cariad

Det var ju det här med pålitlighet.

Vi har vågat lämna Elisabet korta stunder i lägenheten tidigare, när man har åkt ner och handlat något på torget som ligger så nära att vi ser det från vårt fönster, eller hämtat eller lämnat Roland i skolan om hon varit sjuk. Tänkt att hon är så stor och ändå så medveten att hon inte hittar på konstigheter.

Vi bor på femte våningen. Det är rätt högt upp. På balkongdörren och i sovrummet har vi satt fönsterhakar upptill, så att vi ska kunna ha dem på glänt utan att någon kan öppna och trilla ut. Men häromdagen tyckte jag att det lät lite väl konstigt inne i sovrummet, som om fönstret stod och slog, vilket inte alls var otänkbart eftersom vi hade korsdrag men det var lite väl skramligt. Gick in, och fick se ungen stående på fönsterbrädan och försökte få upp haken.

Idag var vi i lekparken. Hon försvann ur synhåll lite då och då, men var alltid bakom någon buske eller träd. Vi kollade ofta. Och tio sekunder efter att jag kollat sista gången var hon borta, och återfanns i trapphuset hemma.

 

Det är är otäckt på riktigt.

 

Jag är trött nu.

 

Nästa helg som hon ska vara hos stödfamiljen? I augusti. Hon var där i helgen, ett dygn, Och två dygn för bara två veckor sedan.

 

Och kaos på kvällarna just nu. De går på sommarfritids, men inte så vansinnigt tidigt, vilket innebär att de inte är - synbart - tillräckligt trötta när vi tycker att det är läggdags, men gränsen till att det går överstyr och de blir övertrötta är hårfin.

 

Men annars är det bra. Trivs jättebra på sommarvikariatet, och har ett jobb som kan bli fast som väntar i september. Och snart hägrar semester, först två veckor nere hos mina föräldrar, och sedan blir det nästan som semester för mig då jag åker hem och jobbar en vecka medan familjen blir kvar. Jag kommer att sakna dem jättemycket, särskilt kvällstid, och jag längtar efter att få lov att sakna dem.

Och jag är trött och svamlar.

Första lektionen har ni här, skriven för drygt tre år sedan.

Idag blev det en lektion till, som troligen blir den sista eftersom jag fann ett avsågat lås hängande på cykelstället när jag kom hem från jobbet. Förmodligen hade någon stulit cykeln inatt, men jag la inte märke till att den var borta imorse när jag åkte till jobbet (å andra sidan lade jag inte märke till mer än absolut nödvändigt tio över sex...).

Första åren hade vi cykeln fastlåst i ett element inne i ett låst förråd, just för att den skulle vara så krånglig och dyr att ersätta. Men sedan blev vi av med både en trehjuling och en cykelkärra ur detta låsta förråd, så då spelade det ingen större roll. Efter snösmältningen har då cykeln förvarats utomhus för att det ska vara lättare att använda den dagligen, men fastlåst för att man inte bara ska kunna bära iväg den. Och vi har använt den ganska mycket. De morgnar då jag har haft gott om tid, så har jag först skjutsat Elisabet till skolan, cyklat hem och hämtat Roland. Ibland vid hämtning också, jag har hämtat Roland först och låtit honom vara ensam en liten stund medan jag hämtat Elisabet. Ibland har jag också tagit med cykeln till korttidshemmet och kört runt med lyckliga ungdomar där.

Ändå hade jag en konstig känsla i magen. Nästan som en tacksamhet och lättnad. Den långa kedjan hoppade av för inte så länge sedan. Det är visserligen lätt att spänna, men det var något som gav mig en obehagskänsla kring det. Cykeln var rätt sliten redan när vi köpte den, hjulen är pyttesmå och barnen blir större. Den har tjänat oss väl, jag kommer sakna den, jag tycker det är hemskt att det finns folk som vill stjäla handikappanpassade cyklar, det blir logistikproblem innan vi har skaffat cyklar till barnen och lärt dem använda dem. Men ändå. Det kändes som att mina skyddsänglar förhindrade en kommande olycka med det här. Den känslan brukar jag verkligen inte ha när mina cyklar blir stulna, då blir jag bara arg, irriterad och ledsen. Så något är det med den här gången. Vi kommer aldrig få veta vad, men då kan jag lika gärna tro att det är på det sättet.

Dessutom är det väl dags att ungarna lär sig cykla snart. Och kanske får vi tillbaka lite på försäkringen. Även om vi köpte den begagnad och den är gammal, så var den så pass dyr i nyskick att det kan löna sig att anmäla - vilket jag ju har gjort, men vi skulle återkomma när vi luskat fram nypris.

 

Så, en tandemcykel mindre.

-Jag tror att det är en tjuv som har tagit den, kommenterade Roland allvarligt.

