Matrepertoar
Elisabet är, som många autistiska och för all del som många helt så kallat normala barn, ganska begränsad när det gäller mat. Det i sig är inga problem, för hon äter ordentligt av det hon äter. Blodpudding, våfflor, ris och pasta. Mormors pannkakor, lite motvilligt färdigpannkakor. Potatisen i pyttipanna, annars inte potatis. Bröd. Frukt. Morötter. Oliver. Majs. Och nu även matvete och kvarngryn, som är en matspannmålblandning som ger lite mer näring än bara makaroner med soja.
Hon är så rolig när hon ber om något. Häromdagen spände hon blicken i sin pappa.
-Du vet inte att vi har kvarngryn.
-Vet jag inte?
-Nej. Kom, jag ska visa!
Det vill säga, "idag vill jag ha kvarngryn till middag!"
Hosthelg
Den här helgen skulle Elisabet ha varit hos stödfamiljen fredag till söndag. Igår morse fick jag SMS från Christina om att yngsta dotten hade kräkts på morgonen, så vi beslutade att avvakta och se vart det tog vägen. Senare på dagen kom vi överens om att de skulle hämta Elisabet idag, lördag förmiddag, för det hade inte blivit något värre med flickan. Men på kvällen började Elisabet hosta sådär otäckt igen, som hon gjorde förra veckan, och sade själv att hon är sjuk. Min egen förkylning från samma tid har inte heller riktigt givit med sig efter att jag har varit lite mer aktiv än jag borde vara, Hela förra helgen var jag i Göteborg för att träffa vänner samt på måndagen spela in Vem Vet Mest där jag deltog för tredje gången (28e oktober är jag med på TV, om ni vill se hur jag ser ut!). Så vi ställde in hela helgen. Just nu är Roland och maken nere på stan, Elisabet hostar och spelar HayDay och jag tar det så lugnt jag kan och mellan varven fixar lite i röran vi har här hemma. En omstruktureringsröra, vi monterade en Billy och två Ivar imorse för att få bättre förvaring och bättre lekyta, och ni vet själva att det nästan aldrig är så rörigt som när man ska städa ordentligt!
Hursomhelst.
Vi har haft en bra månad nu. Väldigt lite bitande och nypande och "du ljuger" och allt det som jag var så innerligt trött på förra gången Elisabet skulle vara borta en helg. Hade det här hänt förra gången, att hela helgen hade ställts in, så tror jag nästan att jag hade satt mig raktuppochner och gråtit. Men nu är det helt annorlunda. Jag har inget som helst behov av att vara ifrån min unge just nu. Vi hade en jättemysig fredagkväll mitt i röran, med jordnötsringar och filmer på datorn. Och idag är det helt uppenbart att hon behöver vara hemma och ta det lugnt. Inte jättesjuk, men så pass hängig att hon gärna sitter stilla i soffan.
Inga planer alls hade vi för denna helg, inget som måste ändras eller skjutas upp. Vi kan bara vara. Vila. Existera.
Otroligt skönt!
Mer om rithäftet
När Elisabet kom hem idag så frågade jag henne lite om innehållet i ritboken. Med glittrande ögon berättade hon för mig, bild efter bild. Titta så tokiga katterna är! De här katterna sparkar boll med en mus! Den här katten hoppar på den katten! Det här är kattpappan. De här katterna har kalas. Det här är ett halsband. Det här är julafton.
Det var julafton för mig, kan jag lova! Det dröjde över halva boken innan hon sa:
-Nu vill jag inte prata mer om det.
Rithäften
Elisabets resurs Linda började för en tid sedan att rita och berätta i en liten skrivbok, för att locka Elisabet till kommunikation. Nyckelordet är som alltid katter. Så småningom har Elisabet tagit över allt mer av både tecknandet och berättandet, tillochmed skrivandet! Nu vill hon vara ifred när hon ritar, sedan ropar hon på Linda på sitt karakteristiska sätt - varför kommer du inte! - och berättar. Kärnan är en kattfamilj, mamma och pappa och tre kattungar. De går i skolan. De åker till sjukhuset. De gör allt möjligt. Genom dem bearbetar Elisabet allt omkring sig.
