Halva högstadiet passerat

Jullov.
Elisabet går i åttan nu. Högstadiet går otroligt bra! 
Allt går bra just nu. 
Javisst, det pågår en pandemi. Desto viktigare att se till allt som är bra, och njuta av det!

Brandsläckare

Iland brinner det. 
Ibland förstår jag varför, ibland inte.
Att hitta rätt brandsläckare i skarpt läge kräver lugn och tålamod. 
Behållarna är inte märkta.
Den ena verkar innehålla bensin och förstorar lågorna.
Den andra är tom.
Den tredje är fylld av sand. Dämpar lite men inte tillräckligt.
Den fjärde satte fart på elden igen.
Den femte, sjätte eller om det var den sjunde sprutar försiktigt ett tjockt, försonande lager skum över eldhärden och plötsligt är allt stilla igen.
 
Jag vet sällan vilken behållare som är rätt just denna gång. 
Ändå lyckas jag alltid hitta rätt, till slut,
innan något
eller någon
har brunnit upp. 
 

The Speed of Dark

Denna roman av Elizabeth Moon fick jag i gåva, och det är sällan jag fängslas så mycket av en bok så att jag tänker på den så fort jag vaknar, och inte vill åka till jobbet för att jag vill läsa. Redan efter några tiotal sidor var jag så fäst vid berättarjaget Lou så att jag måste läsa epilogen för att se om det slutar bra eller ej. Jag stod inte ut med att något sorgligt hände med honom. Hoppa över andra stycket nedan om du själv vill läsa boken utan att veta slutet, och fortsätt efter det om du vill veta varför jag fastnade i den.
 
 
 
Huvudtemat i berättelsen är att Lou och hans arbetskamrater i "sektion A", det vill säga autisterna, får en möjlighet att prova en ny sorts behandling som ska bota dem från autism. Turerna kring detta är många och invecklade och här ligger egentligen bokens stora svaghet och min kluvenhet. Den plotten håller inte alls, och hur det hela slutar vill jag helt enkelt inte låtsas om. När jag läser om den, vilket jag definitivt kommer göra, så ska jag sluta på sid 292, för så långt är Lou och hans tankar om sig själv och det normala kontra icke-normala helt trovärdiga. Resten är det inte, inte ett dugg, och det har att göra med den dolda agendan bakom den här behandlingen. Lou och kollegorna är nämligen bara försökspersoner, de första människor man testar detta på, och en pytteliten del av intrigen handlar om varför man egentligen gör detta. I den bitvis fiktiva värld som boken utspelar sig i så har man hittat sätt att bota autism redan på fosterstadiet, men Lou är född för sent för detta. Nu finns alltså en ny behandling även för dem, men det är ju så få autistiska kvar i världen nu, så det kan omöjligt vara lönsamt, alltså är det en annan agenda bakom, då man vill göra helt andra saker med hjärnan än att bota autism... Hm... både Lou och hans vänner känner på sig detta. De får inga klara svar när de informeras om projektet. De vet att man ljuger för dem. Ändå går de flesta frivilligt med på att låta sig experimenteras på, trots att alla utom en verkar trivas med sig själva som de är, och lever ett bra liv med en anpassad arbetsplats och bra betalt. Det är här jag önskar att intrigen varit helt annorlunda, att inte den dolda agendan hade funnits, för då hade frågeställningen varit mycket intressantare. i trehundra sidor får vi lära känna Lou, ta del av hans rika liv och vänskapsrelationer, känna att han verkligen trivs med sig själv och det han upplever. Han lär sig hela tiden nya saker, utmanar sig själv, är omtyckt av de allra flesta och inser alltmer sin egen kapacitet. Så länge behandlingen är ett krav från arbetsgivaren, så kämpar han emot, men så fort den blir frivillig så slirar trovärdigheten rejält. För då, plötsligt, kommer han på att han kanske kan bli astronaut om han blir "normal", och då spelar det inte längre någon roll att han vet att han bara är en labbråtta, att forskarna har en dold agenda, att han inte fått veta tillräckligt om projektet - och då har han ändå på egen hand läst in mängder av neurologisk litteratur för att lära sig, men ger liksom upp och tänker att äsch, låt dem få mixtra med min hjärna som de vill. Jag har ändå förändrats så mycket på senaste tiden, jag kan väl förändras på det här sättet ockå. Han tänker inte ens tanken på att han skulle kunna nå sina mål trots sin autism. Och det köper jag inte. Inte för fem öre. Det är "out of character" helt och hållet. Sista stycket om "Lou-before" fick mig nästan i tårar, när han besöker ett naturreservat (tror jag det är) och i ensamhet njuter av att få vara sig själv fullt ut. Få känna alla dofter. Höra alla ljud. Filosoferar över att ingen tycker att känsliga sinnen är fel hos djur, men hos honom anses det vara en defekt. 
Intressant och aktuell är frågan - om en bot finns, ska vi då förneka den som skulle kunna ha glädje av den, för att vi tycker om dem som de är? Barnen som föds döva och får implantat, berövas de sin döva kultur eller berikas med de hörandes? Alla tycker om Lou som han är, ingen vill att han ska förändras, är det skäl nog att försöka hindra honom? 
 
