cariad

Lussekatter och pepparkakor blev det idag, och båda barnen hjälpte till. Elisabet blev förtjust när hon hittade det katt-pepparkaksmått som varit försvunnet en tid. Stansade ut några figurer, men nöjde sig sedan med att hålla låda. Jag lyssnade roat på hennes utläggningar, det var som förr i tiden när hon kommenterade allt hon såg.

-Ni bakar fyra plåtar, ni väljer att baka fyra. Tänk om ni skulle baka hundra tusen! Hundra tusen, det kan man aldrig äta upp!

Och förtjusta skutt till denna tankelek.

Jag erbjöd henne att stansa ut kakor på den utkavlade degbiten jag förberett på ett bakplåtspapper (ett tips - vi kavlar alltid ut deg på bakplåtspapper, stansar ut kakorna och tar bort degen runtomkring så slipper man flytta kakorna!). Det ville hon inte. Hon svarade vänligt:

-Det får du göra! Du får välja precis vilka du vill! För det är du som har gjort det här.

 

Älskade ungarna mina.

 

Jag lägger ju inte ut foton på barnen här, som ni vet. Men ni är faktiskt inte så många som läser här, runt 40-50 återkommande läsare, och de allra flesta känner mig redan. Så här bjuder jag på en länk till en helt underbar film, som ligger på youtube, där Elisabet hjälper mig att baka lussekatter dagen innan Roland föds. Om jag känner mig nedstämd eller trött, så får den mig alltid att le!

 

 

 

 

-Gå på toaletten, Elisabet! sa Roland medan han koncenterade sig på en saffransklump.

-Jag är inte kissnödig!

-Du hoppar omkring som när du behöver kissa.

 

Och i skolan, där de har klassrummen vägg i vägg, så hördes ifrån ettans klassrum ett högt skrik. De andra sexårsbarnen tittade förskräckt upp, medan Roland lugnt konstaterade:

-Det är Elisabet.

Det har varit lite rörigt i Elisabets klass. Alla pedagoger, det vill säga klassläraren, fritidspedagogen och hennes resurs, har varit sjuka samtidigt. Det märks på Elisabet. Hon blir orolig och vi får bära hem kasse efter kasse med smutsiga kläder. Igår fick hon vara inne hos Roland, eftersom han har samma pedagog som hon hade i sexårsverksamheten och hon är därinne en stund när de måste börja redan vid sju på morgonen. Det hade gått bra, men för säkerhets skull bad jag att få gå lite tidigare från min praktik - som jag nu gör på akuten och akutvårdsavdelningen på Akademiska Sjukhuset - och hämta henne tidigare.

-Ååå, inte redan! protesterade Roland, som just kommit ut på skolgården och börjat leka med bästisen.

-Nej, jag tänkte fråga dig om det är okej att du stannar här lite till och jag går hem med Elisabet, sa jag, vilket var min ursprungliga tanke så att han skulle få vara ifred en stund.

Elisabet tyckte inte alls att det var en bra idé.

-Varför kommer du bara med dåliga förslag! protesterade hon småilsket, men följde sedan med hem utan vidare protester.

 

Idag var både resursen och läraren tillbaka, som tur var. Roland ville nämligen inte alls ha storasyster där idag också.

-Hon får bara spela på "paddan"! klagade han.

Nu är jag rätt säker på att tiden var rättvist fördelad, men dilemmat kvarstår - vad ska vi göra när en sådan här situation uppstår? Ska vi utsätta henne för stressen med olika vikarier? Utsätta Roland för irritationsmomentet att ha sin storasyster i sitt eget klassrum? Ska vi själva behöva vara hemma med henne, eller följa med till skolan? Det sistnämnda tror jag inte alls på, eftersom Elisabet beter sig helt annorlunda när jag är i närheten.

Och vad händer nästa läsår, när tryggheten med sexårs som backup inte finns kvar?

Men nu tar jag ut bekymmer i förskott, det är inte min stil.

