cariad

Roland spelar ofta teater för oss, eller film. Han är inlevelsefull och dramatisk, och jag kommer inte att bli ett dugg förvånad om jag ser honom på en scen lite senare i livet. Han har det i generna.

I fredags stannade jag kvar en liten stund och pratade med den manliga resurs som hon har haft nu på sommarfritids, medan hon lyckligt sprang omkring och lekte med Kossan, Suggan och Kultingen, som är de små plastdjur hon kommunicerar igenom i skolan. Efter en stund kom hon fram till mig, och de trasslade in sig i mitt hår, provade att äta men det gick ju inte.

-Vi visste inte vad det var! sa hon, med djurens röst. Sedan tillade hon:

-Det är teater!

Första gången. Verkligen första gången!

-Är det teater! sa jag förundrat.

-Ja. Nu är den slut!

Och så den där frånvarande blicken, med en liten rynka i panna, och det böljande tonfallet:

-Det var en kort teater!

Elisabet är lite morgontrött nu, vilket säkert har att göra med att det är svårt att få dem komma till ro på kvällarna nu. Imorse ville hon ingenting, inte ha gröt, inte klä sig, inte gå till fritids. Mer smågnälligt än faktiskt Inte Ville, för hon gjorde allt. I hissen sa jag till henne att idag kan hon få vara ute och leka på morgonen (de får välja om de vill titta på Sommarmorgon inne eller leka ute, igår ville hon vara ute), och att vi kunde hämta djuren för henne att leka med.

Då lyste hon upp!

Djuren, det är Kossan, Suggan och Kultingen. Så heter de.

Djuren interagerar, pratar, söker kontakt. Jag såg dem prata med pedagogerna medan jag hängde in hennes ryggsäck. Och när jag skulle hämta cykeln, slagskeppet som har hållit efter senaste lagningen och är ganska flitigt använd trots att det tar fem minuter att gå till skolan, så mumsade de på cykeln! Med glittrande ögon illustrerade Elisabet ätljud - "Mnaoum, mnaoum, mnaoum!" - och blev sedan allvarlig, fjärrskådande, och sa med sin ljuvliga böljande, dröjande intonation:

-För vi äter vadsomhelst!

Tidigare år har vi tänkt att barnen får sluta dagis ungefär nu, vid midsommar, att det är skönt för dem att få lite ledigt. Och varje år har vi glömt bort att det alls inte är särskilt avkopplande för någon av oss. Roland blir rastlös och trissar upp Elisabet, och dagarna blir väldigt långa. Så i år får de gå kvar på dagis, och för Elisabets del på fritids, hela nästa vecka också. Linda har semester, så en trevlig kille - som kommer att förstärka klassen lite i höst och även jobbar på fritids då - har extrakollen på Elisabet. Han och Linda har pratat om vad som kan funka och inte, så han var igår förberedd med en korg med små plastdjur som Elisabet genast drogs till. Några av de djuren fick sedan bo i ett litet fodral, så att de kunde följa med ut, och detta låg på hennes plats idag. När vi kom till fritids, grep hon genast det och strålade försiktigt då hon visade mig.

Hon bär inte längre med sig sina katter eller mjukdjur överallt, vilket är ett framsteg, men hon kommunicerar fortfarande bäst via de små djuren. De kan prata, busa, äta på maskrosor, interagera.

 

För Elisabets del känns de här extra veckorna på fritids väldigt viktiga. Hon behöver den här kontakten med andra barn, mår bra av fritidsaktiviteterna. Sommarlovet blir långt nog ändå, hela juli och över halva augusti. Vi skulle kunna låta henne börja fritids lite tidigare på höstterminen, men magkänslan säger mig att det är bäst att börja direkt med skolrutinerna. Till tvåan blir det kanske annorlunda, när hon bättre förstår skillnaden mellan lek och skola. För jag räknar kallt med att hon kommer kunna gå kvar i sin klass länge än.