 
Så.
Varför älskar jag den? Eller, det gör jag inte, jag älskar Lou.
Till att börja med, för att jag kan se Lou framför mig, och se så många av de fantastiska autistiska personer jag har mött i mitt eget liv. I några korta stycken beskrivs han utifrån av andra i olika situationer, och för min del förstärker det bilden av honom. Jag blir berörd, sorgligt berörd i de situationer där han inte accepteras, eller förringas. Varm om hjärtat när vänskapsrelationerna beskrivs. Får frustrerade flashbacks när han berättar om alla försök att "normalisera" honom. Jag minns så tydligt när min Elisabet skrevs in på habiliteringen, och en av våra kontaktpersoner yvigt berättade om allt hon skulle göra under den så kallade intensivträningen. Hon skulle åka skidor och skridskor och jag vet inte allt vad det var. Jag protesterade. Det där var ju inte normalt för OSS? Jag har inte stått på ett par skidor sedan mitten av åttiotalet. Men det var liksom inte intressant. "Jodå, det ska hon visst!", hävdade hon. Det var som att de också hade en mall för vad som var Normalt, och den skulle hon pressas in i så gott det gick. Det var konstruerade lekgrupper med neurotypiska barn, det var grupplekar i förskolegruppen som inte intresserade henne det minsta, och gång på gång detta med att försöka locka henne att göra som andra. För att göra de normala gladare. Det är faktiskt enda skälet. Elisabet svarar på godmorgon, det gör hon. Men hon säger aldrig självmant hejdå när hon går hemifrån på morgnarna, eller hej när hon kommer hem. Det är bara jag som skulle tycka det var trevligt, men hon struntar fullkomligt i det, så varför ska jag försöka drilla henne i det bara för att göra en tom gest åt mitt håll, om den inte betyder något för henne? Jag vill att hon ska bli accepterad och omtyckt för den hon är, inte för att hon, som Lou, yttrar vissa saker som han har lärt sig är artigt, utan att förstå vitsen med det.
Jag älskar också alla tankar om identitet. Forskarna i boken hävdar bestämt att "du kommer fortfarande att vara du, bara inte autistisk". Men vad är då ens jag? Exakt vad är det som ska botas, och ersättas med vad, och vad har det för konsekvenser? Vad ÄR ens jag? Dokusåpadeltagare och andra halvkändisar som hävdar att man bara ska vara sig själv - vem är det, då? Varje situation lockar fram en viss del av ens jag, och det är kanske där den största skillnaden mellan de som kallas autistiska kontra neurotypiska ligger, att de neurotypiska har lättare att skifta nyans av personligheten, för att vi antingen ser fördelar med det, eller inte kan låta bli att göra det. Hur många har inte känt på klassåterträffar att man faller in i gamla roller, trots att man kanske inte vill det, och inte ens trivdes med rollen man hade då. Ändå är vi ju oss själva, för att det är en del av de vi är, att ta olika roller i olika sammanhang. Så i fråga om att "vara sig själv", så är nog de som anses funktionshindrade betydligt bättre på det! Ändå är det just detta som irriterar de som anser att de ska försöka vara mer normala.
 
