Varför

En av de stora fördelarna - i mitt tycke - med att ha en unge som Elisabet är att hon aldrig någonsin har frågat "varför". Annars är det, om ni inte visste det, ett vanligt förekommande ord hos fyra-femåringar. Förra veckan hämtade jag barnen ute på dagis, och hade ungefär följande dialog med en liten flicka:

-Varför ska ni gå nu?
-För att det är dags.
-Varför?
-För att vi skall åka till barnens farmor.
-Men varför?
-För att vi skall hälsa på henne.
-Varför?`
-För att vi tycker om henne.
-Men varför?
-För att hon är snäll.
-Varför?
(Håll käften unge) -Därför. Hejdå.

Igår kom det. Inte från Elisabet, men från Roland.
-Varför har jag ett lakritstuggummi?
-För att jag lovade dig det om du klädde på dig alla ytterkläder. Det gjorde du så då fick du ett.
-Jaa.

Jag har inget emot några varför. Det är de här varför i absurdum som till slut bara kan besvaras med ett därför eller så är det bara eller jag vet inte som jag är glad att ha sluppit.

Samtidigt kommer jag förmodligen bli väldigt glad den dag Elisabet frågar mig varför.
Åtminstone om hon nöjer sig med mitt svar.

Kommentarer
Postat av: Ingeli

fnissar lite Jag brukar vända tillbaka när ungar (inte bara mina egna) frågar: "Varför?". Alltså frågar jag "Varför vadå?" och så måste de utveckla meningen till exempel "Men varför är hon snäll?" etc. Då brukar de tröttna snabbare... :)

2011-04-03 @ 07:42:04
Postat av: Elisabets mamma

Tack för tipset! Jag har ju inte hunnit utveckla någon strategi än, men det här verkar lovande. Man kan ju också fråga "Men varför skulle hon INTE vara snäll" och så vidare. Så får de smaka på sin egen medicin, rackarungarna!

2011-04-03 @ 09:40:02
Postat av: Ingeli

Precis! :)

2011-04-04 @ 10:34:23

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0