cariad

Med de här testen och bedömningarna så är det ju så, att ju "sämre" hon presterar, desto större chans har vi till att få hjälp... Jag menar, om hon fick full pott på varenda fråga, och är fullt kapabel att själv reservera biljetter till olika evenemang, inser behov av och tar initiativ till hårklippning, tandläkarbesök etc och visar omdöme/urskiljningsförmåga i kontakt med andra/val av vänner och allt annat som frågas om - varför skulle hon då behöva en specialskola?

 

Lite kan jag faktiskt le åt de här frågorna.

Tolvåringen till sin mamma: "Nu är det nog dags att vi bokar tid hos tandläkaren, det var länge sedan nu!"

Tredje gången gillt... Efter sjukdom i torsdags och en administrativ miss i måndags var jag och Elisabet på habiliteringen där psykologen Maria hade hittat några icke-verbala test som förhoppningsvis skulle gå bättre att genomföra än de där testpersonen måste svara på frågor. Det ligger ju lite i autismen, att inte vara så kommunikativ.

Jag förhöll mig passiv under testet, och satt och broderade, men hörde ju att Elisabet bitvis inte alls var särskilt samarbetsvillig, särskilt inte när det gällde att använda pennan. Imorgon ska vi gå igenom resultatet, och till dess skulle vi föräldrar ha fyllt i en egen föräldraskattning med omkring 180 frågor i olika katerogier, som kommunikation, samhällsdelaktighet och kunskapstillämpning. Fyra nivåer, från "saknar förutsättning" till "alltid/nästan alltid" med en ruta för "troligtvis" i de fall som man inte vet, anpassat för barn mellan 5-12 år och frågor som:

 

* Beskriver något i flera led, t ex en vägbeskrivning, reglerna för ett spel, etc

* Deltar i samtal om politik eller aktuella världshändelser på ett sätt som visar på förmåga till djupare förståelse

* Ringer vid behov sjukvårdsupplysningen eller vårdcentralen för att få råd angående hälsa och sjukdom eller boka besökstid

* Beräknar realistiskt hur lång tid det tar att utföra en uppgift, gå en viss sträcka etc

* Använder mobiltelefoni, sms på ett kostnadsmedvetet sätt

* Är försiktig i närheten av farliga verktyg/maskiner, t ex motorsåg, gräsklippare

* Undviker att ljuga

* Beter sig på ett sätt som accepteras av jämnåriga

 

Jag tycker inte om sådana här frågor, där man ska gradera på en skala. Särskilt inte frågor som inte är relevanta för oss. Städa sitt eget rum? Vilket rum skulle det vara? Då måste man fundera ut hur man tror att hon skulle göra om hon hade ett eget rum.

 

Egentlgen är det inte alls särskilt roligt att sitta med ett häfte och kryssa för allt som mitt barn inte kan - även om jag tycker att det vore ganska sorgligt om en tolvåring skulle behöva ringa till vårdcentralen själv och fråga om symptom. Och jag är inte ens säker på att tolvåringar FÅR köpa receptfria läkemedel, som en av frågorna var. Men just nu är jag trött. Sov som en stock i två timmar när maken kom hem, och satte mig sedan med det där häftet. Så jag fyllde i lite radiostyrt. Det ska ju göras. Papper ska fyllas i. Bedömningar ska göras. Annars blir det ju ingen hjälp. Vi kör på autopilot ett tag till och hoppas på att energin återvänder snart. Det brukar den göra. Så småningom.

 

Jag gjorde upp en strategi för gårdagen, efter förra inlägget.

Hämtningen kan vara ett stressmoment, när barnen stissar upp varandra och tramsar. Så jag hämtade ett barn i taget med tandemcykeln. Roland fick vara ensam hemma en liten stund, och kände sig stor och stolt.

Vid läggdags förklarade jag för dem att ikväll är mamma så trött, sådär trött så att man skulle vilja gråta, du vet Roland, så trött som du är på morgnarna ibland? Så ikväll får vi hjälpas åt, okej?

Han klappade mig på kinden och var väldigt samarbetsvillig.

Kvällen förmörkades en stund av att Elisabet nöp Roland hårt när han frågade henne varför hon var ledsen över något. Han blev så ledsen, så ledsen, sådär att han försökte dölja att han grät men det märktes förstås. Jag tog honom i famnen och förklarade så lugnt jag förmådde för dem båda att det där var inte alls snällt gjort. Elisabet bad om förlåtelse och jag kände åter den där maktlösheten över att behöva skydda sitt ena barn från det andra, samtidigt som jag försökte känna tillförsikt i att Roland också blir äldre och kommer att kunna försvara sig bättre. Hoppas jag.