Vi ska ha ett möte på måndag, med skola och habilitering, då får vi ta upp lite mer praktiska strategier för hur vi ska göra den närmaste tiden, om det blir vinterkräksjuka och grejer som drabbar flera pedagoger samtidigt igen. Framför allt vill vi gärna få veta det lite tidigare än när det redan har varit så i några dagar. Det kan ju vara så att vi har möjlighet att hämta henne tidigare än vi sagt.

 

Jag är ändå glad över att hon reagerar som hon gör, och inte värre. Kisstvätt kan jag ta, det är bara att tvätta, även om jag efter dagens femte maskin måste kväva en suck när Roland kissat på sig för tredje gången idag när han är för uppslukad av dataspel. Det är nästan alltid kisstvätt här hemma. Sisyfosarbete. Men som sagt, det går att tvätta och hänga på tork i ett annat rum, sedan är det över. Hon skadar inte sig själv eller någon annan, blir inte hysterisk även om hon visst har börjat skrika till rätt så högt i klassrummet, hon sover gott och skuttar fortfarande till skolan. Och jag är också glad, faktiskt, över att hon alls reagerar på att det är nya människor omkring henne. Det hade varit ganska illa om hon hade stängt av helt och inte brytt sig alls.

 

Men - en otroligt positiv sak är att hon uträttar alla sina behov på toaletten här hemma nu. När vi är inomhus i alla fall. Nu är det istället Roland som kissar på sig när han är inne i något spel eller film, så vi sätter ett skydd under honom när vi kommer åt. Det är inte roligt att skrubba soffkuddar. Men hellre en sunkig soffa än en fräsch utan barn. Jag får väl nappa på något sådant där erbjudande om att en skum firma kommer hem för gratis rengöring av en möbel samtidigt som de försöker pracka på mig en dammsugare i storlek cementblandare för endast trettioåtta tusen.

Nomen förlag, som Books-on-demand har bytt namn till, ger oss författare en julklapp iochmed att vi får 20% rabatt på vår nästa beställning av egna böcker. Jag har visserligen ett litet lager kvar, men vill ändå dela med mig av den här presenten.

Alla som beställer en bok av mig senast den 20/12 får chansen att få en extra bok utan kostnad att behålla eller ge till någon trevlig person. Hur många gratisböcker jag delar ut beror på hur många beställningar jag får.

Dela gärna länken till detta inlägg, om ni tycker att fler borde ta chansen att besöka Mysteria!

 

Roland var på ett uselt humör på eftermiddagen, och han och jag hade lite kontroverser.

-Då går jag härifrån! sa Elisabet, klokt nog.

Efter en stund kom hon tillbaka igen.

-Ursäkta att jag stör! Jag valde att komma tillbaka igen!

 

Och mamma valde att trycka undan sin egen trötthet som förstås var en bidragande orsak till gnabbet, och stoppa ner Roland i en säck. Rent bokstavligt. Sedan bar jag omkring på den lite, busade, stoppade in fötter och huvuden som stack upp medan hans härliga skratt porlade.

 

För så är det ju, det gäller alla föräldrar. Det är vi som måste vara de vuxna. Vi som måste tänka lite längre än näsan räcker, vi som måste fundera på varför det är så gnälligt hemma. Kan man vänta med maten en stund och busa av barnen riktigt ordentligt? Kan man förstå att barnens gnäll inte bara är dåligt humör utan ren trötthet efter en lång dag i skolan och på fritids? Och kan man ta de sekunder som krävs för att själv andas djupt och komma ihåg att ingenting, absolut ingenting, blir bättre av att snäsa tillbaka eller säga åt dem att hålla sig lugna?

 

Idag gick det. Till slut.

Bus på sängen.

Roland brukar regissera, men för första gången någonsin tog Elisabet kommandot. Hon bestämde att det inte bara var jag som skulle fånga dem, utan de skulle fånga mig också! Låsa in mig! Sedan befria, men - ånej, mamma kom loss! Då skulle de kedja fast mig vid en stolpe så att jag inte kunde rymma. Befriad igen - men då skulle de hämta en bur och låsa in mig i så att jag inte kunde rymma! Det finns ingen bur som är så stor, påpekade Roland, men hursomhelst skulle jag i fängelse!

