cariad

Sitter med Elisabet i famnen och skriver. Snart skall vi kramas på sängen, men jag måste få dela med mig av det här först!

Jag kom hem en stund före man och barn idag. När de kom hem gick Elisabet direkt in i vardagsrummet där jag satt, och sade:

-Hej mamma!

En förundrad mamma tittade upp och sade:
-Hej älskling!

Varpå dottern fortsätter:
-Kul att se dig!

Sedan klättrade hon upp i min famn.

Kan det bli bättre än såhär?

Ja, det kan det! För när jag kramade henne och sade:
-Jag tycker om dig!
så svarade hon:
-Och jag tycker om dig!

Lycklig!

Mycket händer med Elisabet nu. I helgen hörde jag henne för första gången leka affär. "Igelkotten kostar fyrtio kronor. Då tar jag den!" Hon söker kontakt med andra barn på ett helt annat sätt, och delar upplevelser med dem. Jagar såpbubblor. "Nu tar jag dig! Komsi, komsi!" Närmar sig försiktigt när vi introducerar nya spel i familjen. Vill inte riktigt vara med, men kan inte heller låta bli att kommentera det vi gör.

Toalettbestyren har kommit lite i kläm. Kanske på grund av att det händer så mycket annat. Nätterna är fortfarande torra, bara en blöt morgon sedan vi skippade blöjorna. Kisseriet gick ganska bra fram till igår. Hon säger inte till, men vi har blivit bra på att läsa av henne och en gång gick hon in i badrummet och kissade på golvet där (för man kissar ju i badrummet! logiskt!), men de senaste dagarna har det kissats lite överallt och bara idag har det blivit tre kletiga klädbyten. Kanske har hon så mycket annat på gång i huvudet, att hon inte kan fokusera på vad som händer i kroppen.

Mina tankar går till familjen som åkte till Mongoliet. De hade också slutat med blöjor på sin sexåring, utan att ha fått bukt med tarmtömningarna. Och de hade fått höra att om de gick tillbaka till att använda blöjor, så skulle det vara helt kört. Därför åkte de, med en liten hink och spade att fånga upp kletet med, och vattenflaskor att tvätta kläderna med. Varenda dag. Mitt i den mongoliska ödemarken.

Om de orkade, så nog skall vi kunna fixa det också? Vi kan inte gå tillbaka till att använda blöjor nu! Vilka signaler sänder vi till Elisabet då? Jo, att om du bajsar i kläderna tillräckligt många gånger så får du tillbaka den här tryggheten som blöjorna har varit för dig så länge.

Vad kan vi då göra?

Vi kan ta upp den motoriska träningen som har kommit i skymundan den senaste tiden. Vädret har varit så fint och vi har varit ute så länge på kvällarna att det inte riktigt funnits tid och ork till att böja och sträcka hennes kropp. Ändå kanske det var just de övningarna som gjorde henne torr på nätterna? Vem vet. Men det känns bäst att börja igen. Dessutom var det väldigt trevligt!

Vi kan baka något smaskens åt förskolepersonalen då och då, för att visa vår tacksamhet. Det är deras jobb och de får betalt, men det betyder inte att de inte skall få uppskattning i en situation som inte är så mysig.

Vi kan be. Kanske bryr sig Elisabets änglar mer om hennes själsliga utveckling, men det skadar inte att skicka en bön.

Och vi kan visualisera. Se framför oss den dag då vi inte längre höjer på ögonbrynen för att vår dotter sköter allt det här själv. Den dag vi säger till varandra: Minns du hur vi kämpade den där våren?

Det går riktigt bra med blöjfriheten. Visst torkar vi både det ena och det andra nästan dagligen, men det gjorde vi innan också. Skillnaden är att vi inte behöver fundera på vad vi skall göra. Tidigare kunde vi ge upp efter tre kisspölar på en halvtimme (Elisabet klunkar glatt i sig badvatten, så efter badet kissar hon mycket) och sagt att nej nu orkar jag inte mer, nu tar jag på en blöja! Men nu är både jag och maken helt överens. Vi har slutat med blöjor. Vi får torka. Eller sätta henne på toaletten var femte minut när hon har badat, och i övrigt försöka tyda hennes signaler vilket går ganska bra.