Nu har vi haft en bra period ganska länge. Nästan inget bitande, skrikande, inga tråkigheter. Och det som är nu är egentligen inte alls tråkigt, teoretiskt sett, utan rätt bra, nämligen att Elisabet låtsas och leker. Men det börja bli tjatigt, sådär jobbigt tjatigt som det periodvis har varit med några av hennes påhitt.

Såhär kan det låta:

E: Jag är en dörr.

M: Är du en dörr?

E: Öppna mig.

M: (låtsas öppna)

E: Jag är ingen dörr!

 

E:Jag är en lampa.

M:Är du en lampa?

E: Tänd mig.

M:(låtsas tända)

E: Jag är ingen lampa!

 

(variera det här med alla tänkbara och otänkbara substantiv ni kan komma på)

 

Eller:

 

E: Jag heter ingenting.

M: Heter du ingenting?

E:Nej. Vad heter jag?

M:Ingenting?

E:Nej!

M;Vad?

E:Vad heter jag?

M:Elisabet?

E:Ja.

 

E:Vad heter de här?

M: Extra Strawberry. (tuggummi)

E: Jag döper dem till... Katterna!

M: Jaha! Katterna.

E: Nej! Jag döpte inte dem till katterna! Jag lekte!

M:Ja, du lekte att du döpte dem till Katterna.

E: Nej!

 

Varv på varv på varv på varv på varv på varv på varv på varv på varv på varv på varv på varv på varv på varv på varv på varv på varv på varv på varv på varv på varv på varv på varv på varv på varv på varvpå varv på varvpå varv på varv på varv...

 

Sedan två veckor jobbar jag heltid på barnonkologen, med ruskigt tidiga morgnar och mentalt inensiva dagar (av olika skäl, inte bara för att jag jobbar med sjuka barn - ibland är det så lite att göra att jobbet består i att försöka hitta på något att göra, och det är också rätt jobbigt, samtidigt som vi ska försöka hitta på saker att göra åt två sommarjobbare från gymnasiet, och ibland är det saker att göra precis hela tiden, och ibland vill man bara ta ett barn i famnen och springa iväg med det till Livets Källa). Jag är förfärligt trött när jag kommer hem. Det påminner mig om den här tiden. Fysiskt är det också mer ansträngande, då Elisabet är ganska stor nu men precis lika kantig och kan göra en ganska illa i sin okontrollerade ömhet.

 

Så jag försöker känna tacksamhet. Ibland lyckas jag känna det ända in i hjärtat, ibland känner jag det mest i tanken.

Jag är tacksam över att de här tjatiga lekarna inte slutar i ett utbrott om jag svarar fel, så som de gjorde i ovan länkade inlägg.

Och med tanke på barnen jag har omkring mig på jobbet, så är jag så innerligt tacksam över att mitt märkliga, kantiga, tjatiga barn är friskt. Om det var hon som låg där i en sjukhussäng med slangar, utan hår och stora, alldeles för vuxna ögon, så skulle jag ge precis vadsomhelst för att få hennes obekväma kramar och få höra henne leka att hon är ett fönster.

 

Men man orkar inte vara tacksam precis hela tiden. Ibland måste man få lov att bli lite trött också.

 

Midsommardagens sena kväll, barnen sover till slut och maken och jag sitter vid varsin dator. Han har haft den goda smaken att sätta på Eurovision Song Contest-gamlagodingar, och Israels vinnande bidrag från 1979 har just klingat ut.

Jag har skrivit om det här förut, att Elisabet har sovit bra i hela sitt liv. Roland också. Det här har förstås varit en av de tyngst vägande faktorer när jag fortfarande hävdar att småbarnsåren har varit lätta. Särskilt första året, då vi bara hade Elisabet. De som säger "Du har glömt hur jobbigt det var" har helt enkelt fel. Vaknätterna kan räknas på ena handens tumme. Och den natten, då låg jag på soffan i vardagsrummet med Elisabet på bröstet och hade Hallelujah på repeat. Om den tystnade, så blev hon ledsen. Så den sången kommer jag alltid att förknippa med henne och denna sällsynta natt.

 

Vi har haft en lugn och fin midsommar. Igår var vi inne nästan hela dagen och bara tog det lugnt, byggde med lego, lekte, läste och tittade på film. Inga måsten, inga hemska midsommarstångsdanser. Vi försökte åka ut till Disagården för några år sedan i ett fåfängt försök att skapa någon sorts midsommartradition, men där var det så trångt att man knappt kunde vända sig om. Förra året var en ljuvlig sommarvärme, då var vi med en polare på torpet tills det började regna. Men igår, en grå, blåsig, kall fredag - nej, jag tänker inte gå ut och plocka blommor och göra mig till bara för att det råkar heta midsommarafton, då ingen annan är intresserad.

Idag har vi dock varit ute, vid torpet i flera timmar där barnen har kelat med fåren, och sedan stoppades de fårluktande ungarna i ett skumbad.