Liksom förra året gjorde vi en familjeutflykt till Åbo och Nådendal. Roland ville så gärna åka tillbaka, och vi tycker också att det är ett trevligt resmål med enkel logistik. Vi börjar också lära oss var toaletterna i centrala Åbo finns, det får ett stort plus! Vi tog anslutningsbussen från Uppsala på självaste nationaldagen. Som tur var hade vi dagen innan fått veta att bussen inte alls skulle gå klockan sex utan fem över fem, Kändes inte som att vi behövde vara på terminalen halvannan timme innan de började släppa på folk, men ungarna roade sig ändå och jag hade tagit med ett broderi.

I år ville även Elisabet utforska båten, så maken tog med sig båda barnen på upptäcksfärd medan jag vilade mig (jag kom nästan direkt ifrån ett jobbpass och då är jag alltid mosig). Med förra årets kalabalik vid sänggåendet i planeringen, höll jag mig borta någon timme och tassade tillbaka till en lugn familj. Elisabet var vaken men låg bara och tittade på mig, och somnade sedan gott.

Halv åtta finsk tid var vi framme, och strosade längs med vattnet in till centrum, med många trevliga stopp. Utanför marinmuséet Forum Marinum fanns några roliga båtar att titta på och leka i, lite längre bort fanns en enorm prästkrage att klättra på, och sedan hittade vi en lekpark där vi stannade en stund.

Till min glädje var Saluhallen öppen! Sist var den stängd för storstädning. Vi köpte lite frukostsmaskens som vi åt ute på en bänk, innan vi inledde stora shoppingrundan! Jag letade brevpapper med stor framgång, Roland fick en cool riddarhjälm och Elisabet en ny variant av Schleich-katter. Lunch på Hesburger, sedan oerhört god italiensk glass och så buss till Nådendal där vi skulle bo på samma spahotell som förra året.

För några veckor sedan tappade Roland en hantel på sin stortå, och denna nagel lossnade nu precis i badet och då ville han INTE bada! INTE!!! Så han och pappa gick upp på rummet, där livet snabbt blev bättre med lite bus på sängen. Men Elisabet badade av hjärtans lust, så länge att jag fick tvinga upp henne vid sjutiden på kvällen för att jag var väldigt hungrig. Hon hade kunnat bada mycket längre men även hon behövde få något i sig tyckte jag.

Efter en osannolikt dyr buffémiddag på hotellet försökte vi varva ner på rummet. Barnen skulle dela en bäddsoffa. Smartast hade väl varit att en av oss sovit där med ett av barnen, men jag mindes hur otroligt obekväma de var och efter två-tre nätter med bristfällig sömn behövde jag verkligen få sova. Så barnen låg och trissade upp varandra, fnittrade, busade, ignorerade alla tillsägelser tills vi slutligen förklarade att om de inte kunde lugna ner sig, så fick en av dem sova på golvet!

-Jag vill inte sova på golvet! gnällde Elisabet och la sig snällt på golvet med sitt täcke när vi vuxna fått nog.

Det är klart att hon inte behövde göra det! Men det som behövdes, var att bryta den situationen. Sedan somnade de lugnt och sov ända till nio.

Mumindalen öppnade för säsongen den åttonde juni, och Martina hängde på denna gång också. Roland var lite för spänd, på grund av höga förväntningar skulle jag tro. Ville inte se teater, ville inte gå ur vagnen, var lite gnällig första varvet på Sagostigen, men när vi kom fram till Muminpappans båt där de fick klättra och åka rutschkana och leka med vattnet, så släppte det och resten av tiden vi var där, fram till stängningsdags, var allt bara bra. Vi tog ännu ett varv på Sagostigen, och gick tillbaka flera gånger för att titta på Mårran och hattifnattarna som är hans favoriter.

Martina konstaterade att Elisabet var mycket tystare i år, och när vi tänkte efter så insåg vi att det stämde. Förra året pratade hon om katten och musen och vad gjorde hunden då, och talade om för folk att de var råttor. I år lyssnade hon mer, tog in, bearbetade. Men glad och nöjd ändå, tog små glädjeskutt med ojämna mellanrum, vandrade kilometer efter kilometer med oss utan att protestera.