Det jag varit mest orolig över denna veckan är när vi sov över hos barnens farmor i helgen. Vi hade med de plastade frottélakanen och klädde in så gott vi kunde, men man vet aldrig hur de kasar omkring under natten och det vore inte roligt med en kissindränkt bäddsoffa. Men det gick hur bra som helst!

Även om vi nu torkar en hel del, så är det en enorm befrielse att vara av med blöjorna! Roland har också fortsatt vara utan på dagtid, och en nattblöja är inte särskilt betungande. Härligt!!!

Jag fick så kloka svar, så jag har funderat vidare på det här.

Den parallell jag kan dra till min väninnas berättelse är hur jobbigt det kan vara att vänta barn. Men det är inte riktigt okej att klaga över, inte för mycket i alla fall.

Illamåendet. Den hemska klumpen som satt från nedersta magen upp till näsan. Ständigt närvarande, möjligen stundtals dämpad av någon receptbelagd medicin. Månad efter månad. Men då skall man vara glad, för illamående betyder att bebisen har satt sig fast ordentligt och får det den behöver! Och nog är det väl lite gulligt med illamående också? Det är ju bara att äta ett kex på morgonen innan man stiger upp så blir det bra?

Hormonsvängningar. Störtgråt om maken råkade ha ett irriterat tonfall. Älskar inte du mig nu bara för att jag är gnällig? Äsch, det är väl bara att skärpa sig!

Foglossningar. Fem minuter för att ta sig från hallen in till toaletten. Yxor som hugger när man nyser. Kryckor den gång var tionde dag då jag måste ta mig till MVC. Men nu överdriver du allt! Och foglossningar är ju bra, det betyder att bäckenet vidgar sig!

Nästäppa. Fyra månader av ständig andtäppa. Nässpray får du absolut inte använda! Det skiter jag i, hit med Nezerilen om du inte vill åka på en propp.

Svullnad. Hasa runt med moonboots i storlek 45. Gå som på ömmande kuddar. Korvfingrar.

Förstoppning. Gaser. Illaluktande flytningar. Sömnbrist. Omättlig aptit kombinerat med illamående.

Men du får ju ett barn som belöning! Allt det här, det är väl ingenting? Tänk på vad du får! Det är inte alla som kan få barn, att gnälla sådär är ett hån mot de som inget hellre vill än att få ett barn!

Naturligtvis. Även min högsta önskan var att få ett barn. Med Elisabet i famnen var det lätt att tycka att allt var värt varenda sekund. Men medan det pågick var det svårt att känna den där innerliga tacksamheten.

(Graviditeterna har jag bearbetat i en bitsk seriebok. Ni som inte känner mig, säg till om ni vill veta mer!)

Elisabets autism är inte i närheten av att vara lika jobbig för mig som graviditetsbesvären. Hon lider ju inte av att vara annorlunda. Visst har hon sina förtvivlade stunder då någon råkat säga fel sak, men de blir färre, mindre intensiva och går allt snabbare över. Kanske får hon problem senare i livet, kanske inte.

Det är svårt att säga huruvida själva autismen är något positivt, för vad är det egentligen? Hennes förmåga att ha roligt i en annan värld, den är på plussidan. Likaså hennes ifrågasättande av vår värld. Besvärlig för dem som vill att hon skall bete sig som andra ungar i flock, men i mitt tycke väldigt sund. På minussidan ligger hela toalettpaketet. Jag kan inte se något positivt i att hon kissar i våra sängar. Och hennes smala kategorier, att en häst bara kan äta gräs och absolut inget annat.

Effekten av allt är emellertid i mitt tycke enbart positiv. Jag får lära mig mer om tålamod. Jag får lära mig dyrka upp lås, få henne att acceptera att hästen blir glad över ett äpple också. Men jag får tillåta mig att svära när jag kastar in ännu en kisslast i maskinen. Och så tänker jag i nästa sekund - så bra att vi har en tvättmaskin!