Angående morgondagens utvecklingsbedömning, som jag hoppas blir av, så har resursen lovat att komma med Elisabet till habiliteringen. Det innebär att jag kan åka direkt från praktiken på sjukhuset till mötet, en cykeltur på kanske fem minuter, istället för att behöva åka till skolan och hämta Elisabet. En enorm lättnad! Och när det gäller att ta igen förlorad tid, så kommer det att ordna sig det också.

Plötsligt förstår jag flera av mina klasskamrater som har haft ordentlig anledning att bekymra sig över det här med förlorad tid, när de har blivit sjuka under praktiken. Har man ett vanligt jobb, så går det ju att vara sjukskriven eller vabba vid behov, och så är det inte mer med det. Men när en förlorad dag måste tas igen med en annan dag, så kan det bli en ganska otäck spiral. Praktiktid måste tas igen på dagar som man skulle ha gjort hemuppgifter på. Hemuppgifter måste alltså göras på dagar som borde ha varit lediga. De flesta av oss har familjer, som vi vill tillbringa de där lediga dagarna med. Nåväl, det ordnar sig. Allt känns i alla fall bättre, och jag hade en härlig timme vid köksbordet där Elisabet gnolande gjorde sin skrivläxa medan jag satt bredvid och broderade och spökskrev åt henne. Hon väljer omsorgsfullt ut färger och skriver en bokstav i taget med olika färg. Nattningen gick smidigt och jag har inte blivit biten. En bra dag!

Allt började bra. Roland vaknade självmant runt kvart över sju, och det var inte så svårt att väcka Elisabet heller. Torr säng, hurra, och på det hela taget lugnt. Klockan nio skulle Elisabet vara på habiliteringen för en ny utvecklingsbedömning. Allt var uträknat - först lämna Roland, sedan cykla till habiliteringen med Elisabet för kanske en timmes möte, hon skulle hinna tillbaka lagom till lunch, och när vi åkte skulle jag ringa en väninna som skulle komma hem till mig för en lugn handarbetsförmiddag. Precis vad jag behövde.

Lyckades undvika att bli biten, tack vare snabba reflexer, och fick på bägge ungarna kläderna i god tid. För säkerhets skull dubbelkollade jag tiden.

Tio.

Tio!

Jag var så bergsäker på att det var nio, något annat hade inte funnits med i min planering sedan flera veckor tillbaka. Nu föll plötsligt allt. Elisabet skulle inte hinna tillbaka till lunchen, min väninna skulle med nöd och näppe hinna hem till mig innan det var dags för henne att hämta sina egna barn. Jag svor åt mig själv och min oförmåga att hålla koll på tider. Det stod så ordentligt på planeringskalendern på kylskåpet. Varför tittade jag inte?

Jag funderade också över om psykologen hunnit bli frisk. Torsdagens möte blev nämligen inställt, Men då ringde de redan vid åtta på morgonen och meddelade det. Skulle jag för säkerhets skull ringa och kolla? Men nej, eftersom de ringde sist, så skulle de väl göra det idag också.

Nå, inget att göra. Jag tänkte att jag lämnar Roland, och cyklar ändå ner till habiliteringen, och ber receptionisten att kolla om hon kan meddela psykologen att vi redan är här, om det nu är så att hennes morgon inte var inbokad på något annat eller om hon blev klar tidigare.

Vi brukar inte anmäla oss i receptionen när vi har bokade tider, utan bara sätta oss i väntrummet. Men det är ombyggnationer och grejer, och en tydlig skylt informerade om att även besökare till habiliteringen skulle anmäla sig på ett helt annat ställe än vi brukar gå till. Så då gjorde vi ju det, jag skulle ändå fråga om det där med tidigareläggning.

Receptionisten kliade sig i huvudet. Neej, den psykologen skulle inte vara här alls idag. Klockan tio? Nej, ni har inget inbokat. Inga tider alls. Jo, en, den nionde mars, med någon som jag inte alls vet vem det är. Nionde mars? En söndag? Vi som hade tider inbokade både nu på onsdag och en måndag i mars. Var psykologen långtidssjukskriven? Hade maken missuppfattat, så att alla tider vi bokat in ströks?

Jaha. Jo, men visst. Då blev det ju plötsligt ingen stress alls! För säkerhets skull bad jag henne göra en notering om att den tid som jag trodde att vi hade på onsdag, den avbokade vi trots att den inte stod uppskriven, för den skulle innebära ett avbrott i min praktik med lite jobbiga följder i form av att ta igen det på dagar då jag inte alls hinner med det. Så det kändes riktigt bra, jag messade min väninna att hon kunde komma tidigare istället för senare, och cyklade tillbaka med en glad Elisabet.

Väninnan kom strax före tio, och tio över tio ringde psykologen och undrade var vi var.

Men vad i h-e!

