cariad

Egentligen har jag flera fina, pedagogiska inlägg på gång. Om avlastning och om att sätta diagnos. Men just ikväll får det bli något mer trivialt, som denna ändlösa förekomst av nedkissade textilier här hemma. Det går inte många timmar utan att något blir kissigt här - och de timmarna är när jag har tvättat rubbet på förmiddagen en ledig dag, innan barnen kommer hem. Sedan är det oftast minst en påse att bära hem från skola eller dagis, ibland fem. Och precis som jag startat maskinen med det, brukar någon av ungarna kissa på sig. När jag tittar på högen i badkaret på kvällen, så frågar jag mig själv om jag skall tvätta upp det genast, eller vänta till morgonen därpå för att tvätta tillsammans med det som kommer bli nerkissat under natten.

 

Och varför använder ni inte blöja? kanske någon undrar, som inte har följt det här resonemanget från början.

För att vi lovade oss själva att aldrig någonsin gå tillbaka till blöja om vi väl slutade. Aldrig. För vad lär vi henne då? Hur går det i linje med att göra henne självständig och delaktig i hur sexåringar lever i vårt samhälle? Och vad gör det med hennes självkänsla?

Lillkillen var torr dagtid, i ett års tid, innan det vände. Inte kan jag sätta blöja på en stor kille på fem år! På natten har han en, där är han verkligen långt ifrån torr, men dagtid är det fullständigt otänkbart!

 

Så vi försöker hitta strategier. Som hela tiden motarbetas. Plastar vi hennes säng, kissar hon i min. Plastar jag min, så kissar hon i pappas. Väcker vi henne vid midnatt för att kissa, så kissar hon i sängen klockan elva nästa kväll. Väcker vi henne klockan elva, så kissar hon klockan tio. När vi kände oss trygga med att sängarna var säkrade, så började hon kissa i soffan. Lade vi plast under filten där hon brukar sitta, så bytte hon plats och kissade där istället. Numera plastar vi in varenda sittdyna och lägger filt ovanpå, och ikväll, när jag lade upp fötterna i soffan, så kände jag hur hälen blev blöt, och upptäckte att hon då hade kissat så långt in i soffan att tillochmed ryggkuddarna blivit blöta.

 

I tisdags, när vi skulle åka till IKEA, och allt blev fördröjt då jag stod och skrubbade bajsiga underbyxor på dagis, så kände jag för första gången någonsin hopplöshet. Inte en sådan där ögonblicklig hopplöshet som går över på en liten stund och som jag kan fördriva med positivt tänkande, utan en sorts förlamande, nästan likgiltig hopplöshet. För första gången någonsin tänkte jag tanken att det här aldrig kommer att bli bättre.

 

En liknelse, kanske något kränkande men målande, är att det är som att ha en hund. Jag tycker inte om hundar, sådär rent allmänt, även om det är hundägare med fel inställning som jag tycker sämst om. Den som skaffar en hund, är fullt medveten om och inställd på att den här hunden måste du plocka upp skit efter varenda dag, du måste övervaka dess kissande i hela hundens liv. Den kommer aldrig att bli självständig i den frågan. Aldrig.

 

När man blir förälder, så är man också inställd på att ta hand om all omvårdnad gentemot denna underbara lilla varelse. Under en begränsad period. En hund blir aldrig något annat än en hund, medan ett barn kommer att bli en vuxen. Du förväntar dig nog inte att behöva fylla väskan med rena underkläder och byxor när du skall ner på stan med din sjuåring, du förväntar dig nog inte att vilja följa med på kalas och finnas i bakgrunden för att födelsedagsbarnets föräldrar inte skall behöva byta kläder på ditt barn fyra gånger under kalaset.

 

Just nu känns det som att jag har fått en hund på halsen. En klok och kelen och tillgiven hund som inte gör något större väsen av sig, men ändå en hund som kräver att någon annan tar kontroll över exkrementbiten.

 

Säg inte att det kommer att bli bättre, att det nog ordnar sig, för ni har faktiskt ingen aning om det och det tröstar mig inte det minsta. Jag är inte heller uppgiven, eller ledsen, eller ens trött. Bara hopplös. Det är som det är. På måndag ringer jag och beställer ett nytt storpack plastade underlägg. Med min, makens och Elisabets säng samt fem soffkuddar, så går det åt en del. Men - det är ju tur att de finns! Yey!