Tidpunkten förefaller väl vald för att i praktisk handling omsätta vissa planer som nu har dryftats en tid.

Vissa dagar kan man välja att tro på sitt horoskop! Nu stuvar vi undan de stora blöjorna!

Andra natten i rad har Elisabet vaknat torr, utan blöja. En kissolycka på dagis precis innan vi hämtade henne, men det händer ju andra ungar också så det är inget att oja sig över. Vi var sedan ute i ett par timmar och lekte, innan hon ville gå hem. Då ville hon absolut ha blöja, berättade maken (jag var kvar ute med Roland). När han sade att hon inte behövde det längre, så tog hon honom i handen och drog in honom i sovrummet där vi har skötbordet. Hon ville ha blöja! Det fick hon - och bajsade direkt.

Alltså: Hon kan säga till!

Vår nya plan är nu att sluta med blöja. Rakt av. Ber hon om en, så sätter vi henne på toaletten. Inget mer "vi sätter på en blöja för säkerhets skull" när vi åker ner på stan eller skall åka tåg. Vi får packa ner extrabyxor istället för blöjor när vi är iväg. Den här årstiden är det inte längre en hel overall som blir blöt. Vi kommer att fixa det. Jag är rakt igenom motiverad, och det här känns helt rätt just nu! Vi har möte på habiliteringen om två timmar, det skall bli så roligt att kunna berätta det här.

Igår kväll när jag nattade Elisabet så gnällde hon lite.
-Inte ha underbyxor!
-Vad vill du ha då? undrade jag.
-Blöja!
-Du behöver ingen blöja längre. Du kan ju kissa på toaletten nu!

Då tändes ett ljus i hennes vackra ögon, och ett leende spred sig över hela ansiktet.
Där bekräftades min känsla. Hon är, liksom jag, redo att börja ett nytt kapitel.

För övrigt rekommenderar jag er att läsa en lång kommentar till inlägget Tvångsgläjde, som skrevs igår!

Hoppas ni får en lika härligt solig tisdag som vi har!

Elisabet följde med till en väninna idag, och hade efter en stunds lägespejlane så roligt med husets sexåring! Han stajlade och busade, hon skrattade och kommenterade det han gjorde.

-Jag kan åka kana nedför trappan! skröt han stolt.
-Kan du det? frågade hon nyfiket.

En fröjd att höra!

I helgen skall barnen vara kvar hos mormor och morfar, medan jag och maken får några välbehövliga dagar på tu man hand. Därför tar jag även bloggledigt och återkommer nästa vecka!

Hoppas ni får en lika trevlig helg som jag är säker på att hela min familj får!

Elisabet tycker om när jag leker med figurer. Hon ger mig playmobil eller barbafigurer och frågar "Vill du leka med dem?"

Naturligtvis uppmuntrar jag det här beteendet genom att entusiastiskt säga JA! Hon har också figurer i händerna, och nu har jag börjat med nästa steg. Mina figurer frågar hennes:
-Ska vi leka?
Om de svarar nej, så säger mina nehej, och jag gömmer dem i händerna.

Det gillar hon förstås inte alls. Hon blir inte arg eller ledsen, men missnöjd. Men ni förstår säkert mitt syfte. Jag vill att hennes figurer skall svara ja! Ett nej betyder att det inte blir någon lek. Det behöver hon lära sig.

Elisabet rynkade ihop sitt lilla ansikte till en mycket märklig grimas.
-Vad är jag? frågade hon.
-Jag vet faktiskt inte, svarade jag förbryllad.
-Är jag arg?
Naturligtvis! Hon försökte härma hur jag ser ut när jag leker att jag är arg.
-Varför är jag arg? fortsatte hon.
-Ja, varför? ville jag förstås veta.
-På skatan!
-Varför är du arg på skatan???
-Den satt på mitt huvud! Den får inte vara inomhus.