 

Så¨här är det - närvarokravet på utbildningen jag går är 100%,helst mer. Vi ska göra 128h praktik på fyra veckor, inte en sekund mindre för då måste vi ta igen den på andra dagar. Det motsvarar ca 80%, fyra dagar i veckan, och en dag i veckan har vi på oss att göra några ganska stora inlämningsuppgifter - som vi inte kan börja med den första veckan eftersom vi måste ha samlat på oss material att skriva om. Utvecklingsbedömning på mina lediga dagar innebär att jag inte kan skriva då, eftersom jag behöver få en hel dag i lugn och ro och helst börja tidigt på morgonen med att skriva. Utvecklingsbedömning på praktikdagar innebär förkortade dagar, som jag måste ta igen på mina lediga dagar, om jag inte vill göra extra långa arbetspass men efter åtta timmar på ett nytt ställe är man faktiskt lite slut i huvudet och kroppen och kan inte ta in så mycket mer. På grund av sjukdom och kommunikationsmiss så har alltså två av fyra tillfällen inte blivit av, som måste tas igen nu.

Nu är jag inte helt rättvis. Maken kan absolut ta ledigt från jobbet och följa med Elisabet. Och det kanske inte behövs fyra tillfällen, det beror helt på hur samarbetsvillig Elisabet är. Och kanske ser mina handledare mellan fingrarna om jag skriver upp full tid trots att jag måste gå lite tidigare. Och jag är säker på att jag hinner göra de där uppgifterna ändå, om inte, så är jag säker på att jag kan få lite uppskov med dem med tanke på att jag har skött mig exemplariskt med sådant tidigare.

Men min kropp lyssnar just nu inte på resonemang, stressymptomen skriker, jag är yr i huvudet och skakig. Det här blev en sak för mycket. Och barnen ska hämtas om en timme. Och maken har föräldramöte till klockan sent.

Vill bara krypa ihop under filten och gråta nu. Men istället ska jag ta en bit mörk choklad och andas djupt och köra på. Hålla siktet inställt på klockan nio, då båda barnen ska ligga i sängen och jag ska titta på nya säsongen av Dragon´s Den. Dagens morot.

Denna vecka började min andra praktikperiod på Akademiska Sjukhuset här i Uppsala, på avdelningen för blod- och tumörsjukdomar. När jag berättar det, så får de flesta något nästan förfärat i blicken. Barn med cancer, något så hemskt!

Det är sant - det är inte direkt roligt att se en del av barnen lida så svårt. Idag botas 80%, men 20% inte, och en del av de som blir botade från sin cancer dör av cytostatikabiverkningarna. Men efter bara tre dagar är det inte den biten som har hunnit gripa tag i mig än, utan det rent praktiska. Att behöva lära sig hitta på ännu en ny avdelning. Lära sig ytterligare nya rutiner, eftersom det förstås inte är samma någonstans på hela sjukhuset känns det som. Detta efter en period av överaktivitet från min sida, då jag har gjort klart vissa skolarbeten som ska vara inlämnade både i mars, april, maj och juni, och har strukturerat upp det slutarbete som vi ska börja med i april, parallellt med en ganska jobbig tid med Elisabets bitande och gnällande. Jag kan inte kalla det annat än gnäll, det här "sluuuta, sluuuta ljuuuga" med det där tonfallet hon har. Som min syster påpekade, "det verkar som att hon var till salu där", efter förra inlägget. Sällan har en avlastningshelg varit så efterlängtad som nu.

Jag försöker hålla de helgerna jobbfria, när Elisabet är hos Christina. Nu hade praktiken hamnat den här helgen. Min handledare undrade igår om jag inte skulle byta helg, men jag tänkte att nej, jag vill inte hålla på och skjuta upp dagar, bättre att ha det avklarat, jag skulle få fredagkvällen och lördagförmiddagen Elisabetledig, det räckte nog.

Men idag när jag satt och åt frukost och tittade ut på solen, så kände jag med hela kroppen och själen att nej, det räckte inte. Jag behövde mer. Så jag hörde av mig till handledaren och undrade om vi kunde skjuta på bara lördagen, så skulle jag komma imorgon istället. Det gick så bra så, och jag begav mig ut för en nästintill livsnödvändig solinjektion. Fyra timmar var jag ute, varav en stor del på balkongen hemma, med en kopp te och ett yttepyttigt broderi till dockskåpet i skala 1:12:

Jag har fått flera fina kommentarer av vänner, hur bra jag tänker kring det här med skolbytet, och med det mesta som rör Elisabet.

Vittnessjälv, har jag lärt mig att det kallas. Det är en bra beskrivning på en mycket användbar funktion - som är oerhört mycket svårare att lära sig än det låter. Det innebär att mentalt ta ett steg bakåt och överblicka hela situationen, och se min egen roll på ett mer neutralt sätt. Ibland ser jag min egen roll i ett enormt sammanhang, rent universellt, och då känns allting plötsligt mycket enklare, om jag kan tro att min lilla del i världen ändå är betydelsefull samtidigt som den inte är det, om ni förstår. Mina fel och brister är försvinnande små, medan mina förtjänster och goda handlingar sätter spår.

