cariad

Halv fyra skulle jag hämta Elisabet idag, Roland kvart i fyra. Maken skulle jobba sent, och jag tänkte att vi då kunde åka till IKEA och äta middag, och de kunde få leka i Smålands lekrum.

Roland och de andra större barnen var utspridda på småbarnsavdelningarna på eftermiddagen,så jag lämnade Elisabet i hallen och letade rätt på honom. Växlade några ord med pedagogerna, som jag inte träffar så ofta nu när Roland går på storbarns. Toabesök, på med alla kläder, ut, och sedan en lite väl stark exkrementdoft. Elisabets ryggsäck var full av bajskläder, men de var väl inpackade.

-Har du bajsat, Elisabet? frågade jag full av onda aningar.

-Ja-a, svarade hon soligt.

Jaha.

Uppmanade Roland att också komma in medan jag bytte på henne. Det ville han inte. Så när jag väl hade tagit rätt på skiten, rent bokstavligt, vilket tog tid eftersom det var av det smetigare slaget där hela min egen hand blev kladdig, så frööööös han! Så vägen till busshållplatsen var lång. Han ville inte gå. Fick snö i stöveln. Allt var eländigt. Jag såg bussen komma. Och åka. Tio minuter till nästa. Inte så farligt, förutom det där med att han frös. Jag tog honom i knät på bänken i busskuren, slog armarna om honom, och började sjunga julsånger. Det tyckte han var väldigt mysigt så då frös han inte längre!

Bussbyte på stan. Vi hade givetvis missat nästa buss med några minuter, så vi hade omkring tio-femton minuters väntan där också med julsånger.

 

Väl framme vid IKEA hade jag visualiserat mig själv sittandes i sofforna med en bok utanför lekrummet medan barnen hade skoj den timmen de får vara där inne. Jag känner mig ännu inte bekväm med att lämna Elisabet helt och hållet där, trots att man är på ett mobiltelefonsamtals avstånd. Inte så mycket för Elisabets skull som för personalens. Jag vill vara fullkomligt säker på att Elisabet kan vara där och vara nöjd innan jag går längre bort än de där sofforna.

Barnen valde varsin låda och klädde av sig så duktigt. Första problemet kom direkt. En klisterlapp skulle sättas på kläderna. Det ville Elisabet INTE! Hon tog genast av den. Lyckades smyga tillbaka den. Sedan kom det värsta. En stämpel på handen! Helt otänkbart.

Allra första gången Elisabet lekte i det här landet, så gjorde vi någon sorts kompromiss med barnvakten, så att vi kom undan den där stämpeln. Minns inte vad vi gjorde. Men nu var det omöjligt. Inte ens någon annanstans på kroppen fick jag sätta den där stämpeln, trots att jag försäkrade att jag skulle sitta inom synhåll precis hela tiden. Det är klart att jag respekterar deras rutiner, särskilt sedan den gången som de råkade lämna ut ett barn för mycket. Det är klart att stämpeln måste sitta på samma ställe på alla barn, om det blir någon nödsituation så att Småland måste utrymmas. Det är klart att min dotter måste vänja sig vid att få en stämpel på handen. Hon utvecklas ju genom att övervinna just sådana här hinder. Men i exakt den stunden, med ett hysteriskt, skrikande barn som ville in till Roland men tjöt ännu värre när jag påpekade att hon fick det bara vi fick stämpla hennes hand, när jag visste att allt blir bra så fort hon är innanför den där jävla grinden, med stirrande föräldrar och barn omkring oss, så önskade jag mig en kompromiss.

Försökte lugna henne i soffan där jag själv hade tänkt ha en rofylld stund, men icke. Bad änglarna om hjälp. Då gick hon bort till disken och lade handen på den för att få sin stämpel, lite ilsket, men hon gjorde det. Blev insläppt, och smet genast in på toaletten och tvättade bort stämpeln. Jag kunde faktiskt inte låta bli att le då.

 

Det gick att locka barnen från Småland med löfte om smaskens efter middagen, men en femårig pojke på IKEA går inte så snabbt. Det finns mycket att titta på. När vi väl kom fram till restaurangen skulle den snart stänga. Hann beställa köttbullar och efterrätt. IKEAs köttbullar har varit ett säkert kort - fram till idag. Elisabet ville inte ha. Inte!

-Du måste komma ihåg att inte jag äter IKEAs köttbullar! Nu får du skärpa dig! protesterade hon, varpå jag återigen kände det där leendet försökte bryta fram men den här gången visade jag det inte. En tesked sylt åt hon, men sedan var det köttbullesås på sylten, och det gick inte alls. Inte med någon form av "äter du en sked så får du det här sedan". Så när vi kom till den där efterrätten, som liksom skulle ha varit moroten för att få i dem mat, så övervägde jag vad som var viktigast. Att hålla fast vid att man skulle ha ätit först, och därmed få ännu en hysterisk scen som jag vet inte skulle leda till en framtida scen där hon minns att hon fick något gott efter att hon ätit det jag tyckte, utan som bara skulle vara ett stort stressmoment för alla, eller låta henne få åtminstone något i magen för att få upp sockret lite. Det var inget svårt val.

Att valla ut dem ur restaurangen gick inte heller särskilt fort, och jag började fundera på om jag överhuvudtaget skulle hinna handla det jag tänkt mig innan stängning. Men så hittade jag en övergiven kundvagn som jag stoppade Roland i och skulle just ta Elisabet också när jag såg hennes alltför bekanta min.

-Har du bajsat igen, Elisabet?

-Ja-a!

Okej. Hon är i alla fall inte förstoppad, lyder ett av mina mantra.

Samma procedur som på dagis med nedkletad hand. Härligt. Roland väntade så snällt i vagnen.

Själva shoppingen gick faktiskt smidigt, jag visste vad jag skulle ha på ett ungefär. Ingen kö till självscanningen, men då började Roland ledsna och retades med sin syster som protesterade högljutt. Sedan var det busRoland när vi skulle klä på oss. Sprang iväg, körde hit och dit med vagnen, Elisabet tjöt att han inte fick köra med den, de drog i varsin ände, han smet, hon tjöt över att inte hitta sina vantar, jag behöll mitt lugn men funderade på om jag skulle kunna be maken komma i en taxi och bara ta med dem. Eller möjligen köpa ett par sådana där stora blå kassar och bara stoppa dem i och bära med mig.

Någonstans i de tankarna kom han fram till mig, lillkillen.

-Får jag pussa dig?

-Det är klart att du får!

.-Nu säger jag förlåt!

-Det är bra, Roland!

Sedan tog vi oss ner till bussen, som åkte medan vi såg på, lite för långt ifrån för att kunna vinka och be den vänta. Tjugo minuter till nästa. Tjugo minuters julsånger med min snart femårige son (imorgon!) i famnen, medan snön föll över ett gnistrande vinterlandskap.

Vid bussbytet såg vi baklyktorna på vår buss när den åkte iväg. Nya tjugo minuters väntan.

-Skall vi sitta på bänken och sjunga sånger? frågade Roland förhoppningsfullt.

 

Fem i nio var vi hemma, och barnen somnade som två stockar!