cariad

Ni som har någorlunda "normalt" funtade barn - stanna upp och tänk på hur ofta ni för ett samtal med ert barn.
Försök sedan föreställa er att detta skulle kännas som något unikt, en händelse värd att blogga om.
Ett sammanhängande samtal på fler än tre replikskiften.

Ikväll hade vi ett sådant, jag, Roland och Elisabet.
Vi hade slagit in julklappar tillsammans, men till slut blev de så trött-uppspelta att de måste gå och lägga sig. Det kännns inte särskilt kul när de börjar kasta paketen på golvet... Roland blev jätteledsen, så för att trösta honom lade jag mig hos honom och sjöng lite. Sedan sade jag att nu måste jag gå, för jag måste slå in deras julklappar.
-Vad är det i mitt paket? undrade Elisabet.
-Det vet man inte. Vad önskar du dig?
Jag förväntar mig aldrig något svar när jag ställer så oprecisa frågor, men jag ställer dem i alla fall eftersom jag vill ha ett avspänt sätt att tala till henne. Skulle jag uteslutande ställa ja- eller nej-frågor, så skulle jag låsa både henne och mig.
Men efter en liten stund svarade hon:
-En vit mjuk katt önskar jag mig.
-Gör du? frågade jag, överraskad över att hon svarade men inte över själva svaret.
-Jag kan önska mig en hund! utbrast Roland som vid det laget var glad igen.
Elisabet blev så intresserad av diskussionen att hon klättrade upp till stora sängen.
-Min vita katt som jag önskar mig skall heta Vitteätt.
-Min hund kan vara gul, och den heter Rufus.
-Vet du vad katten heter i efternamn?
-Nej, det vet jag inte, svarade jag, helt fångad i situationen.
-Den heter Itelätt. Och vet du vad den heter i mellannamn?
-Nej, berätta vad den heter i mellannamn.
-Arr!
-Jag önskar mig en gul hund, påpekade Roland igen.
-En leksakshund? frågade jag.
-Nej, en gosedjurshund som heter Rufus. Då kan jag sova med den!
-Jag önskar mig en riktig katt, sade Elisabet.
-En mjuk katt eller en riktig levande? undrade jag, och hoppades att hon inte ville ha en levande för det har vi inga större möjligheter till.
-En mjuk, förtydligade hon då.

Jag avslutade det här magiska samtalet med att förklara vad det innebar att önska sig, att det inte var säkert att man fick det man ville, och att man kanske fick något som var lite annorlunda. Till exempel så kanske hunden inte skulle vara gul, utan brun, men man kunde vara glad ändå. Det höll Roland med om.

I presentskåpet, där vi lägger saker vi hittar under året och tänker att "det här kan vara bra" - och som vi faktiskt också kommer ihåg att titta i när det närmar sig jul och födelsedagar - ligger en mjuk vit fluffig katt. Innan den här diskussionen hade jag hållit den i handen men tänkt att hon ju alldeles nyss fått en vit katt av Anna som belöning för att hon klarat det hon skall på toaletten på dagis, så den vi köpte kan få ligga kvar i skåpet. Men när hon nu uttrycker en önskan så klart och precist, så känns det bra att ge henne den vita katten i julklapp. Vitteätt Arr Iselätt. Och nog skall vi kunna hitta en Rufus också!