Cykling
En väninna skriver på sin blogg om hur hennes snart fyraåriga dotter just lärt sig cykla. Jag är glad för deras skull, men får ändå ett styng i bröstet när jag ser fotona.
Varför är det just cyklande barn som ger mig det där stråket av vemod som jag har skrivit om tidigare?
Kanske för att det är ett område där min dotter så tydligt är annorlunda. Springcykel för balansen och trampbil för benmotoriken, läser jag. Men motivationen då? Hur väcks den hos en person som Elisabet?
Samtidigt ser jag ju att det kommer. Hos bryllingarna sparkade hon sig försiktigt runt på den lilla plastbilen. Hon älskar att cykla med oss! Och, då och då hör jag orden "jag kan själv" i andra sammanhang.
När den första tanken kommer Elisabet någonsin att cykla själv har hunnit flyga igenom huvudet, så ersätts den av:
Ja, det kommer hon att göra. När hon är redo!
Ja...det tror jag nog. Och skulle hon inte det så är ju det ingen fara på det stora hela.
I 5-årsåldern mutade vi Lilleman och sa att när han trampat sig runt hyreshuset med sin lilla cykel (med stödhjul) utan att nån annan puttat på så skulle han få en belöning...en valfri leksak.
Dagen efter kämpade han sig runt, blev jätteglad, fick sin leksak, och rörde inte cykeln på 2 år igen. ;)
I höstas innan han skulle fylla 8 lärde han sig cykla på riktigt. Överlag har det hänt så himla massautveckling de senaste åren.... det låter som ni är mitt i den delen just nu.
Jag tror absolut att hon kommer att vilja lära sig cykla, och när hon vill det kommer hon att göra det också! Det är dessutom inte alla som lär sig redan när de är fyra, det tog bra mycket längre för Naoise, till exempel...
