cariad

Idag fick jag ett mejl från bamba.se där jag som bloggare inbjöds till en tävling, där jag i ett inlägg ska berätta om en leksak. Även om jag verkligen inte tror mig ha någon sportslig chans gentemot professionella bloggare med tusentals besökare, så kände jag att det här kan vara ett sätt att sprida lite mer information om autism - samtidigt som jag berättar något som jag ändå hade tänkt skriva om.

 

Vår Elisabet har två världar. Dels den som de flesta av oss lever i, dels den som jag kallar Mysteria. Där talar hon ett främmande språk, och verkar både reflektera över något och ha väldigt roligt när hon är i den. Ju äldre hon blir, desto mer lär hon sig hur vår värld fungerar, men det har krävts väldigt mycket arbete för både henne och oss. För fyra år sedan var det otänkbart för henne att låtsas. När lillebror lekte att han var en krokodil så kunde hon bli hysterisk! "Han är ingen krokodil! Han är en pojke!"

Som tur är kom hon över det, och kan nu själv låtsas.

 

Jag vill så gärna leka med mitt barn. Men oftast får jag inte det. "Sluta! Stick härifrån! Lämna mig ifred! Du får inte leka! Sluta leka med hästarna! Du förstör!" Överhuvudtaget leker hon inte särskilt mycket, inte här hemma i alla fall. Hon tittar på vad lillebror gör, läser i Bamsetidningar eller skrattar för sig själv i Mysteria.

 

Men en sak har jag upptäckt att vi kan leka tillsammans med!

Lego!

I fritt skapande ger hon legobitarna mänskliga egenskaper och personligheter. "Här vill jag bo. Här passar jag! Här ska jag gömma mig!" pratar de, innan de sätts fast. Och häromdagen påbörjade vi en fantastiskt rolig lek, som får det att glittra i hennes vackra blå ögon när den kommer på tal. Jag hade unnat mig Bilbos hus i Lego i efterjulklapp, som jag byggde ihop med Rolands hjälp och Elisabets antihjälp. Hon älskar nämligen att ta små bitar i handen och leka med dem, lite opraktiskt just vid ritningsföljt bygge.Till det huset hörde både Bilbo, Gandalf och fyra dvärgar. Enligt ritningen skulle en av dvärgarna ha en röd korv i ena näven. Precis en sådan liten bit som Elisabet gärna vill ha i handen. Jag intog rollen som dvärg:

-Ta inte min korv!

Det var väldigt roligt! En stund gick leken ut på att försöka ta korven, och när hon väl lyckats så ville ju dvärgen ha den tillbaka.

-Var är min kooorv! Jag vill ha min kooorv! ylade han.

-Det här är din korv! förkunnade Elisabet och visade fram legokörsbär.

-Nej, nej, nej! Det är inte min korv! Det är körsbär!

Med den här mallen eskalerade leken, så att allt möjligt blev hans korv. Först andra mat-legobitar, via andra legobitar och till slut hade fantasin involverat hela lägenheten. Elisabet sprang iväg och hämtade både den ihopfällbara torkställningen och husgeråd och sade förtjust att det här var hans korv!

 

De är så magiska, de här ögonblicken då jag verkligen får vara tillsammans med min dotter, leka tillsammans med henne, skapa en berättelse tillsammans.

Så... Om nu de stora proffsbloggarna inte hoppar på den här tävlingen, så skulle jag investera en vinst - ett presentkort - i ännu mer Lego. Det måste vara en av världens bästa leksaker!

 

Om du vill, så får du gärna rösta på mig genom att klicka på ovanstående knapp,
 och dela det här inlägget till de som du tror vill hjälpa till!
Eller de som helt enkelt gillar Lego.