Att tänka såhär kommer numera naturligt för mig, efter många års mental träning. Men det kräver ibland kraft som jag inte har för stunden. För det går inte alltid att se sitt liv och sin dag utifrån, då är man ingen närvarande människa. Möten som jag har gråtit mig igenom, dem har jag inte kunnat se utifrån förrän jag har kommit därifrån och andats djupt en stund, eller fått prata av mig med någon vän. Eller när jag är trött eller ledsen på ett personligt plan, eller känner mig fångad eller kränkt, då har jag svårt att ta mig ur en situation och se den utifrån.

 

Just nu är jag trött. Faktiskt ganska ordentligt trött på min underbara dotter. Vad jag än säger, vad jag än gör möts av något eller flera av följande:

-Skrik inte! Aaaa, du vill bita mig! Ljug inte! Sluta ljuga! Sluta! Aj!

Och så biter hon mig, eller försöker bita mig. Så gott som dagligen.

Jag ska sluta andas på henne, sluta lukta på henne, sluta bita henne, sluta sjunga, sluta prata, sluta ljuga, sluta säga, sluta skrika, sluta sluta sluta. Vi har haft sådana här perioder förut, då hon nästan har tjatat hål i huvudet på mig, och vi har alltid lyckats komma ur dem, måste jag påminna mig själv om. Jag vill kliva bakåt och se det, se att det här bara är en fas, men det är inte lätt.

Låt mig vila från det här barnet! tänker jag och räknar dagarna till nästa avlastning. För just nu är ordet helt korrekt. Avlastning. Ta av den här lasten från mig, om så bara ett par dagar! Jag vill till Italien, jag vill kunna ha sådana där härliga stunder med Roland som vi hade imorse, där vi satt i sängen och fantiserade om hur det skulle vara om han var en fisk, eller kunde flyga, eller om jag var barn och han var vuxen. Sådana viktiga diskussioner som förstörs när storasyster kommer in och ylar åt oss att vara tysta och sluta ljuga.

 

Vittnessjälvet orkar känna tacksamhet när hela bilden syns. Innerlig tacksamhet över att stödfamiljen sattes in innan vi hade ett uppenbart behov av det. Tacksamhet över att syskonen ändå har många fina stunder tillsammans då de leker jättebra. Tacksamhet över att jag överhuvudtaget har barn, och har just detta mysteriska barn, jag vill ju inte byta ut henne, jag vill bara... få... avlastning. Få lov att längta efter henne. Vittnessjälvet ser på detta och förhindrar allt dåligt samvete. Det är okej att vara både trött och less.

 

Imorgon börjar jag praktikperiod två på utbildningen, då jag ska vara på barnonkologen. Och jag kan nästan lova att jag kommer hem därifrån med en ny svällande tacksamhet i bröstet, över att ha två friska ungar.

 

 

Mitt mantra när jag har stått och skurat bajsiga underbyxor har varit:

 

Ibland har jag tänkt det automatiskt, bara upprepande, men ganska ofta har jag faktiskt känt tacksamhet över det, eftersom jag dels vet själv hur det är att ha ont, dels har hört om andra föräldrars kamp med barn som inte vill eller kan bajsa.

 

Igår morse hade Elisabet ont, tror jag. Någonstans. Något var inte bra. Hon satt på toaletten och grät, och skrek att den skulle komma UT! Tårarna sprutade, jag försökte trösta och ta till alla knep jag kom på och fick lov till, och i soffan satt en halvklädd Roland som ville ha kläder, som ville ha milkshake (standardfrukosten - mjölk och jordgubbsyoghurt stavmixat!), som ville att jag skulle få tyst på storasyster. Jag ringde skolan och sa att idag blir vi sena, och tänkte att ja, mitt mantra var rätt. Jag skurar tusen gånger hellre underbyxor än ser mitt barn ha ont!

 

Efter en stund torkade Elisabet tårarna och sa resolut:

-Nu struntar jag i det här!

Sedan kröp hon ner i sängen igen.

Jag lade mig bredvid henne en stund, torkade tårarna, tvättade med kallt vatten enligt instruktion, för det röda i ögonen ska tvättas bort tycker Elisabet. Vet hur otroligt trött jag själv brukar bli efter magont. Snart verkade hon vara sitt vanliga glada jag igen, så vi tog oss till skolan utan stress och kom någon halvtimme sent. Jag sa till resursen att om det är något, allra minsta, så bara ring!

 

Halv två ringde hon. Elisabet hade sagt flera gånger att hon var trött. Inte ätit något på lunchen, ville inte ha mellanmål. Jag var där på fem minuter. Elisabet skuttade hem, och stoppade raskt i sig tre muffins och var helt och hållet glad resten av dagen. Med bra toalettbesök. Men det var nog väldigt skönt för henne att få komma hem lite tidigare.

