cariad

Med skolans hjälp lyckades vi faktiskt hitta en PRAO-plats i våras för Elisabet, i en floristbutik. Handledaren var tämligen oengagerad, och blev dessutom sjuk så sammanlagt blev det bara fem timmar på hela veckan men Elisabet var nöjd och kunde nog tänka sig att bli florist. Till min glädje blev det istället IM-programmet i Restaurang och Livsmedel. Glädjen för det beror på att det är gångavstånd istället för en bussresa tvärs över stan, att jag tror att det blir lättare för henne att få ett jobb i den sektorn, och att jag tror det passar henne bättre än florist. 

Särskilt många dagar har hon inte hunnit gå eftersom hon och Roland båda drabbades av tillbaka-till-skolan-förkylningar, men det lilla hon har gått är alldeles fantastiskt! Hon började i tisdags förra veckan med ett par timmars introduktion och rundvandring medan jag väntade på henne i uppehållsrummet (eller, loungen som det kallades, det låter ju snofsigare!). Onsdagen var det hemuppgifter medan årskurs två och tre hade sin första dag. I torsdags följde jag henne igen för att hon säkert skulle kunna vägen, och då fick jag några ord med rektorn för IM-programmen när jag lämnat Elisabet i klassrummet. Det värmde mitt hjärta till bristningsgränsen att höra henne prata om hur de tänker kring de här eleverna. Att de som jobbar där har valt att vara med den här kategorin ungdomar. Engagemanget är äkta! En av mentorerna ringde upp mig veckan innan skolstart för att höra om vi hade fått all information vi behövde. Bara en sådan sak!

Det gick bra för Elisabet i grundskolan, hon fick betyg i nästan alla ämnen men som väl var saknades något, vilket gör att hon kunde - behövde - söka till IM. Jag vet inte alls hur det "vanliga" RL-programmet är uppbyggt. Kanske hade hon klarat det också, men efter fem år i resursskola och tre år i liten grupp känns det tryggt att veta att hon får ett fortsatt stabilt stöd på hennes egna villkor. Det är också det ärligaste mot lärarna, som vet spelreglerna från början.

 

Vid betygsättning finns något som heter undantagsbestämmelsen, allmänt kallad "pysparagrafen". Mern om den går att läsa här. Den går i korthet ut på att om enstaka mål inte kan nås just på grund av till exempel en funktionsnedsättning, så kan man ändå ge betyget godkänt. Elisabet fick till exempel engelskan "pysad", för att läraren bedömde att hon har tillräckliga kunskaper för ett betyg, och att det är hennes autism som sätter käppar i hjulet för att hon inte kommunicerar så flytande. Vi fick frågan om vi kunde spela in några samtal med henne hemma, om det skulle vara lättare då, och vi försökte, men ämnena vi fick att diskutera var svåra. Elisabet har inga förutsättningar att kunna svara på huruvida ljudvolymen på konserter och diskotek är för hög, och berätta vad hennes vänner tycker, för hon har inga vänner och har aldrig varit på konsert eller diskotek. (Det kan låta hemskt att hon inte har några vänner, men hon säger tydligt att hon inte VILL ha några, så då måste man acceptera det!) Vi spelade dock in ett samtal på engelska om hennes stödfamiljs hund, och där flöt det på riktigt bra. Hon kan alltså kommunicera hyfsat på engelska, om det rör saker hon är intresserad av, och då fick hon godkänt. Det är mig veterligen det enda betyg som är "pysat". 

Det finns dock lärare som rycker på axlarna och pysar allt. Godkänt i idrott, trots att barnet inte satt sin fot på en idrottslektion, för det är ju autistiskt, då har det inte förutsättningar. Elisabet har deltagit i precis allt, men fick länge IG i idrott eftersom hon inte visat att hon kunde simma 200m. Nu kan hon det, och har kunnat visa, och har ett "riktigt" godkänt.

Undantagsbestämmelsen har givetvis sitt värde, om den används som den är tänkt. Gör den inte det, så blir det problem, eftersom läraren som tar över en elev inte får reda på att ett betyg är pysat. Det är det jag menar med att vi inte ville att man skulle pysa Elisabets svenskabetyg. Lärarna måste få veta att det är där hon har haft problem. Det hade inte varit schysst mot vare sig henne eller lärarna att låta henne gå ett "neurotypiskt anpassat" program, och låta dem upptäcka att hon inte har de färdigheter som de förväntar sig. Nu får hon allt stöd hon behöver.

 

Elisabet själv är glad och tycker att nya skolan är bra. 

Mamman är minst lika glad!