En stor klump i magen vid läsandet handlade om anpassningar. Den autistiska gruppen har det de behöver för att må bra och göra ett värdefullt jobb. Egna kontor, ett gym med studsmatta, ett litet pentry, egna parkeringsplatser, musikanläggning. Just detta anser nya chefen kosta väldigt mycket pengar (vilket det inte gör längre, eftersom det har betalat sig för länge sedan, men det argumentet biter inte) och de ska minsann inte skämmas bort, de får väl lära sig hålla tillgodo med radio och ta vilken parkeringsplats som råkar vara ledig! Och hur väl känner man inte igen detta? Gudskelov inte för vår del, men överlag. Övertron på inkludering utan tillräckliga anpassningar. Den falska tron på att särbehandling är en nackdel för barnet, som ju behöver få lära sig att vara tillsammans med andra. Att barnet blir sönderstressat och hemmasittare ignoreras. Likaså detta med att "vi har ju sett att det fungerar så bra med en resurs, så därför tar vi bort resursen nu" - som om resursen var tillfälliga stödhjul som bara behöves medan barnet lärde sig cykla. Konstigt nog har jag inte hört någon säga att "det fungerar ju så bra med rullstolsrampen, så nu tar vi bort den". 
 
Ja. Många tankar och känslor. Huvudtanken - vem vill jag vara? Om jag trivs med mig själv och inte skadar någon annan, varför kan jag inte få lov att vara det? Om jag har egenskaper jag vill ändra, vad har det då för effekt på resten av mitt jag? 
Själv skulle jag vilja ha mer ordning hemma. Faktiskt. Det är ett sisyfosarbete att hålla kaoset i schack. Ibland får jag ett ryck som håller i sig så pass länge att det är snyggt i lägenheten flera veckor, om jag håller i dagligen och tjatar på familjen att hjälpa till. Men priset för det är att min kreativitet sjunker. Och det är det inte värt. Alls. Då har jag hellre stökigt med påbörjade projekt och halvskrivna brev och musikinstrument överallt. För jag tycker om att vara jag. 

Som en vit liten strumpa...

Som en vit liten strumpa
I en klädhög med rött
Känner jag mig udda
Och ibland utstött

Riskerar att färgas
Att helt byta om
Bara för att vara
Precis som dom

Men jag vill att dom röda
Ska se att jag är vit
Att dom ska se och känna
Att jag också hör hit

För jag ser på världen
På mitt egna sätt
Och ingen ska säga
Att det är fel eller rätt

För hur ska mitt rätta jag
Komma fram och ta form
Om det alltid ska styras
Av det som är norm?

Så låt mig få vara
Precis den jag är
Det är inte mycket
Och det är allt jag begär

Anna Planting-Gyllenbåga

- - -

Den här dikten, och boken med samma namn som går att finna här, snubblade jag över av en ren slump och den gör mig så innerligt glad att läsa. Anna är ett A-barn - Autistisk, ADHD, Atypisk Anorexi och lite Annat. Varför dikten gör mig så glad? Jo, för att den bekräftar min kamp när Elisabet var liten och trycktes in i habiliteringen. Ni som har följt den här bloggen från början, vilket är snart tio år sedan, ni har följt min frustration, mina tårar, krocken mellan min och habiliteringens åsikt om vad som varit bäst och rätt för mitt barn. Att ha ett autistiskt barn har aldrig varit en sorg för mig, aldrig någonsin. Det är ytterst sällan något med Elisabet som har fått mig att gråta, utan det är just vad andra har tyckt att jag borde göra med, för och mot henne som har byggt upp knutar i magen. Min kamp för att låta henne förbli en liten vit strumpa kontra det som jag upplevde var försök att göra henne rosa. 

Hon är så vit, min Elisabet. Så vackert vit och ren. Jag har alltid ansett det som min uppgift att bevara hennes vithet, och att läsa Annas dikt ger mig känslan av bekräftelse. Även om Elisabet inte är mer lik Anna än att de båda har en autismdiagnos, så är det nog en tämligen övergripande mänsklig känsla, detta att få lov att vara den man är.


Första terminen

Med en vecka kvar av höstterminen känns det ändå tryggt att säga att den här hösten har varit riktigt bra! En enda gång har skolan behövt ringa till mig, typiskt nog precis då jag börjat jobba igen efter en månads tjänstledighet i början av terminen, och då handlade det bara om att det hade kommit in något skräp i Elisabets hänglås så att det var trögt att öppna. Det är det enda som har gjort henne riktigt upprörd. Jag kom genast dit med ett nytt lås, och när vi bestämt att hon skulle ta hem det tröga för att låta pappa titta på det, så var allt bra igen. För det var ju DET låset hon ville ha, inte något reservlås. Lyckligtvis gick det att fixa, och sedan dess har allt flutit på bra! 
Ämnesmässigt klarar hon sig riktigt bra. Det vi bestämde på utvecklingssamtalet var dock att inte sikta på betyg i svenskan just nu, utan att hon ska få läsa ämnet utan de krav som ställs på neurotypiska barn. Jag eliminerar hellre så många stressmoment som möjligt i dagsläget, om hon en dag behöver ett betyg i svenska så går det att ordna på andra vägar.
 