Hon sade varför och hon låtsas att hon är arg. Som sagt, steg för steg!

Igår åkte jag och barnen till mina föräldrar. Tåg till Stockholm, sedan byte på centralstationen med allt vad det innebär, och ytterligare två timmar på tåget. Inga som helst problem! Elisabet höll nöjt i lillebrors paraplyvagn och lät sig stuvas in i hissar och klev själv både på och av tågen.

Pappa hade packat med lite matsäck, bland annat en påse med små kexsnacks. Då passade jag på att öva former och kategorier med barnen. Ville de ha ett runt kex, så måste de säga att den runda också är en cirkel. Trekanten är också en triangel. Och en mycket viktig kategori lärde sig Elisabet med rekordfart: Klöver, hjärter, ruter och spader! Bra kex.

En stund in på resan sade Elisabet:
-Det kom bajs.
Hon berättade det för mig! Ja!
När hon var liten, innan Roland föddes, så berättade hon sådant här. Hon sökte upp närmaste vuxen, klappade till på stjärten och sade "Jajamen!". Så sade nämligen vi när vi kikade i blöjan, "Har du bajsat? Jajamen!"

Lite småsnorig är hon också, och snörvlade och snörvlade. Mormor räckte henne en näsduk och föreslog att hon skulle snyta sig - och det gjorde hon! Aldrig har jag sett henne göra det förut!

Berusad av framgångarna köpte jag idag två stora bitar plastad frotté, och tänkte att nu är det dags att låta henne sova utan blöja. Men ikväll kändes hon lite varm och dämpad, och det är väl inte den bästa förutsättningen för att börja med nya övningar. Kanske imorgon!

Levande rollspel var förr ett av mina största intressen. Sedan barnen kom har det mattats av betydligt, framför allt för att jag inte känt någon som helst lust att vara någon annan än den jag är! Men två lajv har de fått följa med på. Elisabet var bara fyra månader första gången, och andra gången var det Roland som var bebis och Elisabet drygt två år. Då nöjde hon sig med att bara skutta omkring, fullständigt oberörd av att alla vuxna hade konstiga kläder på sig.

Nu annonseras det om ett barnlajv, där barn mellan tre och elva år skall få smyga omkring i skogen och lösa uppgifter. Då får jag tankarna: Kommer Elisabet någonsin att tycka att sådant är roligt?

För ett år sedan hoppades jag, men kände att det låg långt borta. Hon som kunde brista ut i gråt för att Roland låtsades vara en tiger. Han är ingen tiger! Han är en pojke!

Idag känns den tanken betydligt närmare. Vi har legat i hårdträning för att lära henne att låtsas. Nu accepterar hon att hennes knä kan vara en rutschkana för de små barbafigurerna. Nu kan hon själv ta kattens roll när vi leker. Hon kan tillochmed leka rollekar med annat än katter, bara det ett stort steg!

Så en dag kanske jag får gå med henne där i skogen, iklädd de fantasieggande medeltidskläderna, i jakt på Den Prickiga Stenen. Inte i år. Kanske inte nästa heller. Men en dag!

I lördags skulle jag och barnen ta en cykeltur på "slagskeppet" till en väninna på andra sidan stan. Elisabet höll fötterna någorlunda på tramporna (det heter inte pedaler! Det heter trampor!) och jag lyckades hålla balansen även i havet av vasst grus som ligger kvar efter snösmältningen.

Efter en knapp kilometer hördes ett fludunk och bakhjulet låste sig. Något hade hänt så att slangen gått sönder, hoppat ur däcket och fastnat i kedjan. Barnen fick lov att kliva av medan jag funderade på hur jag skulle lösa situationen.

Jag kunde ha svurit. I ett annat sinnestillstånd hade jag kanske gjort det också, men nu var mitt grundhumör så gott att jag bara såg möjligheterna. Jag tänkte:

Vilken tur att det inte hände i den branta nedförsbacken som vi just åkt nedför!
Vilken tur att ingen skadades!
Vilken tur att vi inte har någon viktig tid att passa!
Vilken tur att det inte hände mitt i trafiken!
Och -
Vilken tur att det ligger en cykelaffär med verkstad inom synhåll! Att det hände precis just här!