 

Att se henne ta initiativ såhär, själv driva leken och fantisera, det är så stort att det inte går att beskriva!

Första delen av veckans matematikläxa var i tre steg. En ruta med tre äpplen. I nästa ruta uppmanades man att rita dubbelt så många, och i sista rutan skulle man skriva additionen.

Det var väl inte svårt. Dubbelt så många, det blir ju sex äpplen. Tre plus sex är nio.

Flera sådana äppeluppgifter var det, och jag reagerade egentligen först vid de sista. Fyra äpplen, och fem äpplen. Det blir ju 4+8=12, och 5+10=15. Problemet med den additionen är att jag inte är helt säker på att de har lärt sig högre addition än summa tio. Jag tror inte det.

Så.

Skulle jag ha misstolkat uppgiften med flit, och läst det som "rita lika många äpplen så att det tillsammans blir dubbelt så många"? Det kändes lite överkurs att lära min autistiska unge att tänka i så många led. För jag vet ju inte att det var så det var tänkt. Kanske har vi gjort rätt.

Det jag tänkte var två saker. Dels att jag faktiskt vill följa instruktionerna, men också att jag tyckte att det var väldigt värdefullt att Elisabet övar sig på finmotoriken. Så jag lät henne rita sammanlagt 6+4+8+10 äpplen.

Så tänker jag alltid när det gäller hennes läxor, att jag försöker maximera hennes skrivande, även om det inte blir hennes egna ord. För där är vi inte än, att hon svarar på frågorna som står i läsläxan. Hon skriver det jag säger åt henne att skriva, om hon är överens om det. Till exempel skulle hon härom veckan skriva hur en flicka beskrivs i boken, vilket är "mager och inte söt". Det tyckte inte jag var trevligt uttryckt, så jag föreslog att hon skulle skriva att flickan var "smal och har ett personligt utseende". Och förra veckan, minns inte vad det var för uppgift exakt, men det var i stil med "Skriv fem saker som du tycker om". Att försöka locka ut det svaret från Elisabet är överkurs så att det smäller om det, så jag sa till henne:

-Vet du, vi tolkar om den här frågan. Vi läser det som "Skriv: Fem saker som du tycker om". Så då ska du skriva den meningen, "fem saker som du tycker om".

Det gjorde hon, så nöjd så nöjd, och fick alltså i sig den så viktiga bokstavsformningsträningen utan den övermäktiga uppgiften att rada upp dessa fem saker.

Man får vara bra påhittig, både som förälder och pedagog. Som det här med att rita hur man tror att ett virus ser ut. Å så förnöjd hon var när hon satt och småsjöng och ritade ett hepatitA-virus, och noga kommenterade vilka färger som bilden innehöll!

Idag valde Elisabet att göra matteläxan (så skrivläxan blir imorgon). Hon skulle skriva siffran 4 och 5 i rätt många rutor. De första två siffrorna var helt ifyllda, den tredje var väldigt svagt ifylld. Då tog hon pennan och fyllde i den.

-Oj! Jag kan inte skriva själv! kom hon på och trevade efter min hand.

-Du kan om du får fylla i dem! hävdade jag, och skrev sedan svagt, svagt i alla fyror och femmor som hon skulle skriva. Och då minsann! Då fyllde hon i dem så fint, utan min hjälp. Likaså hennes namn, överst på pappret.

Detta skall hädanefter bliva vår musik. Ett tag i alla fall.

Efter middagen ville Roland busa på sängen. Där låg en sjuk make, så jag föreslog bus i kammaren istället. Det passade inte den unge mannen, och det riskerade att bli en sådan där tjurkväll då ingenting var bra. Min son är tjurarnas mästare. Kanske som balans till Elisabet, som aldrig någonsin är på dåligt humör.

Men faktiskt, den här gången gick det att vända hans humör! Med en prutt-tävling! Vem kunde göra högst pruttljud? Och kolla vilka häftiga pruttljud det blev med en hemgjord megafon av en tom garn-kon! Å, vad han skrattade, lillkillen!