 

Vid tre hämtade jag först ut ett stort paket med det strandhus i Lego som jag beställde tidigare i veckan, köpte lite torkad frukt i förstoppningsförebyggande syfte och hämtade Roland som gjort världens finaste valentinhjärta åt mig. Vi byggde lite hus tillsammans, åt de traditionella fredagsvåfflorna och bakade chokladbollar tillsammans. Jag har modifierat ett recept så att de blir så pass nyttiga att jag känner att de får äta hur många de vill. Roland kör med elvispen, jag rullar bollarna och han rullar dem så omsorgsfullt i kokos. Sedan bäddade vi ner oss i soffan med chokladbollar, jordnötsringar och vatten och tittade på min favorit av Shrekfilmerna, tvåan. Den passade bäst så här på alla hjärtans dag!

 

Recept på rätt så nyttiga chokladbollar:

75g smör eller margarin

3/4 dl råsocker

1krm ekologiskt äkta vaniljpulver

2msk kaffe, så starkt som man önskar

2msk kakao

4dl havregryn

2msk chiafrön

2msk sesamfrön

2msk psylliumfrön

rulla till bollar och rulla bollarna i

kokos

Förvara i kylskåp

 

Blanda riktigt noga så att sockret och havregrynen finfördelas. Man kan smälta sockret lite i kaffet först om man vill.

Tror jag ska prova att rulla bollarna i hasselnötkross nästa gång!

Hasselskolan får bli namnet på den skola som vi i första hand har önskat åt Elisabet till hösten. Idag hölls ett informationsmöte för dem som är intresserade av att söka dit. Vår ansökan är redan ivägskickad, medan de övriga inte verkade ha kommit lika långt i sin process, några var där mest för att höra mer om skolan och ställa den mot andra alternativ.

Jag ska ärligt säga att det inte kändes helt bra att sitta i den lilla korridoren och vänta. Svårt att förklara, men ni kanske kan förstå. Jag vill ju att vi ska ta det här steget, men jag ville inte att vi skulle behöva göra det. En känslomässig krock. Maken hade sedan länge något inbokat på sitt arbete, annars hade förstås han också följt med, och vår underbara specialpedagog hade velat följa med men var också upptagen. Men sällskap hade inte gjort känslan lättare, snarare tvärtom. Ibland är det bäst att bara vara ensam.

Men!

Känslan vändes redan när vi föräldrar gav en väldigt kort presentation av våra barn, bara i vilken ålder de är. Elisabet var yngst, någon nästan tonåring. Då smög sig tacksamheten in, när jag funderade över hur jobbigt det kanske hade varit för de här andra barnen. Elisabet fångas upp tidigt. Och hoppet spred sig när det pratades om det nära samarbetet med hemskolan, att målet faktiskt är att slussa tillbaka barnen. Helt utan att jag själv frågade om det, så sades det att det kanske var bra att inte bryta direkt med hemskolan, utan att ha kvar sitt fritids där. Särskilt om kontakten med klassen varit bra.

När jag lämnade rummet var jag riktigt upprymd, och känner med hela magen att det här är helt rätt. Låta Elisabet pausa lite från en stor klass i just inlärningssammanhang, ge henne en miljö där hon kan utmanas och lyftas på ett sätt som inte finns utrymme för i Näraskolan nu. Lära henne lite mer sociala strategier.

 

Så - det här vill jag just nu:

 

Jag vill att Elisabet officiellt ska gå kvar i sin klass, även om hon har sina lektioner på Hasselskolan. Jag vill att hon ska få vara med på skolfotona. Att hon ska få samma läxor som de som går kvar. (Det är vad jag vill just nu, vi får se hur det blir i höst, om hon är jättetrött när hon kommer hem, men just nu är det ju så att läxstunderna är jättefina så det är mycket för min egen skull, men även för att hon ska ha kvar rutinerna med läxor, och göra samma sak som kamraterna.) Jag vill att hon har kvar sitt fritids på Näraskolan, så att hon får behålla kontakten med sina nuvarande klasskamrater.

 

Vad jag vill för framtiden är omöjligt att svara på. Jag kan inte säga att jag vill att hon ska kunna slussas tillbaka helt och hållet, eftersom jag inte har någon som helst aning om åt vilket håll den här lilla flickan tänker växa. Kanske kommer jag vilja ha kvar henne i en lugnare miljö ända tills det är dags för gymnasiet, då det blir nya spännande frågor att brottas med.

 

Det jag vill mest av allt, är att Elisabet ska vara lika glad i Hasselskolan som hon är när hon skuttar till Näraskolan om morgnarna.