En av höstens största händelser var på höstlovet, när Elisabet inte ville följa med resten av familjen till London, och skulle få vara hos mormor och morfar. Jag hade tänkt se till att vara ledig den helgen, men hade missat att lägga det i schemat. Först tänkte jag försöka byta, men sedan mindes jag att det alltid är just dessa situationer som är till för att flytta gränserna. Som när jag var sjuk för några år sedan och barnen ville ha något ätbart, då fick de gå och handla för första gången själva, eller när det blev en schemakrock så att både jag och maken jobbade tidigt, och vi telefonstyrde barnen att gå upp och till skolan. Nu tänkte jag att Elisabet borde vara stor nog att klara en bussresa själv. Efter att ha garanterat att hon skulle bli mött vid bussen, så höll hon med. Maken följde henne till Stockholm och hjälpte henne ombord på en direktbuss till Västervik, med extra toalettpapper och våtservetter i bagaget om sådant skulle saknas på busstoaletten. Och tre och en halv timme senare möttes hon upp av mormor och morfar, utan några som helst problem. Innan dess hade vi övat på att använda mobiltelefon, både att ringa och att svara. 
 
Alla barn är så olika, och så otroligt olika inom samma diagnosspektrum också. Elisabet går med ett leende till skolan varje dag och kommer hem lika glad, men rör inte en telefon om hon inte absolut måste. Andra barn kommunicerar nästan uteslutande med sin telefon och förstår inte alls vitsen med att gå i skolan, eller har väldigt svårt för att vara där ens om de förstår varför. 
 
En helt annan tanke rör stödfamiljsvistelsen. Vi har fått beviljat ytterligare två år, familjen vill gärna ta emot Elisabet så länge hon själv vill och hon trivs och vill fortsätta. Idag skulle hon åkt dit efter skolan, men det är kraftig förkylning eller eventuellt halsfluss där så jag fick ett ursäktande SMS med att de ställer in denna helg, hoppas att det inte ställer till det för oss. Inte alls! Och här tänkte jag att om det varit för sex-sju år sedan så vet jag att jag tänkte att "om någon blir magsjuk och ställer in helgen nu, så sätter jag mig ner och gråter, jag måste få en paus från detta barn ett dygn!" Då handlade det inte så mycket om själva barnet, utan om att situationen när hon fortfarande gick i neurotypisk skola var så jobbig med höga gallskrik, bitande, och verbal balansgång. Allt det blev otroligt mycket bättre så fort hon kom till en lugnare miljö i resursklassen, och sedan dess är behovet av stödfamiljen inte vårt, utan mer hennes, att hon ska få knyta an till andra än oss. Så min reaktion på gårdagens meddelande var inte ånej, utan å, så mysigt att ha hela familjen hemma när jag har en ledig helg! Även om jag förstås inte önskar dem halsfluss!
 
Så ja, livet är bra. Riktigt bra!

Första föräldramötet på högstadiet

Vad diskuteras i en NPF-grupp på högstadiet? Mobiltelefoner, givetvis. Tydligen inte ett problem, som väl är. Definitivt inte för oss, för Elisabet har ingen. Det blev en allmän diskussion om hur man gör i andra skolor, och på högskolor. Nu vet jag inte hur de andra fjorton barnen kommunicerar, men jag vet att det finns barn som behöver sin telefon som kommunikationsväg. Svårt med alla parametrar i en ekvation som helt enkelt inte fanns när jjag gick i högstadiet. Och sorgligt hur det har blivit ett problem.
Vi diskuterade också det urdåliga systemet Unikum där man inte hittar information och veckobrev. Och lite kort om hur schemastrulet har påverkat, när man inte har haft fasta ramtider förrän nu på grund av svårigheter att få ihop hela stora högstadiets schema. Inte heller det har varit ett probem för oss. Elisabet har inga svårigheter att anpassa sig till att börja olika tider varje dag, allt mellan halv nio och nio. Lite kort om vilka hjälpmedel som finns tillgängliga, som hörselkåpor, antistressbollar och sådant. 
 
