En lektion i positivt tänkande

I lördags skulle jag och barnen ta en cykeltur på "slagskeppet" till en väninna på andra sidan stan. Elisabet höll fötterna någorlunda på tramporna (det heter inte pedaler! Det heter trampor!) och jag lyckades hålla balansen även i havet av vasst grus som ligger kvar efter snösmältningen.

Efter en knapp kilometer hördes ett fludunk och bakhjulet låste sig. Något hade hänt så att slangen gått sönder, hoppat ur däcket och fastnat i kedjan. Barnen fick lov att kliva av medan jag funderade på hur jag skulle lösa situationen.

Jag kunde ha svurit. I ett annat sinnestillstånd hade jag kanske gjort det också, men nu var mitt grundhumör så gott att jag bara såg möjligheterna. Jag tänkte:

Vilken tur att det inte hände i den branta nedförsbacken som vi just åkt nedför!
Vilken tur att ingen skadades!
Vilken tur att vi inte har någon viktig tid att passa!
Vilken tur att det inte hände mitt i trafiken!
Och -
Vilken tur att det ligger en cykelaffär med verkstad inom synhåll! Att det hände precis just här!

Synhållet var ändå ett litet stycke, och där stod jag med två glada ungar som sprang fram och tillbaka på cykelbanan, och en tung tandemcykel som inte gick att rulla. Jag försökte släpa den med bakhjulet i gruset utanför asfalten, jag försökte lyfta upp bakänden och gå. Mitt under dessa försök kommer en äldre herre cyklande, och fräser åt mig att jag skall hålla ordning på mina ungar! Jag påpekade att vi råkat ut för en olycka och att han gärna fick hjälpa till genom att cykla försiktigt förbi oss. 

Lite längre fram såg jag två motionärer på rask promenad. Dem ropade jag högt efter och frågade om de kunde hjälpa mig till cykelaffären. Resolut tog de ifrån mig cykeln och bar bort den, så att jag då kunde "hålla ordning på mina ungar." Jag tackade dem varmt och låste fast cykeln utanför affären, som var stängd över helgen.

Vilken tur att de hjälpte mig!

Medan jag låste den, såg jag en buss stanna vid en busshållplats som jag inte trodde användes på helgen. Jag hade berett mig på att trava iväg med ungarna till en hållplats vid stora vägen. Vi skyndade oss på, Roland tyckte det var så spännande att springa dit att han alldeles glömde att han ville bli buren. Bussen stannade inte så långt ifrån min väninna, och sedan hade vi en mycket trevlig dag där.

Cykeln är nu lagad för en rimlig peng. Jag funderade på om det hade blivit för tungt med barnsadeln bakpå, men cykelreparatören menade att den borde hålla för det. Punktering kan man ju få av en massa olika anledningar, framför allt av det här vassa gruset.

Till sist - vilken tur att Elisabets autism inte inbegriper att hon måste ha en klar bild av vad som skall hända! Hon accepterade utan vidare att allt blev annorlunda. Ibland går cyklar sönder, ibland måste man ändra sig. Inget mer med det!

Kommentarer
Postat av: Christina

Verlkigen slående likt det som hände oss när vi skulle till dig... och det skulle inte förvåna mig om gruset förorsakade punkan, och så kanske däcken började bli lite gamla också. Eller slangarna.

2011-04-09 @ 11:55:41

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0