 

Elisabets kolhydratkost börjar bekymra mig. Pasta, ris, matvete, våfflor på fredagar med ett uns ägg, bröd... Lite frukt, javisst, och lite milkshake kan gå ner, men det känns som att lite mer protein borde stoppas i henne. En dietist skulle förstås kunna tala om exakt vad som behövs, men inte hur vi ska få i henne det. Men idag till middagen sa jag bara att "Idag ska du äta köttbullar." Det ville hon inte, hon tycker inte om köttbullar.

-Du får lingonsylt på.

-Bara det inte är kött.

-I köttbullarna?

-Ja.

Jag funderade över innehållet i de färdigköpta delikatessbullarna vi brukar köpa, hur mycket sågspån och hur mycket kött det var procentuellt sett... Men jo, lite kött var det nog. Så jag sa inget mer om det, utan serverade bara bullarna med en sked sylt. Och de gick ner!

På ett sätt är det väldigt enkelt med en begränsad meny. Det hon äter, äter hon med god aptit. Men som sagt, hon behöver mer. Så vi får se hur vi kan utöka det här på sikt.

Soligt och varmt. Elisabet vägrade ta av sig, vägrade ens knäppa upp sin lurviga fleecejacka.

-Det är för varmt! klagade hon.

-Men gumman, ta av dig jackan!

-Det hjälper inte!

-Jo, jag är säker på att det hjälper.

-Nej. Det är inte jackan som är för varm. Det är vädret.

Igår kväll kom Elisabet in till oss i vardagsrummet lång efter läggdags. Hade en underlig min och axlarna uppdragna till öronen.

-Vad är det, Elisabet? Vad konstig du ser ut?

-Jag hade en hals!

-Jaha?

Hon sänkte axlarna.

-Ni trodde att jag inte hade någon hals. Jag hade det.

 

Ikväll har hon istället lekt med såpa, och hällt ut den på badrumsgolvet.

-Kan ni ställa undan såpan så att jag inte behöver leka med den?

Idag var det dags för planeringskonferens inför skolstarten. Jag och maken, resursen och rektorn från Näraskolan, en lärare, psykolog och jag tror det var specialpedagog från Vide. Efter en inledane runda om vem Elisabet är, vad hon behöver och vad hon tycker om, så hamnade fokus på det som just nu känns viktigast - fritids. Jag och maken är helt överens om att vi tror att det är bäst för henne att - åtminstone till att börja med - ha kvar sitt fritids på Näraskolan. Det har jag skrivit om tidigare, att det finns både för- och nackdelar med det. En stor nackdel blir logistiken, och kanske kommer det bli jobbigt för Elisabet att byta miljö flera gånger på samma dag. Men det enda jag kan gå på, det enda jag HAR gått på de här åren, är min magkänsla, och den skriker åt mig att inte ha henne heltid på Vide från start.

Det är inte så vanligt att man delar upp dagen såhär, sade de. Det brukar inte bli så bra, barnen brukar vilja vara med sina skolkamrater även på fritids. Man pratar om spännande saker som görs på fritids, och då är det inte roligt att behöva åka därifrån när den ordinarie skoldagen är slut. Och jag tror att fritids är alldeles utmärkt där, de har särskilda leklådor med olika teman, och har ett ordentligt tänk kring hela verksamheten. Jag har fullt förtroende för dem. Men jag kan inte göra så mot min magkänsla, mot Elisabet som ju vill vara kvar i sin klass, och mot mig själv. Särskilt inte när maken också är helt övertygad om att vi måste ge det här en chans.

Och vi blev tagna på allvar. Logistiken fick helt enkelt lösas, det måste gå att ordna. Det är ju jättesvårt att veta hur det blir, då varken jag eller maken har en aning om hur vår höst ser ut. Men vi bestämde att vi ska utgå ifrån att Elisabet har både morgon- och eftermiddagsfritids på Näraskolan. Då hämtar taxin henne där samma tid varje morgon, och lämnar henne där samma tid på eftermiddagen. Vi hämtar och lämnar på Näraskolan. Så gör vi en utvärdering innan höstlovet för att se hur det fungerar. Kanske byter vi till Vide, kanske fortsätter vi och gör en ny utvärdering lite senare. Men som start så känns det bra att kunna säga till Elisabet att hon ändå har en plats på sin hemskola, på Näraskolan.

 

Läraren som närvarade sa att det nog skulle kunna gå att ornda så att några skolkamrater från Näraskolan kunde få komma och hälsa på Elisabet. Det skulle ju vara helt fantastiskt! Det är nog viktigt att de barnen får se var Elisabet finns på dagarna, och Elisabet kan nog bli stolt över att få visa upp sin "egen" skola när hon har blivit van vid den.

 

Usch vad jag blir trött mentalt av sådana här möten, även om de går bra.