cariad

Med en vecka kvar av höstterminen känns det ändå tryggt att säga att den här hösten har varit riktigt bra! En enda gång har skolan behövt ringa till mig, typiskt nog precis då jag börjat jobba igen efter en månads tjänstledighet i början av terminen, och då handlade det bara om att det hade kommit in något skräp i Elisabets hänglås så att det var trögt att öppna. Det är det enda som har gjort henne riktigt upprörd. Jag kom genast dit med ett nytt lås, och när vi bestämt att hon skulle ta hem det tröga för att låta pappa titta på det, så var allt bra igen. För det var ju DET låset hon ville ha, inte något reservlås. Lyckligtvis gick det att fixa, och sedan dess har allt flutit på bra! 

Ämnesmässigt klarar hon sig riktigt bra. Det vi bestämde på utvecklingssamtalet var dock att inte sikta på betyg i svenskan just nu, utan att hon ska få läsa ämnet utan de krav som ställs på neurotypiska barn. Jag eliminerar hellre så många stressmoment som möjligt i dagsläget, om hon en dag behöver ett betyg i svenska så går det att ordna på andra vägar.

 

En av höstens största händelser var på höstlovet, när Elisabet inte ville följa med resten av familjen till London, och skulle få vara hos mormor och morfar. Jag hade tänkt se till att vara ledig den helgen, men hade missat att lägga det i schemat. Först tänkte jag försöka byta, men sedan mindes jag att det alltid är just dessa situationer som är till för att flytta gränserna. Som när jag var sjuk för några år sedan och barnen ville ha något ätbart, då fick de gå och handla för första gången själva, eller när det blev en schemakrock så att både jag och maken jobbade tidigt, och vi telefonstyrde barnen att gå upp och till skolan. Nu tänkte jag att Elisabet borde vara stor nog att klara en bussresa själv. Efter att ha garanterat att hon skulle bli mött vid bussen, så höll hon med. Maken följde henne till Stockholm och hjälpte henne ombord på en direktbuss till Västervik, med extra toalettpapper och våtservetter i bagaget om sådant skulle saknas på busstoaletten. Och tre och en halv timme senare möttes hon upp av mormor och morfar, utan några som helst problem. Innan dess hade vi övat på att använda mobiltelefon, både att ringa och att svara. 

 

Alla barn är så olika, och så otroligt olika inom samma diagnosspektrum också. Elisabet går med ett leende till skolan varje dag och kommer hem lika glad, men rör inte en telefon om hon inte absolut måste. Andra barn kommunicerar nästan uteslutande med sin telefon och förstår inte alls vitsen med att gå i skolan, eller har väldigt svårt för att vara där ens om de förstår varför. 

 

En helt annan tanke rör stödfamiljsvistelsen. Vi har fått beviljat ytterligare två år, familjen vill gärna ta emot Elisabet så länge hon själv vill och hon trivs och vill fortsätta. Idag skulle hon åkt dit efter skolan, men det är kraftig förkylning eller eventuellt halsfluss där så jag fick ett ursäktande SMS med att de ställer in denna helg, hoppas att det inte ställer till det för oss. Inte alls! Och här tänkte jag att om det varit för sex-sju år sedan så vet jag att jag tänkte att "om någon blir magsjuk och ställer in helgen nu, så sätter jag mig ner och gråter, jag måste få en paus från detta barn ett dygn!" Då handlade det inte så mycket om själva barnet, utan om att situationen när hon fortfarande gick i neurotypisk skola var så jobbig med höga gallskrik, bitande, och verbal balansgång. Allt det blev otroligt mycket bättre så fort hon kom till en lugnare miljö i resursklassen, och sedan dess är behovet av stödfamiljen inte vårt, utan mer hennes, att hon ska få knyta an till andra än oss. Så min reaktion på gårdagens meddelande var inte ånej, utan å, så mysigt att ha hela familjen hemma när jag har en ledig helg! Även om jag förstås inte önskar dem halsfluss!

 

Så ja, livet är bra. Riktigt bra!