cariad

Möte med Elisabets biståndshandläggare igår.

Snart börjar ett helt nytt kapitel i hennes liv. 

Nya instanser, nya termer att bolla med. Aktivitetsstöd, försörjningsstöd, daglig verksamhet.

 

Jag minns en flicka som gjorde en operation på min avdelning, och stannade kvar en tid för eftervård. Hon hade personliga assistenter som föräldrarna valde ut med omsorg. "Hon ska inte ha det bra", sa den här mamman. "Hon ska ha det bäst!"

 

Så tänker jag med Elisabet också. Bra duger inte. Vad är bäst för henne?

Skulle hon klara en "vanlig" arbetsplats med lönebidrag?

Kanske, om det finns något lugnt ställe där hon får jobba i sin takt. Men som start så tror vi att daglig verksamhet är det bästa för henne, där hon får känna på hur det är att arbeta.

Vi har pratat med henne om framtid och bostad, att det nog är bäst att hon bor hemma några år till, så att inte allt nytt kommer på en gång.  Det är hon införstådd med. Men sedan? Vad händer sedan? Hon borde ha rätt till ett självständigt liv så gott det går. Ett eget hem. 

 

En sak i taget.

 

Det finns människor som arbetar med de här frågorna. Vi måste inte veta allt själva.

Hittills har allt gått som på räls med henne. Utredningen, resursklass, individuellt gymnasium, bra lärare, inga problem att tala om.

Jag vill tro att det kommer fortsätta så.