cariad

Nu har vi haft en bra period ganska länge. Nästan inget bitande, skrikande, inga tråkigheter. Och det som är nu är egentligen inte alls tråkigt, teoretiskt sett, utan rätt bra, nämligen att Elisabet låtsas och leker. Men det börja bli tjatigt, sådär jobbigt tjatigt som det periodvis har varit med några av hennes påhitt.

Såhär kan det låta:

E: Jag är en dörr.

M: Är du en dörr?

E: Öppna mig.

M: (låtsas öppna)

E: Jag är ingen dörr!

 

E:Jag är en lampa.

M:Är du en lampa?

E: Tänd mig.

M:(låtsas tända)

E: Jag är ingen lampa!

 

(variera det här med alla tänkbara och otänkbara substantiv ni kan komma på)

 

Eller:

 

E: Jag heter ingenting.

M: Heter du ingenting?

E:Nej. Vad heter jag?

M:Ingenting?

E:Nej!

M;Vad?

E:Vad heter jag?

M:Elisabet?

E:Ja.

 

E:Vad heter de här?

M: Extra Strawberry. (tuggummi)

E: Jag döper dem till... Katterna!

M: Jaha! Katterna.

E: Nej! Jag döpte inte dem till katterna! Jag lekte!

M:Ja, du lekte att du döpte dem till Katterna.

E: Nej!

 

Varv på varv på varv på varv på varv på varv på varv på varv på varv på varv på varv på varv på varv på varv på varv på varv på varv på varv på varv på varv på varv på varv på varv på varv på varv på varvpå varv på varvpå varv på varv på varv...

 

Sedan två veckor jobbar jag heltid på barnonkologen, med ruskigt tidiga morgnar och mentalt inensiva dagar (av olika skäl, inte bara för att jag jobbar med sjuka barn - ibland är det så lite att göra att jobbet består i att försöka hitta på något att göra, och det är också rätt jobbigt, samtidigt som vi ska försöka hitta på saker att göra åt två sommarjobbare från gymnasiet, och ibland är det saker att göra precis hela tiden, och ibland vill man bara ta ett barn i famnen och springa iväg med det till Livets Källa). Jag är förfärligt trött när jag kommer hem. Det påminner mig om den här tiden. Fysiskt är det också mer ansträngande, då Elisabet är ganska stor nu men precis lika kantig och kan göra en ganska illa i sin okontrollerade ömhet.

 

Så jag försöker känna tacksamhet. Ibland lyckas jag känna det ända in i hjärtat, ibland känner jag det mest i tanken.

Jag är tacksam över att de här tjatiga lekarna inte slutar i ett utbrott om jag svarar fel, så som de gjorde i ovan länkade inlägg.

Och med tanke på barnen jag har omkring mig på jobbet, så är jag så innerligt tacksam över att mitt märkliga, kantiga, tjatiga barn är friskt. Om det var hon som låg där i en sjukhussäng med slangar, utan hår och stora, alldeles för vuxna ögon, så skulle jag ge precis vadsomhelst för att få hennes obekväma kramar och få höra henne leka att hon är ett fönster.

 

Men man orkar inte vara tacksam precis hela tiden. Ibland måste man få lov att bli lite trött också.