cariad

Igår var Elisabet bjuden på kalas till en dagiskompis. Jag hade först tackat nej, men när maken piggade på sig så frågade jag om vi fick ändra oss och det gick så bra. Så han följde henne dit, till en kvarterslokal där ett femtontal barn lekte. Och, för att tänja på gränserna, så provade han att lämna henne ensam där i trekvart.

Det hade gått jättebra! Hon hade visserligen inte fikat eller lekt tillsammans med de andra barnen, men varit fullt nöjd med att leka med några saker som stod på ett bord. Egentligen är det mest toalettproblemen som gör att åtminstone jag tvekar att lämna henne ensam på kalas. Men en dag. En dag skall det också fungera.

Maken har varit hängig i över en månad, med kringflytande symptom som aldrig riktigt ger med sig. Elisabet var hemma från förskolan i nästan en vecka med feber, men inga andra symptom vad vi visste. Sedan var det min tur, och jag var ordentligt däckad i över fyra dygn innan jag släpade mig till närakuten och fick penicillin mot den halsfluss jag tydligen hade. Dagen efter lät även maken kolla upp sig, och går och drar på samma elände som jag men i hela kroppen. Och när Roland också fick feber och hosta som inte riktigt var likt det han brukar ha, så kollades han också upp. Nu går 75% av familjen på Kåvepenin, och jag ber till änglarna om att hålla just denna smitta borta från Elisabet, som nu är pigg och glad och går på dagis.

Efter nästan två veckor börjar eländet släppa för min del. Jag har missat väldigt mycket av min praktik (men kan ta igen den senare som väl är), och jag har känt mig som en väldigt dålig mamma som inte har velat vara med sina barn. Jag vill inte ha dem klättrande, tjattrande, pillande, frågande, gnällande när jag själv vill vara ett litet barn som blir omhändertagen av min mamma. Allt jag har sagt att jag skall göra med Elisabets träning, materialet jag skulle ta fram - det ligger längst bak i huvudet, långt bakom mina bultande bihålor.

I tisdags ringde jag mamma och lät extra ynklig.
"Skall jag komma upp och hjälpa er några dagar?"
Ja! Ja tack!

Så i onsdags dök hon upp, denna rara ängel, varpå jag genast stängde in mig i sovrummet för att vila. Flera timmar senare vaknade jag, och hörde genom dörren min egen mammas milda röst när hon läste saga efter saga för mina egna barn.

Det rent praktiska kunde vi nog ha klarat. Blundat för all skit och allt skräp, låtit ungarna äta färdigköttbullar och blodpudding, och hasat oss igenom smeten. Men omsorgen, tiden och orken till barnen, lusten att läsa och kramas och leka och lyssna - den har vi inte haft på länge. Att ha mamma här har varit en välsignelse! Jag sover dåligt, dels på grund av att Roland hostar så att jag tror han skall kräkas på nätterna, dels för att min ena bihåla har en tendens att täppa igen och värka infernaliskt så att jag måste upp och ta medicin. Därför är jag inte alls särskilt pigg på sällskap när Elisabet vaknar runt åttasnåret. "Gå till mormor", har jag viskat, och hört henne tassa iväg. Någon timme senare har Roland också vaknat och klättrat ur sängen utan ett ord till oss, och anslutit.

Roland är så tapper. Han får sitt penicillin krossat i dryck, tar tre små små klunkar åt gången och får sedan en flisa choklad. "Det är äckligt!" säger han olyckligt, sträcker sin lilla hand efter flaskan och räknar till tre nya klunkar.

Och Elisabet har världens lustigaste leende nu. Ena framtanden är tappad, men den andra sitter på sniskan, mitt emellan de två nya som håller på att växa ut. Hon går ofta in i badrummet för att titta sig i spegeln. Jag försöker borsta loss den lösa tanden, men den sitter ganska fast i det där sista lilla hörnet.

Idag åkte mamma hem, men nu tror jag som sagt att det har vänt på mig. Peppar peppar.

Elisabet har varit hängig flera dagar, och har lullat omkring endast iklädd nattlinne och strumpor sedan i fredags. Toalettbestyren har gått utan några som helst problem, när hon har behövt göra det ena eller andra, så har hon själv satt sig på toaletten. Jag hade en from förhoppning om att det kanske skulle hjälpa henne känna av bättre när det är dags.

Idag är hon lite piggare. Fortfarande hemma från dagis, men jag tyckte att hon gott kunde få på sig lite kläder.

Vad händer fem minuter efter att hon fått på sig byxor?

Suck.

Elisabet är fortfarande lite varm och småhängig, och får vara hemma med mig - som inte heller är i toppform - idag. Hela morgonen har vi myst i soffan till DVD:n med ESC-vinnare och favoriter från 1981 och framåt.