Buss tillbaka till Åbo där vi åt på Hesburger igen, denna barnfamiljens räddare, finska motsvarigheten till McDonald´s. Promenad längs med vattnet tillbaka till färjan, Viking Grace som var väldigt fräsch i jämförelse med de andra färjor vi har rest med, och en lugn hemfärd.

Vädret var även denna gång helt perfekt. Soligt och runt 20-22 grader, inte för varmt för att vara i solen, men varmt nog för att inte frysa i T-shirt i skuggan. Förra året gjorde jag en fotobok av vår resa, vilket Roland ville att jag skulle göra igen. Det är ett väldigt bra sätt att spara minnen på, och då och då - som just nu - är det halva priset på de där böckerna. Elisabet är lite tveksam just nu till att se sig själv i en bok, men Roland tycker att det är väldigt roligt!

Om vi reser tillbaka nästa år också vet jag inte. Men det är inte alls omöjligt!

Under en alltför lång period har Elisabet inte velat ha kramar. "Släpp mig!" Men för några veckor sedan släppte det, för jag har naturligtvis inte kunnat låta bli att försöka krama henne ändå. Hon har inte verkat helt motvillig, bara lite kantig, och som att hon för en tid hade glömt bort vitsen med det. Nu var det, ganska plötsligt, som hon verkade minnas att det faktiskt var riktigt mysigt! Så nu kramas vi. Det ger en helt annan känsla av närvaro och närhet. Och är en utmaning, att försöka ligga och kramas med henne samtidigt som jag busar med Roland. Två armar och två ben kommer man långt med!

Sista maj hade vi ett möte på skolan. Rektorn, nuvarande klassrumspedagogen (en av dem), Elisabets resurs, blivande läraren, någon pedagog som kommer att förstärka klassen, specialpedagogen och psykologen från habiliteringen, skolsköterskan (vad nu hon gjorde där, vi har aldrig haft något att göra med henne tidigare), jag och maken. Både pedagogerna och vi berättade hur vi har upplevt året, och vilka enorma framsteg som har gjorts. Habiliteringsteamet har inte träffat Elisabet alls på väldigt länge, och gladdes också åt allt.

Jag upprepade för dem det jag säger titt som tätt - det enda som är viktigt för oss är att Elisabet trivs och inte stör någon annan. Jag är inte ett dugg intresserad av att utarbeta strategier för att förmå henne att hålla i pennan, eller att utföra vissa arbetsuppgifter. Det är inget självändamål, utan målet är - anser jag - att gång på gång på gång erbjuda Elisabet möjligheten, och låta henne få vistas i miljöer där hon kan se andra hålla i pennan och se vad de kan göra. Blir hon intresserad så kommer hon att ta den där pennan.

 

Läsåret har varit lite av en berg-och-dalbana, där dalarna aldrig har varit lika djupa som den föregående dalen, utan mer har varit tid för att ta fart inför nya och högre toppar. Från att ha suttit i soffan nästan konstant första tiden, gick hon till att plötsligt vara med i samlingen. Periodvis har hon gjort skoluppgifter, interagerat, sökt kontakt med de andra barnen, och periodvis har hon pausat och hämtat in allt som hon har uppnått. Hon är med på gymnastiken, duschar och klär om som de andra, åkte skridskor, och igår deltog hon - efter en viss tvekan - i klassens vattenkrig. Klasskamrater har varit och hälsat på, hon har blivit bjuden på många kalas, de här underbara ungarna och föräldrarna tar verkligen in henne.

 

Jag hoppas att ni kan känna min tacksamhet inför allt. Hur jag nästan svämmar över av glädje över alla dessa människor! Ni som har följt oss en tid, minns ni att jag bad er skicka en önskan för vår räkning, en önskan om att låta rätt människor komma i Elisabets väg? Så har det blivit. Tankens makt, önskningarnas makt, i kombination med Elisabet själv och att vi har velat vara öppna med allt.

 

Nu blir det några veckor på fritids, där Elisabet kommer att ställas inför lite nya utmaningar i form av nya människor och rutiner. Det tror jag att hon kommer att må bra av!