I söndags hade Elisabet ett utdraget födelsedagskalas! Några av klasskamraterna hade ridning, och för att de skulle slippa behöva välja, och kanske missa ridningen (och för att det kändes ganska skönt att inte ha alla barn där samtidigt, ärligt talat...) så sa jag att de kunde komma tidigare. Så mellan tolv och fyra hade vi kalas!

Jag har skrivit om det förr, att jag vill att barnen ska tycka att det är roligt att komma hit. Förra året hade jag fixat Mina Vänner-böcker till barnen som de fick dekorera själva, och i år hade jag bestämt mig för att våga mig på filtnålning. Har någon provat på det så vet ni att nålarna är alldeles förfärligt vassa, men jag tog risken. Hantverkskalas hade jag skrivit på inbjudan, och enligt föräldrar så hade flickorna pratat mycket om det här spännande kalaset som de skulle gå på! Hantverk, det är lite mer tyngd i det än "pyssel"!

 

 

 

 

 

 

 

Nu så!

Tack igen för alla röster! Jag kom tvåa i den där tävlingen, vilket var det enda pris som inte innebar ett presentkort... Istället vinner familjen en läsplatta för barn, en Kurio 4s med flera spel installerade. Det sitter inte fel det heller!

Men jag hade ju bespetsat mig på Lego, så jag bestämmer att alla röster är en vinst i sig så nu har jag beställt ett strandhus!

Den här helgen är en riktig kalashelg. Igår hade en klasskamrat badparty, och i skrivande stund tar jag en liten paus ifrån förberedelserna till Elisabets hantverkskalas, som kommer att delas upp i två "sittningar" - en klockan tolv, en klockan två. Detta för att några av gästerna har ridning vid fyra, och man har ju hört hur dyrt det är med ridning så jag tyckte inte att barnen skulle behöva välja (båda ville gärna komma på kalaset).

 

I lokalen med den varma bassängen, där Elisabet gick på babysim för snart åtta år sedan, fanns en sittgrupp för medföljande föräldrar som inte badade. Där blev det naturligt att berätta om att Elisabet inte ska fortsätta gå i klassen. Det behövdes förklaringar, och jag berättade då att föräldrar hade hört av sig till skolan och påpekat att Elisabet var ett störningsmoment.

Detta möttes av bestörtning.

Aldrig hade dessa föräldrar hört ett ljud om att Elisabet skulle störa! Andra barn, däremot. Men inte Elisabet. De tyckte att det var jättetråkigt. Kanske kommer det att bli bättre nu, när de får en ny lärare efter sportlovet? Personkemi kan göra under. De sa också att de verkligen ville att vi skulle fortsätta hålla kontakten på något sätt, så jag känner mer och mer att åtminstone under första året kan det vara värt att undersöka om Elisabet kan ha kvar sitt fritids på Näraskolan.

Onekligen blir det spekulationer. Vem har sagt något?

Det vet ju inte jag, och det är egentligen inte viktigt, sade jag. De föräldrar som har reagerat, har förhoppningsvis gjort det för att de är uppriktigt bekymrade, och velat lyfta ett problem. Så måste jag ju tro. Intrycket jag har fått av klassläraren har också varit att situationen är jobbig. Störande. Förstår ni? I två veckors tid har jag gått och trott att "alla" tycker att min unge är skitjobbig.

Kanske är det bara en enda som tycker det? Eller, en enda som kommenterat till sina föräldrar, som sedan slagit larm? Det finns engagerade föräldrar som tar krafttag i allt möjligt. Till exempel lär det ha varit så att en förälder i våra barns klass inte tyckte att man skulle få ha med sig den eller den sortens fika på utflykterna, vilket fick till följd att våra barn fick sitta och titta på när parallellklassen fikade. Detta enligt ett av barnen.

 

Nu känner vi ändå att det blir rätt att söka till en annan skola, för att få större möjlighet att ta tillvara Elisabets särskilda intelligens och förmågor. Jag är ändå inte särskilt förtjust i orden bedömning och prestera, som har haglat över oss sedan Elisabet började ettan. "Det finns inte underlag för att bedöma henne", hur många gånger jag har hört det vet jag inte. Ordet har en så stark klang. Precis som avlastning, som jag pratat om tidigare. En belastning. En dom. Dömd. Bedömd. Ord är mäktiga för någon som mig.

 

Jag vill inte att någon ska bedöma min unge. Ingen av mina ungar. Jag tycker inte om det här skolsystemet. Men jag tycker om Elisabets klass, och många som finns i hennes närhet på annat sätt.

 

Nu ska jag släppa det här, bakvändsglädjas åt att det finns flera som tycker att det är jättetråkigt att Elisabet ska sluta, och gå och handla ingredienser till muffins. En sista tanke bara, som rörde mig in till hjärteroten. Gårdagens födelsedagsbarns mamma sa:

 

"Vi har verkligen uppskattat att Elisabet går i vår dotters klass. På det sättet har både de och vi fått lära oss mycket, som vi inte skulle ha gjort annars. Det är inte alla förunnat!"