När Elisabet var bebis, så brukade jag dansa runt med henne till en schlagermix-cd, med Djingis Khan och lite annat med fart i. Hon älskade det! När hon bara var sex veckor satte jag henne i arbete för första gången, genom att jag tog med henne när jag stod modell på Wiks folkhögskola. I bagaget hade jag schlagerskivan, och frågade eleverna om det var ok att jag satte på den om hon blev lite kinkig. Det var det, och efter ett par timmars arbetande ville bebisen ha lite omväxling så vi drog igång musiken. Hon blev fullkomligt nöjd, och konstnärerna log ömt.

En av de ytterst få nätter som Elisabet var orolig och inte kunde sova, så klarade jag det genom att lägga mig i soffan med henne på magen och köra Hallelujah på repeat. Så fort musiken tystnade, så protesterade hon, men var lugn så länge hon hörde den.

Eric Saade-trenden har hon inte hakat på, till skillnad från ganska många jämnåriga, men idag låg hon hopkurad mot mig och följde historikDVD:n intresserat.

-Vad är det där?
-Schweiz 1988!
-Vad heter hon?
-Hon heter Céline.

Kvitt eller dubbelt nästa? Det skall böjas i tid! Carola vann 1991 för att hon hade fler tiopoängare än Amina, men Frankrikes låt var så mycket bättre.  ABBA vann i Brighton sjätte april 1974. Sverige har bara kommit på andra plats en gång, med Lill Lindfors och Svante Thuresson, och det gjorde de för att de nordiska länderna bildat en pakt för att bryta mönstret. Sådant kan vara bra att veta!

Min favorit genom alla år, är denna. Studioversionen är inte på långt när lika bra, men här sjunger de båda italienska herrarna så att taket lyfter!

När Elisabet var nio månader sade hon sitt första begripliga, avsiktliga ord. "Ljus!" Karakteristiskt för henne, måste jag säga... Efter det sög hon i sig nya ord som om de vore syre. Våra dagar präglades av ord, hon ville veta vad allt hette! Dä! Dä! Pekade, härmade. Hon var så oerhört koncentrerad!

Senaste tiden har boken "Lär dig engelska med Barbapapa" lästs varm här hemma. Uppslag efter uppslag med bilder, och ord på svenska och engelska. Boken är mörkblå. Roland läser lydigt efter mig, tycker att det är väldigt festligt att puss heter "kiss"!

Elisabet tycker också om den boken. Säger inte efter som Roland gör, men kommer ofta med den och vill läsa. Ibland, som idag, säger hon:

-Ska vi leka den mörkblå boken?

Det innebär att jag säger vad olika saker heter på engelska. Och oj så hon lyssnar! Jag ser hur hon tar in varenda stavelse, fullkomligt närvarande och koncentrerad. Det känns verkligen som för fem år sedan, när hon lärde sig bemästra svenska språket så snabbt. Hon lägger in det här i sin bank. Och jag tror att det är väldigt bra rent fysiskt sett i hjärnan att göra så många kopplingar som möjligt mellan olika centra.

Dessutom är det väldigt roligt!

Nu har Elisabet fyllt sex år. I helgen hade vi två kalas, ett för de jämnåriga kusinerna och ett för den föräldragrupp som har träffats under alla år. Det fick mig att minnas ettårsdagen, då jag ställde små skålar med fruktsallad direkt på golvet som barnen mumsade ur...

På lördagen serverades tårta, men på söndagen försökte jag mig på cupcakes. Det blev väldigt kladdigt, men gott! Att det skulle vara ljus med en siffra på var Elisabets eget förslag, och att Roland tyckte att det skulle vara en blå fyra, det var hon helt överens om. En sexa? Nej, varför det? Och vem är jag att komma med konventionella åsikter, så länge de är överens!

Vilket ögonblick som helst kommer hon att tappa en framtand, hon som envist hävdar att flickor bara tappar två tänder. Får se vad hon säger om den saken då...

Barnen ville leka med lego. Vanliga legot tar vi numera bara fram när de specifikt ber om det, eller när vi föreslår det, för att slippa det olycksbådande ljudet av en låda med tusen och åter tusen bitar som hälls ut på golvet och tar en evighet att städa upp.

-Vill ni leka med vanligt lego eller storlego? frågade jag.

Elisabet replikerade blixtsnabbt och bestämt:

-Det heter duplo!

Så det så!

Elisabet satt på toaletten. Frågade:

-Vad är kärlek?

"Det jag känner för dig", ville jag svara men sade istället:

-När man tycker jättejättemycket om någon. När man älskar någon.

-Vad är älska?

-Det är när man tycker så mycket om någon att man blir glad i hela kroppen när man är tillsammans med den.

-När man tycker om någon för mycket.

-Nej, Elisabet. Man kan inte tycka om någon för mycket!

Allra minst dig. Man bara måste tycka om dig!