cariad

Elisabet fyller tretton år idag. Jag har en tonåring i huset!

Egentligen skulle jag ha jobbat kvällspass, men kunde med mycket kort varsel byta till dagpass. Det innebar att Elisabet och Roland var ensamma på morgonen och "telefonstyrdes" av maken. Jag frågade henne om hon ville vänta med att öppna presenterna tills alla var hemma, eller göra som vi först hade tänkt, sätta klockan på fem minuter tidigare så att hon hann öppna på morgonen. Hon valde det senare, så hon och Roland öppnade paket ensamma på morgonen. Det gick alldeles utmärkt, hon tyckte inte att det var ett dugg trist att inte föräldrarna var där.

När jag berättade detta på jobbet igår kväll, när det blev bestämt att jag skulle byta skift, så tittade kollegorna förundrat på mig. "Det där skulle mina barn aldrig ha accepterat!" Det vill säga, om man har lovat vara hemma på morgonen, så har man!

Jag vet inte ens om Elisabet brydde sig särskilt mycket om att jag istället var hemma när vi åt blåbärstårtan hon valt. Hon åt upp sin bit snabbt, och marsipanrosen, och gick sedan ifrån bordet.  Men för mig kändes det bra att få sitta med familjen samlad och fira att denna dag för tretton år sedan är en av de bästa i mitt liv, och har efter det följts av tusentals dagar som också är de bästa i mitt liv tack vare min man och mina barn.