 

Tack till alla som röstade på mig!!! 218 röster landade jag på, näst flest. De tio bloggar som fått flest röster läses och bedöms av en jury, men som minst - kommer jag att vinna ett presentkort på 200kr, så det kommer att bli lite mer lego. Jag har redan sett ut en creator-sats som jag vill ha!

Resultatet presenteras den elfte februari, jag återkommer!

...så gör lemonad!

Yey!

Det är bara den lilla detaljen, att till lemonad behövs socker också.

 

Oftast är jag rätt bra på att hitta det där sockret - men man måste hitta det själv om det ska ha någon verkan, åtminstone för min del. Tyvärr är jag nog lite för bra på att oreflekterat strö socker över andras citroner och påpeka det positiva, för det är en ganska irriterande egenskap. Ibland måste man få tjura och tycka synd om sig själv en stund.

 

Jag blir ofta hjälpt av att andra har det värre. Inte alltid, när jag själv är ordentligt sjuk med feber och halsont och allt, så struntar jag fullständigt i att det är folk som går igenom svåra cancerbehandlingar. Jag mår lika dåligt för det. Men rent situationsmässigt sett, så är tacksamheten över det jag har en livlina. Som igår, efter en bra födelsedag. Jag råkade bli sådär trött i soffan så att det var nästan omöjligt att resa mig för att lägga mig. Maken känner sig lite krasslig och sover i kammaren för att få vara lite mer ostörd, annars hade han reagerat på att Elisabet hade klättrat upp i vår säng och sov där så gott så gott. Och hade kissat. Vid midnatt, när man är trött som en sko och bara vill sova, så är det inte det man helst gör, att först försöka flytta över en ganska stor unge till hennes egen säng, och sedan ta bort lakan och påslakan, madrasskydd, överdraget till bäddmadrassen och sedan bädda om allt. Och vetskapen om att allt det där måste tvättas imorgon, en dag som jag hade vikt åt studier och lite förberedelser inför att Märta ska komma hit och fira Elisabet i eftermiddag, den kändes just då så jobbig att jag bara ville tjuta.

Men.

Det var bara kiss. Inget värre. Det är det för övrigt aldrig, inte i sängen, en sak at vara verkligt tacksam över! Ingen vaken ledsen unge som måste bäras omkring, tröstas, vaggas. Det finns tvättmaskiner. Och jag har en säng att krypa ner i, ett hem, en trygghet. Vi sitter inte och fryser i en husvagn som de rumänska romerna i Högdalen.

 

Sockret i dagens lemonad var att tvättstugan med den stora maskinen och tumlaren var ledig första passet. Jag slängde i allt vid halv åtta imorse, och ska nu gå och hämta det förhoppningsvis torra täcket ur tumlaren och lägga i resten för att torka. Jag slipper hänga tvätt, som är något av det tråkigaste jag vet!

 

Det ständiga sockret i lemonaden är att jag faktiskt har barn. Två stycken dessutom! Och lemonad är riktigt gott.

Så, tack för citronerna, livet!

Idag fyller Elisabet åtta år.

Dagen innan hade jag känt mig ganska märklig i kroppen, och hade en sorts sammandragningar som jag inte riktigt tyckte att jag kände igen på morgonen. Maken skulle åka till jobbet, han skulle bara jobba till lunch men hade tänkt uträtta några ärenden på stan efter. Jag sa till honom att jag nog inte var säker på att jag tyckte att han skulle det, och att han måste se till att ha mobilen påslagen. Några timmar senare ringde jag efter honom, efter lunch åkte vi in till förlossningen och tio i åtta kom vår efterlängtade lilla flicka, finast i världen.

 

Att bli förälder var väldigt lätt. Jag har skrivit om det förr, att jag måste ha glömt hur jobbigt det var. Men det var ju inte jobbigt! Ända från start så sov hon bra på nätterna, visst åt hon nattetid men jag gick aldrig upp utan vi halvsov oss båda igenom matstunden, liggandes i sängen med handdukar under oss. Jag var så otroligt lycklig, och livet har aldrig varit så enkelt och glädjefyllt som det första året med henne. Efter det har det alltid varit glädjefyllt, absolut, men enkelheten byttes ju ut mot en lillebror och även om det mestadels var oväntat lätt att ha två barn, så skär det i mammahjärtat när den minsta ligger och skriker sig till sömns på sängen medan man byter blöja på den största. Eller när båda var sjuka samtidigt, den lille ville bli buren och vyssjad, den stora sitta blick stilla tätt tätt intill. Just i den episoden ringde jag faktiskt hem till mina föräldrar och grät, och min pappa var på väg att sätta sig i bilen för att hämta mig och barnen. Trettiotre mil enkel resa. Strax efter att jag la på, så somnade Roland och jag kunde sitta stilla med Elisabet, allt kändes bättre och maken skulle komma hem snart så jag hann ringa och stoppa skjutsen.