Synhållet var ändå ett litet stycke, och där stod jag med två glada ungar som sprang fram och tillbaka på cykelbanan, och en tung tandemcykel som inte gick att rulla. Jag försökte släpa den med bakhjulet i gruset utanför asfalten, jag försökte lyfta upp bakänden och gå. Mitt under dessa försök kommer en äldre herre cyklande, och fräser åt mig att jag skall hålla ordning på mina ungar! Jag påpekade att vi råkat ut för en olycka och att han gärna fick hjälpa till genom att cykla försiktigt förbi oss. 

Lite längre fram såg jag två motionärer på rask promenad. Dem ropade jag högt efter och frågade om de kunde hjälpa mig till cykelaffären. Resolut tog de ifrån mig cykeln och bar bort den, så att jag då kunde "hålla ordning på mina ungar." Jag tackade dem varmt och låste fast cykeln utanför affären, som var stängd över helgen.

Vilken tur att de hjälpte mig!

Medan jag låste den, såg jag en buss stanna vid en busshållplats som jag inte trodde användes på helgen. Jag hade berett mig på att trava iväg med ungarna till en hållplats vid stora vägen. Vi skyndade oss på, Roland tyckte det var så spännande att springa dit att han alldeles glömde att han ville bli buren. Bussen stannade inte så långt ifrån min väninna, och sedan hade vi en mycket trevlig dag där.

Cykeln är nu lagad för en rimlig peng. Jag funderade på om det hade blivit för tungt med barnsadeln bakpå, men cykelreparatören menade att den borde hålla för det. Punktering kan man ju få av en massa olika anledningar, framför allt av det här vassa gruset.

Till sist - vilken tur att Elisabets autism inte inbegriper att hon måste ha en klar bild av vad som skall hända! Hon accepterade utan vidare att allt blev annorlunda. Ibland går cyklar sönder, ibland måste man ändra sig. Inget mer med det!

Imorse hoppade Elisabet av glädje när pappa påpekade att det var baddag. Bada! Bada! sjöng hon och bytte gladeligen ut sin gosekatt mot en av plast. Roland nöjde sig med att han inte fick följa med denna gång.

Tjugo i två var vi på plats, men då var dörren till undervisningsbassängen låst och där stod en lapp om underhållsarbete. Då tog vi oss en titt på stora bassängen. Den är verkligen stor, Sveriges största äventyrsbad vad jag vet. Elisabet gick självmant ner i bassängen flera trappsteg, tills hon blev blöt en bit upp på magen. Där lekte hon en stund innan jag bedömde att det var dags att tänja på hennes gränser lite till. Då lyfte jag ner henne i bassängen och visade henne runt bland allt spännande. Vattenfall, virvlar, stenar, sprutande krokodiler och allt vad där fanns. Allt utom grottan tog hon in med glädje, men grottan ville hon inte in i så det slapp hon. Till slut släppte jag henne i den grunda lekdelen, där hon plaskade av hjärtans lust till klockan två. Då sade jag att det var dags att gå in i undervisningsbassängen, beredd på protester för att det var så roligt där hon var. Men Elisabet gick upp och pinnade iväg före mig, och var i bassängen innan jag ens hunnit in i salen.

Sångstunden gick mycket bättre än förra veckan (som ju inte heller gick dåligt). Hon deltog inte aktivt, men protesterade inte mycket alls utan lät sig fösas omkring i de olika lekarna. Sedan plaskade hon vidare en halvtimme, innan vi satt en lång stund i bubbelpoolen. Hårtvätt och påklädning utan några som helst problem.

Är det här samma unge som gallskrek för drygt två månader sedan?

Bröstet höll nästan på att sprängas av glädje när jag plaskade med mitt barn i den stora bassängen. Jag är så stolt över både henne och mig! Att jag inte lät henne bestämma, och att hon vågade lita på att det jag bestämde blev bra.