Det hela utvecklades till en fantastisk lekstund. Först lekte vi tillsammans, med Mårran som skrämde den lilla musen, med elektriska hattifnattar och den lilla vita kaninen. Över till Lego, där Roland började leka själv.

Elisabet lekte också. Deltog lite på ett hörn i vår gemensamma lek, men lekte sedan helt själv, och det är inte ofta jag ser henne göra det! Plockade upp en Spindelmannen-figur, som kunde flyyyga.

En hel timme befann vi oss i detta, vi tre. Jag som fascinerad åskådare mot slutet.

Till slut ville Roland titta på en Ninjagofilm, då han hade lekt en lång stund med Ninjagolego.

Då blev det pyjamasdags och filmmys under filten tills det var läggdags.

Då och då gör vi mysterianer besök i Italien.

Igår var det danskalas igen. Allra första gången Elisabet blev inbjuden på ett sådant så tackade vi nej, tämligen övertygade om att hela konceptet skulle förvirra henne. Vi var dessutom bortresta så vi slapp fundera så djupt. Andra gången var läget annorlunda, då kändes det absolut värt att prova och blev hur lyckat som helst. Tredje gången följde maken med, men väntade utanför dansstudion på en parkbänk så att föräldrarna kunde ringa honom om det var något. Det var det, vid godispåsutdelningen, hon såg lite orolig ut och det visade sig vara för att ingen hade varit tydlig med att det var hennes påse, att hon fick äta. Hon hade bara fått den i handen. Pappa ordnade upp det snabbt.

Det är alltså två flickor i klassen som brukar ha dansparty när de fyllt år, en på våren och en på hösten, och dansösen som håller i dessa kalas vet vad hon kan och inte kan förvänta sig. Jag funderade på om jag också borde avvika från kalaset och hålla mig i närheten, men regnet och de inbjudande sofforna i hallen utanför själva danslokalen gjorde att jag stannade kvar. På slutet visade barnen upp den dans som de hade övat på under kalaset.

De var så fina, de här italienska ungdomarna! Italienska i den betydelse att de alla hade betett sig som förväntat och deltog i uppvisningen, jag har ingen aning om ifall de är mysteriska på andra plan. Jag blev tårögd när jag såg dem dansa.

Min egen unge? Hon satt uppkrupen på elementet, i hörnet med spegelvägg i vinkel, och tittade på mängden av egna spegelbilder med ryggen mot oss.

Alla barn är olika och unika. Men det var ändå en sådan stark känsla, för mig som är individualist och på åttiotalet blev bekymrad när jag fick en tröja med utochinvända sömmar som var så populärt, hur kunde jag använda den när "alla andra" också hade det (men jag kom fram till att jag var stark nog att kunna ha på mig precis det jag ville), att den där mysterianen i hörnet, den där udda, det är hon som är min. Fånigt att vara stolt över en sådan sak kanske. Tacksamhet är nog ett bättre ord. Säkert finns det föräldrar som känner tacksamhet över att den så uppenbart udda inte är deras. Kanske hade jag själv känt så, om mitt eget barn varit i den italienska flocken.

 

Men det jag slås av, gång på gång, är att Elisabet ändå är italienare i mångt och mycket. Hon är en självklar del av gruppen, även om hon sitter på ett element. Hur föräldrarna tänker vet jag inte, men den känsla jag får är att de inte tvekar när deras barn vill bjuda henne på kalas. Vi har nog varit tillräckligt tydliga med att Elisabet kommer att åtföljas av en tolk eller ha ett lexikon med sig, så att de kan förstå henne.

 

Det är det alla måste komma ihåg, när barn tenderar att försvinna i begrepp som handlingsplan och åtgärdsprogram.

I första hand är det ett barn.

 

Tankarna snurrade kring musik när jag diskade. Ett keltiskt medley som jag skrev för några år sedan, med sånger på de sex olika keltiska språken. Kanske kunde man fräscha upp det och spela in tillsammans med den musikaliske systersonen?

Elisabet kom in i köket.

-Vad sjunger du på för språk? undrade hon.

-Skotsk-gaeliska.

-Oj! Skotsk-gael... (där tappade hon koncentrationen och hittade något mer spännande.)

