cariad

Som en vit liten strumpa
I en klädhög med rött
Känner jag mig udda
Och ibland utstött

Riskerar att färgas
Att helt byta om
Bara för att vara
Precis som dom

Men jag vill att dom röda
Ska se att jag är vit
Att dom ska se och känna
Att jag också hör hit

För jag ser på världen
På mitt egna sätt
Och ingen ska säga
Att det är fel eller rätt

För hur ska mitt rätta jag
Komma fram och ta form
Om det alltid ska styras
Av det som är norm?

Så låt mig få vara
Precis den jag är
Det är inte mycket
Och det är allt jag begär

Anna Planting-Gyllenbåga

- - -

Den här dikten, och boken med samma namn som går att finna här, snubblade jag över av en ren slump och den gör mig så innerligt glad att läsa. Anna är ett A-barn - Autistisk, ADHD, Atypisk Anorexi och lite Annat. Varför dikten gör mig så glad? Jo, för att den bekräftar min kamp när Elisabet var liten och trycktes in i habiliteringen. Ni som har följt den här bloggen från början, vilket är snart tio år sedan, ni har följt min frustration, mina tårar, krocken mellan min och habiliteringens åsikt om vad som varit bäst och rätt för mitt barn. Att ha ett autistiskt barn har aldrig varit en sorg för mig, aldrig någonsin. Det är ytterst sällan något med Elisabet som har fått mig att gråta, utan det är just vad andra har tyckt att jag borde göra med, för och mot henne som har byggt upp knutar i magen. Min kamp för att låta henne förbli en liten vit strumpa kontra det som jag upplevde var försök att göra henne rosa. 

Hon är så vit, min Elisabet. Så vackert vit och ren. Jag har alltid ansett det som min uppgift att bevara hennes vithet, och att läsa Annas dikt ger mig känslan av bekräftelse. Även om Elisabet inte är mer lik Anna än att de båda har en autismdiagnos, så är det nog en tämligen övergripande mänsklig känsla, detta att få lov att vara den man är.