Det verkar ha varit en bra skolstart, och eleverna i åttan och nian uppskattar att de inte behöver gå ut i "neurotypiska" klasser och ha övningsämnen. Jag frågade Elisabet nu hur hon ville göra, och hon är nöjd med att ha dessa ämnen i Lilla Gruppen så då får hon fortsätta med det. Det finns inget självändamål i att hon ska gå tillsammans med sina gamla klasskamrater, det var bara jag som tyckte att det kunde vara roligt men det är ju Elisabet som ska ha det bra i skolan, så jag backar på den tanken.
 
Allt rullar på så himla bra. Allt är bra, maten är bra, ingen är dum. Och hon har inte glömt koden till sitt lås till skåpet! 

Taxi - var god dröj!

Redan tredje dagen gick Elisabet själv hem från skolan, och från fjärde dagen gick hon även dit själv. för "jag kan ju vägen". Jag brukar stå på balkongen och titta på henne när hon går iväg, bara för att jag tycker om att reflektera över hennes självständighet. De två första veckorna har flutit på bra, inga incidenter som jag har behövt kallas in för, och svaret jag får är alltid ett uppriktigt "Det har varit bra!" Maten är bra, ingen är dum, vad mer kan man önska?
 
Ni som har följt vår  resa några år kanske minns inlägg vid terminsstart där jag sliter mitt hår över taxistrulet på morgnarna. Sista terminerna var det huvudsakligen okej, med samma pålitliga chaufför, men vi har fått stå länge och undra över om det överhuvudtaget kommer någon taxi. Nu slipper vi gudskelov detta! Det är några hundra meter till skolan, längsmed en gång/cykelväg, långt ifrån all biltrafik. Och mitt gudskelov är ännu större nu, när jag fick ett långt mejl från Trafikcentralen (de har kvar oss på mejlinglistan) där man verkligen bad om ursäkt för alla problem som nya upphandlingar har orsakat. Vissa barn har fått vänta i flera timmar. Jag har aldrig fått någon ursäkt för strul, så nu måste det vara väldigt illa! När folk har försökt ringa, så har de inte kommit fram eftersom det är så många som ringer.
 
Runt omkring har jag vänner med barn som också behöver lite mer stöd än neurotypiska. För en del går det ganska bra, för andra går det inte alls. Det gör mig ännu mer styrkt i min känsla av tacksamhet. Oavsett hur framtiden kommer att se ut, så är det bra just nu. Våra barn mår bra. Vi mår bra. Vad mer kan vi önska?

Högstadiet

Tredje dagen på högstadiet.
Första dagen satt jag utanför klassrummet i korridoren, och var med Elisabet ut på första rasten. När de skulle på tipspromenad runt halv elva såg hon inte ens åt mig när hon kom ut från klassrummet, så jag gick ifatt henne och frågade om hon behövde att jag var kvar eller om jag kunde gå hem. "Du kan gå hem." Bra, okej, då hämtar jag dig när du slutar halv ett!
 
Dag två följde jag henne också till skolan, men behövde inte gå med in. Jag sa att gärna ville hämta henne igen när hon slutade vid tre, för att växla några ord med lärarena. "Ja, och för att det är en av de första dagarna", tillade hon och det höll jag med om.
 
Allt hade gått bra. Lilla Gruppen består av fjorton eller femton elever utspridda i alla årskurser, Elisabet är enda flickan men det bryr sig inte hon ett dugg om. I hennes grupp är de fyra elever, varav en också kommer från samma resursskola. Vilket hon inte heller bryr sig om. Hon har inget med honom att göra ändå. De har delat in grupperna efter temperament snarare än årskurs, vilket är väldigt bra! En autist och tre ADHD är inte den bästa mixen för autisten skulle jag tro.
 
Lärarna är förundrade över hur glad Elisabet är, att hon är med, ger så bra blickkontakt. Och visst har det hänt otroligt mycket med henne under alla skolår. Det var knappt så att lärarna i resursskolan hängde med,
 
Idag följde jag henne till skolan igen, för det var inte helt säkert att hon visste vägen, men hon fick gå före mig och känna sig för, och det är i princip raka vägen från oss så det var inga problem. Ett par minuters promenad. När jag frågade om jag skulle hämta henne efter skolan, så sa hon att hon nog kunde gå hem själv.
 
Min älskade lilla stora flicka!
 
 

Sista dagen!

