Taxi - var god dröj!
Redan tredje dagen gick Elisabet själv hem från skolan, och från fjärde dagen gick hon även dit själv. för "jag kan ju vägen". Jag brukar stå på balkongen och titta på henne när hon går iväg, bara för att jag tycker om att reflektera över hennes självständighet. De två första veckorna har flutit på bra, inga incidenter som jag har behövt kallas in för, och svaret jag får är alltid ett uppriktigt "Det har varit bra!" Maten är bra, ingen är dum, vad mer kan man önska?
Ni som har följt vår resa några år kanske minns inlägg vid terminsstart där jag sliter mitt hår över taxistrulet på morgnarna. Sista terminerna var det huvudsakligen okej, med samma pålitliga chaufför, men vi har fått stå länge och undra över om det överhuvudtaget kommer någon taxi. Nu slipper vi gudskelov detta! Det är några hundra meter till skolan, längsmed en gång/cykelväg, långt ifrån all biltrafik. Och mitt gudskelov är ännu större nu, när jag fick ett långt mejl från Trafikcentralen (de har kvar oss på mejlinglistan) där man verkligen bad om ursäkt för alla problem som nya upphandlingar har orsakat. Vissa barn har fått vänta i flera timmar. Jag har aldrig fått någon ursäkt för strul, så nu måste det vara väldigt illa! När folk har försökt ringa, så har de inte kommit fram eftersom det är så många som ringer.
Runt omkring har jag vänner med barn som också behöver lite mer stöd än neurotypiska. För en del går det ganska bra, för andra går det inte alls. Det gör mig ännu mer styrkt i min känsla av tacksamhet. Oavsett hur framtiden kommer att se ut, så är det bra just nu. Våra barn mår bra. Vi mår bra. Vad mer kan vi önska?
