Som man bäddar...

... hoppas jag verkligen att man får ligga, för nu har vi bäddat noga med manglade linnelakan!
 
Elisabet börjar högstadiet i augusti. Det innebär skolbyte. Eriksbergsskolan, ett stenkast från oss, har en lång vana av undervisning i liten grupp. Lokaler, personal, helhetstänk. Därför är det självklart för alla inblandade att Elisabet ska ha sin placering där. Om det verkligen inte går av någon anledning så finns det resursenheter även på högstadiet, men vi tror inte att det ska behövas. 
Överslussningen är väl genomtänkt och noga planerad. Häromveckan var hon på besök med sin nuvarande mentor och en klasskamrat som också ska gå där. Inte nödvändigtvis i samma arbetsgrupp som hon, för de tänker gudskelov anpassa grupperna efter behovsnivå snarare än årskursvis. 
 
Varje elev tillhör en stor klass av administrativa skäl, och tidigare har det varit så att man har försökt få ut eleverna till "sin" klass i de praktiska ämnena så mycket som möjligt. Det var också vad jag trodde att de skulle fortsätta med, så jag har bäddat även för det. När jag fick veta att Elisabet ska gå i samma klass som flera av barnen som hon känt ända sedan förskolan, och gått i sexårs och ettan med, så började jag smida. Jag har pratat med föräldrar, barn, lärare i båda skolorna och kommande skola och bett om tillstånd från matbespisningen, och arrangerade att tre av barnen skulle äta lunch tillsammans med Elisabet i nya matsalen förra veckan. Dels för att göra henne bekant med matsalen, men lika mycket för att placera henne i ett nytt sammanhang. Många samtal för en liten men ack så stor lunch. Jag höll mig i närheten för att se att allt gick bra, och det var så fint att se dem! Elisabet pratade ingenting med dem, men varför skulle hon plötsligt göra det? Hon satt där i alla fall, och hävdade efteråt att det hade varit roligt och det är allt som spelar någon roll. 
 
Idag har jag haft sista mötet inför skolstarten, då jag har pratat med rektorn och en av lärarna, har fått se lokalerna och vet var jag ska lämna av henne på måndagmorgonen. Det kommer inte att bli samma fokus på integrering i stor klass, för att de tidigare eleverna har blivit stressade av det, men för Elisabets del är det troligen lite skillnad eftersom hon faktiskt känner några av barnen, och de känner henne, så vi ska se över om hon kan ha några lektioner med dem i höst. Om det funkar. Huvudsaken är att hon mår bra. Visst skulle det kännas som att en cirkel är sluten, om hon fick vara med sina gamla klasskamrater igen, men det får i så fall vara på hennes villkor, inte för att jag skulle tycka om det.
 
Allt känns tryggt och lugnt men spännande inför hösten. 
Jag har tagit en hel månads tjänstledigt för att kunna finnas där på fem minuter om det skulle behövas. Inte för att jag tror det, men om. Jag vill finnas där på morgonen och se hennes ansiktsuttryck när hon går till skolan, jag vill se hur hon ser ut när hon kommer hem. Jag vill få in rutiner. Läsa läxor. Kunna följa med och visa vägen om hon ska ha lektioner med stora klassen, om det behövs. 
 
Ja, allt är färdigbäddat och kuddarna uppfluffade. Det är bara att krypa ner och hoppas att det blir så bra som vi tror att det ska bli.
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0