Nu har Elisabet gått sin sista dag i resursskolan. Åkt med skoltaxi för sista gången i sitt liv, om det inte skulle krascha ordentligt med liten grupp på högstadiet men det tror jag verkligen inte.
Detta är stort. Riktigt stort.
Skulle vilja skriva ett långt inlägg men måste till jobbet.

Som man bäddar...

... hoppas jag verkligen att man får ligga, för nu har vi bäddat noga med manglade linnelakan!
 
Elisabet börjar högstadiet i augusti. Det innebär skolbyte. Eriksbergsskolan, ett stenkast från oss, har en lång vana av undervisning i liten grupp. Lokaler, personal, helhetstänk. Därför är det självklart för alla inblandade att Elisabet ska ha sin placering där. Om det verkligen inte går av någon anledning så finns det resursenheter även på högstadiet, men vi tror inte att det ska behövas. 
Överslussningen är väl genomtänkt och noga planerad. Häromveckan var hon på besök med sin nuvarande mentor och en klasskamrat som också ska gå där. Inte nödvändigtvis i samma arbetsgrupp som hon, för de tänker gudskelov anpassa grupperna efter behovsnivå snarare än årskursvis. 
 
Varje elev tillhör en stor klass av administrativa skäl, och tidigare har det varit så att man har försökt få ut eleverna till "sin" klass i de praktiska ämnena så mycket som möjligt. Det var också vad jag trodde att de skulle fortsätta med, så jag har bäddat även för det. När jag fick veta att Elisabet ska gå i samma klass som flera av barnen som hon känt ända sedan förskolan, och gått i sexårs och ettan med, så började jag smida. Jag har pratat med föräldrar, barn, lärare i båda skolorna och kommande skola och bett om tillstånd från matbespisningen, och arrangerade att tre av barnen skulle äta lunch tillsammans med Elisabet i nya matsalen förra veckan. Dels för att göra henne bekant med matsalen, men lika mycket för att placera henne i ett nytt sammanhang. Många samtal för en liten men ack så stor lunch. Jag höll mig i närheten för att se att allt gick bra, och det var så fint att se dem! Elisabet pratade ingenting med dem, men varför skulle hon plötsligt göra det? Hon satt där i alla fall, och hävdade efteråt att det hade varit roligt och det är allt som spelar någon roll. 
 
Idag har jag haft sista mötet inför skolstarten, då jag har pratat med rektorn och en av lärarna, har fått se lokalerna och vet var jag ska lämna av henne på måndagmorgonen. Det kommer inte att bli samma fokus på integrering i stor klass, för att de tidigare eleverna har blivit stressade av det, men för Elisabets del är det troligen lite skillnad eftersom hon faktiskt känner några av barnen, och de känner henne, så vi ska se över om hon kan ha några lektioner med dem i höst. Om det funkar. Huvudsaken är att hon mår bra. Visst skulle det kännas som att en cirkel är sluten, om hon fick vara med sina gamla klasskamrater igen, men det får i så fall vara på hennes villkor, inte för att jag skulle tycka om det.
 
Allt känns tryggt och lugnt men spännande inför hösten. 
Jag har tagit en hel månads tjänstledigt för att kunna finnas där på fem minuter om det skulle behövas. Inte för att jag tror det, men om. Jag vill finnas där på morgonen och se hennes ansiktsuttryck när hon går till skolan, jag vill se hur hon ser ut när hon kommer hem. Jag vill få in rutiner. Läsa läxor. Kunna följa med och visa vägen om hon ska ha lektioner med stora klassen, om det behövs. 
 
Ja, allt är färdigbäddat och kuddarna uppfluffade. Det är bara att krypa ner och hoppas att det blir så bra som vi tror att det ska bli.
 
 

För sju år sedan...

