Om diagnoser och medicin - ett inlägg relaterat till Temavecka: medicin
Att ha eller inte ha en diagnos.
Den frågan stöts och blöts ofta, vad det än gäller för neuropsykiatriskt tillstånd. Förhoppningsvis kommer känslorna att ändras när forskningen går framåt och acceptansen ökar, men ännu är det känsligt.
Skall vi genomdriva en utredning? Måste h*n verkligen få ADHD/autism/vad-det-än-är stämplat i pannan, kan h*n inte bara få vara den h*n är?
Rent krasst är det så, att NPF är jämförbart med vilket annat funktionshinder som helst. En person med nedsatt syn har sitt funktionshinder stämplat i ansiktet i form av linser eller glasögon, om det inte opereras. Den rullstolsburne är också stämplad. Den stora skillnaden är att personligheten är en så stor del av funktionshindret. Att dra igång en utredning kan kännas som ett svek. Som att ens barn inte duger som det är, eller som att diagnosen kommer att bli en extra tyngd bland övriga problem. Nu är jag inte den som vill fokusera på problem, det vet ni, men funnes det inga problem alls, så skulle vi inte ens fundera på en utredning. Men det kan ta emot!
Vad händer då med en person som får en diagnos?
Det är naturligtvis helt individuellt. Vissa tar diagnosen som en ursäkt att bete sig ganska illa. Säger att "Jag har aspergers, så jag får bete mig hur jag vill." Men jag har hört många, många som ser diagnosen som en lättnad. Inte som en extra tyngd ovanpå rastlösheten, lässvårigheterna, koncentrationsproblemen och utanförskapet, utan som en förklaring till allt detta.
Vad gör man då med denna diagnos?
I Elisabets fall behövs ingen medicin alls. Hon mår bra och är harmonisk, hennes annorlunda syn på livet är en del av hennes personlighet som jag inte tror går att medicinera bort, ens om jag skulle ha velat. För hennes del är det samarbete och strategier som behövs. De ingredienserna är vitala i alla situationer, funktionshinder eller ej!
När det gäller medicinering har jag ingen kunskap alls, annat än den jag läst mig till genom andra bloggande föräldrar. Hur fel det kan gå med inkompetent och oengagerad vårdpersonal. Hur rätt det kan gå med rätt sorts användning av rätt sorts medicin av rätt skäl.
Jag bifogar några länkar, för den som är intresserad av att läsa mer:
och något av det finaste jag läst i denna väg:
Kommentarer
Trackback