 

Betydligt mer bejakande än hennes vanliga kommenarer om att jag ska sluta sjunga. Jag kanske alltid borde sjunga på keltiska språk? Eller åtminstone lite mer? För att prova? Bäst att putsa upp dem litegrand!

Höstlovet spenderades hos mormor och morfar. På grund av något banarbete, antar jag, så gick inte de smidiga direkttågen mellan Norrköping och Uppsala. Det blev en tur till Sala med byte där istället. Kunde förstås ha bytt i Stockholm, men det kändes betydligt smidigare med ett tågbyte som bara krävde att man tog ett par steg till spår 1 från spår 2 istället för att behöva kryssa sig fram med packning och två barn på Stockholm C. Hur eller hur, vi skulle komma fram halv åtta på kvällen.

-När vi kommer hem så ska ni gå och lägga er direkt. Egentligen är det ju läggdags just nu.

Elisabet kommenterade:

-Vi kan ju inte sova på tåget!

Mamma höll masken.

-Nej, det kan ni inte.

Glitter i ögonen.

-Men det var en som sov på tåget!

 

Min allra mest älskade flicka. Jag är inte så förtjust i att hon har börjat bita mig när hon blir frustrerad. Det måste jobbas bort. Men att hon kommunicerar så här mycket, att hon berättar, frågar, kommenterar... Det är värt ett och annat bett!

"Man fäster sig lätt lite extra vid de barnen."

Så sa en klasskamrat, som jobbat som extraresurs åt ett barn med behov av extrastöd.

 

Vår Elisabet är lätt att tycka om, verkar det som.

Hennes resurs Märta i förskolan, som nu är en upptagen pensionär, har varit hemma hos oss flera gånger sedan Elisabet började förskoleklass.

Christina, som också jobbade på förskolan, har tagit Elisabet både till sitt hjärta och till sitt hem, och Elisabet har verkligen en extrafamilj där.

Linda, som är den nuvarande resursen, blev glad när hon fick höra att vi gärna har kontakt med "gammal" personal, för hon vill också gärna veta hur det går för Elisabet i framtiden.

Klassläraren har nu börjat få en egen relation med Elisabet, de kan ha små dialoger och Elisabet frågar henne saker och ting.

Skolans specialpedagog är helt fantastisk! Ni skulle se henne. (Och om du själv läser detta, se dig i spegeln!) Hon bara strålar av omtanke och vänlighet.

Det jag ser av fritidspersonalen inger också förtroende. De bryr sig verkligen om barnen.

I princip är jag ju emot läxor, åtminstone de lite högre upp i åldrarna när det är för mycket, och när en hel del av det som är läxor borde kunna ha avklarats på lektionstid.

Men handen på hjärtat - läxstunderna med Elisabet är veckans bästa!

Då ska erkännas att vi fuskar lite. Meningen är att hon ska läsa en text högt ur läroboken, helst varje dag. Det gör hon inte. Vi smyger in hennes högläsning litegrand, ganska långsamt, då åtminstone jag tycker att det är viktigare att lägga fokus på att läsa, skriva och räkna.

Förutom läsläxan har hon en matematikläxa och en skrivläxa. Vi gör en åt gången. När hon ska skriva, så vill hon fortfarande att någon ska hålla sin hand över hennes, men det är helt klart hon själv som styr pennan. Rita kan hon göra själv, säger jag till henne. Ibland protesterar hon lite, men oftast accepterar hon. Eller kommer med egna slutledningar, som häromdagen när jag (som kom direkt från Stockholm och inte hade ätit middag än) åt ett äpple under läxstunden. Det var inga problem när vi skulle skriva, då kunde jag hålla med vänster hand och ha min högra över hennes. Men när hon kom till uppgiften att färglägga olika fält, så konstaterade hon snusförnuftigt:

-Du bara äter äpple, så jag får göra det själv!

Båda barnen badade.Elisabet gick upp först. Jag torkade henne och skulle ta på henne badrocken.

-JAG VILL INTE HA DEN! röt hon.

-Roland ska ha sin! förklarade jag. Kallt utan badrock.

Sjungande tog hon på sin.