cariad

Tredje dagen på högstadiet.

Första dagen satt jag utanför klassrummet i korridoren, och var med Elisabet ut på första rasten. När de skulle på tipspromenad runt halv elva såg hon inte ens åt mig när hon kom ut från klassrummet, så jag gick ifatt henne och frågade om hon behövde att jag var kvar eller om jag kunde gå hem. "Du kan gå hem." Bra, okej, då hämtar jag dig när du slutar halv ett!

 

Dag två följde jag henne också till skolan, men behövde inte gå med in. Jag sa att gärna ville hämta henne igen när hon slutade vid tre, för att växla några ord med lärarena. "Ja, och för att det är en av de första dagarna", tillade hon och det höll jag med om.

 

Allt hade gått bra. Lilla Gruppen består av fjorton eller femton elever utspridda i alla årskurser, Elisabet är enda flickan men det bryr sig inte hon ett dugg om. I hennes grupp är de fyra elever, varav en också kommer från samma resursskola. Vilket hon inte heller bryr sig om. Hon har inget med honom att göra ändå. De har delat in grupperna efter temperament snarare än årskurs, vilket är väldigt bra! En autist och tre ADHD är inte den bästa mixen för autisten skulle jag tro.

 

Lärarna är förundrade över hur glad Elisabet är, att hon är med, ger så bra blickkontakt. Och visst har det hänt otroligt mycket med henne under alla skolår. Det var knappt så att lärarna i resursskolan hängde med,

 

Idag följde jag henne till skolan igen, för det var inte helt säkert att hon visste vägen, men hon fick gå före mig och känna sig för, och det är i princip raka vägen från oss så det var inga problem. Ett par minuters promenad. När jag frågade om jag skulle hämta henne efter skolan, så sa hon att hon nog kunde gå hem själv.

 

Min älskade lilla stora flicka!