cariad

Att köpa julklappar till Elisabet har bitvis varit ganska knepigt. Ibland har hon kryssat för saker i en leksakskatalog, som hon visserligen blivit glad för men genast lagt undan och aldrig lekt med. Det är något sorgligt med leksaker som inte blir lekta med.

Men nu har vi börjat ge henne kläder, något hon verkligen uppskattar och använder! Hon funderar över vad hon kommer att få, och hur de kommer att se ut, vilken färg, kortärmat, långärmat, mönster och så vidare. Det är så roligt!

Allt är just nu lugnt och bra och jag njuter hejdlöst av att det mesta fungerar. Jag ringde trafikcentralen idag och bad dem hälsa taxibolaget att nej, det är inte alls okej att bara släppa Elisabet och låta henne gå in själv. Läs de instruktioner vi har upprepat ett antal gånger och förtydliga för era vikarier att de måste ha kontakt med någon i hemmet innan de släpper henne! Idag fanns det stor risk för att hon skulle varit helt ensam hemma när hon kom. Hon skulle klara det, men de måste kunna förbereda henne i taxin på att hon för första gången någonsin skulle komma hem till en tyst och mörk lägenhet!

 

Häromdagen skulle jag lämna ett exemplar av min senaste bok till en granne vars son gick i Elisabets parallellklass. Nu har de möblerat om i fyrorna, och det har tillkommit ett helt gäng från en annan skola som bara har klass 1-3, men nog kände jag igen de flesta och de kände igen mig. Frågade vad jag gjorde där. Hade blivit så stora. Precis som Elisabet, som snart är lika lång som mormor.

 

För ett år sedan hade jag något ärende till personalrummet på skolan runt Lucia. En stund senare skulle treorna lussa, ville jag inte lyssna på dem? Om jag hade tid?

Det hade jag, och njöt av ett stämningsfullt tåg och minnet av när jag senast såg dem lussa, i sexårsklassen.

 

De var så viktiga för mig en tid, de här barnen. Som en enhet. Individerna gläds jag fortfarande åt att träffa och prata med, men med mellanstadiets ommöblering, och nya lärare, så börjar jag kunna släppa känslan av saknad.