Jag skulle vilja vara en fluga på väggen en dag i skolan. Att hälsa på fungerar inte, Elisabet är annorlunda när jag är med. För mig berättar hon väldigt sällan saker. Sluta fråga! Jag vill inte prata om det! följt av ett gällt skrik. Men nu har vi fått hem en fulltecknad bok. Kanske kan jag få henne att berätta lite för mig ur den. För nog blir man nyfiken!
Det här är katterna som poppar popcorn:
Arg
Jag har köpt en mönsterbandgrind, som jag har klurat på hur tusan den fungerar. Det går inte särskilt bra, vilket i sig gör mig ganska arg men nu hade jag ändå hittat en metod som var tillfälligt acceptabel.
-Jag vill ha kalla blåbär! sade Roland.
Jag var mitt uppe i det här mönstret:
och behövde räkna de röda trådarna ganska noga.
-Om en liten, liten stund, svarade jag, med avsikt att släppa väven när jag nått pilspetsen. När man väver band med grind så sitter man liksom fast i varpen med ett spänne, med andra änden fast förankrad någonstans, så det är inte bara att släppa hur som helst.
En minut senare, medan jag hade full koncentration på just den där sista spetsen, så märkte jag hur varpen plötsligt gav vika.
-Nej!!! röt jag till när jag upptäckte vad som hänt.
Elisabet hade klippt av varpen.
Inte hela, men tillräckligt mycket för att förstöra hela det här bandet.
Jag blev så arg att jag inte ens kunde skrika åt henne, vad nu det hade gjort för nytta.
-Gå in i sovrummet, sa jag så lugnt att bara det måste ha varit ganska otäckt.
Elisabet började gråta, men gick in.
Efter en alltför kort stund kom hon ut igen och ville att jag skulle säga förlåt.
-Jag är fortfarande arg på dig. Jag vill inte vara med dig nu.
Förtvivlan! Å vad hon grät där inne i sovrummet.
Maken gick in till henne och pratade försiktigt. Förklarade att mamma blev både arg och ledsen, och man fick inte förstöra saker. Särskilt inte saker som mamma skapar.
Så här arg har jag inte varit på henne i hela hennes liv. Så arg att jag blev alldeles stilla inombords, en otäck stillhet. På ett sätt är det inte så farligt Det var bara ett testband, i garn och färger jag egentligen inte gillar. Men det vet ju inte hon, och det är inte det som är det viktiga.
Jag vill att mina barn ska växa upp i ett hem där det skapas. Maken sitter och målar små miniatyrfigurer till olika spel, och jag håller på med allsköns hantverk. Jag vill kunna göra det med dem i närheten, och de får hjälpa till om de vill. I allt det här ingår att lära sig respektera hantverk. Att förstöra någons skapande... På ett sätt är det som att slå någons barn, med den skillanden att hantverket i sig inte lider av det. För hantverk, det är tid, kärlek, tanke, energi och möda.
Hon måste lära sig. Bara måste lära sig att inte förstöra sådant.
Efter ytterligare en liten stund kom hon ut till mig. Kramade mig.
-Nu har jag gråtit färdigt. Förlåt att jag klippte sönder din väv. Jag ska aldrig mer göra det. Säg förlåt!
Det var inte läge att diskutera det här med att säga förlåt eller ej. Jag tyckte inte att jag hade så mycket att säga förlåt för.
-Förlåt, sade jag och kramade henne tillbaka.
Sedan var allt frid och fröjd.
Blöjskratt
Barnen busade på sängen vid nattningen. Roland har fortfarande blöja på nätterna. Han är visserligen sex år, men kissar mycket på nätterna och ursäkta, men det räcker med att tvätta en omgång täcke och lakan per dag. Elisabet började ta på sig en, halvvägs, och å vad lillebror skrattade!
Att höra Roland skratta är verkligen en illustration av pärlande skratt. Det är så smittande och hjärtligt!
Elisabet blev uppmuntrad att fortsätta leka med blöjan. Satte den på huvudet. Kramade och pussade den.
Skratt och samspel!
Kaninbett
Elisabet ville bita mig.
-Bit kaninen istället! tyckte jag.
Den numera ganska skamfilade kaninen som hon fick på Astrid Lindgrens värld i somras och i princip haft i handen sedan dess.
-Nej, det vill jag inte!
-Jo, det är mycket bättre. Kaninen får inte ont. Det får jag.
-Men då blir det dregel på den!
Just det. Tänkte inte på det.