... frågade Elisabets förskolepedagog om de fick bli stödfamilj åt henne när hon gick vidare till sexårsverksamhet. "Jag tycker så mycket om henne, jag vill inte släppa henne!"
På dagen sju år sedan hände det, och jag minns hur jag nästan började gråta. Kan man få höra något finare om sitt barn? 
Allt gick som på räls. Kommunen var förundrade och tacksamma över att vi redan hade en familj i bakfickan när vi sökte om stödet, annars är det inte det lättaste att hitta! 
Det som är lite underligt i den här situationen är att jag fortfarande inte har varit och hälsat på dem, jag har ingen aning om hur det ser ut. Maken var där och hälsade på tillsammans med både Elisabet och Roland innan vi började "låna ut" henne, men jag jobbade väldigt mycket den perioden och vi kunde aldrig hitta en tid som passade oss alla. Jag litade förstås både på pedagogen och på makens omdöme och det gör faktiskt inget att jag inte vet allt om Elisabets liv. Det här är hennes zon, hon är alltid glad när hon ska dit och alltid glad när hon kommer därifrån så jag utgår ifrån att hon har det bra.
Den här helgen är hon där fredag till söndag, och jag tänker på allt jag har skrivit under åren om stödinsatser. Många tror att deras barn inte skulle klara av att vara hos en ny familj, och det är en bedömning som varje förälder måste göra. Jag hade nog också tvekat att lämna bort det käraste jag har till främlingar. Förmodligen hade jag inte ens tänkt tanken på att söka stöd om vi inte fått frågan, för just då kändes det inte som att behovet fanns för vår del - men den viktigaste frågan handlade om Elisabets behov. Kunde det vara bra för henne att lära känna en annan familj, och få lite miljöombyte? Tveklöst! 
Många känner skuld inför att söka hjälp. Som om de vore sämre föräldrar för att de inte orkar med sitt barn. Så är det naturligtvis inte, men ibland mår alla bättre av ett kort avbrott. Det märker jag på jobbet. Barn som tycks otröstliga, föräldrar som är så trötta att de inte vet vare sig ut eller in, barn och föräldrar trissar upp varandra i en spiral som bara slutar i ännu fler tårar. Då hjälper det ofta att vi kliver in, pratar en stund, kanske tar ett varv i korridoren med barnvagnen i fem-tio minuter. Ett avbrott, en stund att andas, att tänka på något helt annat, att rensa energierna i rummet. Under en period kände jag verkligen så, när allt var som värst med både det ena och det andra. Jag var så innerligt trött på att bli biten, på kisstvätt, på mantran, på att försöka hålla mig lugn vid utbrott. En gång tänkte jag: "Om de ringer nu och säger att de måste ställa in helgens vistelse, så vet jag inte vad jag gör!" Ett dygns paus, så var jag redo att orka en månad till, och jag fick chansen att sakna henne. 
Gudskelov var det en ganska kort period som jag kände att stödfamiljen var till för min egen hälsas skull. När Elisabet fick börja i resursskolan, så vände allting till det bättre. Nu är dessa helger till för hennes skull, och för Rolands. Han börjar bli stor han också, går i femman, och tycker om att vara ensam hemma. Igår höll både jag och maken oss borta i några timmar för att ge honom lite utrymme. 
För vår del har vi inga som helst krav på att Elisabet ska göra en massa saker under dessa helger. Hon är nöjd med att bara få vara, och det är vi noga med att säga. Annars är det tydligen vanligt att föräldrarna blir lite sura på sina stödfamiljer om de inte har aktivetat barnet tillräckligt. Det är en sak om trötta föräldrar får tillbaka ett hyper-rastlöst barn som inte fått utlopp för sin energi, men där har vi verkligen inte Elisabet. Jag har aldrig sett henne rastlös.
Sju år, det är över halva hennes liv som hon har varit en del av en annan familj. Tretton år har hon hunnit bli, vår fina flicka. Högstadiet väntar. Om de tankarna ska jag skriva ett eget inlägg snart. En ny fas i livet väntar.

Tonåring!

Elisabet fyller tretton år idag. Jag har en tonåring i huset!
Egentligen skulle jag ha jobbat kvällspass, men kunde med mycket kort varsel byta till dagpass. Det innebar att Elisabet och Roland var ensamma på morgonen och "telefonstyrdes" av maken. Jag frågade henne om hon ville vänta med att öppna presenterna tills alla var hemma, eller göra som vi först hade tänkt, sätta klockan på fem minuter tidigare så att hon hann öppna på morgonen. Hon valde det senare, så hon och Roland öppnade paket ensamma på morgonen. Det gick alldeles utmärkt, hon tyckte inte att det var ett dugg trist att inte föräldrarna var där.
När jag berättade detta på jobbet igår kväll, när det blev bestämt att jag skulle byta skift, så tittade kollegorna förundrat på mig. "Det där skulle mina barn aldrig ha accepterat!" Det vill säga, om man har lovat vara hemma på morgonen, så har man!
Jag vet inte ens om Elisabet brydde sig särskilt mycket om att jag istället var hemma när vi åt blåbärstårtan hon valt. Hon åt upp sin bit snabbt, och marsipanrosen, och gick sedan ifrån bordet.  Men för mig kändes det bra att få sitta med familjen samlad och fira att denna dag för tretton år sedan är en av de bästa i mitt liv, och har efter det följts av tusentals dagar som också är de bästa i mitt liv tack vare min man och mina barn.

