorts godis som de visste att han älskade, men han tyckte så illa om träningen så till slut åt han aldrig just de röda bitarna som han tidigare haft som favoriter.
Vi vet att Elisabet kan läsa. Hon ger oss bevis gång på gång, när vi inte ber henne om det. "Där står det Champis!" konstaterade hon imorse när hon såg pappas tomma läskflaska från fredagsmyset. Champis, det är inte ett helt lätt ord, med ch-ljudet! Vi kan också i en helt avspänd situation få henne att ge oss kvittot. Idag satt vi på en brygga nere vid Fyrisån och hade picknick, och hon läste villigt på dryckesburkarna. "Ramlösa. Med smak av mango."
Men läroboken som hon förväntas läsa i? Icke.
Så då måste vi försöka fundera, vi föräldrar. Hur ska vi göra? Vad är viktigt? Är det så förfärligt viktigt att hon kan läsa HÖGT? Är det inte viktigare att hon läser överhuvudtaget?
För att ändå träna så hittade jag på en ny variant ikväll, när inget annat fungerade. Jag frågade henne var olika meningar och ord stod. Tveklöst pekade hon ut det. Hade jag först läst texten så gick det blixtsnabbt, om uppslaget var nytt för henne så tog det ett par sekunder längre, men absolut inte längre tid än det hade tagit för mig att leta upp en viss mening.
Ibland skriver jag felaktiga saker, för att få henne att reagera, vilket hon omedelbart gör. Så idag skrev jag en mening och frågade henne om det stämde eller inte, det jag skrivet. "Ja!" sa hon. För ja, vi har varit på bio idag.
Det finns sätt att träna hennes läsning och koncentration. Man måste bara finna dem.

The Phantom of the Opera

I skrivande stund har maken just startat "The Phantom of the Opera" på DVD:n. Är lite för trött för att orka se den ikväll, annars är det förstås en favorit!
Minns första gången vi skulle se den på DVD, efter att vi båda sett den på varsitt håll på bio tidigare. Elisabet var inte många veckor gammal då, hon låg mellan oss i soffan och var så förnöjd. Vi hade inte alls hög volym på, men... Har ni sett den? Inledningsscenen med auktionen i den dammiga teatern, och hur sedan temat dundrar igång, precis den där slingan som kännetecknar hela musikalen,
Å, vad hon blev ledsen, vår lilltussla! Ogonen blev alldeles stora och olyckliga, munnen darrade och hon verkligen grät, ordentligt, för första gången i sitt liv! Det var själva stämningen i musiken hon reagerade på. Otroligt intressant egentligen.
Bara en ögonblicksreflektion.

Skogsutflykt

En sommarvarm septemberdag. Stoppade bullar i väskan och gjorde en utflykt i skogen med barnen när jag hämtat på fritids. Fikade på en mossig, barrig sten.
Elisabet satte sig i mitt knä. Efter en stund tog hon tag om min haka, spände sina blå ögon i mig och frågade:
-Undrar du varför jag satte mig i ditt knä?
Jag hade ju hoppats på att det var för att hon tyckte det var mysigt, men...
-Ja?
-För att inte mina byxor skulle bli skräpiga!

Tabletter och godis

Elisabet visade mig två tomma tictacaskar. Apelsintictac, förtydligade hon.
-Åt ni dem i lördags?
-Nej.
-När åt ni dem?
-Igår.
-Fast det inte var lördag?
-Tabletter är inte godis. Tabletter är tabletter. Godis är godis.

Så var det ja.

Första föräldramötet i ettan

Föräldramöte i torsdags, delvis inne i barnens klassrum. Riktiga bänkar, på rad, med fint bänkpapper i. Lila i Elisabets.
Det var nära att jag började gråta.
Minns ni förra hösten? Första kvartsamtalet? När pedagogen sa att hon inte trodde att Elisabet skulle kunna klara en klassrumssituation?
Glädjen, lättnaden, triumfen över att sitta där, som en förälder i mängden, den fyllde mig totalt. Visst, handstilen i övningsböckerna var bra lik resursens, men vad spelar det för roll! Min unge skuttar fortfarande till skolan, går så stolt in och sätter sig på sin bänk, deltar i gymnastik och utflykter och allt. De morgnar som maken måste lämna barnen extra tidigt så får hon gå in till Rolands avdelning, vägg i vägg. För lillebror har också blivit en stor skolkille nu. Elisabet är tidig nollsexa, Roland sen nollsjua så det är ett sifferår men nästan två år mellan dem. En av Rolands pedagoger hade Elisabet förra året, så det är ett känt ansikte innan resursen kommer. Fungerar jättebra och Roland är än så länge stolt över att kunna visa storasyster sitt klassrum. På rasterna söker han upp henne, vilket väl är både på gott och ont, men jag tror det kommer ordna till sig nu när deras olika fritidsavdelningar gör olika utflykter efter skoltid.
 
Denna helg var första för hösten som Elisabet har varit hos stödfamiljen.
-Vad mycket det har hänt! kommenterade Christina förundrat.
Och det har det.
För ett år sedan, när vi började det här gudasända samarbetet, så frågade Christina vad Elisabet tyckte om för godis, de skulle stanna och köpa lördagsgodis. Jag uppmanade henne att fråga på plats, och hon tänkte att ja ja, det går väl som det går. På dagis var hon inte alls så kommunikativ. Men jodå, hon kunde peka på det hon ville ha. Kort men koncist.
Igår var det andra haranger.
 
 
-Jag vill ha lakrits för jag tycker om lakrits, men jag vill inte ha sådana för jag tycker inte om mint.

 

 

RSS 2.0