 

Det för in mig på något jag har tänkt skriva om ett tag nu. Något som jag egentligen inte tänkt över ordentligt förrän jag läste Johanna Axbys bok "Menar du att dom kan dö?" om hennes leversjuka tvillingpojkar som behövde transplanteras innan de ens fyllt ett år. I en passage beskriver hon sin egen mammas reaktioner på allt. Hur svårt det var för henne att se hennes barn lida.

För så är det ju - jag är också någons barn, hur gammal jag än blir. Jag tror att mina egna föräldrar får lika ont när Elisabet biter mig. Hade de sett mig gråta så mycket att jag knappt kunde andas när jag gick från det där mötet för två veckor sedan, så hade de velat ta mig i sin famn och bara hållit om mig och önskat att de kunde ta på sig åtminstone hälften av min sorg. Då tycker de att Uppsala är fasligt långt borta.

Å andra sidan är det dem jag först ringer när jag vill berätta något roligt. Och det händer betydligt fler roliga saker än ledsamma!

 

Det är ju så att ha barn, att ha vänner, relationer överhuvudtaget. En blandning av att man blir arg, ledsen, frustrerad, glad, fnissig, lycklig, trött, uppiggad och omskakad, allt omvartannat. Det är det som kallas för att leva. Tycker jag.

Faktiskt tror jag att Roland och Elisabet är mer sams än syskon i allmänhet. De är aldrig tjurigt osams, eftersom Elisabet aldrig är tjurig, och deras kontroverser går snabbt över.

Häromkvällen var Elisabet lite väl orolig vid läggdags. Kom hela tiden och ville lägga sig i stora sängen, skrek högt när jag ville att hon skulle gå till sin egen. Det där är lite svårt att hantera, att Roland får sova mellan oss men inte Elisabet - men jag orkar inte, orkar verkligen inte behöva tvätta hela den tjocka bäddmadrassen när hon kissar i våra sängar. Att ha plastade skydd i våra sängar blir outhärdligt varmt. Alltså får hon bara ligga hos oss en liten stund, medan vi läser godnattsaga, eller på morgonen när hon har kissat.

Det är förstås jobbigt att hon skriker. Det gör ont i både öron och själ. Roland höll för öronen och var olycklig.

Det är viktigt att han får tycka att hon är besvärlig. Så jag viskade till honom att det var okej, man får tycka att någon är jättejobbig, det betyder inte att man inte tycker om dem. Han höll med. Han tycker om sin syster, men ibland är hon faktiskt en pina i stussen.

 

Idag var han och pappa på stan och köpte en ny overall, för den gamla börjar bli så pass trasig att det bara inte går att laga den längre. Han ville ha en tuff, utan hjärtan, för han ville inte bli retad. "De andra" retar honom och säger att han är kär i Elisabet. Indignerat förklarade han:

-Jag älskar Elisabet, men jag är inte kär i henne!

 

Det är en klok liten pojk vi har.

En del föräldrar till barn i Elisabets klass läser här, och en av klasskamraterna har också kikat berättade hon - men hon lovade att inte berätta för någon om det här med skolbytet... Det känns inte så bra om andra börjar diskutera det innan Elisabet själv vet, och det är väldigt dumt att ta upp det redan nu när det är över ett halvår kvar. Så, om någon mer förälder läser, så hoppas jag att ni väntar med att prata om det här... En risk med att skriva på nätet, men den risken tar jag.

Mamman till en av de flickor som har varit här ett par gånger, jag minns inte på rak arm vad jag har kallat henne i tidigare blogginlägg, undrade om de inte kunde komma och hälsa på idag. Det tyckte jag var en underbar idé, och stärkte mig i känslan av att det nog fortfarande finns de som kommer vilja hålla kontakten med oss även om Elisabet inte går i deras barns klass.

Elisabet fick ett stilla skimmer över sig när jag igår berättade att hennes kompis skulle komma. Roland och pappa åkte ner på stan, så det var bara vi två hemma.

-Alla säger att hon är min bästa vän, berättade Elisabet.

-Är hon det då? undrade jag.

-Nej! svarade hon med ett stort leende och lyckliga ögon. Precis ett sådant nej som jag får när jag erbjuder henne att smaka på min glass, sekunden innan hon tar en stor tugga.

-Vem är din bästa vän då?

-Ingen! svarade hon lyckligt.

 

Att hon sedan inte lekte med sin kompis när hon kom, hör egentligen inte hit. Jag och mamman pratade, kompisen var med och diskuterade på ett hörn och fick sedan låna iPaden och ville komma hit imorgon också. Hon hade önskat blåbärsmuffins, som jag förstås bakade.

Huvudsaken var att alla hade trevligt!