Morgnar

Det går inte en dag utan att jag är tacksam över hur lugnt livet är, främst morgnarna som jag vet är ett stort stressmoment för många familjer, även neurotypiska. Här ringer klockan runt sju.
-Godmorgon! Är du vaken, Elisabet?
-Ja.
-Då är det dags att gå upp. Vill du sova lite till, Roland?
-Mm.
Elisabet går upp, klär på sig, får ibland hjälp med att borsta håret (tovorna har blivit mycket färre sedan hon gått med på att börja sova med fläta, men det är tjockt och tovar lätt ihop sig), tar frukost själv. Roland får sova tio minuter till innan han går upp och sätter sig med iPaden i kammaren. Förr var det morgonshowen på barnkanalen, men nu har han tröttnat på den. Till honom gör jag lite frukost som han äter där. Elisabet borstar tänderna, ofta gör hon det själv när hon ätit klart, ibland får jag säga till när det är dags. Efter det tar hon på ytterkläder, och vi går ner till taxin som oftast är i någorlunda tid. Annars ringer chauffören och förvarnar oss, så att vi inte behöver stå i trapphuset och vänta. Jag vinkar av Elisabet, går upp och pysslar med något i en kvart innan det är dags för Roland att göra sig iordning, och så följer jag honom den korta biten till skolan. Inte för att han behöver det, han är ändå elva år nu och det är ingen bilväg i närheten av skolvägen, men det är trevligt att gå tillsammans och prata lite, och det är rätt skönt att vakna till och få lite luft. Kanske går jag förbi affären på hemvägen, eller går direkt hem och tar det lugnt några timmar innan det är dags att gå till jobbet, om jag inte är ledig - och då går jag också hem och tar det lugnt innan jag eventuellt startar upp något projekt.
Det är så innerligt skönt att slippa bråk på morgnarna!

Ännu ett steg!

Telefonsamtal från skolan runt tiotiden. Elisabet hade låtit lite rosslig redan kvällen innan, och nu hade hon sagt att hon inte orkade mer! Var någon ledig så att hon kunde åka hem? Jo, det var jag, jag skulle jobba kväll men det brukar gå bra att vabba några timmar i väntan på att maken kommer. Men det skulle ta ett tag för mig att gå ut till bussen, hämta henne och sedan åka hem... Vi provar att låta henne åka ensam! Det är bara en handfull hållplatser och en resa på kanske två-tre minuter, en bra start!
Sagt och gjort. Läraren följde henne till busshållplatsen, pratade kort med chauffören och för säkerhets skull gav honom en lapp med mitt telefonnummer, och ringde mig när han hade satt henne på bussen. Jag stod redan och väntade vid vår hållplats, och ni kan tro att det var en stor tjej som klev av!
Inte roligt att hon är hängig, men å så roligt att hon blir mer och mer självständig!

Nya utmaningar

Så gott som varje år, åtminstone en gång, så glömmer jag att tänka på att maken, som är lärare, börjar en dag före barnen. Därför står jag där, så gott som varje år, och morrar över att jag inte kommit ihåg att lägga schemat så att jag är ledig den dagen. Om jag kommer ihåg det när höstterminen börjar - vilket jag kom ihåg i år - så glömmer jag det när vårterminen börjar - vilket jag glömde i år. Inte kunde jag byta pass med någon heller eftersom jag hade utbildningsdag som jag behövde gå på mellan 8-16. Barnens farmor var bortrest, annars bor hon inte längre bort än att hon hade kunnat vara här några timmar.
Men det är i sådana här situationer som gränserna flyttas framåt. Roland har varit hemma ensam en hel dag vid ett tillfälle - kunde Elisabet också tänka sig att vara det, inte ensam men hemma med lillebror utan vuxna? Jodå, det kunde hon försöka.
Det gick alldeles utmärkt! Roland fick en kompis på besök större delen av dagen, och Elisabet har aldrig haft några problem med att sysselsätta sig själv. Hon fixade lunch själv med microns hjälp och var helt nöjd när jag kom hem vid halv fem.
Ännu ett stort steg taget mot självständighet!
Gott -19 på er, alla!

RSS 2.0