Då och då kommer det där kvittot på att Elisabet kan väldigt mycket. Häromdagen köpte jag en ny bok, full av detaljrika bilder som hon brukar tycka om att titta på.

-Ser du vad det står här? frågade jag och pekade på titeln. Boken var helt ny, jag hade aldrig talat om vad den hette.
-Höstboken, svarade hon tvärsäkert.

Det är så hon fungerar. Nu svarade hon självklart, i en avslappnad situation där fokus egentligen inte låg på ordet. Då kan hon så mycket. Det är när vi fokuserar på Svaret, som det hakar upp sig.

I lördags var det tydligen internationella autismdagen, påpekade min väninna som jag och barnen tillbringade eftermiddagen hos. Minsann, kommenterade jag och ryckte på axlarna. Inte mer med det. Men, jag önskar att jag hade sett dramadokumentären om Temple Grandin, som visst gick på kvällen! Den ligger tydligen kvar på SVT Play, får se den vid ett senare tillfälle.

Shrek går varm hemma. Roland älskar den! Särskilt scenen där Shrek och åsnan tar sig in i slottet och befriar prinsessan, men draken är förstås det roligaste. Oftast har vi engelskt tal, eftersom jag tycker att Samuel Fröler låter lite för mycket som just Samuel Fröler. Roland bryr sig inte om vad de säger, så då spelar det ingen större roll. Men igår blev det Shrek 2 med svenskt tal. Även Elisabet satt klistrad, och somnade med orden:

Jag är ett träsktroll!

Kanske fick vi där svaret på hennes gåta? Kanske är hon en liten underbar bortbyting?

Idag hälsade jag och barnen på hos min syssling och hennes familj. Våra fyra barn, som alltså är bryllingar (viktigt att hålla koll på släktbanden!), är nästan lika gamla och hade så roligt tillsammans! Elisabet svarade på tilltal, frågade om pojkarnas lek, provade själv på den lilla bilen och motorcykeln som de andra susade runt på, och gav sin jämnåriga kamrat en kram innan vi gick.

Alldeles oavsett autismen, så är det så skönt att komma hem till en småbarnsfamilj som har samma avslappnade attityd till hem och rutiner som vi har. Det går att bara släppa kollen på barnen och sitta och prata, så gott man kan i lekbullret.

Alla barn hade så roligt. På stormötet i tisdags pratades det om att Elisabet mest lever här och nu, och inte pratar så mycket om dåtid eller framtid. Men när vi kom hem idag frågade hon om flera saker som hade hänt under lekträffen. Vem som satt på vilken stol, vad barnen gjorde. Och hon är väldigt uppspelt och glad. Det märks att hon har haft en riktigt, riktigt bra dag.

En av de stora fördelarna - i mitt tycke - med att ha en unge som Elisabet är att hon aldrig någonsin har frågat "varför". Annars är det, om ni inte visste det, ett vanligt förekommande ord hos fyra-femåringar. Förra veckan hämtade jag barnen ute på dagis, och hade ungefär följande dialog med en liten flicka:

-Varför ska ni gå nu?
-För att det är dags.
-Varför?
-För att vi skall åka till barnens farmor.
-Men varför?
-För att vi skall hälsa på henne.
-Varför?`
-För att vi tycker om henne.
-Men varför?
-För att hon är snäll.
-Varför?
(Håll käften unge) -Därför. Hejdå.

Igår kom det. Inte från Elisabet, men från Roland.
-Varför har jag ett lakritstuggummi?
-För att jag lovade dig det om du klädde på dig alla ytterkläder. Det gjorde du så då fick du ett.
-Jaa.

Jag har inget emot några varför. Det är de här varför i absurdum som till slut bara kan besvaras med ett därför eller så är det bara eller jag vet inte som jag är glad att ha sluppit.

Samtidigt kommer jag förmodligen bli väldigt glad den dag Elisabet frågar mig varför.
Åtminstone om hon nöjer sig med mitt svar.